Guds Kristna
Kyrkor
[B7_2]
Mysticism Kapitel 2
De egyptiska
gudarna och Exodus [B7_2]
(Edition 1.0 19900701-20001008)
Exodusberättelsen är av vikt när vi tittar
på de antika Egyptiska trosuppfattningarna från en oberoende synvinkel, och
sammankopplar dem med upptäckter i modern tid.
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1999, 2000 Wade Cox)
(Tr. 2003)
Detta
manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin
helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt
upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på
mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom
kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns
tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org
and http://www.ccg.org
Mysticism Kapitel 2 De egyptiska gudarna och Exodus [B7_2]
Detta arbete har utgivits i artikeln Moses and the Gods of
Historien om Moses är inte enbart historien
om befrielsen av en grupp slavar från Egypten i det andra årtusendet f Kr. Det
är ett schema över den frälsningsplan för världen som
Moses var prototypen för Kristus eller Messias. Av än större vikt är att det Israeliska folket såg Moses som prototyp samt att Bibelns text illustrerar detta. Moses sade:
Och HERREN sade till mig: "De hava rätt i vad de hava talat. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom (Femte Mosebok, 18:17-18, 1917 års svenska översättning).
Jämförelsetexter för denna användning är:
Då nu människorna hade sett det tecken som han hade gjort, sade de: "Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen" (Johannes evangelium 6:14, 1917 års svenska översättning).
Apostlagärningarna 3:22-23 22 Moses har ju sagt 'En profet skall Herren Gud uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder. 23 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket'.
Apostlagärningarna 3:26 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska."
Apostlagärningarna 7:37-40 37 Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, en av edra bröder, en som är mig lik'. 38 Det var ock han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder. 39 Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sina hjärtan mot Egypten. 40 och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss: ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.'
De gjorde en kalv och utförde offer för denne.
Apostlagärningarna 7:42 Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok.
Notera här att dyrkan är av himmelens härskara (the stratia tou ouranou).
Vi har sett att termen 'stjärnor' av härskaran används för de underordnade elohim, vilka inkluderar Kristus, för vilka stjärnorna är symboliska. (Fjärde Mosebok. 24:17, Daniel. 8:10, Amos 5:8,26, Matteus. 2:2, Apostlagärningarna 7:43, 1Korintierbrevet. 15:41, Petrus andra brev. 1:9, Uppenbarelseboken. 1:20; 2:1; 3:1; 8:11; 9:1; 22:16).
Det är Gud som skapat Sjustjärnorna (Heb. Kumah Plejaderna) och Orion som skall sökas och dyrkas (Amos 5:8). Symboliken angående Sjustjärnorna relaterar till Guds andar. De sju stjärnorna skall också ses som änglarna för de sju kyrkorna eller församlingarna vilka var grupperade likt Plejaderna.
Denne ängel i vildmarken, vilken uppenbarade sig inför Moses på berget Sinai (Apostlagärningarna 7:30), ängeln som delgav lagen för fäderna, vilken de inte upprätthöll, var Kristus, den rättfärdige som blev förrådd och mördad (Apostlagärningarna 7:53). Denne profet som skulle uppstå, från Femte Mosebok 18:8, skulle också vara en präst från Psalm 110:4, och också en präst- kung från Sakarja 6:13. Det är ställt utan allt tvivel att det här talas om Messias som skall ha auktoritet över fyra underordnade delade kronor eller kungadömen i Templet (Sakarja 6:14). Detta återspeglar strukturen som återges för keruberna i Hesekiel 1:1ff; 10ff.; Uppenbarelseboken 4:7.
Moses liv såsom Planen
Planen för frälsning är beskriven i omständigheterna kring Moses födelse och de olika stadierna i hans liv. Moses liv delades i tre stadier om fyrtio år vardera. Han levde till han uppnådde 120 års ålder. (Femte Mosebok 34:7)
De första fyrtio åren spenderade han i Egypten. De kommande fyrtio åren spenderade han i Midian som herde Apostlagärningarna 7:29) och de sista fyrtio åren spenderade han i vildmarken.
Symboliken med de tre fyrtioårsperioderna kan bara förstås genom Jubileumssystemet och den Heliga kalendern. Genom schemat för frälsning som utmålad i veckan och Sabbaten, får vi en period av sextusen år följt av tusenårsriket, eller Jesus Kristus regim som Uppenbarelseboken 20:2-6 beskriver varar i ettusen år. Petrus förstod denna ekvation med en dag för ettusen år, som framgår av Petrus andra brev 3:8.
Än mer viktigt är at ur Moses liv, kan vi utläsa att denna sextusenårsperiod skall ses som uppdelad i tre stadier om vardera uppskattningsvis fyrtio jubileer vardera. Alltså 40 x 50 = 2000 år. Den första fasen varande från skapelsen av Adam fram till Abrahams flytt, var för att skapa den isrealiska nationen. Betydlsen av denna första fas har inte förståtts till fullo. Bildandet av planeten under en ny ordning som härstammade från Adam förstås inte, på grund av att det på felaktiga grunder antogs, genom Augustinus rationaliseringar i The City of God, att Bibeln skulle påstå att Adam var den första mänskliga varelsen, detta påstår inte Bibeln alls, samt att de Guds söner som omnämns i Första Mosebok 6:4 inte skule vara änglaväsen. Det är numera ställt utom tvivel att Hebréerna uppfattade Guds söner i Första Mosebok 6:4 som änglaväsen (se Vermes Dead Sea Scrolls In English). I Judas brev 6f talar om att änglarna var likt Sodom och Gomorra, begick otukt och vandrade iväg efter en annan sorts kroppar (sarkos eteras).
