Guds Kristna Kyrkor
[156]
Guds Kalender [156]
(Edition 2.2 19960316-20000320) Audio)
Kalendern som sattes in av Gud sattes i rörelse vid skapelsen. Den beror
inte på människan eller på något system av iakttagelse för att bestämmas. Den
var i plats under hela tempelperioden i Israel och är inte densamma som den
kalendern som följs av judar idag. Kristna är förbundna av lagen och av
vittnesmålen i Bibeln att hålla denna kalender och ingen annan.
Christian Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1996, 1999,
2000 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och
http://www.ccg.org
Guds Kalender
[156]
Introduktion
till den Judiska Kalendern
Kalendern för den
judiska ordningen är en senare hänförd ordning och var inte den som användes
under tempelperioden över tiden för Kristus och Kyrkan. Schurer säger i
Appendix 3 i The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ (Vol.
1, sid. 587 ff.), att de judiska namnen är av Assyrisk-Babylonskt ursprung,
deras Ackadiska motsvarigheter är: ni-sa-an-nu, a-a-ru, sf-ma-nu, du-u-zu etc.,
och han hänvisar till Landsburgers verk i ämnet (Materialen zum Sumerischen
Lexicon V (1957), pp. 25-26 etc.). Schurer säger:
Inom den judiska
sfären är det tidigaste dokumentet som uppräknar samtliga månader i
ordningsföljd Mishnah [Mishnah sammanställdes omkring det andra århundradet].
Av senare auktoriteter är det endast nödvändigt att nämna det lite kända
kristna, Josephus, som i Hypomnesticum (PG cvi, col. 33) har [Nesan, Eiar,
Eiouan, Thamouz, "Ab, ‘Eloul, ‘Osri (läs Thisri), Marsaban, Chaseleu,
Tebeth, Eabath, ‘Adar].
Efter att ha
uppräknat bevisen för dessa namnen på de judiska månaderna (se Appendix) så
säger han:
De judiska månaderna
har fortsatt att alltid vara det månader hos alla civilisationer var
ursprungligen, nämligen genuina lunar (mån) månader. Eftersom den astronomiska
tidslängden för en månad är 29 dagar, 12 timmar, 44’, 3”, så måste månader med
29 dagar alterneras ganska ofta med månader som innehåller 30 dagar, Men tolv
mån-månader kommer upp till endast 354 dagar, 8 timmar, 48’, 38”, medan solåret
sammantaget innehåller 365 dagar, 5 timmar, 48’, 48”. Skillnaden mellan ett
månår och ett solår blir då 10 dagar, 21 timmar ungefär. För att kompensera för
denna skillnad, måste en månad infogas åtminstone en gång var tredje år, och
ibland en gång vartannat år. Det uppmärksammades i väldig tidig tid att en
tillräckligt noggrann kompensation uppnåddes genom att infoga en månad tre
gånger var åttonde år (under vilken tidsrymd skillnaden uppgår till 87 dagar).
De grekiska olympiska spelen vart fjärde år byggde redan på ett erkännande av
denna åttaårscykel (‘octaeteris’), den fyraåriga cykeln fick man helt enkelt
genom att halvera den
[Alltså är
Olympiaden (tidsrymden mellan två olympiska spel. Övers. anm.) baserad på
månkalendern]. Schurer fortsätter:
Så tidigt som det
femte århundradet f. Kr. hade astronomen Meton av Aten satt upp ett än mer
exakt system med kompensation i form av en 19 årig cykel, vilket en månad
skulle infogas vid sju tillfällen. Detta system överglänste avsevärt den
åttaåriga cykeln i noggrannhet, för att under nitton år kvarstod en skillnad av
endast lite mer än två timmar, medan i den åttaåriga cykeln var skillnaden en
och en halv dag. Bland senare astronomer som skapade ännu mer noggranna
beräkningar förtjänar Hipparchus av Nicea (c:a 180-120 f. Kr.) ett speciellt
omnämnande. Faktumet att efter nitton år, så sammanföll solen och månen
återigen närmast exakt på samma ställe, var även välkänt av babylonierna.
Faktum är att inskriptioner i cuneiform har ansetts visa att det regelbundet
använde en nittonårig cykel så tifigt som vid Nabonnassars tid, långt före
Meton därmed. Även om detta ännu inte är till fullo bevisat, så kan användadet
av en nittonårig cykel under den persiska och seleucidiska eran inte desto
mindre anses bekräftd, även om det inte är helt säkert om det skall tillskrivas
grekerna eller (vilket är troligt) babylonierna.
Så babylonierna
innehade kunskapen om en nittonårig cyklisk månkalender. De förstod detta långt
före filosofen Meton. Även om det ännu inte är bevisat hos babylonierna. Det
skall framgå att detta sedan länge föregick även babylonierna.
Schurer anmärker:
Att den nittonåriga
cykeln var i bruk i Arsacidernas kungarike under de första århundradena f. Kr.
samt e. Kr., och har visats av Th. Reinach från mynt på vilka åren 287, 317 och
390 av den Seleucidiska eran uppträder som interkalendariska år. Hur långt hade
judarna i tiden mellan Testamentena utvecklats i dessa ämnen? De hade
självklart en viss allmän kunskap om detta, men om vi inte är helt och håller
förda bakom ljuset, så hade de ännu inte, under tiden för Jesus, någon fixerad
kalender, utan en byggt helt på empiriska iakttagelser, och inledde varje ny
månad med uppträdandet av nymånen, och på liknande sätt grundat på
observationer lade till en månad på våren vid det tredje eller andra året i
enlighet med regeln att under vilka omständigheter som helst, så måste Påsken
infalla efter vårdagjämningen.
Citatet börjar
med den mellantestamenteliga perioden och Schurers kommentarer till kalendern.
Guds kalender sträcker sig ända tillbaka till skapelsen. Guds kalender är inte
beroende på vad judarna gjorde vid tiden för Jesus Kristus, och därtill, skall
vi se varför Schurer varken är korrekt eller omfattande i detta ämne. Vi vet
att systemet som bygger på observationen introducerades vid en senare period
överensstämmelse med beräkningarna av sambandet till synes för att rättfärdiga
traditionerna. Akademiker är i princip överens om att samariterna och
saducceerna båda hade samma system, vilket var baserat på detta samband och
beräknade och proklamerade minst åtta månader i förväg, säkert så i fallet
samariterna. Vi kommer att undersöka denna sak vidare. Schurer tar inte ett
logisk steg i sitt argumenterande för att visa varför judarna kom att verka
genom observation, när de visste bättre och definitivt inte när det gäller
varför de kom att introducera grunden för observationerna över huvudtaget vid
slutet av Tempelprioden. Vi kommer definitivt att se att fariseerna inte hade
makt att introducera detta under Tempelperioden genom sin egen slughet.
Det kan vara säkert accepterat att samariterna hade samma kalender under åtminstone 2500 år och att kalendern och Sabbaterna och ordningen de använder idag, som baseras på konjunktionerna, är samma kalender och Sabbater som de använde under Tempelperioden och bortom denna. Kommentarerna av Ibrahim ibn Ya’kub, den samaritiska bibelns kommentator, visar att det samaritiska utövandet var i enlighet med konjunktionen. De inledde dagen i aftonen eller skymningen. De höll den tvådagars högtiden vid den fjortonde och femtonde, så som kyrkan som höll Sabbaten har gjort i tvåtusen år (jfr. The Role of the Fourth Commandment in the Historical Sabbath-keeping Churches of God (No. 170), 1998 edition). De höll offret på Nisan 14 under kvällen vid slutet av dagen den fjortonde och inledde måltiden vid kvällen den femtonde Nisan, allt bestämt i enlighet med konjunktionen. Mer därtill så höll de, liksom saduceerna under Tempelperioden, pingst på söndagen femtio dagar efter ulloffret i det Osyrade Brödets högtid (jfr. John Bowman (red. och övers.), Samaritan Documents Relating to Their History, Religion and Life, Pittsburgh Original texts and Translation Series Number 2, sid. 223-237).
Det finns inga
bevis till stöd för något fall att samariterna skulle ha ändrat denna ordning,
eller att de, och de andra folken som nämnts ovan, inte skulle ha haft förmågan
att beräkna konjunktionen exakt, långt i förväg för hela perioden för det andra
Templet. Om judarna hade ’förlorat’ denna kunskap vid slutet av perioden för
det andra Templet, så gjorde de detta medvetet för att introducera deras
traditioner. Kyrkan har aldrig följt dem i bestämmandet av kalendern och
Nymånadsdagarna förutom under dess mer okunniga period av judaisering under
tiden efter reformationen. Rabbinsk judendom introducerade även hedniska
högtider och system in i deras kalender från Babylon under det tredje
århundradet. R. Samuel Kohn, huvudrabbi i Budapest, och författare över
samaritiskt praktiserande, skriet i Budapest år 1894, noterar utövandet av den
samaritiska kyrkan över tiden för reformationen. Han anmärker att den
samaritiska kyrkan där bestämde kalendern i enlighet med konjunktionen (med en
förändring till de samaritiska vanorna). Han överväger också det faktum att
senare judaiserande (efter Simon Pechi) i Transylvanien följde Rosh HaShanah
eller Nyåret som firades i Tishri, var bevis för det judiska inflytandet. Han
konstaterar att Rosh HaShanah inte infördes i judendomen förrän efter
Tempelperioden under det tredje århundradet. Dr. Kohn nämner detta viktiga
faktum i verket ’Sabbathållarna i Transylvania’ där han slår fast att det
uppträdde vid det tredje århundradet och en efterbiblisk period (hänför till
Talmud Rosh haShanah 8a vid n. 18 till kap. 7) (Red. W. Cox, övers. T. McElwain
och B. Rook, CCG Publishing, USA, 1998, sid. v, 58, 106 ff., et. seq. och nn.).
Bibliskt sett är Nyåret i Abib vilken är den första månaden
Utvecklingen från
den ursprungliga rent bibliska kalendern till den rabbinska kalendern infördes
från Babylon först under rabbi Hillel II år 358 e. Kr., och den var ganska lång
eftersom traditionerna var tvungna att bli fast förankrade för att rättfärdiga
dessa gradvisa förändringar. Mishnah, som sammanställdes runt år 200 e. Kr. och
på vilken Talmud senare var skriven som kommentar, upptecknar mer eller mindre
denna process genom kommentarerna och de auktoriteter den citerar.
Vi kommer att se
nedan att kalendern vid tiden för Tempelperioden följde sadduceernas
uppfattning och den fariseiska uppfattningen eller systemet, kom bara i effekt
efter förstörelsen av Templet 70 e. Kr. Mishnah tar upp många handlingar, vilka
den moderna judiska kalendern är skapad för att förhindra. Denna kalender var
inte fullt utformad ens under Hillel II från c:a 358 och undergick modifiering
fram till det elfte århundradet. Detaljer av dessa förändringar och konflikter
finns upptagna i uppsatsen The Calendar and the Moon: Postponements or
Festivals? (No. 195).
Mishnah (c:a 200
e. Kr.) visar att de heliga inföll före och efter Sabbaten vid upprepade
tillfällen, vilket innebär att traditionerna och systemet som fariseerna hade
uppfunnit för att skydda traditionerna, inte var på plats så sent som
fullbordandet av Mishnah (jfr. Soncino Talmud: Shabbat 114b; Menachoth 100b;
och Mishnah Besah 2:1; Shabbat 15:3; Sukkah 5:7; Arakhin 2:2; Hagigah 2:4).
Sabbater intill varandra var vanliga Texten i Hagigah 2:4 visar konflikt som
höll på att utvecklas vid den tiden (200 e. K.r) mellan de som var för och de
som var emot söndagspingsten (jfr. ibid. (No. 195) och se nedan).
Det är omöjligt
för uppskjutandet av ordningen och den nuvarande eller judiska kalenderna att
ha varit på plats vid tiden för Kristus.
Mishnah
konstaterar också att det finns fyra nyår och att den första dagen av Nisan är
nyåret för kungar och högtider. Detta utreds också i uppsatsen The Night to be
Much Observed (No. 101) som undersöker de samaritiska utövandet av Påsken. Vi
kan också utläsa av dessa tidpunkter i Mishnah att dateringarna rörande Esra
och Nehemja var i enlighet med Nisan 1 och inte Tishri 1 (jfr. Reading the Law
with Ezra and Nehemiah (No. 250)). Tishri användes vid den tiden för
uppfattandet av åren, för Sabbatsår och Jubileer (Rosh Hashanah 1.1 E (3)). Vi
ser att uppfattningen om Tishri, vilken kom från Babylon, först upptecknades i
Mishnah som framförd av R. Eliazar och R. Simeon (ibid. 1.1 D). Det följdes
inte som nyår under Tempelperioden. Mishnah försöker också skilja begynnelsen
för tiondet vad gäller boskap till Elul 1 (ibid. 1.1 C). Shammai Hus ansåg att
nyåret för träd var Shebat 1, emedan Hillels hus ansåg att det var den femtonde
dagen den månaden. Nyåret vid fullmånen är en direkt hedninsk tradition, som
också infördes från Babylon, utan tvekan förknippad med planteringen efter
måncykler. Allt detta bestämmande är rabbinsk judendom efter Tempelperioden.
Inte förrän under det tredje århundradet ser vi Tishri upprättas av rabbinerna.
Det och det efterföljande systemet höll nu grepp om judendomen i motsats till
Guds ord. Hornstötar är ofta inte på molad vilket är konjunktionen och Guds
Heliga Dagar är uppskjuten genom olydnad till andra dagar som Gud inte har
föreskrivit.
Encyclopedia
Judaica erkänner detta faktum i sin artikel rörande Fastställande av Rosh
HaShanah (Nyårsdagen).
Fastställande av Rosh HaShanah (Nyårsdagen). Året tar sin början på Tishri 1, vilket
knappast är dagen för molad, eftersom det är fyra hinder eller överväganden,
som kallas dehiyyah, när det gällaer fastställandet av den första dagen i
månaden (rosh hodesh). Varje dehiyyot kan orsaka ett uppskjutande av två dagar
(1) huvudsakligen i syfte att förhindra att Försoningsdagen (Tishri 10)
infaller på en fredag eller söndag, och för att förhindra att Hoshana Rabba
(den sjunde dagen i Sukkot, Tishri 21) från att infalla på en lördag, men i
delar också för att tjäna ett astronomiskt syfte (2) helt och hållet av
astronimska orsaker, om molad är vid middagstid eller senare försens Rosh
HaShanah med en dag (ibid. Sid. 44).
De tredje och
fjärde dehiyyah är mer komplexa regler som involverar speciella tider för molad
och det efterföljande uppskjutandet av Tishri 1. Dessa molader är indexerade
med speciella förskjutningar som finns beskrivna i artikeln i Encyclopedia
Judaica. Denna regel fanns inte i bruk vid tiden för Kristus och vid tiden för
Talmuds sammanställande. Mishnah och Talmud som kommentarer, visar klart att
Försoningsdagen inföll på fredagar eller söndagar fram till tiden för
sammanställandet av Mishnah och därför också vid tiden för Kristus, två
århundraden innan det.
Vi ser också att
förekomsten av månader var annorlunda från vad som är under den judiska
kalendern.
(Arakhin 2:2): De
räknar inte mindre än fyra fulla månader under året och [för skriftlärda] har
aldrig förekommit mer än åtta.
