Guds Kristna Kyrkor
[122]
Allmän Spridning av de
Sabbatshållande Kyrkorna [122]
(Edition 2.1 19950624-19991205)
Denna viktiga uppsats spårar de Sabbatshållande Kyrkorna från det första århundradet till Mellanöstern, Europa och genom Asien. Täckande en tidsperiod av tvåtusen år är det inte bara en omfattande uppteckning av kyrkorna utan också över det mått med vilket det söndagsdyrkande systemet gick till för att utrota det under förföljelsen.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1995, 1999 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och
http://www.ccg.org
Allmän Spridning
av de Sabbatshållande Kyrkorna [122]
Genom en
undersökning av historien för de Sabbatshållande Kyrkorna, kan vi dra vissa
viktiga slutsatser om dem samt även spåra ett system av följsamhet, vilket
visar att den bibliska modellen som Kristus upprättade aldrig har dött ut. Det
finns ett antal viktiga exempel som visar en följdriktig historia för de
Sabbatshållande Kyrkorna genom hela den tidiga kristna världen och i Europa
före och under Medeltiden. Dessa fortsatte in i och genom Reformationen. De
Sabbatshållande Kyrkorna, även kallade Sabbatati har existerat på en scen eller
annan över större delen av planeten. Dessa Kyrkor verkar också ha, i deras centrala kärna, från
den tidigaste tiden, ha behållit de Heliga Dagarna.
Sabbatslydnad var
vida spridd och verkar ha varit motarbetad från Rom. Den hölls i Egypten, så
som Oxyrhynchus Papyrus (c:a. 200-250 AD) visar:
Om ni inte gör
sabbaten till en riktig sabbat [Gr. sabbatisera
Sabbaten], skall ni inte se Fadern (The Oxyrhynchus Papyri, Del. 1, sid.
3, Logion 2, verso 4-11, London: Offices of the Egyptian Exploration Fund,
1898).
Origenes följde
också Sabbatshållandet:
Efter högtiden med det outsläckliga offret [korsfästelsen]är satt den andra högtiden för Sabbaten, och det är passande för var och en som är rättfärdig bland helgonen att hålla även Sabbatshögtiden. Det kvarstår därför en sabbatismus, det vill säga ett hållande av Sabbaten, för Guds folk [Hebreerbrevet 4:9] (Homily ang. Fjärde Mosebok 23, para. 4, in Migne, Patrologia Græca, Vol. 12, kol. 749, 750).
På liknande sätt konstaterar
Konstitutionen av de Heliga Apostlarna (Ante-Nicene Fathers, Vol. 7, sid. 413;
c:a. 3:e århundradet):
Ni skall följa
Sabbaten, till förmån för Honom som vilade från sitt arbete med skapelsen, men
som inte vilade från sitt arbete med nåden: det är en vila för meditation över
lagen, inte för händernas lathet.
Sabbatshållande,
den ursprungliga inställningen för Kyrkan, hade spridits västerut in i Europa
och från Palestina spreds den österut in i Indien (Mingana Early Spread of
Christianity, Vol. 10, sid. 460) och därefter in i Kina. Introduktionen av
Sabbatshållande i Indien skapade en konflikt i Buddhismen år 220 e. Kr. Enligt
Lloyd (The Creed of Half Japan, p. 23) sammankallade Kushan Dynastin i norra
Indien ett råd med buddhistiska präster vid Vaisalia, för att bringa enhet
bland buddhistmunkarna angående följandet av deras veckoliga Sabbat. Vissa hade
blivit så imponerade av det Gamla Testamentets skrifter att de hade börjat
hålla Sabbat.
Sabbatati i
Europa var inte en oansenlig kraft. Kyrkan som upprättades i Milano höll
Sabbaten.
Det var allmänt utövade i den Östra Kyrkan;
och i vissa kyrkor i väst … För i Kyrkan av Millaine [Milano]; ... verkar det
att lördagarna hölls i hög aktning … Inte för att den Östra Kyrkan, eller någon
annan som följde den dagen var inblandad i Iudaisme [Judendom]; men att de kom
tillsammans på Sabbatsdagen, för att dyrka Iesus [Jesus] Kristus, Sabbatens
Herre (Dr. Peter Heylyn History of the Sabbath, London 1636, Part 2, para. 5,
sid. 73-74; viss ursprunglig stavning sparad).
De västliga
Kyrkorna under Goterna, hade enligt påståenden, fallit i oföljsamhet för
Sabbaten, på grund av inflytandet från Rom, även då Goterna själva inte var
katoliker utan subordinationister eller så kalladde Arianer. Sidonius säger att
under Theodoric år 454 –526:
Det är ett faktum
att det tidigare var vanligt i Öst att hålla Sabbaten på samma sätt så som
Herrens Dag och att hålla heliga församlingar: emedan å andra sidan,
människorna i Väst, strävande för Herrens Dag har förbisett firandet av
Sabbaten (Apollinaris Sidonii Epistolæ, lib. 1,2; Migne, 57).
Dock var
Västgoterna som flyttade till södra Gaul och Spanien adoptionister och kallades
Bonosier enligt påståenden, från Bonosus av Sardica, som lärde ut att Josef och
Maria hade barn. Han klassades tillsammans med Marcellus och Photius, vilket
indikerade att de hade liknande åsikter vad gällde Sabbaten och lagen.
Det verkar även
stödjas av det faktum att Marseille var högkvarteret för de västra
predestinationisterna (Massilianerna), vilka uppstod där och slutligen var
fördömnda som Pelagianism (troligen oriktigt) vid Orange år 529 (ERE, Sects,
Vol. XI, sid. 319).