Förståelsen för mänsklig och social antropologi är ett separat område och detta utforskas i Mr Wade Coxs arbeten Creation [B5] (Skapelsen i svensk översättning)): From Anthropomorphic Theology to Theomorphic Anthropology, CCG, 1990, 2000; and also The Nephilim (No. 154) CCG, 1996. Betydelsen i den bibliska berättelsen är dock, är att Moses disposal by placement in the bulrushes, är en spegling av den frälsning för mänskligheten som nås genom Noah och Arken. Denna berättelse återfinns även i andra legender från Mellersta Östern. Berättelsen om Moses kan ha påverkat dem, men det är mer troligt att den gemensamma förståelsen av historien om Syndafloden är grunden. Detta var en nödvändig fas i renandet av planeten. Men än mer väsentligt är att den återspeglar längtan hos den revolterande värden att avlägsna eller förstöra de karaktärer, som skall spela roll och ta del i lagens återupprättande och frälsningen av planeten. Försöken att förgöra Moses i hans barndom, är en spegelbild av de försök att tillika förgöra Kristus i hans barndom, genom förgörandet av barn som Herodes beordrar och som berättas i Matteus 2:13-14.
Kristus var också en symbol för förlösning för alla av Israels folk, och därefter för hela planeten. Kristus skulle komma att kallas ut ur Egypten (Hos 11:1, citerat i Matteus 2:15) vilket användes som symbol för det rådande världssystemet under den revolterande värden.
Åt Abraham hade givits Israel. Isak och Jakob hade ärvt denna födslorätt genom märkliga omständigheter. Där fanns andra stamfolk och grupper som också härstammade från Abraham, såsom Ismaeliterna (Gen 25:12), Edomiterna som härstammar från Esau (Gen 25:25f), och Keturas söner som omnämns i Genesis 25:1 av vilka Midjan var en. Födslorätten hade överförts till Isak (Gen 25:5) och därefter vidare till Jakob (från Gen 27:6-Gen 30). Men Herren hade beslutat att sända dem in i Egypten för att de skulle föröka sig i bedrövelse.
Detta exempel ger vid handen att de utvalda, som genom antingen ståndaktighet (Uppenbarelseboken 1:9) eller genom bedrövelse, så skall vi ingå i Guds kungarike (Apostlagärningarna 14:22).
Israeliterna kom att växa i antal så att de slutligen var fler än Egyptierna (Andra Mosebok 1:9) De sattes i hårt arbete (Andra Mosebok 1:11) och barnmorskorna (Sifra betyder skinande eller att smycka och Pua betyder att glittra eller briljant) fick instruktioner att döda alla pojkar som föddes (Andra Mosebok 1:15-16) Barnmoskorna (hjälpkvinnorna i den svenska översättningen från 1917, övers anm.) fruktade dock Gud, och vägrade därför att döda alla gossebarn. Barnmoskorna som hade lytt Gud snarare än Farao fick sina hus förkovrade och de blev talrika, kan vi läsa om deras belönande av Gud (Andra Mosebok 1:21). Sålunda avstod de som benämndes efter sin briljans, från sin skyldighet såsom Gud krävde och de blev lönade med en framtid i Israels nation.
Den här berättelsen har anknytning till avstånd gentemot den lärande (skinande) och prästerliga (briljans) funktionen i relation till det andliga Israel och dess utveckling och förföljelsen dememot. De som lyder Gud snarare än den jordiska styrande makten är skyddad och given sitt arv.
Farao beordrade att alla gossebarn skulle kastas i Nilen (Andra Mosebok 1:22) i ett försök att kontrollera Israelerna. Moses var född av stammen Levi ( Andra Mosebok 2:1-3). Han gömdes i tre månader, men sattes därefter i floden i ett flytetyg. Den historien är välkänd för de flesta. Farkosten övervakades av Miriam, till dess den fanns av Faraos dotter, som kom att uppfostra Moses som sin egen son (Andra Mosebok 2:5-10). Den här handlingen ersätter historien om Horus som räddas av Buto ifrån den flytande ön Chemmis. Buto var Pe-Teps gud och sålunda en av tio local gudomligheter i Egypten (se appendix).
Enligt Josephus (Antiquities of Jews, book II, Chapter X) så kom Moses att bli general i den Egyptiska armén, i det stora kriget mot Etiopien. Etipioerna hade avancerat och invaderat Egypten så långt som till Memfis. De Egyptiska oraklen slog då fast att Moses skulle komma att befria dem, och Farao beordrade då sin dotter att överlämna Moses för att denne skulle leda armén. Irenaeus citerar denna tradition i sitt fragment (ap. ed. Grab p. 472 citerat av Whiston). Apostlagärningarna behandlar troligtvis denna historia. Moses kom att gifta sig med dottern till den Etiopiske kungen, denne drogs till honom och landets huvudstad överlämnades till honom. Han var således utbildad både i krigskonsten och den militära strukturen i Egypten, så att han kunde vara förberedd att beväpna Israel och leda dem ut i vildmarken. Sålunda förberedde Gud en man, reste honom upp genom de medel som ett världsligt system tillhandahöll, för att frigöra människor ur just detsamma världsliga system.
Moses flydde i exil från Egypten efter att ha dödat en Egyptisk förman. Han flydde efter att ha blivit förskjuten av sina bröder.
Apostlagärningarna 7:27-30 27 Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
28 Kanske du vill döda mig såsom du igår dödade egyptiern? 29Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner. 30 Och när fyrtio år åter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
Betydelsen av den tid som tillbringades med att övervaka hjordar, var att visa på att Israel skulle tillbringa fyrtio Jubileer från Abraham till Messias, för att utveckla och bygga sin historia och dess bibliska tradition, med andra ord, sitt förråd av visdom. Moses första son, som bar namnet Gershom (vilket betyder en främling i främmande land), var representativ för folket av Israel och Judah.
