Guds Kristna Kyrkor
[105]
Moses och de Egyptiska
Gudarna [105]
(Edition 3.0 19950415-20001212)
Audio)
Denna uppsats
förklarar de sätt som Moses handlade med Farao. Uppgifterna och plågorna som
pålades Egypten är förklarade i förhållande till varje gud i Egypten som Gud
motsatte sig. Plågorna kan ses i deras ursprungliga teologiska sammanhang.
Moses liv är förklarat i termer av den allmänna uppdelningen av frälsningens
plan vilken visar uppskattade natur i tidsramar. Andra Mosebok är jämförd med
strukturen i den egyptiska dödsboken och en bättre förståelse av terminologin
uppnås. Denna uppsats är
viktig för en riktig förståelse av Andra Mosebok.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1994, 1995, 1999, 2000 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt
förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens
namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter
skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas
i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Moses och de
Egyptiska Gudarna [105]
Historien om
Moses är inte bara historien om befrielsen av en grupp slavar från Egypten
under det andra årtusendet f. Kr.. Det är en ritning över planen för
frälsningen av världen så som den ses ur strukturen som finns nedtecknad i
Bibeln.
Moses var
prototypen för Kristus eller Messias. Än mer viktigt så såg Israels folk som en
prototyp och Bibeln visar denna punkt. Moses sade:
Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en
profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans
mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. (5 Mos. 18:17-18).
De jämförande
texterna för detta antagande är:
Johannes evangelium
6:14 Då människorna såg vilket tecken han
hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till
världen.”
Apostlagärningarna
3:22-23, 26 22 Mose sade: En profet lik mig
skall Herren, er Gud, låta stå upp ur era bröders led. Lyssna till honom och
gör allt vad han säger er. 23 Var och en som inte lyssnar till den profeten
skall utrotas ur folket.
26 Det var i första hand för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han
har sänt honom för att välsigna er genom att förmå er alla att lämna ondskans
väg.”
Apostlagärningarna
7:37-38 37 Det var Mose som sade till
israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led. 38
Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som
ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem
vidare till oss.
Men fäderna
vägrade att lyda Moses så som de senare skulle förkasta Kristus.
Apostlagärningarna
7:39-49 39 Men våra fäder ville inte lyda
honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten 40 och
sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå
framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det
vet vi inte.
De gjorde en kalv
och gav offergåvor till den.
Apostlagärningarna
7:42 42 Men Gud vände sig bort och lät dem
dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken:
Notera att dyrkan
är av himlens Värd (the stratia tou
ouranou).
Vi har sett att
termen stjärnor av värdarna hänför till de underordnade elohim, inklusive
Kristus, för vilka stjärnorna är symboler (4 Mos. 24:17, Dan. 8:10, Amos
5:8,26, Matt. 2:2, Apg 7:43, 1 Kor. 15:41, 2 Pet. 1:9, Upp. 1:20; 2:1; 3:1;
8:11; 9:1; 22:16). Det är Gud som gör de sju stjärnorna (Heb. kumah Plejaderna)
och Orion som skall sökas och dyrkas (Amos 5:8). Symboliken hos de sju
stjärnorna relaterar till Guds ande. De sju stjärnorna skall också ses som
änglarna för de sju kyrkorna som var sammanlnkade som Plejaderna.
Ängeln i öknen
som uppenbarade sig för Moses på berget Sinai (Apg 7:30), ängeln som gav lagen
till fäderna vilka de inte höll var Kristus den rättfärdige som förrådes och
mördades (Apg. 7:53)
Denne Profet som
skulle resas upp ur Femte Mosebok 18:15, var också prästen i Psalm 110:4, och
också prästkonungen i Sakaria 6:13. Det finns inget tvivel att vi talar om
Messias som ska ha myndighet över fyra underavdelade kronor eller kungariken i
templet (Sak. 6:14). detta speglar strukturen hos keruben i Hesekiel 1:1 ff; 10
ff.; Uppenbarelseboken 4:7.
Frälsningens plan
är utläst ur omständigheterna vid Moses födelse och stadierna i hans liv. Moses
liv var uppdelat i tre stadier om 40 år. Han levde till 120 års ålder (5 Mos.
34:7).
De första fyrtio
åren tillbringades i Egypten. De kommande fyrtio åren tillbringades i Midjan
där han var herde (Apg. 7:29) och de sista fyrtio åren tillbringades i öknen
och vildmarken.
Denna symbolik
för de tre fyrtio årssekvenserna kan endast förstås genom jubileumssystemet och
den Heliga Kalendern.
Ur
frälsningsplanen som utvisad genom veckan och sabbaten får vi begreppet om
sextusen år följda av tusenårsriket, eller Jesus Kristus styre ur
Uppenbarelseboken 20:2-6. Petrus förstod denna ekvation om en dag för ett tusen
år i Andra Petrusbrevet 3:8.
Än mer viktigt i
Moses liv är att vi förstår att denna sextusenårssekvens skulle delas i tre
stadier om fyrtio jubileer var Alltså 40 X 50 = 2000 år. Den första fasen var
från skapelsen av Adam till Abrahams flyttning för att upprätta Israels folks
nation. Betydelsen i denna första fas är inte förstådd. Upprättandet av
planeten under ett nytt system som stammade från Adam förstås inte för den var
felaktigt antagen av rationaliseringen av Augustinus i Guds Stad, som antog att
Bibeln sade att Adam var den första mänskliga varelse som den inte säger, och
också att de söner av Gud som nämns i Första Mosebok 6:4 inte var
änglaväsenden. Det är ställt utan tvivel att hebréerna uppfattade Guds sönder i
Första Mosebok 6:4 änglaväsenden (se Vermes Dead Sea Scrolls på engelska).