Det är således
omöjligt för uppskjutandet att ha varit i verksamhet vid tiden för Kristus. Vi
fortsätter:
Det nuvarande systemet förväntades bli ersatt [emfas tillagd] återigen av ett system
baserat på sanna värden [i motsats till onda värden] mer likt den tidigare
judiska kalendern i vilken Nymånadsdagarna (dagar av faserna [exempelvis
längden på intervallet från den sanna konjunktionen till den första
iakttagelsen av den nya månskäran]) och beräkningar var proklamerade på basis av
både iakttagelse och beräkning (ibid., sid. 47).
Notera att
kommentarerna här visar att beräkningarna var i enligt den sanna konjunktionen
i enlighet till fasen, vilken inte är synlig och observationerna vilka var
introducerade för att bekräfta vad som redan var känt för månader och år i
förväg. Termen faser för månen kom från termen fasis och har alltid gällt
nymånen som helt mörk, fullmånen och det första och andra kvarteret. Månskäran
har aldrig ansetts vara en sann fas för månen i så motto att det användes för
nymånen.
Historiskt. Enligt en tradition citerad i namn av Hai Gaon
(d. 1038), blev den judiska kalendern introducerad av patriarken Hillel II år
358/59 e. Kr. Medan det är utan reson att tillskriva Hillel II fastställandet
av den ordinarie ordningen av beräkningarna, är hans fulla del i den nuvarande
fastställda kalendern tveksam (ibid., sid 48).
Notera här att
den moderna judiska kalendern inte blev egentligt fastställd förrän under det
elfte århundradet så som Encyclopedia Judaica erkänner. Judaica inför då ett
koncept av oregelbundenhet i beräknandet genom att påstå att detta var
oregelbundet,
Beräkning som
varande delvis grundat på det förevarande tillståndet i diverse
jordbruksprodukter och sociala tillstånd. Tillståndet hos säd är slutligen
bestämd av solens position på sin årliga bana (ibid., p. 49).
Dock vet vi att
saducceerna och samariterna inte hade sådana problem med oregelbundenhet och
nymånen proklamerades genom eldar som tändes på Oljeberget öster om
Kidrontemplet (jfr. the paper Messiah and the Red Heifer (No. 216)). Det var
endast senare som samariterna blev anklagade för att tända förledande eldar när
fariseerna tog över efter förstörelsen av Templet och introducerade
förskjutningar genom observationer.
Inget sådant
problem inträffade under Tempelperioden. Johannes Hyrcanus hade förstört
tabernaklet på Gerizimberget under Mackabeernas tid men deras religion var
lämnat intakt. Hyarcanus förtryckte fariseerna och bara under nio år under
Alexandra hade de spelrum. De var förtryckta även under Herodes för deras
intrigerande. Sadduceerna och deras system hade kontroll över Templet mer eller
mindre kontinuerligt fram till dess övertagande under den sista perioden och
dess förstörelse år 70 e. Kr. (jfr. ibid., Nr. 101)). Fariseerna
anklagade Kristus själv för att vara en samarit (Joh. 8:48). Detta var som vi
ser av texten nedan, för att han förnekade sanningen i deras läror och
traditioner. Han höll Tempelfestivalerna vilka var baserade på de sadduceiska
och samaritiska systemen bestämda av konjunktionen, vilket var den ursprungliga
Tempelordningen (se nedan). I John Bowmans arbete The Samaritan Problem Studies
in the Relationships of Samaritanism, Judaism, and Early Christianity (Övers.
by Alfred M Johnson Jr., Pittsburgh Theological Monograph Series Number 4, The
Pickwick Press, Pittsburgh, Pennsylvania, 1974, kap. 1, sid. 1 ff.) ser vi att
samariterna fanns i det norra kungariket även efter utspridningen år 721 f. Kr.
och att en samaritisk diaspora existerade i Egypten och Syrien från antiken
fram till det artonde århundradet. John Bowman säger:
Eftersom många
samaritiska manuskript finns tillgängliga i Europeiska bibliotek, så har det
alltid varit ett mysterium för mig varför kristna akademiker, som har känt
till, sedan tiden för Joseph Scalinger (1540-1609), samariternas överlevnad,
ändå fortfarande upprepar samma uppfattningar om samariterna, som hades av
judarna i Mishnaic och Talmudisk tid, efter Babylon, och vilken har kommit via
kyrkofäderna in till den kristna akademiska traditionen.
Upptäckten av Qumran
har numera fått vissa akademiker att ifrågasätta den frekvent använda och
alltför enkla accepterade föreställningen om ’normativ judendom’ och de
rabbinska källorna så som pålitliga kriterier för kärnan i judendomen under det
första århundradet. Konsekventuellt framgår det vore på sin plats att än en
gång undersöka exakt huruvida samariterna, som den första judiska sekten som
inte hade oberoende traditioner och vanor, hade bevarat vanor och åsikter vilka
är äldre än de för rabbiner under det andra århundradet e. Kr. (och senare) som
de försökte göra skyddade och heliga genom att föra fram dem som oral tradition
från Moses tid, vilken hade blivit överhänt till dem såsom beskyddare för det
enda och sanna Israel.
Orsaken till att
den samaritiska ståndpunkten inte är öppet studerad är lika mycket ett fel
begått av de samaritiska prästerna själva, såväl som det är judarnas.
Första Mosebok
1:14-19 14 Gud sade: ”På himlavalvet skall
ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider,
dagar och år.15 De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och
det blev så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att
härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde
stjärnorna. 17 Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18 att
härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det
var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
Ordet för ljus
här är m’aor som betyder ljushållare eller lampor (2 Mos. 25:6; 27:20; 35:14).
I Första Mosebok 1:3 är texten ’låt det bekomma till ljus’. Det är inte verbet
’att bli’ (Companion Bible, fotnot. till v. 3). Således talar vi om det
systemets förekommande tillstånde för de efterföljande handlingarna.
Ljuset var inte
förlagt förrän på den fjärde dagen av skapelsen enligt Första Moseboks
berättelse. Detta visar på en ordning för Guds handlande under skapelsen.
Handlingen för det fjärde elementet i skapelseordningen var för att upprätta
ljusen för uppdelandet av natten och dagen och som tecken och som orsak för
dagar och år (1 Mos. 1:14).
Ordningen för
kalendern så som den upprättades av Gud i skapelsen, är bestämd av
himlakropparna. Således är rörelserna och positionerna för himlakropparna den
bestämmande faktorn för kalendern. Detta kan ses framgå och utvecklas genom
hela Bibeln och är centralt för lagen.
Psalm 104:19 Du gjorde månen, som visar årets tider, och
solen, som vet när den skall gå ner.
Månen är alltså den
avgörande faktorn, och inte solen. Solen är operativ enbart för dagen och som
en punkt för årets begynnelse genom vårdagjämningen.
Dagen
Det noteras även
att kvällen och morgonen bestämmer dagen. Kvällen föregår morgonen eller dagen.
Dagen är således bestämd från solnedgången den föregående kvällen till
solnedgången den nämnda dagen (EENT).
Tredje Mosebok 23:32
Det skall vara en vilodag för er, en sabbat
då ni skall späka er. Från kvällen den nionde dagen i månaden till nästa kväll
skall ni hålla denna sabbat.
Denna syn att dagen började vid kvällningen, att det sker efter det att
solen gått ner, var kontinuerligt följd även bland judarna vid tiden för
Mishnah. Det var den normala metoden att bestämma dagen för de flesta folken
och nationerna och var det vanliga bland engelsktalande folk fram till runt
början av artonhundratalet (se nedan).
Mishnah:
(Besah 2:1) På en
högtid som sammanföll med sabbatsaftonen [Fredag] skulle en människa inte laga
mat till att börja med på högtidsdagen.
[Fredag] Utan han förbereder mat för högtidsdagen, och om han lämnar
något till övers, så har han det över för bruk under Sabbaten. Och han
förbereder ett tillagat mål på aftonen för högtidsdagen [Torsdag] och han förlitar sig på det (till att
förbereda mat på fredagen) för Sabbaten också.
(2-2) Om en högtid
sammanfaller med dagen efter Sabbaten [Söndag] så säger Shammais hus, "De
nedlägger allting före Sabbaten". Och Hillels hus säger," Redskap
skall nedläggas före Sabbaten. Men man kan nedlägga dem på Sabbaten
själv."
Shabbat 15:3: De viker ihop klädnaderna upp till fyra eller
fem gånger. Och de bäddar sängarna på Sabbatens afton för användande på
Sabbaten, men inte på Sabbaten för användande efter Sabbaten. D. R. Ishmael
säger, "De viker sina kläder och bäddar upp sängar på Försoningsdagen för
Sabbaten".
Denna text visar
att Försoningsdagen också inföll på en fredag vid tiden då Mishnah
sammanställdes.
(Sukkah 5:7): Tre
gånger per år delar alla i den prästerliga vakten lika bland högtidens offer
och i uppdelandet av skådebrödet. Vid Pingst skulle de säga till
honom,"Här har du det osyrade brödet, här är det syrade brödet för
dig". Den prästerliga vakten vilkens tjänstgöringstid är schemalagd för
den veckan är den som som offrar de dagliga heloffren, offren som frambringas
av löften eller fri vilja, och de andra allmänna offren. Och de offrar allting.
På en högtidsdag som kommer vid sidan av en Sabbat, antingen före eller efter
den, var alla i den prästerliga vakten jämlika i delandet av skådebrödet.
Sabbat sida vid sida
var normalt.
Berättelsen om
Paulus skeppsbrott visar att dagen inleddes vid skymningen och att natten
följdes av dagen i tjugofyratimmarsföljden. Vi ser också från denna text att
dagen inte började vid midnatt under det första århundradet heller.
Apg 27:27-33 27 På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet
började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och
fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det
nu till femton famnar. 29 De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade
ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30
Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten
under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31 Då sade Paulus
till officeren och soldaterna: ”Om inte de där stannar kvar ombord är ni
förlorade.” 32 Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.
33 Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. ”Nu har ni varit utan mat i
fjorton dagar och inte fått någon näring.
Dagväxlingen vid
midnatt var en senare uppfinning av den Romerska Kyrkan och hade ingenting att
göra med den tidigare perioden. Det verkar som om med undantag av italienarna,
hade alla andra folken samma eller en liknande ordning för dagens början.
Skrifterna och
texterna i Bibeln från Moses tid, visar att dagen uppfattades börja vid
skymningen och som vi har sett, hölls Försoningshögtiden från solnedgång till
solnedgång, med början den nionde dagen av månaden vid solnedgången och
fortsatte till den tionde dagen av månaden vid solnedgången (3 Mos. 23:32).
Tidpunkten för denna term, solnedgång, är stärkt av andra texter.
Detta utförande
hölls intakt som vi ser med upprättelsen under Nehemja, då Sabbaten var skyddad
av portarnas stängande i staden från skymning till skymning.
Nehemja 13:19 När mörkret föll över Jerusalems portar på
kvällen före sabbaten gav jag order om att dörrarna skulle stängas och inte
öppnas igen förrän sabbaten var över. Jag ställde också några av mina män vid
portarna för att inget gods skulle föras in på sabbaten.
Denna text visar
att det började att bli mörkt före Sabbaten. Verbet som används är ’tsalal’
(SHD 6752) och är
förbundet med
’tsel’, ’skugga’ och visar ’när portarna började att ha skuggor på sig’ eller
’att kasta långa skuggor’ (jfr. Soncino fotnot till v. 19)
Denna förklaring
som erbjuds i Soncino är viktig för traditionerna i att placera tiden fram till
solnedgången. Det är förstått att vara vid mörkret infallande (jfr SHD 6751 och
6752).
De ’långa
skuggorna’ infaller sent på eftermiddagen i skymningen alldeles innan mörkret
faller. Vi kan dra slutsatsen av denna text att Sabbaten i realiteten började
när det var mörkt. Således inleds dagen vid den tidpunkt som vi känner som
Evening Nautical Twilight (Nautisk kvällsskyming) när det blir mörkt. En
rabbinsk distinktion var att dagen började när det blev omöjligt att urskilja
färgen på röda eller blå trådar. Denna brist på ljus infaller vid End Evening
Nautical Twilight (EENT) (Slutlig nautisk kvällsskymning). De fyra skymningarna
är: 1) Allmän skymning, när solen är tre grader från horisonten vilket används
för gatljus. 2) Beginning Evening Nautical Twilight (BENT) (Begynnande nautisk
kvällsskymning) när solen är sex grader under horisonten. 3) EENT infaller när
solen är nio grader under horisonten, och; 4) Astronomisk skymning vilket är
när solen befinner sig tolv grader under horisonten. Vid EENT är det MÖRKT. Vid
BENT börjar det bli mörkt vid horisonten.
Alla nationer
inklusive det antika Israel och Juda stammar inledde dagen vid natten och
efterföljde natten med dagen genom att räkna nätter. Deta var på detta sätt med
Germanerna i allmänhet. Följande citat från John Brady (Brady’s Clavis
Calendaria I-II, London, 1812, sid. 98) säger:
Olika nationer har
haft olika, och till och med varit oense, angående tiderna för inledningen på
deras dagsberäkningar. Turkarna och Muhammedanerna räknar från kvällens
skymning, medan italienarna inte bara påbörjar sin första timme vid
soluppgången, utan räknar de tjugofyra timmarna utan upprepning, och sålunda
inte två tolvslag, som är brukligt i Australien och många europeiska länder i
allmänhet, om man bortser från vissa delar av Tyskland, där de också räknar med
tjugofyra timmar vilket de kallar för ’italienska timmar’ (Sverige kan sägas
använda båda systemen, ett för talspråk, tolvtimmarssystemet, och ett
officiellt, tjugofyratimmarssystemet, övers. anm.). dock, eftersom kyrkodagen i
hela Italien börjar vid midnatt, och riterna i den romerska kyrkan i alla hänseenden
är reglerade av denna ordning, är det än mer anmärkningsvärt och underligt, att
den allmänna dagen skulle vara tillåten att skilja sig i sin periodiska följd,
och således stå i särskillnad till användandet, inte bara med övriga Europa,
utan även med deras egna förfäders ordning, särskilt genom variationerna i
soluppgångens tid, vilket styr den allmänna dagen.
Vi ser så att år
1812, under Napoleons tid, och återtåget från Moskva, så började dagen, och
även slutade, vid kvällsskymningen, inom Islam och annorstädes, eller vid
soluppgången bland italienarna. Begynnelsen av dagen vid midnatt var år 1812
fortfarande En avvikelse enligt den Romersk Katolska Kyrkan och det från denna
källa som det uppträdde i Europa och västvärlden. Det är ett kyrkopåbud utan
sanktionering från Bibeln. Vad mer är, så talade Kristus om tolvtimmarsdagen
och natten vilken har kommit att bli mätt som tjugofyra timmar, så som det
gjordes av italienarna och astronomerna. Ingen påbörjade någonsin dagen vid
gryningen, annat än som den andra tolvtimmarsperioden. Tjugofyratimmarsdagen
med början vid midnatt är ett senare ändrande för standardiseringen av klockor
till att komma i fas med tidsbestämmandet hos den Romerska kyrotraditionen.