Ur kanon 26 för
kyrkomötet i Elvira (c:a. 305), verkar det som om Kyrkan i Spanien hade
behållit Sabbaten. Rom hade infört praktiserandet av fasta på Sabbaten för att
motagera Sabbatshållande. Påven Sylvester (314-335) var först att beordra
Kyrkorna att fasta på Sabbaten och Påve Innocentius (402-417) gjorde det till
en bindande lag i de Kyrkor som lydde honom.
Innocentius ordinerade lördagen eller Sabbaten att alltid vara en dag av fasta (Peter Heylyn History of the Sabbath, Del 2, kap. 2, London, 1636, sid. 44).
Kanon 26 för
kyrkomötet i Elvira ansåg:
För fasta varje
Sabbat: Beslutat, att felande kan bli rättade genom fasta varje Sabbat.
Staden Sabadell i
nordöstra Spanien nära Barcelona har fått sitt namn från Sabbatati eller Valdenser
(eller Vallenser). Namnets ålder och åldern i termerna Sabbatati och
Insabatati, visar emot påståendena att Waldo skulle ha grundat Vallenserna,
snarare visar deras spridning att han blev konverterad till dem och tog sitt
namn efter dem som vi kommer att se.
De
Sabbatshållande Kyrkorna i Persien drabbades av fyrtio års förföljelse under
Shapur II, åren 335-375 specifikt för att de var Sabbatshållande.
De föraktar vår
solgud. Instiftade inte Zoroaster, den helige grundaren av vår gudomliga tro, söndagen
ett tusen år sedan, i ära till solen och ersättare till det Gamla Testamentets
Sabbat. Ändå har dessa kristna gudstjänster på lördag (O'Leary The Syriac
Church and Fathers, sid. 83-84, återciterat Truth Triumphant sid. 170).
Denna förföljelse
speglades i väst av kyrkomötet i Laodicea (c:a. 366). Hefele noterar:
Kanon 16 –
Evangelierna tillsammans med andra Skrifter läses på Sabbaten (jfr. även kanon
49 och 51, Bacchiocchi, fotnot. 15, sid. 217).
Kanon 29 – Kristna
skall inte judaisera genom att vila på Sabbaten, utan måste arbeta på den dagen
och snarare ära Herrens dag genom vila, om möjligt, som kristna. Om någon dock
skulle finnas judaisera, låt dem blir anathema för Kristus (Mansi, II, sid.
569-570, se även Hefele Councils, Vol. 2, b. 6).
Sokrates
Historikern säger:
För trots att nästan
alla Kyrkor genom hela världen firar de heliga mysterierna (antaget bland
katoliker att vara nattvarden eller Herrens Nattvard så kallad) på Sabbaten
varje vecka, vägrar ändå de kristna i Alexandria och Rom, på grund av någon
gammal tradition, att göra detta (Socrates, Ecclesiastical History, Bok 5, kap.
22, sid. 289).
Sabbaten följdes
in till det femte århundradet av kristendomen (Lyman Coleman Ancient
Christianity Exemplified, kap. 26, sek. 2, sid. 527). De hängivna kristna
utförde verkligen, vid tiden för Jeromus (420), vanligt arbete på söndagen (Dr.
White, biskop av Ely, Treatise of the Sabbath Day, sid. 219).
Augustinus av
Hippo, en hängiven söndagshållare, tillstod att Sabbaten följdes i den största
delen av den kristna världen (Nicene and Post-Nicene Fathers (NPNF), Första
serien, Vol. 1, sid. 353-354) och tig upp faktumet att i två närliggande
afrikanska Kyrkor, så följde den ena den sjundedagens Sabbat medan den andra
fastade på den (Peter Heylyn, op. cit., sid. 416).
Kyrkorna höll i
allmänhet Sabbaten för en viss tid.
De antika kristna
var mycket noga angående följandet av lördagen, eller den sjunde dagen … Det är
klart att alla de orientaliska kyrkorna, och den största delen av världen,
följde Sabbaten som en högtid ... Athanasius berättar för oss på liknande sätt
att de höll religiösa sammankomster på Sabbaten, inte för att de var
infekterade av judendom, utan för att dyrka Jesus, Sabbatens Herre, Epiphanius
säger samma sak (Antiquities of the Christian Church, Vol. II, bok. xx, kap. 3,
sek 1, 66. 1137,1136).
Under den sista
halvan av det fjärde århundradet besökte biskopen för den Sabbatshållande
Abyssinska Kyrkan, Museus, Kina. Ambrosius av Milano konstaterade att Museus
hade rest nästan överallt i landet Seres (Kina) (Ambrosius, De Moribus, Brachman-orium Opera Omnia, 1132,
funnet i Migne, Patriologia Latina, Vol. 17, sid. 1131-1132). Mingana menar att
den Abyssinske Museus reste till Arabien, Persien, Indien och Kina år 370 (se
även fotnot. 27 till Truth Triumphant, sid. 308).
Sabbatskyrkor
upprättades i Persien och i Eufrat och Tigris området. De höll Sabbaten och
betalade tionde till sine kyrkor (Realencyclopæie fur Protestantishe und
Kirche, art. Nestorianer; se även Yule The Book of Ser
Marco Polo, Vol. 2, sid. 409). De St. Thomaskristna i Indien var aldrig i förbund med Rom.
De var Sabbatshållare, vilket också de var, som bröt förbundet med Rom efter kyrkomötet i Kalcedon, nämligen Abyssinierna, Jakobiterna, Maroniterna och Amenierna samt Kurderna, vilka behöll matlagarna och förnekade bikten och syndernas förlåtelse (Schaff-Herzog The New Encyclopædia of Religious Knowledge, art. Nestorians and Nestorianer above).