Judasbrevet 6 säger att änglarna var som Sodom och Gomorra genomförde
utomäktenskapliga sexuella handlingar och trådde efter annat kött (sarkos eteras).
Förståelsen av
den mänskliga antropologin är ett separat ämne som undersök i Coxs arbeten Creation: From Anthropomorphic Theology to
Theomorphic Anthropology (No. B5), CCG, 1990, 2000; och även The Nephilim (No. 154) CCG, 1996. Bibelns betydelse är dock att
Det märkvärdiga
av Bibelns uppteckningar är dock, att Moses förkastande av placeringen i
papyruser, är en återspegling av mänsklighetens frälsning med medlen hos Noa
och Arken. Denna historia återfinns också i andra legender från Mellersta
Östern. Historien om Moses kan ha influerat dem, men det är mer troligt att den
gemensamma och vanliga förståelsen av historien om syndafloden utgöt grund.
Detta var en väsentlig fas i renandet av planeten. Än mer viktigt så speglar
den önskan hos den revolterande värden att förflytta eller förstöra de agerande
som skall spela en roll i återupprättandet av lagen och frälsningen av denna
planet. Försöken att förstöra Moses i hans barndom, var en spegling av försöken
att förstöra Kristus i hans banrdom, när det gäller förstörelsen av barnen av
Herodes i Matteus 2:13-14.
Kristus var också
symbol för återupprättandet av hela Israel och därigenom planeten. Kristus
skulle kallas ut ur Egypten (Hos. 11:1 citerat i Matt. 2:15) som användes som
symbol för den världsordning som fanns under den revolterande värden.
Abraham hade
blivit given Israel. Isak och Jakob hade ärvt födslorätten genom speciella
omständigheter. Det fanns andra stamgrupper som härstammade från Abraham så som
Ismaeliterna (1 Mos. 25:12), Edomiterna från Esau (1 Mos. 25:25f.), och Keturas
söner som nämns i Första Mosebok 25:1 av vilka Midjan var en. Förstfödslorätten
hade överförts till Isak (1 Mos. 25:5) och därefter förts vidare till Jakob
(från 1 Mos. 27:6-30). Men Herren hade beslutat att sända dem in till Egypten
för att mångfaldigas i olycka. Detta exempel handlar om att de utvalda vare sig
det är i lidande (Upp. 1:9) eller i olycka, skall vi inträda i Guds Kungarike
(Apg. 14:22).
Israeliterna blev
större i antal än Egypterna (2 Mos. 1:9). De sattes i hårt arbete (2 Mos. 1:11)
och barnmorskorna (Shiphrah betyder sken eller att smycka och Puah betyder att
glittra eller briljera) blev instruerade att döda alla pojkar. Barnmoskorna
fruktade Gud och vägrade att döda gossebarnen 2 Mos. 1:15-16). De barnmoskor
som lydde Gud snarare än Farao gavs hushåll eller avkommor av Gud (2 Mos.
1:21). Sålunda förkastade de som benämndes för sin briljans, sina förpliktelser
så som Gud krävde och de gavs en framtid inom nationen Israel.
Denna historia
har en användning för förkastandet av utbildningsmässiga (sken) och prästerliga
(briljans) funktioner i förhållande till det andliga Israel och dess utvekling
under förtryck. De som lyder Gud snarare än den styrande makten är skyddad och
skall ges arvedel.
Farao befallde
att sönerna skulle kastas in i floden , i detta fallet Nilen (2 Mos. 1:22) för
att på så sätt kunna kontrollera Israeliterna.
Moses föddes i
Levi stam (2 Mos. 2:1-3). Han gömdes i tre månader och kastades sedan in i
floden. Historien är mycket välkänd. Vaggan som han låg i vaktades av Miriam till
dess den hittades av Faraos dotter, som uppfostrade Moses så som sin son (2
Mos. 2:5-10). Denna handling ersätter historien om Horus som räddades av Buto
från den flytande ön Chemmis. Buto var gud för Pe-Tep och således en av de tio
heliga lokala gudomar i Egypten (se Appendix).
Enligt Josephus (A of J, Bk. II, Kap. X) blev Moses general i den
egyptiska armén i det stora kriget mot Etiopien. De hade invaderad så långt som
till Memphis. De egyptiska oraklen slog fast att Moses skulle befria dem och
Farao beordrade sin dotter att föra honom fram för att leda armén. Irenaeus
citerar denna tradition i sitt fragment (ap. red. Grab sid. 472 citerat av
Whiston). Apostlagärningarna 7:22 hänvisar troligen till denna historia. Han
ingick äktenskap med dottern till den etiopiska kungen som kom att tycka om
honom och huvudstaden gavs till honom. Så kom han att bli utbildad i den
militära ordningen och kunskapen i Egypten, så att han skulle kunna vara
förberedd att beväpna Israel och leda dem in i vildmarken. Gud förberedde en
man och fostrade honom genom och med den världsliga ordningen för att leda
människor ut ur den ordningen.
Moses flydde till
exil från Egypten efter att ha dödat den egyptiske förmannen. Han flydde efter
att ha blivit förkastad av sina bröder.
Apostlagärningarna
7:27-30 27 Men den som hade angripit sin
landsman stötte undan Mose och sade: ’Vem
har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig som du
dödade egyptern i går?’ 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som
främling i Midjan, där han blev far till två söner. 30 När fyrtio år hade gått
visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i en brinnande
törnbuske.