Standardiseringen av tiden lika väl, och skulle ha blivit, satt från tidpunkten
för skymning och mörker vid vårdagjämningen med de Första timmarna infallande
efter solnedgången (vilket skulle vara den tid vi kallar för sex på
eftermiddagen (klockan 18.00 svensk tid. Övers. anm.)) som följer klockan 1, istället
för 7 på eftermiddagen (19.00 svensk tid. Övers. anm.). Klockan 5 på
eftermiddagen (17.00 svensk tid. Övers. anm.) skulle ha kvarvarit som den elfte
timmen så som den var i nära sextusen år. 7 på morgonen skulle då istället
korrekt kallas för 1 på eftermiddagen. Med en tjugofyratimmars klocka skulle
det vara 13.00. Detta skulle ha verkat i enlighet med Kristus lärande och skall
införas igen från Jerusalem vid återupprättelsen.
Orsaken till att
kyrkoföljden kom att vara från midnatt, var dess betydelse för fastandet,
eftersom de hade en annorlunda fastevana än den i Bibeln och för den tidiga
kyrkan. Brady hävdar att termen middag (noon på engelska. Övers. anm.)
ursprungligen betydde den nionde timmen. Räknat från klockan 6 på morgonen var
det klockan 3 på eftermiddagen ’vid vilken tidsången var, enligt antika
kyrkoregler, sjungen.’ (ibid., sid. 99). Middagen (noon) infaller numera numera
mitt på dagen, antingen för att munkarna alltid bröt fastan, eller för att den
allmänna måltidstimmen var mitt på dagen (jfr. ibid.). Vi skall ha detta faktum
i tankarna även när vi läser tidigare skrifter som nämner middag (noon). Ordet
lunch (luncheon på engelska. Övers. anm.) kommer ursprunligen från en
felstavning av ordet ’nuncheon’ ellen ’noon song’(middagssång).
Inte vid något
tillfälle i historien har beskrivningen i Daniel 7:25 passat ett samhälle och
ett folk mer, än för Europa under artonhundratalet fram till dags dato. Det
inleddes från Rom under det andra århundradet och är hastigt på väg att nå sin
slugiltiga effekt.
Termen härstammar
från det saxiska Dæg. Ordet verkar vara besläktat med det romerska Dies eller
Diis. I antiken gavs namnen på planeterna för dagarna, vilka de benämnde Dii
eller gudar (ibid. Sid. 100) och ordet blev tillskrivet till den tjugofyratimmar
långa rotationen för jorden.
Bland saxarna,
gjordes Skriften tillgänglig på det saxiska modersmålet av kung Athelstan
c:a 940 e. Kr. vilken uppförde böter för trafik på söndagar när det hade blivit
satt att ersätta Sabbaten i det Romerska systemet från det fjärde århundradet.
Söndagen och den hedniska påskordningen hade blivit ålagt på Britannien genom
saxarnas makt från synoden i Whitby år 663. Fram till dess var den största
delen av Britannien Quarto-Deciman Sabbatshållare. (jfr. uppsatsen The Quartodeciman Disputes (No. 277)).
Edgar (c:a. 960) deklarerade att dagen skulle hållas helig från 3 på eftermiddagen
(15.00) på lördag fram till måndag vid soluppgången (jfr. Brady ibid., sid. 103-104). Så var förberedelsetiden på fredagen överförd till lördagen och en helt ny
period om tolv extra timmar hade infogats igen. Detta är den enda kända avvikelsen
för förlängning av dagen som slutade vid skymningen (förutom från dyrkan av
Ra i Egypten).
Termen ’dag’ är
vanligen förstådd på två sätt, både som en tolvtimmars- och en tjugofyratimmarsperiod.
Den senare perioden kom att bli kallad, av astronomerna av den moderna eller
industriella eran för en Nychtemeron. Dock kunde de i antiken levande bli
ursäktade för att helt enkelt använda termen dag för båda perioderna. Detta
var onekligen fallet med termen när Bibeln översattes och så är fallet vanligen
även idag (jfr. Brady, p. 97). Första Mosebok 1:5 anses lyda ... Det blev kväll och det blev morgon. Det var den
första dagen. Denna följd skulle helt enkelt läsas Dag Ett eller Dagen
den Första. Soncino återger denna text rörande den Första Dagen som kväll
och morgon, en dag (jfr. Soncino Chumash sid. 2).
Skillnaden baseras på Rashis tolkning, som
slutleder att eftersom Gud var ensam på denna dag så som Den Ende, då Han
skapade de andra himmelska väsendena på den andra dagen. Det tål inte granskning
i Sconcinotexten självt och är inte tolkat på detta sätt av någon annan auktoritet
(jfr. Greens The Interlinear Bible). Rashi har fel och introducerar helt i onödan
mer felaktigheter i förhållande till Första Mosebok 1:1-2.
Orden för kväll
(ereb jfr. arab att ’mingla’, blanda sig, att röra sig bland folk) och morgon
(boker jfr. bakker att söka eller undersöka) visar skillnaderna mellan dag och
natt. Ereb uppvisar ljusets uppblandande från skymningen och boker visar det
klara ljuset för dagen som söker sig och som är tiden då det är möjligt att
urskilja den precisa kvalitet som karakteriserar det (ibid.).
Ordet ’dag’ här
är termen SHD 3117 yôwm vilket kommer från en oanvänd rot som betyder ’att vara
het’; vilket innebär dagen och de varma timmarna. Det är använt, som Strng
säger, till att visa perioderna, antingen bokstavligt från soluppgång till
solnedgång, eller från en solnedgång till nästa, eller bildligt, som en tidsrymd
definierad av en förknippad term och ofta använt som adverb för att således
representera en tid. Att föreslå att detta användande är begränsat till
timmarna i dagsljus enbart är absurt.
Termen som
används för att begränsa tiden för dagsljusets timmar enbart är: SHD 3119
yôwmâm som betyder dagligen eller i dagsljus (jfr. 5 Mos. 28:66; Jos. 1:8;
etc.); eller, SHD 7837 shachar som betyder tidigt ljus när solen stiger upp
(jfr. Josh. 6:15).
SHD 4283 (jfr.
1Sam. 30:17; Jona 4:7) mochorath eller morrow används för att visa på nästa dag
eller i morgon (tomorrow på engelska. Övers. anm.).
SHD 1242 boqer
eller boker (jfr. Dom. 16:2; 19:26; 2 Sam. 13:4) när det används bokstavligt
från morgon till morgonanvänds det för att innebära från dag till dag, och är
möjligtvis orsak till förvillelse för vissa om det används isolerat för sig
själv.
Vi ser således
från dessa detaljer att åtminstone vid Moses tid i skapelseberättelsen, betydde
och användes termen ’dag’ för att innebära både kväll och morgon så som en dag,
eller en tjugofyratimmarsperiod. Det finns inget annat rationellt sätt att
granska detta argument.
Vi såg att Paulus
i Apostlagärningarna 27 hade samma uppfattning som vi finner i Nehemja och som
vi såg i instruktionerna från Moses när det gäller Försoningshögtiden och samma
uppfattning som vi såg var i användning fram till artonhundratalet. Det är
endast under den senaste tiden som lagarna och tiden har ändrats till den
utsträckning att det påverkar dagens verkan.
Ordet för ’vecka’
är i hebreiska härrört från ordet shabuwa eller shabua (SHD 7620). Detta ord är
i sin till härlett ur ordet shaba’ (SHD 7650) som betyder ’att bli fullkomligt’
eller ’att bli komplett’. Detta är en grundrot, vilken kommer från och används
i betydelsen av SHD 7651 sheba eller shibah. Detta ord är det primära
kardinalnumret sju som det heliga fullkomliga talet. Därför innebär termen vid
SHD 7650 att sjua ens själv. Detta innebär att svära en ed.
Ordet för veckan
är alltså grundat eller härrört från de heliga antalet dagar som uppgår till
sju. Sabbaten är således obönhörligen sammanlänkat med den lingvistiska roten
för sju och fullkomlighet. Ordet för vecka förekommer i Första Mosebok 29:27-28
och Daniel 9:27. Det betyder bokstavligen att bli sjufaldigad. Därför är det en
vecka (sju dagar) eller en period av sju år.
Ordet för vecka i
det Nya Testamentet är ett grekiskt ord
av hebreiskt ursprung – nämligen Sabbaton (SGD 4521 från SHD 7676 Shabbath).
Det är begreppet för sju nätter eller perioden mellan två Sabbater.
Veckoperioden är
också bestämd från en fras som betyder fullständig eller perfekt Sabbat. Denna
fras finns närvarande i lagen om Pingst.
Tredje Mosebok
23:15-21 15 Sedan skall ni låta det gå sju
fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve
som lyfts upp till offer. 16 Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen
efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya
skörden till Herren. 17 Hemifrån skall ni ta med bröd att lyftas till offer,
två stycken. De skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl och bakas med
surdeg; de är en förstlingsgåva åt Herren. 18 Förutom brödet skall ni föra fram
sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar. De skall offras som
brännoffer åt Herren, med tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldoffer,
en lukt som gör Herren nöjd. 19 Sedan skall ni offra en bock som syndoffer och
två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. 20 Och prästen skall lyfta upp dem till
ett offer inför Herren tillsammans med de första bröden av skörden och två
lamm. De skall helgas åt Herren och tillhör prästen. 21 Till samma dag skall ni utlysa en helig
sammankomst. Helig skall den vara för er, då får ni inte utföra några sysslor.
Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni än
bor.
Den period om
femtio dagar som inleddes efter den veckoliga Sabbaten i det Osyrade Brödets
högtid, har sju perfekte eller fullkomliga Sabbater. Detta var benämnt som
Veckohögtiderna i det Gamla Testamentets texter (2 Mos. 34:22; 5 Mos. 16:10,16;
2 Krön. 8:13). Samma ord SHD 7620 shabua används. Pingst är hänfört ur termen
för femtio. Termen för perfekt så som i begreppet perfekta Sabbater är SHD 8549
tamiym som betyder helt och hållet,
fullständigt. Använt som ett substantiv betyder det integritet eller sanning –
därför, utan fel, komplett eller fullt. Därför, femtio dagar av pingst
innehåller sju kompletta, fullständiga och perfekta eller felfria veckor. Detta
inleds från dagen efter den veckoliga Sabbaten och slutar på dagen efter den veckoliga
Sabbaten – nämligen en söndag. Pingst kan således inte infalla på 6 eftersom
räkningen då blir bruten och det inte är sju fullständiga och ofelade veckor
eller Sabbater.
Ordet för Sabbat
(SHD 7676) är annorlunda än det för högtidssabbater vilka benämns Shabbathown
(SHD 7677). Denna term gäller för alla högtidliga Heliga Dagar med meningen för
en Sabbatism eller Helig Dag förutom för Försoningsdagen vilken benämns som en
a Shabbath shabbathown. Betydelsen dupliceras således eller lägger emfas vid begreppet
hos en väldigt Helig Dag. Termerna involverade i denna text i Tredje Mosebok i
uppräkningen för Pingst är Sabbater och inte shabbathown och därför är det
absolut klart från distinktionerna som görs i kapitlet att den veckoliga
Sabbaten är inräknade och inte de heliga Dagarna och att Hillel och den moderna
judiska kalendern är felaktig genom att följa Sivan 6. Konflikten är uppenbar i
Mishnah, som visar att fariseerna hade infört Sivan 6 som Pingst, vilket kunde
och föll intill en Sabbat vid den tiden. I Tempelordningen och med samariterna
hade Pingst alltid infallit mellan den Första Dagen för Veckan, eller Söndagen.
(Hagigah 2:4) Om
pingst som sammanföll med en fredag – säger Shammais Hus, ” dagen för slakt
[offret frambringades helt för att fullborda det som krävdes för framträdandet
inför Herren] är dagen efter Sabbaten”. Och Hillels Hus säger, ”dagen för slakt [hela offrandet] är inte efter
Sabbaten”. Men de fastslår att om det sammanföll med Sabbaten, så skall dagen
för slakten [hela offret] vara efter Sabbaten. And översteprästen skall inte
sätta på sig sina klädnader. Och de är tillåtna att genomföra en mässa eller
att hålla fasta, så att inte bejaka åsikten hos de som säger: Dagen för Pingst
[måste alltid infalla] efter Sabbaten [på söndag].
Ansträngningar
görs av vissa att söka stöd i Septuagint (LXX) för argument för Pingst vid
Sivan 6. Dock var den versionen, trots att den var standardtexten för den
tidiga kyrkan, förkastad av den rabbinska judendomen från Jamnia efter
förstörelsen av Templet och förskingringen i varje fall. Texten i det Gamla
Testamentet var till och med märkbart förändrad för att stödja rabbinsk
judendom för den tiden och blev till den Masoretiska texten. Hela frågan om
Pingst i LXX har undersökts i uppsatsen The
Omer Count to Pentecost (No. 173). Argumenten som konstruerats kring denna
text för Sivan 6 är felaktiga i varje fall.
Pingst hölls på en söndag under Tempelperioden både av Templets prästerskap och samariterna säger FF. Bruce.(The Illustrated Bible Dictionary, J. D, Douglas & N. Hillyer, redaktörer, IVP, 1980; artikel. Calendar, Vol. 1, sid. 225)
I allmänhet följde
den judiska kalendern i Nya Testamentets tid (åtminstone före år 70 e. Kr.) den
saducceiska uppfattningen, eftersom det var efter den uppfattningen som
Tempeltjänsten reglerades. Således var dagen för Pingst uppfattad som den
femtionde dagen efter uppvisandet av den första skördade kärven av säd, som
exempel, den femtionde dagen (inklusive) från den första söndagen efter påsk
(jfr 3 Mos. 23:15f); eftersom den alltid inföll på en söndag, så som den gör i
den kristna kalendern. Den fariseiska uppfattningen, som blev standard efter år
70 e. Kr., tolkar Sabbath i Tredje Mosebok 23:15 som högtidsdagen i det Osyrade
brödets högtid och inte den veckoliga Sabbaten, i så fall infaller alltid
Pingst på samma dag i månaden [Sivan 6].
Samariterna och
Kyrkan har inte ändrat sitt praktiserande i förhållande till Pingst, sedan det
första århundradet. Endast judendomen ändrade sina iakttagelser och detta
gjordes för att bevara dess introducerade traditioner. Den trinitära kyrkan
påverkade veckan i vilken Pingsten inföll genom sin manipulation för datumet
för den hedniska påsken, men det var alltid på en söndag så som det hade varit
under Tempelperioden och sedan tiden för den Assyriska fångenskapen och innan
det vid tiden för Moses. Samariternas praktiserande kom från innan skövlingen
av det första Templet och Judas fångenskap år 587 f. Kr. och reflekterar därför
med korrekt de som praktiserades under perioden för det tidiga första Templet.
Traditionerna blev introducerade i Juda och fariseernas system gradvis från den
Babyloniska fångenskapen och senare. De hade inte någon effekt i utövandena i
templet ända fram till perioden för dess fall och förstörelse.
Konceptet med
sjudagarsveckan är bestämt från Andra Mosebok 20:8-11.
Andra Mosebok
20:8-11 8 Tänk på att hålla sabbatsdagen
helig. 9 Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, 10 men den
sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något
arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna,
din boskap eller invandraren i dina städer. 11 Ty på sex dagar gjorde Herren
himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade
han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.