Befrielsen av planeten såsom Det Större Israel skulle komma att fortgå med Messias, såsom den hände sig för det historiska och fysiska Israel med Moses.
Moses kallades av Gud genom ombud av en ängel (Andra Mosebik 3:2) vilken han benämnde Yahweh (Andra Mosebok 4:10 ändrat av hovmänniskorna (Sopherim i Mr Coxs text, Herren i den svenska översättningen av 1917) till Adonai). Ängeln bar alltså namnet som en symbol för auktoritet från Yahweh av Värdarna. Gud talade genom honom (t. ex. Andra Mosebok 3:4)
Läran om uppståndelsen som den är utlagd i Matteus 22:31-32, är grundad på de talade orden från Kristus här i Andra Mosebok 3:6, till Moses i Guds namn.
Och han sade ytterligare: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud"
Gud uppenbarade sig för Moses, och därför inför Israel, genom Kristus, såsom Han sedermera skulle göra mer fullständigt för världen genom Messias personifierad. Enligt Bullinger, uppgav Gud sitt namn inför Moses i formen (se Companion Bible kommentar till Ex. 3:14):
'ehyeh 'asher 'ehyeh
Jag skall vara vad Jag skall vara (eller komma att
bli)
Den form som vi känner denna struktur som är såsom YHVH uttalat som Yah(o)vah eller Yahoveh. YHVH behandlas som en första persons form, men Annotated Oxford versionen av RSV (övers. anm.) fastslår att denna form egentligen är i tredje person, vilket skulle bära betydelsen Han skapar att vara, eller Han som skapar varande. Det betydelsefulla i denna uppenbarelse är att Gud visar sig själv som en struktur i utveckling och förvandling, som vi nu kan förstå som att bli allt i alla (1 Kor. 15:28; Efes 4:6). YHVH blev således förhållen i tredje person i uppenbarelsen. Alltså är Han som skapar att vara ett betecknande av var och en av de underordnade elohim som benämns YHVH.
Israeliterna kan ses som övervakade och Moses sänds för att förlösa dem ur Egypten och ta arvet för dem som förlorat sin arvsrätt genom att revoltera. I det jordiska sammanhanget så var det Kanaans söner, på grund av Noas förbannelse (Första Mosebok 9:25-26) men mer speciellt på grund av den fallne värden. Gud befallde Moses att gå till Farao med Israels äldsta, för att inför Farao begära tillstånd att gå tre dagsresor in i öknen för att kunna offra åt Gud (Andra Mosebok 3:18) (detta i relation med Jonahs tecken).
Moses var dock ovillig att uppta sina förpliktelser givna av Gud. Gud utsåg Aron att bli såsom mun för Moses och Gud utsåg Moses att vara såsom en elohim för Aron (Andra).
Mosebok 4:16 (det senare såsom en gud i 1917 års svenska översättning)) Och han [Aron] skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du [Moses] skall vara för honom såsom eh gud [elohim]
Därigenom kan utläsas det underordnade förhållandet mellan Kristus och Gud, såsom Ordet för Gud, vilket visades i relationen mellan Moses och Aron.
Gud sade till Moses att Han skulle göra Moses såsom en gud för Farao i Andra Mosebok 7:1
Men Herren sade till Mose: "se, jag har satt dig att vara såsom en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
Sålunda visades att denna utmärkelse, som var giltig och applicerbar i det rådande världsliga systemet, var ett utnämnande till Kristus, och härigenom var Moses som en av elohim, utsedd att ha överhöghet över länderna och folken.
Denna uppfattning av Moses som en elohim, är förmodligen återspeglad i framställningen i Markus 9:4. Detta styressätt kom att bli mer utvecklat vid senare tillfällen. Ledarna för folken är således elohim, såsom Moses och Elias under Kristus och med David som Elohim för Israel, som hos Sakrja 12:8, där Davids hus skall vara som elohim, likt YHVH:s ängel framför dem (...och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom Herrens ängel framför dem. 1917 års svenska översättning)
I Andra Mosebok 7:2 säger Gud till Moses (genom YHVH:s ängel)
Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken och under i Faraos land. Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar. Och egyptierna skola förnimma att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem. (1917 års svenska översättning).
Nu är det av vikt att komma ihåg betydelsen av ordet 'Israel'. Israel är en kombination av orden 'El' (SHD 410 eller Gud) och ordet sarah (SHD 8280 att ha makt som en furste, eller att regera) dörfär kan vi utläsa 'Han skall härska såsom Gud'. Detta är det signifikanta med namnet Israel. Andligen är Israel att härska såsom elohim.
Symboliken som upptas och handlar om Egypten är att Egypten var under styre av den fallne värden och dess pantheon av gudar vilka representerade styret med Guds rådslag men vilket bestod av de fallna elohim. Farao var själv ansedd som en gudomlig varelse av sitt folk. Men än mer väsentligt är att Gud skulle visa sin överhöghet över hela detta råd, vilket hade blivit instiftat på jorden, såsom Han slutligen skulle komma att göra i de sista dagarna, genom en serie liknande plågor och katastrofer.
I Egypten tog Gud itu med var och en av de Egyptiska gudarna. Uppenbarelseboken är en beskrivning av den slutgiltiga fasen, då Gud kommer att ta itu med alla gudar av denna världen, såsom de dyrkas i slutet av nittonhundratalet. I Egypten bearbetade han dem genom deras symbolik vid den tiden.
I Appendix kan vi se den allmänna accepterade uppfattningen om Rådet av Gudar och deras underordnade förhållande till deras Skaparen som var Fadern.