Det väsentliga i
tiden som spenderades med att vakta hjordar, var att visa att Israel skulle
spendera fyrtio jubileer från Abraham till Messias, med att utveckla sin
historia och sin bibliska tradition, med andra ord, sitt lager av visdom. Moses
första son, med namnet Gershom (vilket betyder en främling i främmande land)
var representativ för Israels och Juda folk.
Återupprättelsen
av planeten så som ett Större Israel skulle inledas i och med Messias, så som
det påbörjades för det materiella och fysiska Israel med Moses.
Moses kallades av
Gud genom ängeln (2 Mos. 3:2) vilken han benämnde Yahweh (Ex. 4:10 ändrat
av Sopherim till Adonai). Ängeln bar
således namnet som en symbol på myndighet från Värdarnas Yahweh. Gud talade
genom honom (t. Ex. 2 mos. 3:4).
Läran om
återuppståndelsen som förklaras i Matteus 22:31-32 är grundad på de ord som
talades av Kristus här i Andra Mosebok 3:6 till Moses i namn av Gud.
Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och
Jakobs Gud.”
Gud uppenbarade
sig för Moses och således för Israel här genom Kristus, så som Han senare
skulle göra mer fullständigt genom Messias i person. Enligt Bullinger
uppenbarade Gud sitt namn för Moses i form av (se Companion Bible not till 2
Mos. 3:14):
'ehyeh 'asher 'ehyeh
Jag skall bli vad Jag skall bli (eller
bli till).
Den form som vi
känner denna struktur är som YHVH uttalad som Yah(o)vah eller Yahoveh. YHVH
behandlas som första person i form, men Annotated Oxford versionen av RSV slår
fast YHVH till att egentligen vara i tredje person form, vilket innebär Han gör
varande. Det betydelsefulla i denna uppenbarelse är att uppenbarade sig som en
utvecklande ordning, vilket vi nu förstår som att bli till allt i allt (1 Kor.
15:28; Ef. 4:6). YHVH blev till tredje person i hänförelse till uppenbarelsen.
Därför är Han gör varande är i förhållande med varje av de underordnade elohim
benämnda YHVH.
Isrealerna syns
ha varit övervakade och Moses sändes för att befria dem ut ur Egypten och till
att ta sin arvedel efter de som hade förfäktat sin arvedel genom uppror. I den
jordiska ställningen var de söner till Kanaan, på grund av Noas förbannelse (1
Mos. 9:25-26) men mer speciellt på grund av den fallne värden.
Gud befallde
Moses att gå till Farao med de äldre av Israel för att begära att de skulle få
gå in i öknen en tre dagars färd för att offra till Gud (2 Mos. 3:18)
(förhåller sig till Jonas tecken).
Moses var ovillig
att anta sina förpliktelser. Gud utnämnde Aron att bli till Moses mun och Gud
utsåg Moses så som en elohim för Aron (2 Mos. 4:16).
Han [Aaron] skall tala
till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud [elohim].
Således blev det
underordnade förhållandet hos Kristus till Gud, så som Guds ord, visat i
förhållandet mellan Moses och Aron.
Gud sade till
Moses att Han skulle göra Moses till en elohim för Farao i Andra Mosebok 7:1:
1Herren svarade: ”Nu
gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet.
Så visades
utnämningen då att beröra den världsliga ordningen, där Kristus genom de
utvalda, och här Moses som en elohim, skulle anta myndighet över folken.
Denna association
av Moses så som elohim, är möjligen återspeglad i omfigureringen i Markus 9:4.
Detta styressätt kommer att utvecklas vid ett senare tillfälle. Nationernas
ledare är så elohim, så som Moses och Elias under Kristus, med David som Elohim
från Sakarja 12:8 där Davids hus skall bli som elohim likt YHVHs Ängel inför
dem.
I Andra Mosebok
7:2-5 säger Gud till Moses (genom YHVHs Ängel):
2 Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall
säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land. 3-4
Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur
många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och
föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga
straffdomar. 5 När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån,
då skall egypterna inse att jag är Herren.”
Nu är det
betydelsefullt att komma ihåg meningen hos ordet Israel. Israel är en
kombination av orden El (SHD 410 eller God) och sarah (SHD 8280 att ha kraft
som en furste eller att härska) därför Han kommer att härska så som Gud. Detta
är betydelsen i namnet Israel. Det andliga Israel skall härska som elohim.
Symboliken i
handlandet med Egypten var att Egypten var under härskande av den fallne värden
och dess pantheon representerade ordningen för Guds råd men bestod av den
fallne elohim. Farao var själv ansedd som en gudavarelse av hans folk. Men än
mer betydelsefullt så skulle Gud visa sin överhöghet över rådet i sin helhet,
som hade upprättats på jorden, så som Han slutligen skulle göra i de sista
dagarna, genom en serie av liknande plågor och katastrofer.
I Egypten tog Gud
itu med historian och ursprunget för var och en av de egyptiska gudarna.
Uppenbarelseboken är en ritning över den slutgiltiga fasen, då Gud skall ta itu
med världens gudar, så som de är dyrkade vid slutet av det tjugonde
århundradet. I Egypten tog Han itu med deras symbolik då.
Från appendix kan
vi se den allmäna applikationen av förståelsen hos Gudarnas Råd och deras
underordnade förhållande till deras Skapare som var Fadern.
Det egyptiska
systemet bestod av åtminstone tio gudar ur Dödsboken (se Appendix) och det
verkar från den källan att det var tolv gudar inblandade i rådet eller rätten
som styrdes av den egyptiske högste guden symboliserad av Amun eller Amun-Ra.