År 781 inskrevs
det berömda Kinamonumentet i marmor för att omtala kristendomens tillväxt i
Kina vid den tiden. Inskriptionen om 763 ord hittades nära staden Changan år
1625 och skall nu stå i Skrifttavleskogen i Changan. Utdrag från skrifttavla
konstaterar:
På sjunde dagen
offrar vi offergåvor, efter att ha renat våra hjärtan och erhållit absolution
för våra synder. Denna religion, så fullkomlig och så strålande, är svår att
nämna, men upplyser mörkret genom sina briljanta förtecken (M. l'Abbe Hue
Christianity in China, Vol. I, kap. 2, sid. 48-49).
Jakobiterna
noterades som Sabbathållare år 1625 i Indien (Pilgrimmes, Pt. 2, sid. 1269).
Den Abyssinska
Kyrkan kvarstod som Sabbatshållare och i Etiopien försökte Jesuiterna få
Abyssinierna att acceptera Romersk Katolisism. Den Abyssinska legaten vid hovet
i Lissabon förnekade att de behöll Sabbaten som en imitation av judarna, utan
snarare höll den i lydnad av Kristus och apostlarna (Geddes Church History of
Ethiopia, sid. 87-88). Jesuiterna
påverkade kung Zadenghel att föreslå underkastelse till påvedömet år 1604, och
förbud mot Sabbatsdyrkan med hårda straffpåföljder (Geddes, ibid., sid. 311
samt även Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire, kap. 47).
Enligt påståenden
behöll Ambrosius av Milano Sabbaten i Milano och söndagsdyrkan i Rome, och gav
därför upphov till uttrycket När ni är i Rom, gör som Rom gör (Heylyn, op.
cit., 1612). Heylyn identifierar Kyrkan i Milano från ddet fjärde århundradet
som centrum för Sabbatshållande i Väst (ibid., del 2, para 5, sid. 73-74). Det
är således inte förvånande att Sabbatati hade sin skola där, som upptecknades
av Vallenserna vid tiden då Peter Waldo gick med dem. Sabbaten hade följts i
Italien i århundraden och kyrkomötet i Friaul (c:a. 791) uttalade sig emot dess
följande av bönderna i Kanon 13.
Vi befaller alla kristna
att följa Herrens dag, inte i ära av den gamla Sabbaten, utan för den heliga
natt av den första i veckan som kallas Herrens dag. När man talar om Sabbaten,
vilken judarna följer, är det den sista dagen i veckan och den som våra bönder
följer ... (Mansi, 13, 851).
Det fanns således
en kärna av Sabbatshållande traditioner i Europa mellan Milano och Lyon, vilket
blev centrum för de Fattiga Männen av Lyon,, en gren av Sabbatati or
Insabatati, later termed Waldensians. Milano-Lyon axeln var underlättad av Pothinus
och Irenæus (c:a. 125-203). Båda var lärjungar till Polykarpus, Johannes
lärjunge och båda var Sabbatshållare. Irenæus blev biskop av Lyon efter
Pothinus martyrskap år 177 under förföljelsen under Marcus Aurelius. Kyrkan i
Lyon och Vienne, när den rapporterade om
förföljelsen år 177 och troligtvis som ett resultat av den förföljelsen,
argumenterade för nåd för de Frygiska montanisterna (men de själva var
försiktiga i sin syn och inte montanister (The Catholic Encyclopedia (C.E.),
art. Montanists, Vol. X. sid. 522-523)). (Montanus och profetissorna Maximilla och
Prisca eller Priscilla profeterade med extatiska yttranden troligtvis under
påverkan av Kybelekulten i Frygien. De och deras efterföljare blev fördömnda).
Irenæus var
Unitarian, så var även Justinus Martyren och alla de Ante-Nicene (före
kyrkomötet i Nicea 325 AD. övers. anm.) Apologisterna. Han konstaterade att
Kyrkan höll en konstant tro, givet att det bara fanns en Skapare av världen,
Gud Fader (ANF, Vol. 1, Against Heresies,
bok. II, kap. IX, sid. 369). Han fastslog att Kyrkans hållning var att:
Fullkomlig
rättfärdighet var inte överförd varken av någon annan laglig ceremoni. Tio Guds
bud var dock inte upphävd av Kristus, utan alltid i kraft: människorna blev
aldrig befriade från dess bud (ANF, bok. IV, kap. XVI, sid. 480).
Han citerade
Haesekel (Hes. 20:12) och Moses (2 Mos. 21:13) refererande till Sabbaten som
ett tecken mellan Gud och Hans folk. Sabbaten var givet som ett tecken, vilket
även var symboliskt. Sabbaterna lärde att vi skulle dag efter dag i Guds
tjänst. Människan var inte rättfärdigad av dem, utan de var givna som ett
tecken för folket (ibid., p. 481).
Ignatius, biskop
av Antiocha vid tiden för Trajanus (98-117 e. Kr.), argumenterar emot de
judaiserande tendenserna i hans område. De höll fast vid behållandet och
vördandet av judiska traditioner så som Sabbaten, nämns speciellt av denne
författare (Epistle to the Magnesians, se även Bacchiocchi, sid. 213). Det är
sedan knappt märkbart att ett radikalt avsteg från Sabbatshållandet redan hade
ägt rum (ibid., sid. 214). Det är uppenbart att Ignatius stred mot judiska
traditionella utövanden på Sabbaten, vilka hölls av bägge parter.