Det egyptiska systemet bestod av åtminstone tio gudar från den egyptiska Dödsboken (se Appendix) och det framgår av den källan att det ungefär tolv gudar inblandade i hovet, eller rådet som leddes av den egyptiske huvudgudomen, symboliserad av Amun, eller Amun-Ra. Det hebreiska begrepepn som färdes vidare in till det första århundradet e Kr. var att det fanns tolv söner av ljuset och tolv söner av mörkret. Detta indikerar att halva detta råd hade fallit tillsammans med Satan.
Dödsboken var i Egypten kallad: REU NU PERT EM HRU eller kapitlen berörande framkommandet av dagen. Därför kan utläsas att termen Exodus är en direkt reflektion på och förkastelse av det egyptiska trossystemet. De plågor som omnämns i Exodus, var en direkt attack på specifika ansvarsområden för dessa gudomligheter eller gentemot manifestationer av de gudomligeheter som berördes.
Gud gav Moses tre tecken så att han skulle kunna komma att bli betrodd av egyptierna. Från Exodus 4:2ff, finner vi att dessa var:
1. Staven som blev till en orm.
2. Förmågan att bli spetälsk samt att därefter helas av egen vilja.
3. Förmågan att förvandla Nilens vatten till blod.
Det betydelsefulla här är att de tecken Moses blev given, utvisade en makt över Satans demoner, över mänsklighetens kroppar, samt över de levande vattnen, som symboliserade andens kraft.
Det slugiltiga hot som frmaställs och utverkas gentemot Farao var att dräpa hans förstfödde son (Andra Mosebok 4:23). Betydelsen av detta förklaras av sammanhanget i Exodus 4:24, där Herren sägs ha sökt dräpa Moses. Orsaken var att han inte hade omskurit sin son, såsom var föreskrivet i budet och förbundet genom Abraham. Då tog Sippora en skarp sten och skar bort sin sons förhud (Andra Mosebok 4:24-26).
Alltså var Moses försonad genom blod. Omskärelsen genom den skarpa stenen var alltså som förklarats tidigare, att Gud var den sten med vilken allt kött skulle komma att omskäras i hjärtat och sålunda erfå frälsning. Herren sände också Aron till Moses, alltså det större och det mindre vittnet till utvandringen, här kan man se de paralleller som dras till de sista dagarna genom Uppenbarelseboken 11:3.
När Farao blev tillfrågad att låta Israel vandra ut för att offra i öknen, påstod Farao att han inte kände till någon Yahovah och att han inte skulle tillåta Israel att vandra och straffade dem genom att dra in deras ranson av halm (vilket var nödvändigt för framställningen av tegel, Farao ville att de skulle vara tvungna att finna sitt halm själva, men anmodade sina förman att tillse att de framställde samma mängd tegel som de hade varit tvungna till tidigare. övers anm.). Detta konstaterande från Farao att han inte kände till Yahovah var sant. Gud hade inte uppenbarat sig i Egypten och efter syndafloden, hade egyptierna vänt sig till att dyrka värdarna, under vilka de hade blivit satta. Femte Mosebok 32:8 har blivit ändrad i den Masoretiska texten till att lyda När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn. Men läser vi Septuagint så finner vi följande lydelse: When the Most High divided the nations, when he separated the sons of Adam, he set the bounds according to the number of the angels of God. (När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade Adams söner, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Guds änglar. översättning från Mr Wade Coxs citat ur Septuagint ovan. övers. anm.)
Detta styrks av Dödahavsrullarna, vilka lyder 'bene eliym eller Guds Söner (se The Elect as Elohim (No. 1)(De Utvalda såsom Elohim)). Sålunda skall folken (nationerna) förstås såsom tillhörande värden och Egypten som underställd det fallna rådet. Det finns ett sjuttiotal gudar hos egyptierna som motsvarar dessa nationer.
Efter den första förfrågan, vände sig folket från Moses, för sin otålighets skull och på grund av det hårda arbetet. (Andra Mosebok 6:9) och Moses kom att tvivla på sin uppgift, insisterande att han var av oomskurna läppar (Andra Mosebok 6:12,30). Men Herren sade till Mose: "Nu skall du få se vad jag skall göra med Farao: ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem...(Andra Mosebok 6:1).Detta har paralleller med den kommande Exodus efter Messias återkomst i Jesaja 66:20, där vi finner att alla bröder av Israel skall föras fram ur alla folk, som ett offer för Herren och prästerna och Leviterna. Därav ser vi att hårdheten i egypternas hjärtan, var där för att visa på överhögheten hos Yahovah över de fallna värdarna på ett konkret fysiskt sätt.
Moses var åttio år gammal när han gjordes till elohim (Andra Mosebok 7:1) och sänt till Farao (Andra Mosebok 7:7). Och därefter följde den tredje fasen.
1. Ormarna
Ormen/staven åt upp ormarna som egyptierna framställde (Andra Mosebok 7:10-13) och visade på detta sätt Yahovahs överhöghet. Kobran var en symbol för Egyptens suveränitet.
2. Blod
Nilen och Egyptens alla vatten blev förvandlade till blod och samtliga fiskar dog (Andra Mosebok 7:17-19). De egyptiska magikerna gjorde samma sak, och egypterna grävde efter dricksvatten (Andra Mosebok 7:24) runt omkring Nilen för att filtrera vattnet genom sanden.
Farao hade således en kvasivetenskaplig förklaring till fenomenen given av sna magiker, och han tvivlade på att de skulle vara orsakade av Gud, precis som vetenskaparna i de sista dagarna kommer att försöka förklara vad som händer med planeten under trumpetstötarna och skålarna fulla av Guds vrede. Den här attacken riktas också mot Buto och de gudomligeheter som hörde till Nildeltat.