Det hebreiska konceptet bar in till det första århundradet e. Kr. att det var
tolv soner av ljuset och tolv söner av mörkret. Detta indikerar att halva rådet
hade fallit med Satan.
Dödsboken
kallades i Egypten: REU NU PERT EM HRU eller Kapitlen rörande framkommandet av
dagen. Således är termen Exodus (Andra Mosebok) en direkt spegling av och
förnekelse av det egyptiska trossystemet. Plågorna som hänförs till i Andra
Mosebok, var en direkt attack på de specifika ansvar eller manifestationer för
de gudomar som var inblandade.
Gud gav Moses tre
tecken så att han skulle kunna bli trodd av egyptierna that he might be
believed by the Egyptians. Ur Andra Mosebok 4:2 ff., var dessa:
1. Staven som
blev till en orm.
2. Förmågan att
frambringa spetälska och bota med vilja.
3. Förmågan att
göra Nilens vatten till blod.
Det
betydelsefulla hos tecknen var att Moses var given kraft över Satans demoner,
över människokroppen, och över de levande vattnen som symboliserade anden.
Det slugiltiga
hotet som gavs till Farao var slaktandet av hans förstfödde son (2 Mos. 4:23).
Det betydelsefulla i detta var förklarat av sammanhanget i Andra mosebok 4:24,
där Herren påstås ha sökt att döda Moses. Orsaken var att han inte hade
omskurit sin son, så som var befallt till Abraham. Då tog Sippora en flinta och
skar bort sin sons förhud (2 Mos. 4:24-26). Så kom Moses att betala genom blod.
Omskärellsen med flinta förklarades tidgare med att Gud var den klippa med
vilken allt kött skulle bli omskuret i hjärtat och så ges frälsning.
Herre sände Aron
till Moses, således det större och mindre vittnet till Exodus, vilket också har
paralleller i de sista dagarna i Uppenbarelseboken 11:3.
När Farao blev
ombedd att låta Israel gå ut och dyrka i öknen, sade farao att han inte kände
till Yahovah och att han inte tänkte låta Israel gå och straffade dem genom att
undanhålla deras tilldelning av halm. Uttalandet att Farao inte kände till
Yahovah var sant. Gud hade inte uppenbarat sig för Egypten och efter
syndafloden hade egypterna vänt sig till dyrkan av värden, under vilken de hade
blivit satta. Femte Mosebok 32:8 har blivit ändrad i den Masoretiska texten
till att lyda När den Högste gav land åt
folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter
gudasönernas antal. Men Septuagint lyder:
När den Högste
skiljde folken, när Han skiljde Adams söner, satte Han gränserna i enlighet med
antalet av Guds änglar.
Detta stöds av
Dödahavsrullarna vilka lyder eliym, eller Guds Söner (se De Utvalda som Elohim [001]).
Sålunda förstods folken som varande tilldelade till värdarna och Egypten var
underkastad det fallna rådet. Det finns ungefär sjuttio gudar bland egypterna
som hörde till de olika folken.
Efter den första
förfrågan vände sig folket till Moses, på grund av deras nedbrutna ande och det
hemska slaveriet (2 Mos. 6:9), och Moses tvivlade på sin uppgift, och påstod
att han hade oomskurna läppar (2 Mos. 6:12, 30). Men Herren svarade Mose: ”Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han
skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land.”(2 Mos.
6:1). Detta går parallellt med den senare Exodus efter Messias återkomst i
Jesaja 66:20, där Israels bröder skall bringas ut från alla folk och nationer,
som ett offer till Herren och för prästerna och för Leviterna. Därav
förhärdandet av egypternas hjärtan, som skulle visa Yahovahs överhöghet över
den fallne värden på ett fysiskt och materiellt sätt.
Moses var åttio
år gammal när han blev gjord till en elohim (2 Mos 7:1) och sänt till Farao (2
Mos. 7:7) då påbörjades den tredje fasen.
1. Ormarna
Ormen/staven åt
upp egypternas ormar (2 Mos. 7:10-13) visade på Yahovahs överhöghet. Kobran var
symbolen för egypternas överhöghet.
2. Blodet
Nilen och
samtliga egyptiska vattedrag blev förvandlade till blod och all fisk dog (2
Mos. 7:17-19) De egyptiska magikerna gjorde detsamma och egypterna grävde
dräneringsdiken (2 Mos. 7:24) runt Nilen för att filtrera vattnet genom sand.
Således hade farao en kvasivetenskaplig förklaring för fenomenet och således
tvivlade han att det var ett verk av Gud, precis så som vetenskapsmännen av de
sista dagarna kommer att förklara vad som händer med planeten under
hornstötarna och behållarna för Guds vrede. Attacken här är också mot Buto och
Nildeltats gudomar.
3. Paddorna
Efter sju dagar
sändes Moses återigen till Farao för att han skulle förmås låta Israel vandra
för att dyrka eller så skulle nästa plåga komma i form av paddor och således
också röra Nilen (2 Mos. 7:25 till 8:2). Nilen var den främsta och mest
framträdande källan till liv i Egypten och var så säkert återkommande i sina
översvämninar att egypterna hade kommit att förlita sig på den istället för att
förlita sig på Gud. Det är orsaken att Israeliterna inte gavs Egypten (eller
Assyrien), utan snarare Israel, för regnet på rätt årstid kunde då direkt
återspegla deras förhållande till Gud.