Justinus
Martyren, själv en Unitarier, introducerade konceptet med söndagsdyrkan (ANF,
Vol. 1, First Apology, LXVII, sid. 185-186) och försöker övertyga sin judiska
vän Trypho om riktigheten hos denna utövning (för exempel se ANF, Vol. 1,
Dialogue with Trypho, kap. XII, sid. 200). Bacchiocchi (möjligtvis auktoriteten
angående förskjutningen från Sabbatshållande till söndagsdyrkan, From Sabbath
to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1977) behandlar
Justinus misslyckande att citera något tidigare exempel för att rättfärdiga
utövandet. Justinus argument tar för givet att under hans tid var
söndagshållande främmande för både judar och judisk-kristna (sid. 156).
Nazarenerna följde inte heller söndagsdyrkan, så som Epifanius (ibid.)
föreslår. Nazarenerna, vilkas existens under det fjärde århundradet är bestyrkt
av Jeromus, verkar ha varit direkta efterföljare av den kristna församlingen i
Jerusalem, vilka migrerat till Pella (Bacchiocchi, ibid.).
Syftet med
Sabbaten uppfattades av de tidiga skriftställarna att vara andlig, emedan
judarna knöt den till det fysiska och detta är kärnan i debatten. Borttagandet
av Sabbaten och ersättandet med söndagen skulle ha varit avfälligt från tron.
Kyrkan i Lyon
under Irenæus intervenerade i den Quartodecimanska Påskdispyten (se Butler
Lives of the Saints, sid. 196-197; samt även uppsatserna om Passover (Herrens
Påsk). Han spred tidig kristendom genom mycket av Gaul och delade ut en
nådastöt till de former av Gnosticism som fanns där. Lyon var vid tiden för
Pothinus och Irenæus center för Kyrkan i Gaul samt även centrum för
omvändelsen.
Uppgifterna om
förföljelsen i Lyons och Vienne gavs till bröderna i Smyrna i ett brev, vilket
bevarades genom Eusebius (Hist. Eccl., V, i-iv). Vienne var beroende av Lyon
och kanske administrerat av en diakon (C. E., art. Gaul,
Christian, Vol. VI, sid.
395).
Kyrkorna i Gaul
verkar ha varit uppsökta av en tung koncentration judar runt Marseille och
Genua, över perioden 100 e. Kr. – 300 e. Kr. (se
Gilbert Atlas of Jewish History, Dorset Press, 1984, karta 17). Dessa församlingar var uppenbarligen i
kontakt med de stora koncentrationer av judar som fanns i Efesus och Smyrna.
Rörelsen upp längs Rhone från Marseille till metropolisen Lyon och
kommunikationscentret för hela landet är utan tvekan ett resultat av judiskt
deltagande i handeln. Församlingens efterfrågan är troligen vad som förorsakade
avresan för Pothinus och Irenæus till Lyon, från Polycarpus i Smyrna. Således
fanns det en etablerad Sabatshållande Kyrka i Lyon före Marcus Aurelius
förföljelse år 177. Lyon var centrum för kyrkorna i Gaul när Irenaeus var
biskop. Kyrkorna i Gaul skrev till Rom angående den Quartodecimanska dispyten
(se Eusebius Hist. Eccl., V, xxiii) till stöd för de asiatiska biskoparna
rörande introduktionen av den hedniska påsken.
Gregorius av
Tours (Historia Francorum, I, xxviii) påstår att Rom sände sju biskopar år 250
e. Kr. för att grunda kyrkor i Gaul. Gatianus påstås ha grundat kyrkan i Tours;
Trophimus den i Arles; Paulus den i Narbonne; Saturninus den i Toulouse; Denis
den i Paris; Stremonius (Austremonius) den i Auvergne (Clermont); och Martialis
den i Limoges (se Lejay C. E., art. Gaul ibid.). Som Lejay säger, så är detta
ifrågasatt av seriösa historiker. Det är mer sannolikt att detta en uppteckning
av Romersk intervention i landets angelägenheter. Oavsett motivet och fakta
visar Cyprianus att vid mitten av det tredje århundradet fanns det att antal
kyrkor organiserade i Gaul. De led inte mycket av den stora förföljelsen. Det
verkar som om Constantius Chlorus, fader till Constantine, inte var fientlig
gentemot kristendomen. Det är troligt att på grund av sin påverkan av
subordinationisterna i Lyon, att Constantius vägrade att bli en Athanasier (en
quasi-Trinitarian, senare betecknad för katolik) och i realiteten blev döpt som
en subordinationistisk unitarier (eller en så kallad Eusebier eller Arian) före
sin död (se C.E., ibid. Samt även olika art. ang. Constantine). Kyrkomötet i
Arles berättar att det upprättades ett antal stift vid den tiden (c:a. 314) som
sammanföll med toleransediktet (från Milano). Signaturerna av biskoparna som fortfarande
finns kvar, visar på följande stift: Vienne, Marseilles, Arles, Orange, Vaison,
Apt, Nice, Lyons, Autun, Cologne, Trier, Reims, Rouen, Bordeaux, Gabali, och
Eauze. Stiften i Toulouse, Narbonne, Clermont, Bourges and Paris måste också
tillskrivas (se C. E., ibid., sid. 396).
Munkväsende
inträdde inte i kyrkorna i Gaul förrän det introducerades av Martinus (död c:a.
397), som grundade Marmoutier nära Tours, och Cassianus (död c:a. 435), som
grundade två kyrkor i Marseilles (c:a 415). I stort var kristendomen förlagd
till städerna, bland de mer utbildade och kanske judiskt influerade grupperna.