3. Paddorna
Efter sju dagar blev Moses återigen sänd till Farao för att få Israel fria att lämna Egypten eller så skulle nästa plåga i form av paddor komma, och denna berörde också Nilen (Andra Mosebok 7:25 till 8:2). Nilen var den grundläggande källan för allt liv i Egypten och var så pålitlig i sin återkommande översvämning och sitt flöde, att egyptierna kom att följa den istället för att följa Gud. Det var därför Israeliterna inte gavs Egypten (eller Assyrien), utan istället Israel, för att regnet i sin årstid kunde då direkt återspegla deras förhållande till Gud.
Paddorna representerade andarna, inte bara de egyptiska. Denna plåga är också ett tecken på de orena andarna av de sista dagarna, som är liksom paddor, vilka kommer drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun (Uppenbarelseboken 6:13) Egyptens magiker gjorde detsamma och tog paddorna upp på land (Andra Mosebok 8:7). Farao bad då Moses att avlägsna paddorna, och bara låte dem finnas kvar i Nilen (Andra Mosebok 8:9). Moses gjorde då detta, men då Farao hade fått en förklaring till denna plåga, så tillät han inte Israel att utvandra. Och detta skulle komma att ske igen.
4. Flugorna (myggorna i 1917 års svenska utgåva, men här översätts författarens 'flies', dock bör betänkas att flera engelskspråkiga översättningar använder andra ord än 'flies' för de flygande insekter som menas. övers. anm.)
I Andra Mosebok 8:20ff sänder Herren att bringa plåga i form av flugor över Egypten, men det land som som kallades Gosen, där Israeliterna levde, skulle skonas från denna plåga. Denna plåga kan ha haft formen av många olika typer av flygfän såsom flugor, knott och myggor. Deras art är inte fastställd tydligt.
Detta tecken skulle visa och skapa en klyfta mellan egypterna och Israel. Syftet med etta var att med synliga medel utskilja Israel och det Heliga folket. Hos Kanaaniterna, släktingar till egyptierna, så var flugan också en symbol för Baalzeebub, guden av Ekron. Tatueringar av flugor har setts i Egypten sedan slutet av det tredje årtusendet f Kr, vilket också gäller korset i form av en swastika. Denna aspekt tas upp och behandlas i avdelningen om Symboler under tatueringar och vidare i Tatuering [005], CCG 2000.
Flugor var den ständigt närvarande besökaren vid offer, och det verkar troligt att den kom att symbolisera det faktum att guden deltog i dessa sina offer på detta sätt. Sålunda togs det som var propitious i måttlighet och vändes till en plåga överdrift. Symbolerna kördes ner i halsarna på egypterna.
Farao meddelade då att Israeliterna kunde offra inom Egyptens gränser (Andra Mosebok 8:25) men Moses vägrade detta, eftersom egypterna hade starka tabun när det gällde utländsk religiös utövning och detta i sig var en tillräckligt god orsak för denna vägran. Farao tillät dem då att vandra en kortare sträcka (Andra Mosebok 8:28). Moses avlägsnade då flugorna, men Farao vägrade därefter återigen dem att vandra.
5. Plågan med boskapen
Nästa plåga kan ha varit ett resultat av mjältbrand eller annan sjukdom spridd av flugorna, men detta är en modern vetenskaplig tolkning, med avsikt att reducera den mirakulösa arten av Guds inblandning. Märkväl dock att Israeliternas boskap (med bland annat hästar, åsnor, mulor, kameler, får och getter) skonades från denna plåga. Utan tvivel kommer detta att förklaras att det var på grund av att de inte heller hade drabbats av flugorna. Farao fick en 24 timmars frist, men ändå fortsatte boskapen att dö. Det utmärkande för det heliga var utvidgat till boskapen, genom kraven på detta utmärkande i offerceremonierna, och skulle vara en symbolik för Messias offrande av sig själv. Oxen var också ansedd som helig i Egypten och räknades som helig symbol för Apis, och var som sådan identifierad genom sin teckning. Denna plågas dödande av boskapen var således en direkt attack på Apis manifestation.
6. Bölder
Farao tillät fortfarande inte Israel att vandra, så en plåga i form av bölder sändes över egyptierna (Andra Mosebok 9:8-12). Magikerna drabbades också av denna plåga, som visade på deras oförmåga att kontrollera detta problem. Denna plåga var en direkt attack gentemot shamanismen och de medicin-mystiska ritualerna i Egypten. John J Davis i sin Moses and The Gods Of Egypt, p. 82, konstaterar att det inte gjordes någon skillnad i Egypten mellan magi och medicin. Denna plåga drabbade både boskap och människor, vilket visar på deras orena tillstånd, men Farao vägrade Israeliterna fortfarande tillstånd att vandra. Detta tillstånd skall också komma i de sista dagarna, då människor återigen skall drabbas av hemska sår, som kommer ur vilddjurets tecken (Uppenbarelseboken 16:11). Efter plågan med bölderna, när Farao fortfarande inte lät Israeliterna vandra, deklarerades det för egypterna att Gud kunde ha utplånat dem, men de var utplånade, för att Guds makt skulle kunna bli manifesterad över världen (Andra Mosebok 9:16).
7. Hagel
Egyptierna gavs tjugofyra timmars varsel för att de skulle hinna få sin boskap i skydd, eller så skulle dessa dö ute på ängarna, både människor och djur. Detta varsel gavs som en varning och hån, för egyptens magiker var också jordbruksshamaner, och de styrde vädret. Även denna plåga kommer att användas under de sista dagarna (Uppenbarelseboken 11:19, 16:21). De som fruktade Gud flydde in i sina skydd, de som inte fruktade Gud dog på sina fält (Andra Mosebok 9:21). Åska, hagel och regn föll ned på jorden och slog sönder varje man och djur och varje träd på marken utom i landet Gosen (Andra Mosebok 9:26). Farao visade då ånger och bekände sig som syndare, men Moses sade att han visste att Farao och hans tjänare ännu inte fruktade Herren Gud (Andra Mosebok 9:30).