Paddorna
representerade andarna, inte enbart för Egypten. Denna plåga är också ett
tecken för de orena andarna av de sista dagarna, vilka är likt paddor som
kommer ut ur munnen på draken, odjuret och den falske profeten (Upp. 16:13).
Magikerna gjorde
också samma sak och frambringade paddor över landet (2 Mos. 8:7). Farao ombad
Moses att ta bort paddorna och bara lämna dem kvar i Nilen (2 Mos. 8:9). Moses
gjorde detta men Farao, som ansåg sig ha en förklaring för plågan, lät ändå
inte Israel gå och dyrka. Detta kommer att ske igen.
4. Flugor
I Andra Mosebok
8:20 ff, sänder Herren Moses för att bringa fram en plåga i form av flugsvärmar
över Egypten. Men landet Gosen, där Israeliterna var bosatta, skulle hållas
fritt från flugorna. Denna plåga kan ha haft en mångfald av olika typer av
flugor, knott och myggor. Dess natur är inte helt klart framställd.
Dess tecken var
att göra en uppdelning mellan Israel och egypterna. Syftet var att genom
synliga medel göra Israel till ett särskiljt och Heligt Folk. Bland de
Kanaanitiska folk, egypternas släktingar, var flugorna också en symbol för
Baalzebub, guden för Ekron. Tatueringar i form av flugor kunde ses i Egypten
från slutet av det tredje årtusendet f. Kr., så var också korset i form av en
svastika. Denna aspekt tas upp i avdelningen om Symboler under Tatueringar och
också i uppsatsen Tattooing (No. 5),
CCG 2000.
Flugan var alltid
en närvarande besökar vid offer och det verkar troligt att den kom att
symbolisera det faktum att gud deltog i sina offer på detta sättet. Således var
det som hade tagits som fördelaktigt i måttfullhet, vänt in till en plåga i
övergrepp. Symbolerna var således tryckta ned i struparna hos egypterna.
Farao meddelade
då att Israeliterna fick tillåtelse att offra inom Egyptens gränser (2 Mos.
8:25) men Moses vägrade detta, eftersom Egypten had så pass stränga tabun
gällande främmande religiös utövning och detta var en anledning så god som
någon annan. Farao sade då att han skulle låta dem gå en liten sträcka bort (2
Mos. 8:28). Moses avlägsnade då flugorna, men återigen vägrade Farao att låta
dem gå.
5. Boskapsplågan
Denna plåga kan
ha resulterat i mjältbrand, eller någon annan sjukdom som spreds av flugorna,
men detta är en modern vetenskaplig tolkning för att minska den mirakelbundna
naturen hos Guds inblandning. Dock var Israels boskap (inkluderat hästar,
åsnor, kameler, hjordar och flockar) inte påverkade. Utan tvekan kommer det att
påstås att det var för att flugorna inte var närvarande bland dem heller. Farao
gavs tjugofyra timmars varsel och ändå dog boskapen. Särskillnaden av
heligheten var här utsträckt till boskapen, på grund av förutsättningarna i
särskillnad i offren och att det skulle vara symbolen för Messias offer. Oxen
ansågs också vara helig i Egypten och tillhörande Apis och var igenkänd genom
dess märken. Således var slaktande av boskapen en direkt attack på Apis
manifestationer.
6. Bölder
Farao ville
fortfarande inte låta Israel gå ut för att dyrka och så var en plåga av bölder
sänd över egypterna (2 Mos. 9:8-12). Magikerna blev också drabbade, vilket kom
att visa deras oförmåga att kontrollera detta problem. Denna plåga var en
direkt attack på shamnismen i dess medicinsk mystiska processer i Egypten. John
J Davis konstaterar i, Moses and The Gods Of Egypt, sid. 82, skillnaden i
Egypten mellan magi och medicin.
Plågan drabbade
både boskap och människor, vilket visade deras orena ställning, men Farao
vägrade fortfarande Israeliterna tillåtelse att gå. Detta tillstånd kommer att
höra till de sista dagarna, när människor återigen skall bli drabbade av hemska
sår, som uppkommer av odjurets märka (Upp. 16:11).
Efter plågan med
bölderna, när Farao ännu inte lät Israel gå, klargjordes det för egypterna att
Gud kunde ha förstört dem helt, men de blev inte helt förstörde så att Herrens
kraft kunde bli manifesterad över hela jorden (2 Mos. 9:16).
7. Hagel
Egypterna gavs
tjugofyra timmars varsel för att kunna föra sin boskap i skydd, annars skulle
de dö i fält, både människa och djur. Varslet gavs som en varning och en
smädelse eftersom de egyptiska trollkarlarna också var shamaner med ansvar för
jordbruket, vilka kontrollerade vädret. Denna plåga kommer att användas igen
under de sista dagarna (Upp. 11:19; 16:21). De som fruktade Herren tog till
skydd, de som inte fruktade Gud dog på fälten (2 Mos. 9:21). Åska, hagel och
eld föll ned över jorden och krossade varje människa och djur och varje träd på
fälten utom i Gosen (2 Mos. 9:26). Farao kapitulerade men Moses sade att han
visste att Farao och hans tjänare inte ännu fruktade Herren Gud (2 Mos. 9:30).
8. Gräshopporna
Herren använde
denna plåga för att upprätta att kravet att göra Farao och Egypten ödmjuka
skulle överföras genom generationerna (2 Mos. 10:2). Gräshopporna användes för
att helt barskrapa fälten vilket hade inletts med haglet (2 Mos. 10:3-6).