Landsortsbefolkningen var hedningar, med inslag av gallisk-keltisk och romersk
vidskepelse. Konverteringen av goterna, vandalerna, suevierna och alanerna etc.
till unitarismen (oriktigt kallad för arianism) från början av det fjärde
århundradet, stoppade strävandena hos romerska trinitarismen och
söndagshållande för en tid. Biskopssätena i Gaul blev till föremål för
aristokratiskt begär under påverkan av Rom. Honoratus grundade ett kloster på
ön Lérins (Lerinum). Därifrån blev biskopsområdena övertagna och de så kallade
ortodoxa utexaminerade placerades ut i många stift. Honoratus, Hilarius och
Cæsarius placerades i Arles; Eucherius i Lyons, och hans söner Salonius och
Veranius i Geneve och Venedig; Lupus i Troyes; Maximus och Faustus i Riez.
Lérins blev också en
skola för mysticism och teologi och spred sina religiösa idéer vitt och brett
genom användbara verk om dogma, polemik och hagiografi (C.E., op. cit.).
Så introducerade
klosterskolorna mysticism i den enkla religionen hos den tidiga kyrkan i Gaul.
Det fanns ett märkbart motstånd mot klosterväsendets mysticism och många i
prästerskapet var gifta. Det var den Merovingiska dynastin som slutligen
introducerade det romerska systemet med hjälp av svärd.
Fram till år 417
e. Kr. då Påve Zosimus gjorde Patrocles, biskop av Arles, till sin pastor,
eller delegat i Gaul, hade alla dispyter hänvisats till Milano där kyrkomötet i
Milano beslutade i ärendet (se C.E., sid. 397). Det är således enkelt att se
förhål¨landet mellan Milano till det utsträckta området för Sabbatati eller
Vallenser. Kyrkorna i Gaul var i dispyt angående Guds natur på ett utvecklat
sätt. Kyrkorna var kontinuerligt subordinationistiska.
Kyrkan av Gaul
passerade genom tre dogmatiska kriser. Dess biskopar verkade ha varit väldigt
upptagna med arianism; som regel vidhöll de läran från kyrkomötet i Nicea,
trots att fåtal tillfälliga eller partiella avsteg.
Detta är kanske
ett underdrift. Sabbatati var subordinationistiska unitarier, från tiden för
grundandet av Pothinus och Irenæus över ett århundrade innan Arius hördes.
Sabbatshållande hade spridits över Europa. Hefele säger angående kyrkomötet i
Liftinæ i Belgien år 745 e. Kr. att:
Den tredje samlingen
av detta möte varnar för följandet av Sabbaten, och hänvisar till dekretet från
Laodicea (Conciliengeshicte, 3, 512, sek, 362).
Sabbatshållande
var utspritt i Rom under Gregorius I (590-604 e. Kr. ). Gregorius skrev
gentemot utövandet (Ep. 1, Nicene and Post-Nicene Fathers (NPNF), Andra serien,
Vol. XIII, sid. 13).
Gregorius, biskop av
Guds nåd till sin mycket älskade söner, de romerska medborgarna: Det har kommit
mig till säkerhet att vissa män av förvridna andar har spridit vitt bland er
depraverade ting och motsatt sig den Heliga tron, så att de förbjuder allting
från att bli utfört på Sabbaten. Vad skall jag kalla dem utom antikrists
predikare (Epistles, b. 13:1).
Gregory uttalade
sig gentemot en del av Rom eftersom de följde Sabbaten. Han menade att när
antikrist skulle komma, att han skulle hålla lördagen som Sabbat (ibid.).
Kyrkorna
lokaliserade i Mindre Asien kallades Pauliciska. Paulicierna hade utvecklats
där under några hundra år. C. A. Scott skulle komma att säga om Paulicierna att
de var:
En antikatolsk sekt som uppkom under det sjunde århundradet (möjligtvis tidigare), upplevde många alterneringar mellan kejserlig favör och hemsk förföljelse, kvarstod som inflytelserik till det tolfte århundradet, och är inte utan arvtagare i östra Europa idag. Gjorde först sitt uppträdande vid den östra gränsen till riket, och hade sin naturliga hemvist i Armenien, Mesopotamien och N. Syrien, den spreds, delvis genom propaganda och delvis genom flyttning av sina hängivna, västerut genom mindre Asien och därefter in till östra Europa för att etablera nya centra på Balkanhalvön. De specifika uppfattningarna som tillskrivits den inkluderar ett dualistiskt koncept över styret av, om inte uppkomsten för världen, en adoptionistisk doktrin om Kristus Person, ett intensivt och envist förkastande av Mariologi och dyrkan av helgon och bilder, ett liknande förkastande av sakramental symbolik, och en speciell emfas på vuxendop som den enda giltiga formen. Grunden för dessa uppfattningar återfinns i en koncentration på Skriften som den enda och tillräckliga auktoriteten för uteslutandet av tradition och ’Kyrkans läror’ (ERE, art. Paulicians,. Vol. 9, sid. 695).
Paulicierna ökade
stort i antal under Sergius Tychicus och de återfanns huvudsakligen bland de
hårda bergsfolken i Taurusbergen. Scott säger att likväl som försvarare av
imperiet och som föremål för kejserlig förföljelse, så visade de den största
envis het och mod (ibid., p. 697).
De skyddades av
Constantinus Copronymous (741-775) och inbjöds att bosätta sig i Trakien.
Nicephorus (802-811) anställde dem i skyddet av imperiet på dess östra gränser.
Mikael och Leo V förföljde dem hänsynslöst.