8. Gräshoppor
Herren använde denna plåga för att stifta nödvändigheten i att de Gud gjorde för att ödmjuka Farao och Egypten, skulle minnas och föras vidare genom generationerna (Andra Mosebok 10:2). Gräshopporna användes för att slutgiltigt göra marken bar och öde från växtlighet, vilket hade inletts med haglet (Andra Mosebok 10:3-6). Farao försökte då med att tillåta endast männen att vandra, medan han skulle hålla kvinnor och barn som gisslan till männens återkomst (Andra Mosebok 10:8-11). Plågan sändes då ut och ödelade landet och därmed också kraften hos gudarna och shamanerna som hörde till jordbruket. På Faraos begäran bad Moses Gud lösa plågan, och en stark vind blåste då gräshopporna till Röda Havet (Andra Mosebok 10:19).
9. Mörker
Detta var en direkt attack mot kraften hos den högsta av Egyptens gudar, solguden Ra eller Amun-Ra. Detta tjocka mörker låg över Egypten i tre dagar, men Israels folk hade ljus där de levde (Andra Mosebok 10:21-23). Farao gav Israeliterna tillåtelse att vandra, men deras hjordar och herdar var tvungna att stanna kvar. Moses vägrade då att gå med på detta på grund av offerceremonierna (Andra Mosebok 10:25). Farao var då "förstockad", och sade att om han skulle få se Moses ansikte igen så skulle Moses dö. Moses sade då: "Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte." (Andra Mosebok 10:29).Farao uttalade därigenom sitt eget straff. Gud förklarade att efter ännu en plåga skulle Farao låta utdriva Israeliterna helt och hållet. (Andra Mosebok 11:1).
10. Dödandet av de förstfödda
God beslutade att döda de förstfödda av egyptierna (Andra Mosebok 11:4), men han skulle skydda Israeliterna, så att inte ens en hund skulle yla, så att skillnaden mellan de två folken skulle bli känd. De förstfödda var heliga för Herren och en symbol för frukterna hos en nation. Egyptierna hade vänt på sin kalender och gjort den solbaserad så att natten följde dagen. Thoth, månguden, var också gudarnas skriftställare och egyptiernas motsvarighet till Hermes. Han var närmast föreställningen om en talesman för gudarna. Hans fru var också titulerad Frun i Böckernas hus, Frun i Arkitekternas hus och Foundress över Templen. Sålunda upprätthöll detta par titlar som var passande för Messias och hans kyrka. Alltså är symboliken i dödandet av de förstfödda under natten för fullmåne och flyttandet av Israels folk ut ur Egypten den natten och dagen, var en uppvisning av auktoritet över dessa gudar. Det var också en symbol för överhögheten i uttrycket 'att komma fram av dagen' eller kanske in till dagen som vissa auktoriteter tolkar de egyptiska orden. Denna syn gav grunden för den gamla titeln Kapitlen om Kommande Fram av Dagen på vad som numera är känt som den Egyptiska Dödsboken (Budge, Arkana, NY 1985 Introduction, pp. xciii-xciv): Följand kapitel I, PERT EM HRU,
symboliserar den välkända tron hos de antike egypterna att färden till den andra världen upptog de döda hela natten efter deras dödsdag, och att de inte nådde in till de välsignades sfärer förrän den följande morgonens soluppgång.
Eftersom den döde personen var följd till graven, förklarade prästen för den döde att han var Thoth [gudarnas skriftställare] och den store Guden och att han hade kraften att göra för honom allt han och Horus gjorde för Osiris...(ibid).
Alltså tog Gud ut Israeliterna ur Egypten från natten till påsken över dag och över natt, för att visa denna aspekt av den egyptiska hädelsen, efter att Han hade dödat deras förstfödda mitt i natten. Allstå förstod de de dödas resa såsom ofullständig och att Gud hade kontroll över liv och död.
Förordningen och reglerna för påskceremonin grundlades och det stadfästes att det skulle ske i Abib, eller Nisan, vilken kom av denna ceremoni att bli sedd som början på det heliga året. Lammet skulle sättas undan på den tionde dagen av denna månad för hushållen. Påsklammet var Messias, och han skulle dödas i enlighet med kraven för påskceremonin som en försoning från synd och som förlösning. Lammet skulle dödas den fjortonde dagen i månaden i skymningen. Den första månaden på den fjortonde dagen har det också bestämts oss att äta ojäst bröd och så skall vi göra till den tjugoförsta dagen av månaden på kvällen (Andra Mosebok 12:18). Detta är Det Ojästa Brödets festival. Efter dödandet på påsken, tog man blodet och smetade det på dörrposter och fönsterkarmar och Israels folk stannade inomhus. Det mest betydelsefulla med påsken är att det var den natten som dödens ängel överlämnade offerlammet till Israels folk, Messias som var det försonande offret. Han skulle komma att dödas precis så som denna ceremoni dikterade, för att öppna en väg för Israel till ett förhållande till Gud. Denna påsk skall vara markeringen på handen och mellan ögonen, mellan oss och Herren.
Herren lät inte folket gå längs vägarna som tillhörde Filistéerna, i den händelse de skulle se krig och strider och återvände till Egypten, även om detta var den närmaste och enklaste vägen. Istället så förde han dem längs vägen till det Röda Havet. (Andra Mosebok 13:17-18).
Israeliterna slog läger vid Pi Ha Hiroth alldeles innan Baal-Zephon. Vissa utläser Baal-Sefon som Tyfonernas Herre eller förstöraren, andra som Vinterns Herre (Baal är ett Babyloniskt ord för gudar. övers. anm.) Vi har här dock att göra med ett helt annat begrepp om gudomlighet och den tionde av plågorna mot Egypten. Sålunda har vi att göra med de tio gudaförklaringarna av Egyptens land och Osiris.