Farao försökte då
med att bara låta männen gå, medan kvinnorna och barnen hölls som gisslan för
att säkerställa männens återkomst (2 Mos. 10:8-11). Plågan sändes vilket
ödelade landet och därför också kraften hos jordbrukets shamaner. På begäran
från Farao lät Moses Herren att kapitulera och en stark västvind blåste
gräshopporna ut i Röda Havet (2 Mos. 10:19).
9. Mörkret
Detta var en
direkt attack mot kraften hos den högste gudomen i Egypten, Solguden Ra eller
Amun-Ra. Detta täckande mörker var över Egypten i tre dagar, men Israels folk
hade ljus där de var bosatta (2 Mos. 10:21-23).
Farao gav då
Israeliterna tillåtelse att lämna Egypten för dyrkan, men deras flockar och
hjordar var tvungna att lämnas kvar. Moses vägrade med hänsyn till
offerceremonierna (2 Mos. 10:25). Farao blev förhärdad och sade att den dagen
han skulle få se Moses ansikte så skulle Moses dö. ”Du har rätt”, svarade Moses,”jag skall aldrig mer komma inför dina
ögon!” (2 Mos. 10:29). Farao uttalade sin egen bestraffning.
Gud förklarade
att efter ännu en plåga till, så skulle Farao driva ut Israel helt och hållet
(2 Mos. 11:1).
10. Dödandet av de
förstfödda
Gud fortsatte med
att döda de förstfödda i Egypten (2 Mos. 11:4), men skulle skydda Israel som
sådant, att inte ens en hund skulle yla, så att skillnaden mellan de två folken
skulle bli känd. De förstfödda var heliga för Herren och en symbol för ett
folks frukter. Egypterna hade vänt kalendern och gjort så att natten följde på
dag och till att vara solbaserad. Toth, även en mångud, var gudarnas
skriftlärde, och Egyptens motsvarighet till Hermes. Han var det närmaste
konceptet för en talesman för gudarna. Hans fru var också titulerad Älskarinnan
i Böckernas Hus, Älskarinnan i Arkitekternas Hus samt grundarinnan av Templen.
Således antog detta par titlar som bibliskt sett är passande för Messias och
hans Kyrka.
Symboliken med
slaktandet av de förstfödda under natten vid fullmånen och avskiljandet av
Israels folk från Egypten under den dagen och natten var för att visa på
myndigheten över dessa gudomar. Det var också en symbol över myndigheten över
termen: Framkommandet av Dagen eller kanske in till dagen som vissa
auktoriteter utläser de egyptiska orden. Denna syn gav grunden för den antika
titeln Kapitlen rörande Framkommandet av Dagen för den bok som nu är könd som
Egyptiska Dödsboken (Budge, Arkana, NY 1985 Introduction, sid. xciii-xciv): Med
inledning i Kapitel I symboliserar PERT EM HRU den välkända tron i antika
Egypten att resan till den Andra Världen upptog de avlidna hela natten efter deras
dödsfall, och att de inte uppgick i de välsignades domäner förrän den följande
morgonen vid soluppgången.
Då den döde
personen var ledsagad till graven så deklarerade prästen för den avlidne att
han var Toth [Gudarnas skriftställare] och den Store Guden och att han hade
kraften att för ahns räkning allt det som han och Horus gjorde för
Osiris....(ibid).
Så bringade Gud
ut Israeliterna från natten för Herrens påsk genom dag och natt, för att visa
denna aspekt av den egyptiska hädelsen, efter att Han hade dödad deras
förstfödda under mitt under antten. Härav förstods de dödas färd av dem som
ofullständig och att Gud var den som hade kontroll över liv och död.
Dekretet om
ceremonin för Herrens påsk var då upprättat så att det skulle ske i Abib eller
Nisan, vilket från denna ceremoni, upprättades så som början på det Heliga
Året. Lammet skulle tas åtsidan på den tionde dagen av månaden i enlighet med
hushållen. Påsklammet var Messias och han skulle dödas i enlighet med
förutsättningarna och kraven för ceremonin så som avlägsnande av synd och i
ånger. Lammet skulle dödas på den fjortonde dagen i månaden i skymningen. På
den första månadens fjortonde dag är vi också befallna att äta osyrat bröd och
att göra så fram till den tjugoförsta dagen av månaden vid skymningen (2 Mos.
12:18). Detta är det Osyrade Brödets Högtid.
Efter
Påskhögtidens offerdödande, spreds blodet på dörrposterna och karmarna och
Israels folk stannade inomhus. Betydelsen av Påsken, är att det var den natten
då dödens ängel räckte över offerlammer till Israels folk, Messias så som
varande det offer för vilket betalades. Han skulle dödas på precis det sätt som
ceremonin föreskrev, för att öppna vägen för Israel in till ett förhållande med
Gud. Således skall Påsken vara ett märke på händerna och mellan ögonen mellan
oss och Herren.
Herren lät inte
folket gå över Filistéernas vägar, i fall de skulle se krig och då återvända
till Egypten, även om detta var den närmaste och lättaste vägen. Istället tog
Han dem vägen över Röda Havet (2 Mos. 13:17-18).
Israelerna slog
läger vid Pi Ha Hiroth alldeles framför Baal-Zephon. Vissa utläser Baal-Zephon
som Orkanernas Herre, eller förstörare, andra utläser det som Vinterns Herre.
Vi har här dock att göra med en annan typ av gudom och med den tionde av Egyptens
plågor. Alltså har vi att göra med de tio gudomliserandena av Egyptens land och
Osiris.
Medan de var där,
så blev Israelerna angripna av den Egyptiska armén. Moderna Bibeltolkningar
försöker göra gällande att detta var vid Röda Havet längre norrut, i ett försök
att förminska omfattningen av miraklen som var inblandade i denna händelse.