Veckan är alltså reglerad och obligatorisk religiös ritual är upprättad med fokus på Sabbaten eller den sjunde dagen av veckan, vilket är, och alltid har varit, dagen som vi känner som lördag. Termen på engelska (Saturday. Övers. anm.) härrör från det saxiska ordet ’seator’ (eller även som synes från ’crodo’ jfr. Bardy) vilket vanligtvis är förknippat med den romerska gudomligheten Saturnus (Brady, sid. 122-123). Denna dag är benämnd inom språken hos många folk som Sabbaten eller i termer som härrör ur det ordet. Samuele Bacchiocchi utvecklar heladenna historia (From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1977).
Ordet månad
kommer från ordet för måne. Det hebreiska ordet är chadash eller chodesh (SHD
2320) vilket betyder en Nymåne – därav betyder det en månad. Nymånen är alltså
det medel med vilket man bestämmer starten för månaden. New
Brown-Driver-Briggs-Gesenius Hebrew-English Lexicon säger om detta ord (sid.
294) att det betyder Nymåne eller månad...1. nymåne som dag, tiden för nymåne
som en religiös högtid. 2. Månad som begynnelse med nymånen. Det finns inget
tvivel att historiskt sett månaden inleddes med nymånen. Månen var också alltid
en högtid under Tempelperioden och översteprästen inträdde i templet på denna
dag så väl som på Sabbaten.
Ordet är
besläktat med SHD 2314 châdar att omringa eller stänga in, att dölja eller
beslöja. I sin not till 2314 fortsätter lexikonet (på sid. 294) (som någonting
som omger) [från] II. Dölja bakom en ridå, dölja, innesluta. IV. Dölja sig
själv, även bida, stanna eller kvarvara bakom, även som att stoppa ett svärd i
svärdskidan.
Meningen för
basen för termen är klart den om Nymånen dold i dess fulla mörker och inte den
senare månskäran. Ämnet rörande månskäran är undersökt i uppsatsen The Golden Calf (No. 222).
Ett annat ord för
månad är SHD 3391 yerach (1 Kung 6:37-38; 8:2; 2 Kung 15:13; Sak. 11:8). Detta
är från en oanvänd rot av okänd vikt som betyder månvarv, till exempel en månad
eller måne. Ett annat ord är det Kaldeiska SHD 3393 yerach (Esra 6:15) vilket
överensstämmer med SHD 3391.
Ordet för måne
när det används i betydelsen av ’sol och måne’ är SHD 3394 eller SHD 3391. Det
kan SHD 3842 (Jes. 24:23; 30:26). Ordet för Nymåne (SHD 2320) är översatt som
månad (month) i engelskan. Undantagen gör det klart att en specifik dag är
menad (1 Sam. 20:5,18,24; 2 Kung 4:23; Ps. 81:3; Jes. 66:23; Hes. 46:1,6; Amos
8:5). Månaderna är således den första, andra, tredje osv. Nymånaderna.
Nymånen är
således den centrala eller bestämmande punkten i månaden. Den utgör grunden för
beräkning av perioderna inom en månad. Det är så med alla Heliga Dagarna, inte
minst de som är Nymånadsdagar själva (se uppsatsen The New Moons (No. 125); The New Moons of Israel (No. 132); samt
även The Harvests of God, the New Moon
Sacrifices, and the 144,000 (No. 120)). Kommentarena för månaderna som görs
i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132) är genomgångna igen nedan för att
visa på följden och betydelsen av deras användning.
Det saxiska ordet
Almanac (sv Almanacka. övers. anm.) härrör från arameiskan ord al och manach
vilket betyder räknandet. Verstigan hävdar dock, som det enda undantaget att
det kommer från ’al mon aght’ i betydelsen ’al mon ’följd’’eller följandet av
månarna. Konceptet med dagarnas begynnelse och slut i kvällningen vid
skymningen är verkligen troget detta österländska ursprung (jfr. Brady, sid.
42-43). De ursprungliga almanackorna var måncykelkalendrar, som ristats på fyra
trästycken, baserade på 30 och 29 dagars följder som överensstämmer med
varaktigheten hos månen i hänseende av konjunktioner och fullmåne. Den
alternativa ordningsföljden för dagen var också den arabiska metoden. En kopia
av ett original av en saxisk almanacka finns i Brady vol. 1, mellan sid. 42-43.
En väldigt antik sådan finns i St Johns College Cambridge.
Månen är också
symbolisk på grund av att den befinner sig i sina faser. Nymånen representerar
begynnelsen av varje cykels aktivitet. Det finns tolv månader under året
(förutom de mellankalendariska månaderna) (1 Kung 4:7; 1 Krön. 27:1-15). De
uppfattas i allmänhet att ha en längd av 30 dagar och det är därför de
refereras till profetiskt (1 Mos. 7:11; 8:3-4; 4 Mos. 20:29; 5 Mos. 21:13;
34:8; Est. 4:11; Dan. 6:7-13).
Påskmånaden som
är Nisan eller Abib är speciellt befalld av Herren för att vara årets början
(se även 4 Mos. 9:1-3; 33:3; Jos. 4:19; Hes. 45:18,21). Denna begynnelse
symboliserar Israels förlösning av Gud från det världsliga systemet (Gal. 1:4;
Upp. 14:4).
Abib bestäms från
nymånen närmast vårdagjämningen i den norra hemisfären, vilken påbörjar
sommarsäsongen. Höstdagjämningen i norra hemisfären påbörjar vintersäsongen.
Dessa är de två säsonger eller årstider som nämns av Bibeln (1 Mos. 8:22; Ps.
74:17). Beräkningen är väl förstådd:
Observationen av
höstdagjämningen, i betydelsen ’årets utgång’ (se 2 Mos. 23:16), och om
vårdagjämningen, kallad 'årets återkomst' (1 Kung. 20:26; 2 Krön. 36:10), var
viktigt för att kunna kontrollera kalendern och följaktligen högtiderna. Så
började året med nymånen närmast vårdagjämningen när solen var i vädurens
tecken (Jos., Ant. 3.201 [se bättre i Ant. (Antiquities of the Jews) III.x.5]),
och påsken på den fjortonde dagen i Nisan sammanföll med den första (2 Mos.
12:2-6). (The Illustrated Bible Dictionary, J D Douglas
& N Hillyer, redaktörer, IVP, 1980; art. Kalender, Vol. 1, sid. 223).
Månaderna
numreras i följd så att året kan bli identifierat och inte senare hopblandat (2
Mos. 12:2; 13:4; 2 Krön. 30:2; Neh. 8:2). Månaderna och prästernas
förhållningar är samtliga upptecknade i Första Krönikeboken 27:1-15.
Nymånadsdagarna fanns upptecknade bland dagarna för dyrkan med Sabbaterna och
de Heliga Dagarna i Fjärde Mosebok 28 och 29 (speciellt Fjärde Mosebok.
28:1-2,11,14).
Metoden för att
fastställa den första månaden för året (kallad Nisan eller Abib) är att
Påskperioden över 14 och 15 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen. Således
kan förberedelserna för den 14 Nisan infalla på vårdagjämningen men den 15
Nisan måste infalla efter vårdagjämningen. Dessa var de två huvudsakliga
bestämmande reglerna fram till Hillels revision. Schurer noterar denna regel
angående Påsken i sitt Appandix för Kalendern
Månaderna var
vanligtvis numrerade och inte alla månader upptecknas vid namn i Skriften.
Årets månader är:
1.
Nisan (Mars-April) (eller Abib; Kanaanitisk)
2.
Iyyar (April-Maj) (eller Ziv; Kanaanitisk)
3.
Sivan (Maj-Juni)
4.
Tammuz (Juni-Juli)
5.
Ab (Juli-August)
6. Elul (Augusti-September)
7. Tishri (September-Oktober) (eller Ethanim; Kanaanitisk)
8. Marcheshvan (Oktober-November) (eller Bul; Kanaanitisk)
9. Chislev (November-December)
10. Tebeth (December-Januari)
11. Shebat (Januari-Februari)
12.
Adar (Februari-Mars)
De babyloniska
motsvarigheterna är:
1.
Nisanu: offermånaden
2.
Ayaru: processionsmånaden
3.
Simanu: den fastställda årstiden eller tiden för tegeltillverkning
4.
Du-uzu: månaden för Tammuz fruktbarhetsguden
5.
Abu: månaden för facklor
6.
Elulu eller Ululu: månaden för rening
7.
Teshritu: månaden för begynnelse
8.
Arah-samna: den åttonde månaden
9.
Kislimu: oklar betydelse
10.
Tebitu: månaden för nedsänkning (in i vatten)
11.
Shabatu: månaden för stormar och regn
12.
Adaru: månaden för tröskningsgolvet.
Cykeln om tolv
månader baserade på månen (354¼ days) blir kortare än solåret (365¼ days).På
grund av att vårens Påsk-Mazzoth högtid, vilken inleder cykeln av
jordbrukshögtider, var tvungen att hållas vid en bestämd tid på året, är det
tydligt varför de interkalendariska månaderna placerades i Adar vid årets slut.
Påsken måste
sammanfalla med den första skörden [vilken följer vårdagjämningen] och således
inleds året beroende på placeringen av månen för den period under vilken
sädesskörden börjar ske.
Abib betyder
gröna öron och de gröna öronen (skotten) skördades och rostades då de ännu inte
var vita för skörden. Det första av skörden av de gröna öronen skars och bands
och inledde skördeoffret som leder till omer-räkningen till pingst.
Händelseföljden i Josua var att de tog det Heliga Landet och därefter åt av det
gamla kornet på morgonen efter påsk i exemplet givet den femtonde av den första
månaden och mannan upphörde (Josua 5:11f). De gröna skotten nämns inte eftersom
de rostade de gröna skotten för Abib efter skördeoffret vilket inte hade skett
än. Därför nämns bara det gamla kornen som konsumerats. Skördeoffret
symboliserade Messias som var den förstfödde från de döda.
Den andliga
symboliken är överväldigande. Högtiderna är beroende av Nymånadsdagarna och
inte tvärtom. Namnet på den interkalendariska månaden WeAdar (eller och Adar)
enligt M. Ned VIII.5 (se Interpreter’s Dictionary of the Bible, Vol. 1, sid.
487). De rabbinska beräkningarna visar att sju av varje nitton år har en extra
månad som vi benämner Adar II.
Som vi kan se är
månaderna bestämda av Nymånadsdagarna och hela planen för frälsning är visad
från varje nymåne genom beräkningen av högtiderna och deras uppvisande i cykeln
av den verkligt fysiska skörden. Året baseras på ett symboliskt eller
profetiskt år om 360 dagar, bestående av tolv månader om 30 dagar (se uppsatsen
The Harvests of God, the New Moon
Sacrifices, and the 144,000 (No. 120) för konsekvenserna för högtiderna och
de 144,000). Detta är känt som en tid. Denna period kan också utsträckas
profetiskt på en år för dag basis till 360 år. Sju gånger är det 2520 år, med
halva den perioden (eller 1,260 years) som är ännu en tid, två tider och en halv tid i Daniel 12:7.
Det framgår av
uppsatsen Moses and the Gods of Egypt
(No. 105) att Gud tog itu med det egyptiska systemet och dess gudar med
utvandringen. Gud tog itu med det babylonska systemet genom det korrekta
upprättandet av kalendern och Kyrkan. Det skall noteras att det babylonska
systemet började året från månaden för inledningen, Teshritu eller Tishri. Från
denna månad skall Messias upprätta den Nya Begynnelse som symboliseras av
Hornstötshögtiden, Försoningsdagen och Lövhyddehögtiden.
Tishri bestäms av
Nymånadsdagen, som är hornstötarnas högtid. Det visades i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132) att
inledningsmånaden gjordes till den sjunde månaden. Det noterades att denna
sekvens representerade upprättandet under Messias av de sju faserna hos de sju
Kyrkorna. Betydelsen förklaras i uppsatserna om Nymånadsdagarna. Förklaringen
för symboliken hos högtiderna upprepas (åter citerad nedan från uppsatsen The New Moons (No. 125):
Årets lades att
inledas i offermånaden vilken representerade Påskoffret av Messias. Denna månad
inledde skörden, vilken också var den första i skördeföljden, det vill säga,
kornskörden. Gud fortsatte sedan processen av skördar genom varje fas vilka är
tre skördeperioder. Dessa är Herrens påsk och det Osyrade Brödets högtif,
Veckohögtiderna och Lövhyddehögtiden eller hopsamlandet. Veckohögtiden
symboliserar Kyrkans skörd innan Messias återkomst. Detta är en pågående
process.
Således inleds
Pingst av en följd som följer genom de fem Nymånadsdagarna från Sivan eller
Tishri, även då det är sju i följd från Nisan till Tishri. Dessa fem är
stenarna som David slungade (se uppsatsen David and Goliath (No. 126)). Sardis
och Laodicea är uteslutna. Sivan inleder tegelmakandet för Guds Tempel. Följden
inkluderar återfödelse (Du-uzu: Tammuz), facklorna (Abu: Ab) eller Kyrkans ljus
och reningen (Elulu: Elul) av de utvalda. Därav månaderna från Simanu (Sivan)
till Teshritu (Tishri) är täckta i Kristen symbolism som således eliminerar den
babylonska. Eldarna vid 9-10 Ab tilläts på grund av Israels avgudadyrkan av
babylonskt utövande.
Månaderna är tolv
inalles med en trettonde månad sju gånger under nitton år. De nitton åren
utmärker en fullständig cykel. Denna period bestäms av månaderna själva, allt
eftersom de roterar genom årstiderna. Det är nitton år i cykeln. Offren är
femtiotvå Sabbater, sju Heliga Dagar plus tolv Nymånadsdagar och Skördeoffret
(Adar II inträffar sju gånger varje nittonårscykel). Hornstötarna är förstås
ett dubbelt offer, som både en Nymånadsdag och en högtid (4 Mos. 29:1-6).
Skördeoffret, när
det ses tillsammans med högtiderna och Nymånadsdagarna, har en stor betydelse
vilket behandlas i uppsatsen The Harvests
of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120). De
interkalendariska månadernas förhållande har en relation till Guds styre inom
Israel och även i det himmelska systemet, som framgår i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132). Alla
av Guds handlingar i skapelsen är behandlade i symboler som speglar inte bara i
himlarnas rörelser utan också utgivandet av organisationen och ansvaret för
Israel. Israel både som nation och Kyrkan inom förbundet är bestämt på dessa
förhållanden (se uppsatsen The Covenant
of God (No. 152)).
Citatet från (No. 125) fortsätter:
Förhållandet bestäms
av funktionen hos de interkalendariska månaderna så som de inträffar inom de
tolv normala månaderna. Israel representerar detta system genom stammarna.
Israel har tolv stammar. Dessa är, från norr: Dan, Asher Nafhali, Juda,
Issaskar, Zebulun, Reuben Simeon, Gad, Efraim, Manasse, Benjamin (se 4 Mos.
10:11; jfr. Hes. 1:4 ff.). Levi stam är koncenterad vid eller kring
tabernaklet. Det är alltså tolv stammar men Josef har förstfödslorätten och den
är effektivt sett uppdelad i två delar med Levia stam uppgivande sin del för
att utföra funktionen som prästerskap. Således var ritningen för funktionerna
för det fysiska Israel uppsatt i stjärnrna vid skapelsen. Adar II representerar
prästerskapet som den trettonde månaden och stammen. Denna månad infaller sju
gånger i en cykel.