Medan de befann sig där attackerades de av den egyptiska armén. Moderna bibelforskare har gjort försök att förlägga denna händelse till Reedhavet, längre norrut, i ett försök att förronga betydelsen och omfattningen i de mirakel som ingick i dessa händelser. Kristus placerade sig själv i en pelare av eld och rök mellan Israels folk och de egyptiska värdarna. Historien om denna händelse är mycket välkänd. Av Andra Mosebok 14:10 ser vi att när den egyptiska armén närmade sig, så blev folket rädda. Moses sade då:
"Frukten icke; stån fasta, så skolen I se vilken frälsning Herren i dag skall bereda eder; ty aldrig någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag. Herren skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.
Moses blev beordrad att lyfta sin stav och att dela havet och därefter gå framåt, så att vagnarna skulle köras in och de egyptiska värdarna dränkas:
Och egyptierna skola förnimma att jag är Herren.
Detta representerar det sista förstockandet av Faraos hjärta av Herren, sålunda var dett den tionde och sista plågan.
Pelaren av eld hade en speciell betydelse för egypterna. Det sextiotredje kapitlet i den egyptiska dödsboken talar i sin titel uttryckligen att huvudet hos människan inte skall bli avskuret i dödsriket. I det kapitlet så gör Osiris anspråk på titlar anvisade för Kristus som Messias.
Där står:
Jag är Den Store, sonen till De Store; Jag är Eld, sonen till Eld, till vilken det var givet hans huvud efter det hade skurits av...Jag har gjort mig själv hel och hållen; Jag har förnyat min ungdom; Jag är Osiris, Evighetens Herre (Budge ibid. Intro., p. xxxiv).
Likadant i kapitel 69 (Budge op.cit. p. 234) Osiris uppger sig vara Eldguden, den gudomliga brodern till Eldguden...den förstfödda av gudarna och arvtagare till min fader Osisris-Seb (?). Därför fungerade eld- och molnstoden som ett fyrbåk till vägledning att följa för Israels folk och som en tillrättavisning för egyptierna (och Osiris) som såg stoden som Eld, då de dränktes, och sålunda hade inte en enda egyptier sitt huvud skadat i strid. Vidare kan antas att döden i vattnet var en anspelning till den antika tradition från tiden innan dynastierna att koka köttet av de döda i vatten, något som sedan hade förbjudits under dynastie-tiden. (Budge ibid.).
Historien om Moses är alltså en integrerad del av förståelsen för påsken (engelska Passover, se pass over, att passera förbi, att passera över, att passera obemärkt. övers. anm.). Det är av betydelse när man har att göra med faserna och de olika former av bedrägeri som används för att förhindra den verkliga förståelsen av vad som verkligen hände i det uppror mot Gud som de egyptiska värdarna begick och den plan för frälsning som användes inom den strukturen, och återbördandet av värdarna som en inom Guds vilja.
Därför är slutet på historien den fyrtioåriga vandringen in i öknen som därpå följde. Denna vandring symboliserar det andliga Israels irrande inom det rådande världssystemet, som ett förföljt folk under lidande, men samtidigt växande i ära och kunskap.
De fyrtio åren symboliserar de fyrtio jubileer, eller tvåtusen år, som skulle komma att utgå till ankomsten av Messias med sin makt och ära. Med sin mäktiga hand skulle han föra Israels folk ut till den andra Exodus som refereras till i Jesaja 66. Denna gång skall de utvalda hjälpa till som andeväsen. Egyptens plågor som återupprepas, som det tydligt framgår av profetiorna som rör lövhyddohögtiden (Feast of Tabernacles) och Messias återkomst.
Det var allmän uppfattning vid tiden för flodens slut och hade anammats och inlemmats i både sumerisk och egyptisk kosmologi att Gudarna kunde finnas verksamma i ett råd. Det ansågs också att där fanns en skapare av dessa äldre Gudar och också att de styrdes av en ledare. Kineserna benämnde den Högste Guden som Himlens Mästare av Det Första Ursprunget.
Den andra personligheten i gudomligehten var den entitet som var känd som Jade Personligheten Augustus som härskade omgiven av ett hov. Han härskar på jorden och skall en dag komma att ersättas av den Himmelske Mästaren av Jaden Gryning av den Gyllene Dörren (New Larousse Encyclopedia of Mythology, sidan 381). Denna uppfattning är i enlighet med den bibliska åsikten att världen styrs och regeras av en morgonstjärna, nämligen Satan, som skall komma att bli ersatt av en ny morgonstjärna Kristus. Denna förståelse tränger igenom alla världens alla nationer och är av central betydelse för förståelsen av Mysticismen. Den Assyro- Babyloniska kosmologin nämner en Fader, för elim eller gudarna, denna fader kallas Ea (New Larousse, sidan 56). Han skapade Marduk, som är denne Faders ljus, denne Fader som skapade honom. Marduk tilldelades ställningen som den högste auktoriteten genom Guds församling, innan det stora slaget i himlarna med Tiamat. Han påstods vara skapare av alla ting och herde för gudarna. Marduk hade all makt och myndighet överförd till sig av Ea och sålunda absorberade han alla de andra elim och tog över deras funktioner och privilegier.Denna tilldelning liknar den bibliska hållning såsom en förfalskning. (Eliade, Gods, Goddesses and Myths of Creation, Harper & Row, sidan 22).