Kristus placerade sig själv i Moln- och Eldstoden mellan Israel och den
egyptiska värden. Historien är välkänd.
I Andra Mosebok
14:10, när den egyptiska armén drog närmare blev Israels folk rädda. Moses
svarade:
”Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger
som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig
någonsin se dem mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!” (2
Mos. 14:13-14)
Moses blev
befalld att lyfte sin stav och dela havet och sedan gå framåt, så att arméns
vagnar skulle köras in och den egyptiska häran skulle dränkas:
och egyptierna skall
inse att jag är Herren.
Detta
representerade det sista förhärdandet av Faraos hjärta av Herren. Detta var den
tionde och sista plågan.
Eldstoden hade en
speciell betydelse för egyptierna. Det sextiotredje kapitlet i dödsboken
uttryckte explicit från sin titel att människornas huvuden inte skulle huggas
av i underjorden. I det kapitlet gör Osiris anspråk på en titel som är passande
för Kristus så som Messias. Det lyder:
Jag är den Högste,
Sonen till den Högste, Jag är Eld, Sonen till Eld, till vilken var givet hans
huvud efter att det avlägsnats…Jag har gjort mig själv hel och fullständig, Jag
har förnyat min ungdom, Jag är Osiris, Evighetens Herre (Budge ibid. Intro.,
sid. xxxiv).
Liksom i kapitel
69 (Budge op. cit. sid. 234) gjorde Osiris anspråk på att vara Eldguden, den
förstfödde av gudarna och arvtagare till min fader Osiris-Seb(?). Därför
tjänade Eld och Molnstoden både som fyrbåk för Israel och en reprimand för
Egypten (och Osiris) som såg den som eld när de drunknade och således fick
ingen sitt huvud skadad i slaget. Vidare var döden i vattnet kanske en
hänvisning till det antika utförandena vid tiden före dynastierna och de senare
förbuden mot att koka kroppen av de döda i vatten (Budge ibid.).
Historien om
Moses är således en integrerad del för förståelsen av Påsken. Det är av betydelse
när det handlar om faserna och även formerna för förvillelserna som är uppsatta
för att förhindra den riktiga förståelsen om vad som hände i och med upproret
av värdarna och planen för frälsning när det gäller strukturen och att bringa
värden åter som en inom Guds vilja.
Så är slutet på
historien vandringen i öknen och vildmarken för de kommande fyrtio åren. Denna
vandring skulle symbolisera det andliga Israels vandring inom världsordningen,
så som ett förföljt folk under lidande, men i växande vad gäller nåd och
kunskap. De fyrtio åren symboliserar de fyrtio jubileerna, över tvåtusen år,
som skulle rinna ut innan Messias ankomst i kraft och ära. Med en mäktig hand
skall han bringa Israel ut till nästa Exodus så som hänförs till i Jesaja 66.
Denna gång skall de utvalda vara som andliga varelser. Egyptens plågor skall
upprepas, som bevis för profetiorna rörande Lövhyddehögtiden och Messias
återkomst.
Appendix
Kosmologi i Mellersta Östern
Det var
universellt förstått vid tiden för syndaflodens slut och hade blivit upptaget
in i både sumeriska och egyptiska kosmologier att Gudarna fanns att vara i ett
råd. Det förstods också att det fanns en skapare bland dessa Gudar samt även
att de var styrda av en ordförande. Kineserna kallade den Högste Guden för Himmelens
Mästare av den Första Ursprunget. Den andra personligheten hos Gudomligheten
var en entitet som var känd som den Ärevördige Jade personligheten, som
härskade omgiven av ett råd eller hov. Han styrde jorden och skall en dag komma
att bli ersatt av den Himmelske Mästaren av Jadens Skymning av den Gyllene
Dörren (New Larousse Encyclopedia of
Mythology, sid. 381). Denna förståelse är i enlighet med den bibliska
ståndpunkten att världen styrs av en morgonstjärna, nämligen Satan, som kommer
att bli ersatt av en ny morgonstjärna, Kristus. Denna förståelse genomtränger
världens folk och är central för förståelsen av mysticismen
Den
Assyrisk-Babyloniska kosmologin tillskriver en Fader för elim eller gudarna,
kallad Ea (New Larousse, sid. 56). Han skapade Marduk som är ljuset av Fadern
som genererade honom. Marduk gavs ställning som den högste auktoriteten av Guds
församling, innan det stora slaget i himlen med Tiamat. Han påstods vara
skapare av alla ting och gudarnas herde. Marduk hade all myndighet överförd
till honom av Ea och således absorberade han samtliga av de andra elim och tog
över deras funktioner och privilegier. Denna tillskrivelse liknar den bibliska
hållningen genom förfalskning.
Sumererna hade
likaledes Enki sägandes:
Min Fader, Universums härskare, bringade mig in till existens i universum,
Min förfader, kungen över alla länder, Samlade samman alla mig, och placerade
dessa mig i min hand…Jag är storebrodern för gudarna…Jag är ledaren för
Annunaki, Jag är den som blivit född som den först födde sonen till den helige
An (Eliade, Gods, Goddesses and Myths of Creation, Harper & Row, sid. 22).
Men det är endast
polyteistiskt i så motto att viljan är stående utanför den hos Gud Fader. Detta
är varför det egyptiska systemet är missförstått också. Egypten hade ett
liknande system. Av kistetexterna (1, 161 ff. Övers. av R.T. Rundle Clark i
hans Myth and Symbol in Ancient Egypt, London, 1959, sid. 80), vilka påstås
vara från cirka 2250-1580 BC, var Atum skapare av de äldste bland gudarna
(vilket är jämställd eller likvärdigt med de Äldres Råd). Så sökte egyptierna
att skapa ett råd av Elohim vilket var centrerat kring Atums ordförandeskap.