Men Paulicierna var
för många till antalet, för stridslystna och alltför väl organiserade för att
bli tvingade in i ortodox tro. De motstod, revolterade och till och med slog
tillbaka genom att göra räder i mindre Asien från deras bergsnästen. Efter
tjugo år av relativt lugn blev de utsatta för en mer våldsam förföljelse under
Theodora (842-857), vilket under Basilius utvecklades till ett utrotningskrig
(se Krumbacher, sid. 1075). Paulicierna drevs i armarna på Saracenerna och med
viss assistans från dem, under ledarskap av den duglige härskaren Chrysocheir,
motstod de inte bara de kejserliga styrkorna utan tvingade dem också till
reträtt och plundrade mindre Asien upp till dess västra stränder (Scott,
ibid.).
Detta visar på
två aspekter hos Paulicierna. För det första använde de vapen, och därtill
ansåg muslimerna dem som en separat grupp skiljd från de trinitära kristna och
gav dem assistan och skydd. Detta skydd var inte slutet till mindre asien, utan
utsträcktes också till Spanien. Skillnaden mellan grupperna var känd och
bevarad i Koranen.
Utsagan av
Kristus mot Kyrkan i Pergamon vilken kan identifieras med denna sekt, blir då
mer begriplig när han säger i Uppenbarelseboken 2:16 att han skall slåss (mot
de som håller falska doktriner bland dem) med svärdet i hans mun.
Scott säger att
en andra deportering av Paulicier i stor skala från Armenien till Trakien
utfördes av Johannes Tzimiskes (970) (ibib.). Latinska korsfarare fann sekten i
Syrien under det elfte århundradet och Lady Mary Montagu, fann dem i det
närliggande Filippoplis, i under det åttonde århundradet (Scott, op. Cit.).
I Europa utvecklades
de inte eller sammansmälte med Bogomilerna (q.v.), och deras synsätt och
påverkan propagerades genom medeltiden av olika antikatolska sekter – t. ex.,
Katarer, Albigensare – vilkas släktskap med Paulicierna är trolig, men svår att
spåra. Deras namn liksom Maincheer blev i sin tur en generisk beskrivning av
var av de rörelser som som motsatte sig utvecklingen av den katolska hierarkin
och doktrinen (Scott, ibid.).
Scott säger att
det är omöjligt att avgöra om Popelicani, Piphles av Flanders, eller Publicani,
vilka blev fördömda och brandade i Oxford år 1160 e. Kr., var direkta arvtagare
till Paulicierna, eller bar deras namn som en beteckning för fördömning. Scott säger att Paulicierna bäst kan
uppfattas som en del i den kontinuerliga strömmen av antikatolsk och
antihierarkisk tanke och levnad som löper parallellt med strömmen av ortodox
doktrin och organisation, praktiskt taget genom hela Kyrkans historia (jfr. Krumbacher, p. 970, Paulicians' setzten
einer verweltlichen Reichsorthodoxie ein echt apostolisches Biblechristentum
entgegen).
F. C. Conybeare
(The Key of Truth, Oxford, 1898) anser att de var Adoptionister i deras
Kristologi; höll tre sakrament av ånger, dop och Kristi kropp och blod (se also
sid. 124), förklarade barndop som ogiltiga, förnekade Marias fortlöpande
oskuld, och förkastade läran om syndernas förlåtelse och itervention av helgon
och användandet av bilder, kors och rökelse.
Så kyrkans
rörelse från mindre Asien in till Europa, ägde rum över en tidsperiod av flera
århundraden och som kan ses ovan, skedde genom muntligt spridande och
omflyttningar av folk. denigration av gruppernas doktriner utförs av de
ortodoxa som, i mångt och mycket, har skrivit historieteckningarna i ämnet.
Det är tydligt
att det huvudsakliga arbetet hos den Sabbatshållande kyrkan inte skedde i
Europa, förrän arbetena för kyrkorna som initierades från Smyrna (kallad
Smyrna-eran) och de som initierades från Paulicierna i Mindre Asien (kallad för
Pergamos-eran) hade haft sin gång. Det är verkligen tydligt att arbetet i Gaul
hade inletts från och stod i kontakt med Kyrkan i Smyrna, fram till efter
irenaeus död. Arbetet blev avskiljt och icke koordinerat fram till förflyttning
av Paulicierna in i Europa.
Den
Sabbatshållande kristna trons spridning hade noterats (nedan) att flytta från
Trakien in till Albanien och Bulgarien med Paulicierna. Under det nionde
århundradet hade denna dispyt blossat upp i Bulgarien. Det noteras att:
Bulgarien hade under
den tidiga rörelsen av evangelisationen blivit lärd att inget arbete skulle
utföras på Sabbaten (Responsa Nicolai Papæ I and Con-Consulta Bulgarorum,
Responsum 10, found in Mansi, Sacrorum Concilorum Nova et Amplissima Collectio,
Vol. 15; sid. 406; även Hefele, Conciliengeshicte, Vol. 4, sek. 478).
Bogaris,
härskande furste i Bulgarien, skrev till Påve Nicholas I i ett antal frågor
rörande detta ämne. I svar till Fråga 6 angående badande och arbete på Sabbaten
svarade Påven:
Fråga 6 - Badande är
tillåtet på söndagen. Fråga 10 - Man skall avstå från arbete på söndagen, men
inte också på Sabbaten (Hefele, 4 346-352, sec. 478).
Nicholas
förklarades exkommunicerad av en motsynod i Konstantinopel. Photius, Patriark
av Konstantinopel, anklagade Påvedömet
mot kanon, de
anmodade bulgarerna att fasta på Sabbaten (Photius, von Kard, Hergenrother, 1,
643).
Sabbatsfrågan
blev till en bitter dispyt mellan greker och latinare. Neale kommenterade
angående detta i hänseende till splittringen år 1064 (A History of the Holy
Eastern Church, Vol 1, p. 731).