Sumerierna hade likaså Enki sägandes:
Min fader,
universums härskare bringade mig att existera i universum, min förfader, kungen
över alla landområden, samlade ihop alla mig, och placerade dessa mig i min
hand... Jag är den 'äldre brodern till gudarna... Jag är ledare för alla Annunaki,
Jag är den som har blivit född såsom den första sonen till den helige An'
Men detta är blott och bart polyteistisk tro, i så motto, att dessa viljor står utanför viljan hos Gud Fader. Det är därför det Egyptiska trossystemet är missförstått också. Egypten har ett liknande system. Från Kistetexterna (1, 161 ff. övers. R.T. Rundle Clark in his Myth and Symbol in Ancient Egypt, London, 1959, sidan. 80), som påstås härröra från cirka 2250-1580 fKr, Atum var här skaparen av de Äldste bland Gudarna (jämnställt med de Äldstes Råd). Så har Egypterna försökt skapa ett råd med Elohim som skulle vara centrerat kring Atums ledning.
Av kapitel 18 i den Egyptiska Dödsboken, så ser vi att egypterna hade grupper av gudar på tio olika platser, vilka representerade tio viktiga tillfällen i historien om Osiris, vart och ett under en gud. Dessa platser är:
1. Annu (Heliopolis)
2. Tattu (Busiris)
3. Sekhem (Latopolis)
4. Pe-Tep (Buto)
5. Rhektilanden
6. Abtu (Abydos)
7. Domslutens plats
8. Tattu (Mendes)
9. An-rut-f.
10. Re-stau.Gudarna för dessa olika platser var:
1. Tem, Shu, Tefnut.
2. Osiris, Isis, Nephthys, Heru-netch-hra-tef-f.
3. Heru-khenti-an maati, Thoth.
4. Horus, Isis, Kestha (formerly Mestha), Hapi.
5. Horus, Isis, Kestha.
6. Osiris, Isis, Ap-uat.
7. Thoth, Osiris, Anubis, Astennu.
8. Three gods unnamed.
9. Ra, Osiris, Shu, Bebi.
10. Horus, Osiris, Isis (Budge, op. cit. p. cvii).
Egypterna trodde att genom speciella dödsritualer genomförda av därför utsedda och utnämnda präster, så kunde de erhålla kraften att utveckla utav den döda kroppen en immateriell kropp som kallades 'sahu, vilken hade förmågan att stiga upp till himlen och vistas och bo med och bland gudarna där.
'Sahu' var odödlig och tog sin form från den kropp den sprang ut ur. 'Sahu' var den plats i kroppen där själen vilade, blivit satt där som den blivit av gudarna (Budge, ibid. sida 280).
Själen bestod av en 'ka' vars normala viloplats befanns i en grav inuti kroppen. Trots det kunde den vandra omkringefter egen vilja och inträda varje staty av individen. Således dyrkade inte egypterna statyer; de dyrkade den 'ka' som statyn representerade. Således var offergåvorna i gravarna till för att göra det onödigt för 'ka' att vandra. 'Ba' eller hjärtsjälen var förknippad med 'ka' och kunde anta materiella och immateriella former efter egen vilja. Den finns avtecknad som en människohövdad hök i Nebqetpapyrusen i Paris.
Djurliv, liksom gott och ont, vilar i hjärtat, eller i 'ab'. Det var mätt i Domen vilken till synes tog plats strax efter döden i Osiris Domslutshall, vars domare var densamma Osiris i egen hög person. De fördömda var slukade direkt av Ätaren av de Döda, trots detta fanns det inget allmänt begrepp rörande Återuppståndelse av de Döda. De som inte fördömdes färdades vidare direkt till Osiris domäner för att där vistas i en evig lycka.
Vid tiden för kung Unas (Budge ibid. sidan lxvii & sidan 286) finnes bevis för 'khaibit' eller skuggan som var förknippad med 'ba' och som vilade inom 'ka'. 'Khu' är också sammanknutet med 'ba' eller hjärtsjälen men det är en eterisk varelse och är i realiteten Själen. Under inga omständigheter alls kan den dö. Den vilar i 'sahu'. 'Sekhem' eller kraften kan ses som den sammankopplande personifikation av den vitala kraften hos människan. 'Sekhem' var bosatt i himlen bland 'khu' och andarna. Den är vanligtvis omnämnd i samband med själen och anden (sida lxviii).
Egyptierna ansåg att 'ren' eller en persons namn måste bevaras annars kulle han upphöra att existera. 'Ren' räknas som jämlikt med 'ka'. Denna syn är i enlighet med den bibliska Livsboken. Det finns således ett antal begrepp som är besläktade med de bibliska, men som söker tilldela individen en odödlighet som Bibeln bara tilldelar Gud. På liknande sätt kunde begreppen rörande demonisk besatthet tas om hand i en annan komplicerad kosmologi.
Kulterna för Osiris, Isis och Horus är också en del av den döende Gudens ordning så som vi också ser hos Attis och Adonis. I Egypten sågs Isis som den centrala delen hos den ordning som gällde Modergudinnan i det treeniga systemet. Hon symboliserades av SSS och i numeriska termer var detta också 666. Sålunda var den senare kristna identifikationen av ordningen rörande odjuret, identifierad med de mysterier som baserades på Isis. Hon blev också Havsstjärnan eller Stella Maris (Polstjärnan). Denna aspekt introducerades av grekiska sjöfarare och skall förstås som varandes Sirius som stiger upp i juli och markerar de lungna vattnen i området. Denna identifikation och andra aspekter av Isisöverfördes samtliga till ordning rörande modergudinnan i Mariolatrin. Hon identifierades också med Hathor i fruktbarhetskulterna och förknippades med guldkalven som vi ser nedan.
Osiris sörjdes också som den döende guden och besläktad med de andra mysteriekulterna på detta sätt. Följeslagarna av kulten rakade sina huvuden och bar peruker. Detta anses vara det otvivelaktiga ursprunget för tonsuren inom den kristna klostervärlden, och förklarar skillnaden mellan tonsuren inom det keltiska systemet via Kartago till det romerska systemet. Frazer har utförliga kommentarer om dessa system i Den Gyllene Bågen (vol iv, v & vi)
q