Denna cykel
representerar Guds sju andar då de utför sina förpliktelser under änglarna av
de sju Kyrkorna. Detta problem kan inte lösas eller förstås utan förståelsen
för Nymånadsdagarna.
Nymånadsdagarna
var centrala i systemet för dyrkan så som den framlades i den hebreiska
kalendern. De var tvungna att hållas korrekt, och förståelsen för dem var
central för förståelsen av Frälsningsplanen. Det Israelitiska systemet avföll
och blev kontinuerligt underminerat. Varje gång blev det tvunget att
återupprättas av en utsedd företrädare för Gud. Det var många upprättanden och
många sönderfall i bestämmandet av ordningen.
Vi kan se att
Nymånadsdagarna var den centrala utgångspunkten för beräkningen för den
religiösa kalendern. Detta föll till missbruk många gånger. Den sista och
kontinuerliga tiden för Juda var under Rabbi Hillel II år 358 då Sabbaterna
hade blivit så otympliga genom introduktionen av traditionerna, att hela
systemet för beräkningar var tvunget att ändras, för att göra det möjligt att
hålla traditionerna som upprättats av fariséerna. Iakttagelserna gjordes till
instrument för att kontrollera Nymånadsdagarna så att traditionerna kunde
hållas. För att kunna kontrollera människorna som annars kunde utmana
deklarationen av Nymånadsdagarna, så infördes andra restriktioner, som vem
eller vilka som kunde vara pålitliga vittnen om nymånen. Kvinnor eliminerades
som vittnen, så var fallet även med kategorier av människor som kunde vara
oberoende observatörer, så som duvhållare (se Mishnah för kategorierna).
Låt oss se på
kommentarerna rörande den historiska hållningen från uppsatsen Nymånadsdagarna [125]:
Allmän Historisk
Hållning
Nymånadshögtiden
känd bland judarna som Rosh Hodesh, inträffade vid den första i månaden vid uppträdandet av den
första av månens faser (Hayyim Schauss The
Jewish Festivals History and Observance, övers. Samuel
Jaffe, Schocken Books, New York, 1938, sid. 275). Det är således knutet till uppträdandet av
nymånen.
Det fanns en tid når
Rosh Chodesh var en större högtid,
mycket viktigare än den veckoliga Sabbaten ... En orsak för dess betydelse
vilade i det faktum att dateringen för alla judiska högtider berodde på
Nymånadsdagen (ibid., sid. 274).
Denna slutsats är
ett antagande. Bibeln visar att det var viktigt, men inte mer viktigt än
Sabbaten. Det var viktigare än högtiderna som vi kommer att se.
Bibeln jämställer
klart och tydligt Nymånadsdagarna med högtiderna (4 Mos. 10:10).
Nymånadshögtiden var en högtidsdag och den firades dagen efter att nymånen sågs
(New Catholic Encyclopedia, Vol. 10,
McGraw Hill, NY, 1967, sid. 382)
I tidig rabbinsk tid
fastställdes Nymånadsdagen av Sanhedrin i Jerusalem, efter att man accepterat
bevisen av ögonvittnen som hävdade att de hade sett nymånen. Ibland kunde
rabbinerna medvetet skjuta upp Rosh
Hodesh för att förhindra Försoningsdagen från att infalla på en fredag
eller en söndag. Den permanenta kalender fastställdes av Hillel II år 358 e.
Kr. och denna tillhandahöll det exakta datumet för varje Rosh Hodesh baserat på
astronomiska och and matematiska
beräkningar (The Ency. of Judaism,
Geoffery Widoger, Macmillan, NY, 1989, sid. 502).
Notera att detta var
i tidig rabbinsk tid. Detta är långt efter Templets fall år 70 e. Kr. Således
var den rabbinska manipulationen av Nymånadsdagarna inbäddad i Hellels kalender
från år 358 e. Kr. Detta har ingen biblisk myndighet.
Här har vi bevis
för det medvetna uppskjutandet före Hillelkalendern. Notera att vi inte har att
göra med perioden för det andra templet utan den senare tidiga rabbinska tiden.
Dock visar antagandena rörande uppskjutandet till den följande dagen hos New
Catholic Encyclopedia en okunnighet angående tidpunkten för dessa
uppskjutanden. Nymånanen antogs utveckla den synliga månskäran efter sex timmar
från konjunktionen. Således skulle den bli förskjuten endast om konjunktionen
eller den helt mörka nymånen inföll efter klockan 12.00. Denna regel fastslogs
vid förskjutandet. (citatet fortsätter):
Det råder inget
tvivel om att Nymånadsdagarna i antiken var åtminstone lika viktiga som
Sabbaten.
Nymånadshögtiden
stod i antiken åtminstone på samma nivå som Sabbate (J Wellhausen, Prolegomena to the History of Israel, 1885, sid. 113).
Nymånadsdagen var
definitivt en helig tid, och var också, om vi skall tro på vissa moderna
akademiker, firad på dagen efter siktandet av nymånen. Detta är en åsikt
grundad på otillräcklig information som är baserad på rabbinsk propaganda. Det
gjordes inte på det sättet. Den nya begynnelsen grundades på speciella offer (4
Mos. 28:11-15) över vilka hornen blåstes (4 Mos. 10:10; Ps. 81:3). Vanligt
arbete utfördes inte. Kungen höll speciella högtider vid Nymånadsdagen. David
nämner betydelsen i Första Samuelsboken 20:5. David skulle ha varit utebliven
från hovet, för hans stol vid bordet skulle ha varit tom. De kände i god tid i
förväg till den annalkande nymånen.
Första Samuelsboken
20:18 ”I morgon är det nymånadsfest”,
fortsatte Jonatan, ”då märks det att du är borta när din plats står tom.
Nymånadsdagarna
var alltså obligatoriska sammankomster för Israels hov, och kända i förväg.
Detta gör nonsens av varje försök att tala för ett system baserat på
iakttagelse. David höll Nymånadsdagarna med Sabbaterna och högtiferna med
räkning i enlighet med den ordning som de befallts med (1 Krön. 23:30-31). Det
fanns alltså en nummerordning från antika tider. Dessa Dagar följdes också av
Salomo. Detta var en föreskrift för evigt för Israel.
Nymånadsdagarna
nämns i uppräkning som viktigare än högtiderna.
Andra Krönikeboken 2:4
Nu vill jag bygga ett hus åt Herrens, min
Guds, namn och helga det åt honom. Där skall man tända välluktande rökelse
inför honom, lägga fram skådebröden och offra brännoffer morgon och kväll och
vid sabbater, nymånadsfester och Herrens, vår Guds, högtider, så som det för
evigt skall vara i Israel.
Nymånadsdagarna
följdes, tillsammans med Sabbaterna och de fastställda högtiderna, av Elisha (2
Kung 4:23) och av Hesekiel så som det är skrivet i Herrens lag (2 Krönn. 31:3).
Detta utövande fortföljdes av Esra (Esra 3:5) och Nehemja (Neh. 10:29-33).
Detta utövande fortsatte fram till tiden för Kristus och apostlarna, och
kalendern, inklusive Nymånadsdagarna, följdes vid Kolossae (Kol. 2:16). Syftet
med kalendern när det gäller Sabbaten och Nymånadsdagarna och de fastställda
högtiderna var att de skulle vara en åminnelse för Israel inför Gud och för
försoning (4 Mos. 10:10, 33). Detta påbud är uppsatt i samma följd och kapitel
så som Slagordningen för Israel är. Kalendern är således en integrerad del av
Guds Förbund och med syftet inom Guds Plan för Frälsning.
Nymånadsdagarna
måste behandlas som en dag för dyrkan och församlande, så som också Sabbaterna
och högtiderna är (1 Sam. 20:5,18; Jes. 66:23; Hes. 46:1-3). Offer är inte
frågan eftersom det fullföljdes i Messias. Lydnad är frågan (Jer. 7:22-24; Heb.
10:1-6).
Citatet fortsätter från (Nr. 125):
Nyåret på
Nymånadsdagen den första månaden Abib var av en särskild betydelse (Ps. 81:3-5;
jfr uppsatsen. The
Moon and The New Year (No. 213)). Nymånadsdagen den sjunde månaden var också
särskilt helgad (3 Mos. 23:24-25; 4 Mos. 29:1-6).
Andra Kungaboken
4:23 menar att både Nymånadsdagen och Sabbaten var ansedda att tillhandahålla
möjlighet att konsultera profeterna, och Hesekiel utmärker Nymånadsdagen som en
speciell dag för dyrkan (Hes. 46:1,3).
Psaltaren 121:6
menar att månen var kapabel att påverka individen, möjligen från dess
förhållande till sinnet så som vi förstår termen mångalen (lunacy i Coxs text. övers. anm.)
[Judaica och modern
Judaism tillskriver att]: Ursprungligen påstods Nymånadsdagarna inte vara
fastställda genom astronomiska beräkningar, utan högtidligen proklamerade efter
att vittnen hade avlämnat vittnesmål angående att månskäran åter blivit synlig.
De rabbinska myndigheterna höll vid den trettionde dagen varje månad en samling
med medlemmarna i det högsta rådet på en gårdsplan i Jerusalem vid namn Beit
Ya'azek, där de väntade på att ta emot vittnesmålet från två tillförlitliga
vittnen, därefter helgade de Nymånadsdagen. Om månskäran inte siktades på den
trettionde dagen, så firades Nymånadsdagen automatiskt på den trettioförsta
dagen. För att informera befolkningen om begynnelsen av den nya månaden tändes
bål på Oljeberget och därefter över hela landet och i delar av diasporan.
[Det sägs sedan att]
Dock, började samariterna senare att tände missledande eldar och det Högsta
Rådet sände ut budbärare till grupper som flyttat långt. De judar som levde på
stort avstånd från Jerusalem firade alltid på den trettionde dagen i månaden
som Nymånadsdagen. Vid dessa tillfällen då de blev informerade av dess
uppskjutande till den trettioförsta dagen så uppmärksammade de även denna andra
dag som Nymånadsdagen (RH 1:3-2:7). Vid mitten av det fjärde århundradet hade
de lärde etablerat en permanent kalender och det offentliga proklamerandet av
Nymånadsdagen fortsatte inte. En relik av det ursprungliga utövandet kvarstod
dock i vanan att i Synagogan annonsera Nymånadsdagen vid Sabbaten som föregick
dess firande (Ency. Judaica, Vol. 12,
p. 1039).
Denna process är
bevis för manipulationen av kalendern av rabbinerna. Det finns ingen månad som
är längre än trettioen dagar och de kände till det faktumet. Märk även John
Bowmans kommentar rörande samariterna och accepterandet av denna rabbinska
propagande ovan. Det urpsrungliga systemet var genom beräkning i enlighet med
konjunktionen och samariterna och sadducceerna gjorde bägge detta. Märk
kommentaren här att senare började samariterna tände missledande fyrbåk: varför
senare? Samariterna hade inte ändrat sitt system. Det har behållits likadant
för men än 2500 år oberoende av judendomen, vilken själv har förändrats
avsevärt efter templets förstörelse. Det var Juda som började leka med
kalendern baserat på rabbisnka traditioner som inte var tilåtna eller
accepterade under tempelperioden. Manipulationen av kalendern skedde på grund
av att myndigheterna inte hade utvecklat ett precist system för fastställandet
av förskjutningarna för att skydda traditionerna. Detta påverkade antalet
trettiodagars månader som ingick i året så som vi kommer att se senare. En
sådan effekt blev oigenkännlig och oförenlig med de antika traditionerna.
Nymånadsdagarna
är inte omnämnda i Tredje Mosebok 23 för att det inte är en komplett lista av
dagarna för dyrkan för Israel och den Heliga kalendern. Fjärde Mosebok 28 och
29 är den enda kompletta listan av dagarna för dyrkan. Dagen för offrandet av
kärven är inkluderat i Tredje Mosebok 23, trots att det inte är en Helig Dag,
för att det än en intregrerad del av det Osyrade Brödets högtid och är den primära
delen av Guds Skörd. Sädeskärveoffrandet måste hållas lika väl som högtiderna
(jfr. uppsatsen The Wave Sheaf Offering
(No. 106b).
Det kan ses av
historien att den moderna judiska kalendern inte hade påbörjats att fastställas
förrän mitten av det fjärde århundradet, enligt judiska myndigheter. Detta blev
sedan än mer manipulerat och ändrat fram till det elfte århundradet. Den exakta
beräkningen av Nymånadsdagarna tog bort varje osäkerhet i beräkningen, eller
det internationella firandet av Nymånadsdagarna.
Den antika
judiska proceduren var således att när Nymånadsdagarna inte kan följas på den
dag på vilken de infaller, till exempel då den infaller vid dagsljus, så skall
den iakttas den följande dagen. Detta är i verkligheten ett bedrägeri eftersom Nymånadsdagen
faller i denna kategori som regel. Detta är även den regel som introducerades
vid den tidiga tiden efter Templet för iakttagandet av Nymånadsdagrna. Det har
ingenting att göra med beräkningen av Moladen för Tishri, som upprättades från
det fjärde århundradet under Hillel II. Nyligen har detta degenererat
ytterligare så som var förklarat i uppsatsen Nymånadsdagarna [125]. Fortsatt citat:
Det blev på modet
med sociologins anländande och studierna av religionsutveckling att behandla de
bibliska kraven på Sabbaterna och Nymånadsdagarna som konkurrerande element för
lojaliteten hos de hebreiska folken – Nymånadsdagarna behandlades som spår av
lämningar av kulten för dyrkan av Månguden. Schauss hade denna syn då han skrev
The Jewish Festivals (sid. 274). Han
behandlade och Moseböckerna som om de vore skrivna i två omgångar, den äldre
skriven före den babyloniska exilen, och den senare delen efter återkomsten.
Han hävdar att den äldre delen inte nämner högtiderna. Han drar denna slutsats
av det faktum att Nymånadsdagarna inte nämns i Andra Mosebok 23:14-19;
34:17-26; Femte Mosebok 16, och inte heller i Tredje Mosebok 23. Han drar då
slutsatsen att Fjärde Mosebok måste vara en senare del. Han framlade inga bevis
för denna slutsats. Denna sorts argumentation är typisk för moderna
apologister. Den sanna orsaken för denna situation är att återkomsten från
exilen inte satte i kraft en fullständig återupprättelse.
Efter återkomsten
från den babyloniska exilen nåddes en kompromiss; Rosh Chodesh erkändes inte som en fullständig högtid, under vilken
arbete var förbjudet, men speciella offer arrangerades vid denna dag i Templet
Ännu till denna dag
utför judarna speciella ritualer för att välkomna den nya månaden: det finns en
speciell bön i synagogan under Sabbaten före Nymånadsdagen, och det finns en
ceremoni som helgar Nymånadsdagen genom en speciell välsignelse som reciteras i
det fria när nymånen framträder (Schauss, p. 274).
Det kom att tas för givet att nedgången i firandet hade inträffat men någon förklaring kunde inte ges på ett fullgott sätt. Ett exempel ses i följande referat från The Hebrew Concept of Time and the Effect on the Development of the Sabbath, av Diana R. Engel, The American University, Washington, 1976.
Ingen handel ägde
rum på dagen före nymånen (dagen efter den första nymånen uppträdde i skyn).
Offren för nymånen överträffade i verkligheten de för Sabbaten (4 Mos. 28:11-5;
Hes. 46:4-7). Dock minskade den religiösa vikten av nymånen medan Sabbaten vikt
(sid. 69-70).