Athinganierna
(eller Athingani) från det nionde århundradet ansågs av Kardinal Hergenrother,
att ha stått i en intim relation med Kejsaren Mikael II (år 821-829 e. Kr.) och
han fastslog att de följde Sabbaten (Kirchengeschicte, 1, 527). Athinganierna
var en sekt i Frygien, vilka benämndes som Melkisedekiter av Timitheus av
Konstantinopel i hans Mottagande av Kättare (se ERE, art. Sects, Vol. XI, p. 319b). Whitley säger här att de:
Följde Sabbatsdagen,
då de inte rörde vid någon, de kallades i folkmun för Athingani. Av detta
utläses att de följde de judiska renhetsreglerna, men informationen är för
flyktig för att spåra deras ursprung och läror (ibid.)
Efter
Chrysocheirs nederlag, ledaren för Paulicierna under det nionde århundradet,
och förstörelsen i Tefrike, deras starka fäste, blev de decimerade och spridda
i förskingringen. De existerade i spridda församlingar i Armenien, i mindre
Asien och speciellt på Balkanhalvön. Under mitten av det nionde århundradet
upplevde de en återkomst i Armenien under Smbat, vilken enligt Conybeare kan ha
varit författare till Sanningens Nyckel (Key of Truth (se ERE, art. Paulicians, Vol. IX, sid. 697)). Förlagda i sitt huvudkvarter i staden Thondrak,
fick de namnet Thondrakianer.
En annan gren av
samma rötter återfinns troligtvis i sekten som kändes som 'Athingani' refererad
till av Theophanes (Chronographia, 413), och ännu en annan i 'Selikianer'.
Biografisten för patriark Methodius gör å hans vägnar anspråk för att ha
konverterat till den ortodoxa tron en viss Selix och hans följeslagare, vilka
höll 'Manikeiska åsikter - åsikter som i detalj överensstämde med de anklagade
mot Paulicierna i Cod. Scor. (Ibid.).
Den andra
deportationen under Johannes Tzimiskes (år 970 e. Kr.) skedde därefter.
Det syns således
att dessa sekter är interrelaterade allihop och attackerades som om de hade
kätterska doktriner, av trinitarerna och bröts upp i sekter genom benämning och
förföljdes där det var möjligt. Paulicierna var också ikonoklaster och det
verkar vara i överensstämmelse med vad vi känner till om Sabbatati Katarer i
Europa.
Paulicierna invände
alltid mot deras motståndares dyrkan av korset (Armenian, Chazus); därav namnet
Chazitzarii, Chazinzarianer (Staurolatræ) verkar benämna en allt annat än liten
sekt, utan snarare den Etablerade Armeniska Kyrkan som sedd av Paulicierna (Whitley ERE, art. Sects, p.
319).
Troitsky noterar
i hans artikel om den grekisk ortodoxa kyrkan (ERE, Vol. VI, p. 427), att
Athingani var kopplade till judendom. De är grupperade med, men inte
nödvändigtvis identifierade med Paulicierna. Troitsky verkar gruppera
Paulicierna som innehavare av en tro av mystisk karaktär, vilket vi vet är
felaktigt, av de ännu existerande arbetena. Det verkar finnas inte finnas
mycket tvekan att Paulicierna och Athingani, eller sekterna i Mindre asien,
höll Sabbaten och matlagarna och bar med sig dessa utövanden in i Europa.
En av de första
grupperna att komma från Paulicierna direkt in i Europa verkar ha varit
Bogomilerna (se ovan) vilka uppkom bland slaverna och speciellt bulgarerna
(Powicke ERE, Vol 1, p. 784).
Termen Bogomil
kan vara härledd av Bog Milui som betyder Gud har nåd, eller kanhända av
Bogumil, älskade Gud. Två tidiga bulgariska MSS, vilka bekräftar varandra, slår fast att 'påve' Bogomile var
först att uppvisa 'kätteriet' under den bulgariske Tsar Peter (år 927-968 e.
Kr.). Alltså kan namnet möjligen härledas från en prominent representant för
sekten under det tionde århundradet.
Bogomilerna
beskrivs som en neo-Manikeisk sekt av N. A. Weber (C. E., art. Bogomils, Vol.
II, sid. 612). Sekten anses ha blivit grundat under den senare medeltiden i
Konstantinopel och Balkanländerna. Bogomilerna ansåg att både Satan och Kristus
hade skapandets kraft, under Guds vilja. De ansåg också att Gud Fader hade en mänsklig
form men utan substans eller materiell existens. Bland Guds Söner inkluderades
Satanel (eller Azazel), vilken satt vid Guds högra sida, och Jesus eller
Mikael. Satan hade erhållit kreativ makt, men han revolterade. Tillsammans med
de änglar som följde honom blev han kastad ur himlen. Satan ansågs ha skapat en
andra himmel och en andra jord, och format människan av jord och vatten. Satan
kunde inte ge människan en levande själ. Således gav Fadern liv till
människorna på deras begäran. Efter förförelsen av Eva så förlorade Satan sin
kreativa kraft men behöll fortfarande härskandet över planeten. Gud skickade en
annan Son, Jesus, att anta en mänsklig form genom Maria. Satan blev således
dömd genom Kristus handlingar. Satanel förlorade det gudomliga namnet eller sin
rang som El och blev då känd enbart som Satan.
Nu är det så att
denna historia har nedtecknats av de prtodoxa "fienderna" och är
därför en smula grumlad i vad gäller den bibliska strukturen i vad den försöker
framställa. Inte desto mindre så kan en som studerat Bibeln se strukturen i
texterna som framställs. Konceptet är faktiskt mer i linje med vad vi känner
till om det första århundradets kosmologi, men förvrängt om noteringarna av
Powicke (nedan) är korrekta.