Från kapitel 18 i
den Egyptiska Dödsboken hade grupper av gudar i tio platser, som representerade
viktiga händelser i Osiris historia, var och en under en gud. Dessa platser är:
1. Annu
(Heliopolis)
2. Tattu
(Busiris)
3. Sekhem
(Latopolis)
4. Pe-Tep (Buto)
5. Rhekti
markerna
6. Abtu (Abydos)
7. Domens plats
8. Tattu (Mendes)
9. An-rut-f.
10. Re-stau.
Gudarna för dessa
platser var:
1. Tem, Shu,
Tefnut.
2. Osiris, Isis, Nephthys, Heru-netch-hra-tef-f.
3. Heru-khenti-an
maati, Thoth.
4.Horus, Isis, Kestha (formerly Mestha), Hapi.
5. Horus, Isis,
Kestha.
6. Osiris, Isis, Ap-uat.
7. Thoth, Osiris,
Anubis, Astennu.
8. Tre gudar var
inte namngivna.
9. Ra, Osiris,
Shu, Bebi.
10. Horus, Osiris, Isis (Budge, op. cit. p. cvii).
Egyptierna trodde
att genom specifika ritualer i samband med döden av därför utsedda präster,
kunde de få kraften som kom ur kroppen av den döde en imateriell kropp kallad
’sahu’ vilken hade möjligheten att uppstiga till himlen och där bo bland
gudarna. ’Sahun’ var odödlig och tog formen av den kropp den kommit ur. ’Sahu’
var det som innehöll själen, placerad där av gudarna (Budge, ibid. sid. 280).
Själen bestod av
en ’ka’ vilkens vanliga viloplats var i en grav med kroppen. Dock kunde den
vandra omkring efter egen vilja och inträda i varje staty av individen. Således
dyrkade inte egypterna statyer, de dyrkade den ’ka’ som det representerade. Så
var gravoffer ett sätt att göra det onödigt för ’ka’ att vandra. ’Ba’ eller
hjärtsjälen var förknippad med ’ka’ och kunde anta materiell eller immateriell
form av egen vilja. Den är beskriven som en hök med mänskligt huvud i
Nebketpapyrusen i Paris.
Djurlivet samt det
goda och det onda, befann sig i hjärtat eller ’ab’. Det mättes i Domen, vilken
synes ha ägt rum alldeles efter döden i Domens Sal av Osiris, som också var
Domaren. De fördömda var slukade genast av Dödsätaren, och således fanns det
inget allmänt begrepp om en återuppståndelse av de döda. De som inte var
fördömda kom omedelbart till Osiris domäner in till en evigtvarande lycka. Vid
Kung Unas tid (Budge ibid. sid. lxvii & p. 286) finner vi bevis för
’khaibit’ eller skuggan vilken var förknippad med ’ba’ och befanns inom ’ka’.
’Khu’ är också förbunden med ’ba’ eller hjärtsjälen, men är en eterisk varelse,
och i själva verket SJÄLEN. Under inga som helst omständigheter kan den dö. Den
befann sig i ’sahu’.
’Sekhem’ eller
kraft, kan ses som den inkorporerade personifikationen av den vitala kraften
hos en person. ’Sekhem’ befanns i himlen bland ’khus’ eller andar. Den är
vanligen benämnd i samband med själen eller anden (sid. lxviii).
Egyptierna ansåg
att ’ren’ eller en persons namn måste bevaras annars skulle han upphöra att
existera. Den rankas jämlikt med ’ka’. Denna syn är i enlighet med den bibliska
Livsboken. Det finns således ett antal begrepp som är besläktade med de
bibliska, men vilka söker att infoga för individen en odödlighet vilken Bibeln
tillskriver endast Gud. Likväl kunde begreppen rörande demonisk besatthet bli
tjänade för i en annan komplex kosmologi.
Osiriskulten,
Isis och Horus, är också en del av den döende Gudens ordning, som vi också ser
hos Attis och Adonis. I Egypten sågs Isis som det centrala i Modergudinnans
ordning om en treenig Gud. Hon symboliserades av SSS och i nemriska termer var
detta även 666. Så var det, som senare skulle komma att identifieras med
odjurets ordning för de kristna, förknippat med mysterierna som baserades på Isis.
Hon blev också till Havsstjärnan eller Stella Maris. Denna aspekt
introducerades av grekiska sjöfarare, ock skall förstås som Sirius som stiger i
juni och hyllar de lugna vattnen i området. Identifikationen och andra aspekter
hos Isis överfördes samtliga till ordningen rörande Modergudinnan i
Mariolatrin. Hon var också identifierad med Hathor i fruktbarhetskulterna och
förknippades i det hänseendet med den Gyllene Kalven så som vi ser nedan.
Osiris sörjdes
även som den döende Guden och detta är besläktat med andra mysteriekulter i
denna aspekt. De hängivna i kulterna rakade sina huvden och bar peruk. Detta
anses att vara det otvivelaktiga ursprunget för tonsuren inom det kristna
munkväsendet, och förklarar skillnaden mellan tonsuren i den keltiska ordningen,
via Kartagooch det romerska systemet. Frazier har utförliga noter om dessa
system i Den Gyllene Bågen, vols. iv; v; & vi, McMillan, 3rd ed. 1976
print).
q