Notera här även
att Engel har antagit att den första månskäran ansågs som det iakttagna och att
dagen efter att den först synliga månskäran är vidare antaget. Detta placerar
en serie av uppskjutande eller förskjutningar till Nymånadsdagarna. Inga bevis
citeras för denna slutsats. Citatet fortsätter från (Nr. 125).
Vidare exempel på
svårigheten att förklara nedgången ses hos Widoger.
Det är inte klart
när eller hur Nymånadsdagarna förlorade sin ställning som högtid. Detta hade
inträffat vid tiden då judarna återvände från exilen vid slutet på det sjätte
århundradet f. Kr. De var inte längre en full helgdag, utan bara en
semihelgdag, likt like Hol ha-Mo'ed (de
förmedlande arbetsdagarna mellan Herrens påsk och Sukkot) då rabbinerna avrådde
allt utom det nödvändiga arbetet och kvinnorna skulle ha ledigt från sitt
syende och vävande. Mer stringenta ekonomiska förhållande var troligtvis
orsaken för nedtonandet av Nymånadsdagarna, särskilt eftersom det inte fanns
någon religiös eller historisk orsak att arbeta på den dagen. Med tidens gång,
försvann till och med denna mindre helgdagsstatus och det blev till en vanlig
arbetsdag som alla andra, förutom för vissa liturgiska variationer
Ändå höll inte det
judiska folket Nymånadsdagarna så som Kyrkan gjorde. De vanliga folklagren var
dock sporadiska i sin hållning och såg efter handel vilket de också gjorde vid
Sabbaterna och Högtiderna som vi känner till.
”När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att
vi får öppna kornboden? (Amos
8:5)
För judarna blev
Sabbaten årets viktigaste dag. Faktum är att Diana Engel säger att Sabbatsdagen
blev mer än bara en vanlig dag eller ett annat budord. Det utmärkte för dem
mycket av vad de trodde på och stod för…Det är omöjligt att överdriva hur
mycket Sabbaten betydde för Israel, hur de såg fram emot dem och ärade dem.
(sid. 83)
Men de förstod dem
inte riktigt! De förstod inte den andliga betydelsen hos Sabbaten så som de
heller inte förstod Nymånadsdagarna. DET VAR TVUNGET ATT REDUCERA BETYDELSEN
HOS NYMÅNADSDAGARNA AV DEN RABBINSKA JUDENDOMEN, FÖR DE HOTADE UPPSKJUTANDET AV
SYSTEMET I SIG SJÄLV. De kunde inte tas bort helt och hållet eftersom Bibeln
var för tydlig och klar i ämnet och således var det tvunget att reducera dess
betydelse, så att den falska kalendern kunde introduceras. Detta gjordes allt
efter att Templet blivit förstört.
Enligt The Lion Handbook of the Bible (red. D & P Alexander, Lion Publishing, 1984)
"Den ortodoxa
judiska kalendern består av tolv månader som börjar vid varje nymåne (synlig
månskära)" (sid. 112).
Inga bevis för detta
uttalande (synlig månskära) citeras. De flesta judaiserande och till synes en
stor del av det tjugonde århundradets akademiker ser Nymånadsdagen som en som
inträffar vid siktandet av månskäran, i motsats till bevisen vi har och deras
egen utövning samt vanligt förnuft. Detta var aldrig fallet. Den samaritiska
kalendern som fortfarande är i bruk idag visar att detta är falskt.
"Den andra hebreiska termen för månad, hodesh, betyder egentligen karaktären av ’ny’ för månskäran" (Encyc. Britt., 15th edition, Vol. 15, sid. 465).
Termen chodesh har ingenting att göra med
månskäran. Månskäran hör till ett annat system för dyrkan som riktas till guden
Sin och Baal/Ashtoreth systemet och mänskliga offer (jfr. uppsatserna The Golden Calf (No. 222) och The Origins of Christmas and Easter (No. 235). Dess lingvistiska grund betyder att bli dold. Brittanica fortsätter
detta (endast delvis riktiga) uttalande, vilket står i motsats till det
hebreiska begreppet inneslutet i ordens symbolik.
"I den
religiösa kalendern var inledningen av månaden bestämd genom observationen av
nymånens skära, och tidpunkten för Herrens påsk var knuten till mognandet av
kornet" (ibid.). "... den första månskäran är således återfödelsen
eller ersättandet av den gamla månen av en ny måne (ibid., sid. 573)."
Omkring år 344 e.
Kr. och definitivt med Hillelkalendern av år 358,
About 344 CE and certainly with the Hillel
calendar of 358, the visible observation of the New Moon was blev den synliga
observationen av Nymånaden ersatt av hemliga astronomiska beräkningar. Moderna tabeller försäkrar absoluta och
riktiga placeringar.
"(Den judiska)
kalendern är således schematisk och oberoende i förhållande till den sanna
Nymånen (Encyc. Britt., op. cit.,
sid. 466)".
(citat från W. E. Cox The New Moons (Nymånadsdagarna) [125], Christian Churches of God, 1995, 1999).
Den judiska
kalendern står alltså i strid mot syftet för de bibliska texterna och lagarna.
Det är tydligt att den judiska kalendern eller Hillelkalendern, som erkänns som
oberoende av de sanna Nymånadsdagarna, inte på ett korrekt sätt kan spegla Guds
lagar, vilken inte gör något undantag för förändring av Sabbaterna eller deras
borttagande från den sanna Nymånadsdagen. Den moderna akademiska världens
antagande att nymånen sågs som månskäran måste utvecklats från ett antagande på
grund av gissningar, i okunskap av de kända utövanden hos samariterna och
sadducceerna och i motsats till reglerna för förskjutningen själva. En senare
regel verkar vara att månskäran måste utvecklas från nymånen inom den dag under
vilken den uppträder. Härav följer tolvtimmarsregeln för förskjutningen.
Månskäran var knuten till dyrkan av månguden Sin och är inte en biblisk
skriftmässig tradition. Vårt ord synd (sin på engelska, övers. anm.) härrör
från de antika utövandena sett från den hebreiska och bibliska hållningen. Vårt
sätt att beräkna nymånen är i enlighet med månens faser och har aldrig
förändrats utan följer det antika samaritiska utövandet. Detta i sig självt
skulle vara ett övertygande bevis. Det är modern judendom som är i ett stadie
av evig synd, ledd dit av sina rabbiner.
Nymånen är en
precis astronomisk händelse vilken är fullkomligt förutsägbar. Händelsen kan
inträffa på skilda dagar på grund av jordens rotation. Bestämningen av nymånen
måste därför bestämmas från tiden då den inträffar i Jerusalem för att försäkra
likformigheten i religiös dyrkan genom hela världen, givet i den ökade
kommunikationen.
Bestämningen av
Nymånadsdagen i Jerusalem baseras på Skriften som placerar Jerusalem som Guds
tron (Jer. 3:17), lagens centrum och den punkt från vilken den skall utgå ifrån
under (Jes. 2:3) och genom Andens vatten (Sak. 8:22; 14:8-21). Gud har satt
sitt namn där förevigt (2 Krön. 33:4).
Denna bestämmelse
kan placera Australien i en position där det är före den fullkomliga
tidsstrukturen i Jerusalem och annorstädes; det är inte desto mindre nödvändigt
för införandet av en överensstämmande världskalender. Den tidiga regeln innan
Hillel för förskjutning, som knyter Nymånadsdagen till månskäran efter sex
timmar (härav förskjuten om den inträffar efter den tolfte timmen) minimerar
effekten av detta problem. Dock finns ingen myndighet för detta och det är ett
administrativt beslut.
Den bibliska
förutsättningen för Nymånadsdagarna undersöktes i Nymånadsdagarna [125]. Denna hållning är återigen konstaterad.
Nymånadsdagshögtiden
är en av Herrens högtider. Den finns upptecknad i Fjärde Mosebok 10:10.
Fjärde Mosebok 10:10
Och när ni har en festdag eller firar era
högtider och nymånadsdagar skall ni blåsa i trumpeterna medan ni
offrarbrännoffer och gemenskapsoffer. Då skall er Gud tänka på er. Jag är Herren,
er Gud.
Offren uppfylldes
i Kristus. Högtiderna eller Sabbaterna i sig själva var inte eliminerade.
De offer som
krävdes blev förändrade i sin nödvändighet till andliga offer varje dag i
följden av Heliga Dagar, från Sabbater till Nymånadsdagar till Högtider. Offren
under lagen underhölls av en speciell avgift tillskriven under ansvar av den
nationella myndigheten. Furstens avgift behandlas i Uppsatsen Tithing (No. 161).
Hesekiel 45:14-17 14 För olja gäller ett tiondels batmått av varje
kor. Olja mäts i bat. Det går tio bat på en homer. 15 Av all småboskap skall
ett djur av 200 lämnas av Israels släkter till matoffer, brännoffer och
gemenskapsoffer för att bringa försoning åt folket, säger Herren Gud. 16 Denna
offergåva skall hela folket överlämna till fursten i Israel. 17 Fursten har i
sin tur ansvar för brännoffret, matoffret och dryckesoffret vid högtider, på
nymånadsdagar och sabbater och vid alla fester som israeliterna firar. Han
skall ombesörja syndoffret, matoffret, brännoffret och gemenskapsoffret för att
bringa försoning åt israeliterna.
Detta offer var
ett tionde av av tionde av olja och ett halvt tionde av ett tionde för
matoffren. Detta samlades av fursten från offren vid Sabbaterna, Nymånadsdagarna
, de Heliga Dagarna och vid offer. Därför är det felaktigt att hävda att
tiondet var upphävt vid offren för de var uppenbart tillhandahållet separat.
Denna text berör också den första skörden i Hesekiel 44:29-30 och befallningar
gavs för återupprättelsen av Israel på dess mark. Messias kommer därför att
upprätta det system som han anklagas för att ha avlägsnat med sin korsfästelse
och Skriften kan inte brytas. Detta kommer att bli det mentala helandet av
nationen och folket men detta ämne skall granskas separat.
Nymånadsdagarnas
högtid behandlades som Shabbatown eller Helig Sabbat. Offer gjordes som vi ser
ovan som en åminnelse.
Fjärde Mosebok
28:11-15 11 Vid era nymånadsfester skall ni
som brännoffer till Herren frambära två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla
lamm, alla felfria, 12 samt tre tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, som
matoffer till varje tjur, två tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, som
matoffer till baggen 13 och en tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, som
matoffer till varje lamm. Det blir ett brännoffer, en lukt som gör Herren nöjd,
ett eldoffer åt honom. 14 De tillhörande dryckesoffren skall bestå av en halv
hin vin till tjurarna, en tredjedels hin till baggen och en kvarts hin till
lammen. Detta är nymånadsbrännoffret på dess bestämda dag, nymånadsdagen,
likadant vid alla årets nymånadsfester. 15 Dessutom skall ni offra en getabock
som syndoffer åt Herren. Allt detta skall offras utöver det dagliga brännoffret
med dess dryckesoffer.
Vi ser av denna text
att Nymånadsdagarn skulle ske under varje månad genom alla månader under året.
Samma förutsättningar gäller för Nymånadsdagarna som gäller för de andra
Högtiderna och Sabbaterna.
Första Krönikeboken
23:31 Varje gång man offrade brännoffer åt
Herren skulle de hjälpa till – på sabbater, vid nymånadsfester och högtider –
och i det antal som var föreskrivet ständigt stå inför Herrens ansikte.
Vi ser att
Nymånadsdagarna i realiteten är förmedlare mellan Sabbaterna och Högtiderna.
Likt Högtiderna och Sabbaterna, vaar sammanhanget mellan offren och
Nymånadsdagarna uppfyllt i Messias, dock var inte iakttagande av måncyklerna i
sig eliminerat
Denna iakttagelse
och efterlevnad skall inte förväxlas med dyrkan av månen, vilket uttryckligen
är förbjuden.
Femte Mosebok
4:19 När du lyfter blicken mot himlen och
ser solen, månen och stjärnorna, hela den himmelska hären, får du inte låta dig
förledas att tillbe dem och tjäna dem. Dem har Herren, din Gud, tilldelat alla
folk under himlen.
Femte Mosebok 17:3 någon som mot min befallning tjänar andra gudar
och tillber dem eller solen, månen och himlens hela härskara,
Följandet av
Sabbaterna och Nymånadsdagarna tillsammans med de fastställda högtiderna är
givet för att markera Guds plan och flödet av cyklerna från skapelsen.
Solkalendern utför inte denna funktion
Efter Hesekiels
återupprättande av Herrens påsk efter det Osyrade Brödets Högtid så
återupprättade Hesekiel Nymånadsdagarna så väl som Högtiderna. Ingen
upprättelse blir fullständig förrän Nymånadsdagarna är korrekt återupprättade på deras rättmätiga plats i systemet (se Prove All Things, Church of God, In
Truth, Vol.2, Issue 1, sid. 6).
Andra Krönikeboken
31:3 Kungen bidrog med en del av sin egen
förmögenhet till brännoffren: brännoffren morgon och kväll och brännoffren på
sabbater, nymånadsfester och högtider, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
Esra 3:5
konstaterar också att Nymånadsdagarna blev återupprättade under Esra. Således
innehöll båda de stora återupprättelserna upprättandet av Nymånadsdagarna.
Esra 3:5 Och sedan offrade de det dagliga brännoffret och
särskilda brännoffer för nymånadsdagarna och för alla andra högtider helgade åt
Herren. Till detta kom alla de gåvor som var och en frivilligt offrade åt
Herren.
Nymånadsdagen är
begynnelsen eller den första dagen på månaden (4 Mos. 10:10; 28:11). Inget
system som baseras på en omflyttning av månadens början är giltigt.
Hillelkalendern är ogiltig på grund av detta faktum. Månkalendern är det
Utvalda Folkets märke. I sin fotnot till Andra Mosebok12:2 konstaterar Mekilta
att ’nationerna’ känns igen av solen, men Israel känns igen av månen.
Högtiderna Herrens
påsk och Lövhyddehögtiden sattes inte enbart genom den allmänna månberäkningen,
utan på basis av uppträdandet av nymånen i den månad de inträffade. Pingst var
beroende av Påsken i detta hänseende. Dock är det omöjligt att dokumentera
detta fullständigt, det verkar troligt att Sabbaten ursprungligen var del av
denna naturliga cykel av tid, relaterad till månens faser, och att, efter dess
skiljande så fortsatte högtiderna för Nymånadsdagarna uppmärksammas och firas
separat (The Interpreter’s Dictionary of
the Bible, Vol. 3, artikel New Moon, sid. 544).
De felaktiga
slutsatserna rörande Sabbaten och Nymånadsdagarna baseeras möjligen på den
ordning för åtlydnad som vi ser i uppsatsen The
Works of the Law Text - or MMT (No. 104)
vilken Strugnell och Qimron har översatt från DSS (se Bib. Arch.
Review, nov.-dec. 1994). Alla historiska judiska ritualer för
utannonserandet av Nymånadsdagarna från den föregående Sabbaten innehåller en
bön med eskatologiskt innehåll. Jewish rites for the announcement of the New Moon from the preceding
Sabbath, contain a prayer of eschatological content. Grunden för efterföljandet var Guds skapelse av
månen som ett "tecken" för det obrytbara förbundet med Israel, för
vilkas kulter den förklarade de "tider"då dessa skulle hållas (Ps.
104:19; Ecclus. 43:6-8) (Int. Dict., ibid., se även Ber. R. 13d).
Kalendern är således en oskiljaktig del av förbundet med Israel.
Nymånadsdagarna
uppmärksammades som betydelsefulla för givandet av visioner och profetior,
möjligen från Andra Kungaboken 4:23 men säkerligen från Hesekiel 26:1; 29:17;
31:1; 32:1(jfr. Jes. 47:13; Hag. 1:1). Detta förnekade direkt astrologerna och
stjärnskådarna från den babyloniska trosordningen som vi ser i Jesaja 47:13..
Jesaja 47:13 Du är trött av alla rådslag. Må nu himlaskådarna
komma till din hjälp, stjärntydarna som varje månad förkunnar vad som skall
hända dig.
De månatliga
förutsägelserna gjordes baserat på månens faser, och således förvred de
ordningen.
Sabbaterna och
Nymånadsdagarna åtnjöt både en befrielse från arbete som vi ser från Amos 8:5.
Det var en dag av glädjande. Glädjen i de Heliga Dagarna skulle tas bort som vi
ser i Hosea 2:11.
Hosea 2:11 Jag skall göra slut på all hennes glädje, hennes
högtider, nymånadsdagar och sabbater, alla hennes fester.
Detta var på
grund av otrogenhet och avgudadyrkan. Gud förstör sitt folk för att de inte
håller Hans lagar. Slutresultatet är att Han förstör rikedomen hos nationen.
Hosea 2:12 Jag skall skövla hennes vinstockar och
fikonträd,som hon tror är den lön hon har fått av sina älskare, jag skall
förvandla dem till snårskog, de vilda djuren skall äta dem.
Fasta och
sörjande var uteslutet på Nymånadsdagarna. Vi känner till att detta skedde i
hela Israel fram till Messias av apokryferna (Judith. 8:6). Ceremonierna
proklamerades med hornstötar (4 Mos. 10:10; Ps. 81:3).
Psaltaren 81:4 Stöt i horn vid nymåne och vid fullmåne på vår
högtidsdag!
Nymånadsdagarna
för betydelsefulla månader är speciellt hållna av texterna.
Första Samuelsboken
20:6 Om din far saknar mig, så säger du att
jag bad dig om lov att göra ett hastigt besök hemma i Betlehem, eftersom man
just firar det årliga offret där för hela släkten.
Nymånadsdagen för
Nisan var betydelsefull samt även Nymånadsdagen för Tishri, som i sig själv var
Hornstötshögtiden (se även uppsatsen Trumpets (No. 136)).
Hesekiel 45:18-20 18 Så säger Herren Gud: Första dagen i första
månaden skall du offra en felfri ungtjur och rena helgedomen. 19 Prästen skall
ta av syndoffrets blod och stryka på dörrposterna i templet, på altaravsatsens
fyra hörn och dörrposterna i porten till inre förgården. 20 Sjunde dagen i
månaden skall du göra likadant för den som har syndat utan uppsåt eller av
okunnighet. Så utför ni soningsriten för templet.
Renandet och
helgandet inleddes på Nymånadsdagen i den första månaden (Nisan) som inledde
det heliga året (jfr uppsatsen. Sanctification of the Temple of God (No. 243)). Detta renade innergården. Detta skulle
representera de utvalda som det inre hjulet i Hesekiels vision. Renandet av de
simpla och felaktiga utfördes vid den sjunde dagen av den första månaden eller
Nisan. Prästerskapet hade då förberett sig själva och folket.
Nymånadsdagen av
den sjunde månaden var också viktig.
Tredje Mosebok 23:24
Säg till israeliterna: I sjunde månaden, på
första dagen i månaden, skall det vara sabbatsvila, en minnesdag då ni stöter i
horn och håller en helig sammankomst.
Nehemja 8:2 Prästen Esra bar fram lagboken inför hela
församlingen av män och kvinnor och alla som var mogna nog att lyssna. Det var
den första dagen i sjunde månaden.
Nymånadsdagen i
den sjunde månaden inleder således återupprättelsen genom läsandet av lagen
vilket inträffar vart sjunde år i jubileumscykeln, över varje dag av
Lövhyddehögtiden (jfr. även Reading the Law with Ezra and Nehemiah (No. 250)).
Femte Mosebok
31:10-12 10 Och Mose gav dem dessa
anvisningar: ”Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret,
vid lövhyddefesten, 11 då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den
plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra
den. 12 Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som
finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er
Gud, och troget följa allt som står i denna lag.
Nehemiah 8:18 och varje dag, från den första till den sista,
läste Esra ur rullen med Guds lag. I sju dagar varade festen och den åttonde
hölls en högtidssamling, så som det är stadgat.
Symboliken här är
att det sjunde, eller Sabbatsåret, representerar Millenniecykeln om ettusen år,
vilka inleds med Messias återkomst, vilken utfärdar lagen från Jerusalem. Lagen
sprids då ut över hela världen i underkastelsen av nationerna. Läsandet vid
Hornstötsdagen i återupprättelsen hos Nehemja skulle visa framåt mot Messias
återupprättelse och Hornstötarna (jfr även uppsatsen Outline Timetable of the Age (No. 272)).
(sektion citerad från W. E. Cox The New Moons (Nymånadsdagarna) [125], Christian Churches of God, 1995, 1999).
Dock finns det
ingen myndighet att bestämma något system som det system som formulerades av
och under tiden för rabbi Hillel II(c:a 358) fram till tolvhundratalet. Grunden
för beräkningen av Moladen för Tishri är satt så att det är en serie av
förskjutningar i det judiska året. Dessa förskjutningar gör att Sabbaterna och
de Heliga Dagarna inte behöver hållas i följd, förutom vid ett minimum av
tillfällen. Detta är för att fariseerna och deras efterföljare rabbinerna har
gjort Guds sabbater så betungande att ordningen med de Heliga Dagarna har
blivit en börda. Än mer väsentligt är att Nymånadsdagarna själva vittnar emot
hållbarheten i denna ordning. I trots mot de himmelska bevisen och de lagar som
lagts fram vid skapelsen, argumenteras det numera att Hillelkalendern har
myndighet och att Nymånadsdagarna inte kan hållas, för att Moladen för Tishri
bestämmer tidpunkten för månaderna, vilka inte längre överensstämmer med
nymånen. Denna form av cirkulärt resonerande är vanligt bland judarna och
kyrkans ministär som håller högtiderna men inte Nymånadsdagarna.
Myndigheten för
bestämmandet av kalendern har övergivits till förmån för de rabbinska
myndigheterna, som arbetar inom ett system för beräkning, som upprättades långt
efter Kristus och apostlarna. Kyrkan utsattes verkligen för två sataniska
attacker mot läran vid samma tid. Från kyrkomötet i Elvira (c:a 300 e. Kr.)
inleddes en attack mot Sabbaterna. Vid kyrkomötet i Nicea (år 325 e. Kr.)
bestreds doktrinen om Gudomligheten och den hedniska påsken blev harmoniserad
bland dessa sekter. De rabbinska myndigheterna upphörde att utöva myndighet
från Jerusalem (senare från Jamnia). Med hjälp från de babyloniska rabbinerna,
utvecklade rabbi Hillel II Hillelkalendern och beräkningen av Moladen för
Tishri.
År 366 e. Kr. Vid
kyrkomötet i Laodicea blev Sabbaten bannlyst. Vid kyrkomötet i Konstantinopel
år 381 e. Kr. framfördes treenigheten och vid kyrkomötet i Kalcedon år 451 e.
Kr. så formulerades den. Hillelkalendern kan således ses för vad den var och
är. Den var en del av en upprätthållen attack på doktrinen och den religiösa
efterlevnaden hos kyrkan och Guds folk av en avfällig ordning. Juda har inte
hållit Guds Heliga Dagar korrekt sedan åtminstone år 381 e. Kr. De av Guds
kyrkor som följer den judiska Hillelkalendern följer inte heller de Heliga
Dagarna korrekt.
Påstående som att
Lövhyddehögtiden skulle bli utsträckt tiull nio dagar om en Sabbat följer den
Sista Stora Dagen är ett antagande att Sabbaten skulle ha en betydelse annan än
som den veckoliga Sabbaten, när den följer en högtid. Om uppskjutandet skulle äga
rum, eller sådana undantag skulle ske, då skulle lagen ha nämnt detta. Detta
omnämns inte alls igenom hela Bibeln, inte heller finns det minsta
tillstymmelse till bevis att de någonsin användes eller bestämde eller ens
tänktes fram till år 344 e. Kr. Vissa anser att år 344 e. Kr. är det år under
vilket den nya kalendern introducerades i vissa områden (Ency. Judaica, art. Hillel (II; 330-365 CE)). Trots det faktum att Samariterna (och sadduceerna
som vid denna tid hade försvunnit) hade beräknat konjunktionen i århundraden,
hävdade senare judarna att det inte fanns något fast system. Vid tiden för
Mishnah (c:a 200 e. Kr.)påstods det att det inte fanns något beräkningssystem i
kraft eftersom hela lagstiftningen i Mishnah vilar på förutsättningen att, utan
någon tidigare kännedom, så inleddes varje ny månad när nymånen belv synlig
(Schurer, ibid., Vol. 1, sid. 591). Detta gjordes på vittnesmål av trovärdiga
vittnen inför rådet i Jerusalem och senare i Jamnia (Schurer, ibid.). (som citerat av Schurer).
(1) mErub. 3:7; ‘Om
innan ett Nyår en människa fruktade att [månaden Elul] kunde bli
interkalenderad...’[Är det klart från mSheb. 10:2 att den senare regeln enligt
vilken Elul alltid måste ha 29 dagar, inte existerade vid den tiden (fn 11)]
(2) mArak. 2:2, ‘Under ett år var det inte mindre än fyra ‘fullständiga’
månader [om trettio dagar], ej heller krävs fler än åtta månader tas i
anspråk.’
Schurer säger
att:
Den första delen
avslöjar att det inte under några omständigheter var bestämt i förväg om en
månad skulle ha 29 eller trettio dagar. Och den andra delen visar hur osäker
kalendern var under detta empiriska system; till och med under tiden för
Mishnah (andra århundradet e. Kr.) ansågs det möjligt under vilka det bara
fanns fyra månader om trettio dagar, samt även att det fanns andra under vilka
det fanns åtta sådana månader (exempelvis att månåret utsträcktes från 352
dagar till 356 dagar, emedan det i praktiken varar från 354 till 355 dagar) (se
fn. 12 sid. 592, ibid.).
(2) Interkalationssystemet var fortfarande
inte fastställt under det andra århundradet e. Kr.Det är sant att Julius
Africanus säger att judarna, liksom grekerna, interkalenderade tre månader vart
åttonde år; [Julius Africanus i Euseb. Demonstr. evang. viii 2, 54 = Syncellus,
red. Dindorf 1, sid. 611 = M. J. Routh Religiquiae Sacrae II, sid. 302 ...] ovh
det finns ingen orsak att betvivla detta uttalande rörande hans egen tid (den
första halvan av det tredje århundradet e. Kr.)även om det inte stämmer helt
vad gäller grekerna, av vilka en majoritet sedan länge hade antagit den mer
konsekventa nittonårscykeln. Detta är också i allmänhet giltigt för tiden för
Jesus, för att även med en helt empirisk metod, så är de tre interkalendariska
infogningarna under längden av åtta ett resultat som ger sig själv. Trots detta
så finns kunskap om den åttaåriga cykeln i den astronomiska delen av Enoks Bok
och Jubileumsboken är väldigt vag; och det var inte ännu antaget som en
fastslagen interkalendarisk ordning (ibid.).
Texten visar året
kunde vara, och var också, 352-356 dagar under vissa år, emedan förskjutningen
tillade regeln om 354-355 dagar. Detta är en obekräftad pålagd regel.
Schurer visar
dårskapen i att konstruera en kalender baserad på endera av systemen i Enoks
Bok eller Jubileumsboken (ibid., sid. 592-593).
Fotnot 12 på
sidan 592 hävdar:
I sammanhanget av
stycket som citeras (m Arak. 2:2), är möjliga minimi- och maximibegränsningar
givna i hänseende till de mest skiftande ting. Den ovan nämnda fluktuationen i
årets längd var således i verkligheten följd, och vid tiden för Mishnah ansågs
den fortfarande vara möjlig. Uttalandet verkade till och med så besynnerligt
för myndigheterna för den babyloniska Talmud att försök gjordes att ge det en
ny tolkning, se bArak. 8b-9a; Zuckerman Materialen, sid. 64 f., (ibid.).
Trots bevisen hos
samariterna anser Schurer att kalendern genomfördes genom empiriska
observationer vid tiden för Mishnah, utan någon beräkning i förvaä som de
följande två reglerna i Mishnah påstods indikera.
(1) mMeg. 1:4, ‘Om
Megillah (Esters skriftrulle) har lästs under Första Adar, och året är
interkalenderat, så måste den läsas igen under Andra Adar’;
(2) mEduy. 7:7, ‘[R.
Joshua och R. Papias] vittnade att året måste förklaras som ett skottår vid
något tillfälle under Adar; för tidigare kunde detta bara göras fram till
Purim. De vittnade att året kunde förklaras som skottår under villkor. Vid ett
tillfälle när Rabban Gamaliel hade gett sig av på resaför att erhålla
bemyndigande från guvernören av Syrien, och han var frånvarande en längre tid,
blev året förklarat som skottår, under villkor att Rabban Gamaliel godkände
det. Och när han återvände sade han, ”Jag godkänner det”; och så var det ett
skottår.’
Regeln rörande
läsandet av Ester indikerar inte någon iakttagelse, utan snarare en stående
regel, att Ester måste läsas under den interkalendariska månaden också. Den gör
ingen hänvisning till någon osäkerhet angående interkalationen.
Schurer är säker
på att det absolut inte var någon beräkning i förväg (Schurer, ibid., sid.
593).
Den andra
hänvisningen ovan försöker att insinuera att förklaringen om interkalation
ursprungligen bara kunde ske före Purim, men regel i sig själv är som tidigast
postbabylonisk. Interkalation förklarades åtta månader i förväg hos samariterna
och sadducceerna hade inte mindre kunskap och system. Det är mer troligt att
det rabbinska systemet inte hade någon exakt metod som hade blivit accepterad
av befolkningen eftersom den stred mot de bibliska texterna. Detta var i alla
fall efter Templets förstörelse.
Regel efter
vilken det avgjordes om interkalation skulle ske eller inte är väldigt enkel.
Påskhögtiden, som
skulle firas vid fullmåne i månaden Nisan (14 Nisan), måste alltid infalla
efter vårdagjämningen [meta isemerian earinen] ... Anatolius kategoriserar, i
ett fragment av stor betydelse för historien om den judiska kaledner som finns
bevarad i Eusebius HE vii 32, 16-19, betecknar detta som den enhälliga synen
hos samtliga judiska myndigheter...Uttalandena av Philo och Josephus stämmer
också med det. Om därför det iakttogs mot slutet av året att Påsken skulle
komma att infalla innan vårdagjämningen, så utfärdades en interkalendrisk månad
innan Nisan (Schurer, ibid., sid. 593).
Schurer inför (14
Nisan) här i texten baserad på det viktiga fragmentet av Anatolius som han
säger visar att 14 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen (jfr. ANF, Vol.
VI, sid. 147 ff.) och detta ämne undersöks i uppsatsen The Quartodeciman Disputes (No. 277). Det har blivit accepterat
under nittonhundratalet att 14 Nisan kunde infalla på vårdagjämningen men detta kan inte vara
fallet som vi skall se senare. Den verkliga frågan verkar vara hos Anatolius
att offret vid slutet av den fjortonde måste kunna se fullmånen och således
pratar han om vårdagjämningen, som föregår offret vid klockan tre på
eftermiddagen vid slutet av 14 Nisan, och början av natten av den femtonde
dagen av den första månaden. Denna fråga är av stor betydelse för inledningen
av året. Anatolius gör även ett märkvärdigt fel i denna text som inkluderar
starten och slutet av det Osyrade Brödets högtid, vilket strider mot de
bibliska källorna och samaritiska och andra utövanden (jfr. ibid. och (No. 277). Regeln är, framkommer av
noggrann läsning av Anatolius, att tiden för dagjämningen måste föregå offret
klockan tre på eftermiddagen den 14 Nisan. Om detta inte sker så måste året bli
interkalenderat. Detta var och är kalkylerat månader och år i förväg.
Josephus säger
också att detta var medan solen var i Vädurens tecken och detta gör systemet
mer exakt och detta faktum är förbisett. Det är viktigt att Schurer konstaterar
att grekerna och babylonerna (egypterna med deras solår var inte inblandade
här) för århundraden hade innehaft en fastslagen kalender som grundades på en
korrekt beräkning. Babylonerna hade en sådan kalender under perserna och
samariterna och sadducceerna bestämde kalendern långt i förväg i enlighet med
konjunktionen. Det är möjligt att judarna inte var medvetna om detta system.
Schurers vädjan till envisheten i kulten i syn av annan kunskap är ett talande
budskap även om det inte är det som han avsåg.
Endast
sammankopplingen av kalendern med den religiösa kulten och den envisa
oppositionen hos kulten gentemot alla vetenskapliga förändringar gör ett sådant
händelsetillstånd förståeligt. Men till syvende och sist så gjorde vetenskaplig
förståelse sitt intryck och påverkan även här, så väl som det gjorde från
Babylon. Babylonerna Mar Samuel i Nehardea och Rabbi Adda bar Ahaba i Sura,
båda från det tredje århundradet e. Kr., är benämnda som rabbiner som gjorde
ett väsentligt bidrag till kalendersystemet. Den senare var tillräckligt bekant
med nittonårscykeln i den förbättrade form som gavs av Hipparchus. Införandet i
Palestina av en kalender baserad på det skall tillskrivas patriarken Hillel
under den första halvan av det fjärde århundradet e. Kr. (Schurer, sid. 594).
Varför stod de
emot kunskapen hela det system som omgärdade dem, och vilket var i deras mitt,
och vilket hade använts under Tempelperioden. Det finns ett annat svar till
detta problem, som Schurer tvekar att lägga fram och det är uppenbart. Det
empiriska systemet möjliggjorde för rabbinerna att ändra proklamationerna till
att passa de besvärliga begränsningarna som införts i tron av traditionerna i
hänseende att hålla Sabbaten, Nymånadsdagarna och Högtiderna. Den nittonåriga
cykeln hade varit känd i århundraden och var antik i östern. Till exempel
förlitade sig deras kartritningskunskaper på en astronomisk kunskap överlägsen
den europeiska under reformationen och vi har arkeologiska bevis som visar att
rebeller från Bar Kochba besökte Amerika (jfr. C.
Gordon, Before Columbus, London, 1971). Dock var det bara när beräkningssystemet som möjliggjorde förskjutningen
att bli iscensatt i förväg hade blivit tillräckligt fullkomnat som det senare
rabbinska systemet skulle acceptera metoderna för beräkning i förväg. Systemet
i Palestina var inte en brist på kunskap om beräkningarna. De innehade en sådan
kunskap och implementerade systemet i Palestina under hela Tempelperioden. Det
var snarare en frånvaro av ett precist system som kunde möjliggöra hållandet av
högtiderna inom det besvärliga systemet med traditionerna som hade blivit
pålagd på det. Detta hände inte förrän under det fjärde århundradet e. Kr. Utan
traditionerna, som i sig själva är ogiltiga, så kunde beräkningssystemet ha
varit kvar i verksamhet så som det hade varit i många århundraden tidigare.
Dessa var de traditioner för vilka Kristus fördömde fariseerna.
Det korrekta systemet för beräkning av
månaderna, baserat på Nymånadsdagarna är sålunda fullkomligt förutsägbart. Från
nymånen vid fullkomligt mörker kan det vara ett stort antal av trettiodagars
månader under ett år. Detta skulle återgå till de iakttagelse som föregick
traditionerna med upp till åtta trettiodagars månader (se ovan). Påsken måste
alltid infalla efter vårdagjämningen. Nymånadsdagen kan vara innan
vårdagjämningen med upp till fjorton dagar.
Processen med
Nymånadsdagen är också förenad med tidvattenssystemet med flod och ebb. Flod
inträffar alltid på grund av fullmåne och nymåne. Ebb inträffar på grund av
kvarteren (se Annexure).
Reglerna som
utvecklades skall ses vara en process av förändringar menade att insätta
traditionerna över Guds lagar för traditionerna gjorde följandet av de Heliga
Dagarna besvärligt.
Argumentet att
kalendern är ett ansvar för judarna som del av Guds Orakel är en felaktig
förståelse som missförstår Skriftens mening
(jfr.uppsatsen The Oracles of God
(No. 184)).
En annan
absurditet hos den judiska myndighetens argument, inom den religiösa gruppen som
följer den judiska myndighetens argument, är att: om så är fallet, då skall de
som erkänner en sådan myndighet hålla en Pingst som infaller vid 6 Sivan,
vilket de flesta inte gör. I verkligheten attackerar de öppet myndigheten hos
den judiska kalendern i detta ärende, eftersom det är så fatalt felaktigt.
Detta är ett osammanhängande resonerande. Judarna är inspirerade och de har
myndighet – eller så har de fel. Om de har Guds givna myndighet över kalendern
då måste kyrkan följa dem. Om de inte har det så måste kyrkan bestämma den
korrekta kalendern från Bibeln. Nymånadsdagarna är av central betydelse här. De
Heliga Dagarna är bestämda utifrån Nymånadsdagarna och beräkningarna är precisa
över århundradena.
Nymånadsdagarna
är sålunda hållna från deras skeenden, inte från dess planläggande eller
uppskjutande.
Argument mot att
hålla Nymånadsdagarna, fårn förutsägelsen att de anses omöjliga utifrån
justeringen och förskjutningen, när det gäller beräkningen av Moladen av
Tishri, baseras på falska premisser och är formellt sett absurd. Sådana
argument antar att det finns någon form av giltighet för utövandet, vilket det
inte finns, och argumenterar sedan från den härrörda utövningen mot att hålla
den bibliska institutionen som Messias helt enkelt säger att han skall instifta
och tvinga alla nationer att följa, när han tar upp sitt styre från Jerusalem
(Jes. 66:23). Allt kött skall dyrka Gud på Sabbaterna och Nymånadsdagarna.
Högtiderna är också nödvändiga som vi ser i Sakarja 14:16-19. Denna Heliga
Kalender av Gud skall genomföras genom kontroll av skörden och matlager.
Kristus är densamme igår, idag och imorgon (Heb. 13:8). Om Messias kräver det
av alla nationer, så kräver han det av de utvalda också. Argument och
invändningar gentemot Nymånadsdagarna från Moladen av Tishri baseras på
premissen att det finns någon giltighet för Hillelkalendern och
uppskjutningarna, där det inte finns någon sådan giltighet. I själva verket
visar sådana invändningar och argument att Hillelkalendern eller den moderna
judiska kalendern är oförenlig med Guds ord och det rätta följandet av Hans
Heliga Kalender.
Hillel II sade,
efter att de hade bestämt den nys kalendern, att den skulle vara i kraft fram
till Messias ankomst. Det uttalandet gjordes på grund av att det var känt att
den inte hade någon biblisk grund och att Messias skulle vara tvungen att
bestämma systemet. Hillel kände till, från Jesaja 66:23 att Nymånadsdagarna
skulle bli återinsatta när Messias kom och han visste därför att vad han
inrättade inte hade giltighet i upprättelsen för tusenårsriket. Faktum är att
Messias inte skulle ha uppskattat ett sådant system, för att det överträdde
lagen genom traditionen. Kristus hade redan fördömt de skriftlärda och
fariseerna för deras traditioner, trehundra år tidigare. Kristus tog bort deras
myndighet med utnämning de sjuttio (Luk. 10:1,17).
Matteus evangelium
15:2-6 2 ”Varför bryter dina lärjungar mot
fädernas regler? De tvättar ju inte händernainnan de äter.” 3 Han svarade:
”Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? 4 Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och:
Den som smädar sin far eller sin mor
skall dö. 5 Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor:
Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, 6 då
behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur
kraft för era reglers skull.
Rabbinerna vet
att kalendern var felaktig och och vissa är oroade av detta (jfr. Why Is Passover So Late In
1997? (No. 239)). Förvanskandet av kalendern hade skett till och
från för en viss tid. Gud fördömer förringandet av Hans Högtider i dessa
varierande former genom Jesaja. Fördömandet i Jesaja rör så väl den ande i
vilket de hölls som den orätt som genomfördes i nationen före, under och efter,
som det gjorde genom att leka med kalendern. Dock såg Jeroboam vad Gud ansåg om
att skjuta upp högtider (jfr. uppsatsen Jeroboam and the Hillel Calendar (No.
191)).
Jesaja 1:13-14 13 Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr
offerröken. Nymånad, sabbat, högtidssamling – jag tål inte falskhet och fest.
14 Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig,
som jag inte orkar bära.
Emfasen här vilar
på era Nymånadsdagar och Högtider. Dessa handlingar som fördöms är inte Guds
Nymånadsdagar och Högtider. De har blivit förvrängda av människor och deras
traditioner. Detta sker av utövandet och inre attityder, men det sker och från
tidsbestämmandet av nymånen, vilken påverkar Högtidernas tidsbestämmelse.
Felaktiga Nymånadsdagar betyder felaktiga Högtider och Guds Lag blir bruten.
Iakttagelsen i sig själv är inte tillräcklig orsak för osäkerhet när det gäller
Nymånadsdagar och Högtider.
Kalendern är
baserad på Nymånen vilken är ett precist astronimiskt fenomen och händelse,
vilket är fullkomligt förutsägbart och är den händelse som lagt fram av den
bibliska lagen som grund för bestämmandet av ordningen med de Heliga Dagarna.
Denna händelse beräknas ifrån tiden i Jerusalem för att sätta det i en
sammanhängande jordisk dag.
Den dagen är en
tjugofyratimmarsperiod beräknad från solnedgången (skymning) till solnedgång
(skymning) som vid dagjämningen eller, med andra ord, från klockan sex på
kvällen till klockan sex på kvällen ungefärligen. Detta är speciellt relevant
när det gäller den Första och Sjunde Månaden (Nisan) och (Tishri) för de är
närmast till dagjämningarna.
Jubileet
Kalendersystemet
i sin helhet är baserat på Jubileet. Jubileet är en femtioårscykel, vilken
återspeglas i konstruktionen och byggandet aav Templet och Kyrkan och Bibelns
struktur. Vissa senare judiska och samaritiska skriftställare (jfr. Bowman
Samaritan Documents, loc. cit., kap. 2, Tolidah and 3 Mos. 25:10,11), försökte
felaktigt göra den till en fyrtionioårig cykel från det andra jubileet och
framåt. Jubileet visade mot människans liv och hans femtioåriga växande.
Lagarna som detta grundas på täcks i uppsatsen Lagen och det Fjärde Budordet [256]. Det utgörs av sju cykler om
sju år vardera. Skörden garanteras i kalendern varje av de sex åren så att
Sabbatsåret kan hållas (3 Mos. 25:3-7). Lagen läses varje Sabbatsår vid
Lövhyddehögtiden (5 Mos. 31:10-13).
Lagens struktur och den hos Profeterna läses vid Sabbatshögtiden
(förberedd från 21/40 eller 1998 Sabbatsläsning av Lagen) förklaras i uppsatserna
om Lagen och Budorden (Nr. 251-263);
(jfr även uppsatsen The Law of God (No.
L1). En tredubbel skörd ges under det fyrtioåttonde året av jubileet under
det sjätte året av den sista cykeln så att de två åren av Sabbat och Jubileum
kan hållas (3 Mos. 25:21). Detta Jubileumsår räknas från Försoningsdagen under
det det fyrtionionde året till Försoningsdagen under det femtionde året eller
Jubileet, då all mark återlämnades till de stammässiga ägarna. All marks värde
beräknas från denna grund (3 Mos. 25:15). Detta år hålls och Jubileet blåses vid
Försoningsdagen under det fyrtionionde året (3 Mos. 25:9-13), så att marken då
kan plöjas och sås för vårskörden i Abib av det första året av nästa
jubileumscykel. Detta år är ett åttonde vanligt år av cykeln (3 Mos. 25:22).
Jubileumsåret
infaller under åren 24 och 74 f. Kr. och 27 77 e. Kr. under varje århundrade.
Nästa Jubileum, det fyrtionde jubileet sedan Messias gärning och det
fyrtionionde jubileet sedan rekonstruktionen av Templet och återupprättandet av
Lagen under Esra och Nehemja, är det heliga året 2027/28. År 2028 kommer att
inleda Jubileet av Jubileerna och det nya tusenårsriket av Messias som 1/50
(jfr. Reading the
Law with Ezra and Nehemiah (No. 250); The Meaning of Ezekiel’s Vision (No.
108); Timing of the Crucifixion and the Resurrection (No. 159); and Outline Timetable of the
Age (No. 272)).
Guds Kalender har
stått fullkomlig i Hans plan, utförd i enlighet med denna kalender i
årtusenden. Den är i fullkomlig enlighet med Hans lag.
Om Gud hade velat
ha en förbättring eller justering av Hans system, så skulle Han ha givit klara
instruktioner för detta, så som Han har gjort på varje annan aspekt av Hans
lag. Där Han är tyst i ett ämne, så kan vi utan risk anta att det inte finns
någon grund för förändringar på det Han har lagt fram. Gud, och inte Juda, har
myndighet över den oförändrade Skriften och Hans egen Kalender.
Addendum:
Den samaritiska
kalendern bestäms i enlighet med konjunktionen. Den, och även sadducceernas
kalender och prästerskapet under tempelperioden, var samma i denna aspekt och
även i hänseende av bestämmandet av Pingsten, vilket de bestämde som infallande
på en söndag. Vad som inte är klart förstått är att de skiljde sig åt i en
aspekt, vilket var bestämmandet av vå- och höstdagjämningarna och årets början.
Denna skillnad gjorde således den samaritiska kalendern en månad senare än
tempelkalendern i upp till sextio procent av tiden, även om båda var bestämda i
enlighet med konjunktionen. Denna aspekt förklaras i den nya utgåvan av
uppsatsen The Moon and the New Year (No.
213) och undersöks även i den senaste upplagan av Jeroboam and the Hillel Calendar (No. 191).
q