Konceptet ger
slutligen att den enda överlevande personen i himlen är Gud Fader, både Kristus
och Satan har blivit absorberade. Det är konceptet om att Gud blir allt i allt.
Konceptet är kanske bortförklarat i enkla termer av de ortodoxa, för att det
inte överensstämmer med doktriner om själen.
Webers hävdande,
att Bogomilerna förkastade det Gamla Testamentet annat än Psaltaren och de
profetiska böckerna, verkar vara baserat på Euthymius (PG, Vol. cxxx) (se även
Powicke, op. cit.) där det finns 52 rubriker för tron, de huvudsakliga listade
av Powicke och summerade som följer.
1.
Förkastandet av Moseböckerna.
2.
Kristus historia var symbolisk för en högre kunskap.
3.
De lärde ut ett Sabellianskt koncept av Gudomligheten där de säger att alla
tre namnen, Fadern, Sonen och den Helige Ande gäller Fadern. Eftersom när alla
tre andar har gjort sitt arbete skall de flöda tillbaka till Fadern. (Konceptet
om att allt flödar till Fadern är inte enbart sluten till en Treenighet som
Euthymius skulle sluta sig till från konceptet om enighet hos Värden).
4.
Den Sataniska skapelsen utsträcktes till lagen vilket skapade synd. Gud
intervenerade i världen och sände Ärkeängeln Mikael som logos vilken blev till
Jesus Kristus.
5.
Den Helige Ande ansågs endast finnas i de utvalda (vilka de jämställde med
Bogomili).
6.
De utvalda kan inte dö.
7.
Kyrkans tempel var tempel för demoner men de tillät dyrkan där av praktiska
skäl.
8.
De påstås ha ansett att Johannes Döparen var en tjänare till den judiske
Gud Satanel.
påståendet att
sekten förkastade vattendop och följande endast andligt dop (genom
handpåläggning), är kanske härlett från inträngandet av sekten in i
munkordnarna. Sekten förnekade doktrinen om transubstantionen, överföringen av
nattvardens vin och bröd till Kristis kött och blod. Weber ansåg att sekten
fördömde äktenskapet och förbjöd ätande av ktt. Bogomilerna sträckte sig över
flera århundraden som en monastisk orden. Eftersom deras skrifter brändes så är
vad som är känt om dem härlett från Euthymius Zigabenus (död efter 1118) i
kapitel xxvii av Panoplia Dogmatike i vilken han bestred tjugoffyra av deras
påstådda kätterier (under 52 rubriker jfr. Powicke).
Weber anser att
Bogomilerna kan ha utvecklats från Euchiterna (troligen på grund av den
dualistiska naturen i deras doktrin). De kallades också Messalianer, varifrån
de härrörde sin asketism. Denna avvikelse av okänt datum verkar skilja dem från
andra grupper. De nådde sin höjdpunkt under det tolfte århundradet. De nämndes
först vid namn i Philippopolis
(Europeiska Turkiet) år 1115 e. Kr. (notera den fortlöpande bosättningen av
Paulicier här enligt ovan). Deras ledare Basilius, en munk och läkare, som hade
utnämnt tolv apostlar, greps och fängslades (1111 e. Kr.) (efter att ha lurats)
av Alexius I, Comnenus (år 1081-1118 e. Kr.) som krävde återtagande av lärans
felaktigheter. Vissa gjorde avbön, vissa dog i fängelset. (Weber ibid.).
Basilius dömdes till döden (år 1118 e. Kr) och brändes (år 1119 e. Kr.
Powicke). En synod i Constantinople år 1140 e. Kr. beordrade förstörelsen av deras skrifter och
år 1143 avsattes två biskopar av Kappadocia för att ha tagit deras läror till
sig. Synoderna i Konstantinopel åren 1316 och 1325 e. Kr. fördömde återigen
sekten. Bogomili kvarstod fram till den turkiska erövringen av Balkan under
(Weber ibid.). Powicke säger (op. cit., sid. 785) deras påverkan kan spåras,
till de mindre samhällen som de hade blivit separerade till, ändå fram till
långt senare dagar. Vad verkar ha varit fallet är att de Pauliciska doktrinerna
existerade, inte bara i de samhällen till vilka de fördes, och i de slaviska
samhällena som omgav dem, utan de fanns också antagna inom munkordnarna där de
blev förvridna av munkarna, men inte desto mindre fortsatte att vara
antikatolska. De Bogomilska doktrinerna, så som presenterades, en egen väg,
skiljd från andra sekter, härrörd från Paulicierna och definitivt från
Pauliciernas egna doktriner.
Det är därför
felaktigt att påstå att sekten grundades bland de monastiska ordnarna, eftersom
Bogomiler, i realiteten var de allmänt förekommande grupperna med det namnet,
vilka spreds bland slaverna och över Europa. Huvudsynen i doktrinerna kan
säkrast återfinnas genom en jämförelse mellan Paulicierna och de Europeiska
sekterna som påverkades av dem.
Subordinationisterna,
eller de antitrinitära sekterna spreds över Europa. Sekterna var kända under
olika titlar.
Waldensianerna
eller Waldenserna
Lentolo är
författare till den tidigaste historien över Waldensianerna och den
huvudsaklige auktoriteten över förföljelsen under hans tid. Denna historia var
i praktiken okänd fram till år 1897 då Comba påkallade uppmärksamheten till en
kopia av den i Biblioteket i Bern (W. F. Adeney, art. Waldenses, ERE, Vol 12, sid. 669).
Därför blev det
tvunget att överse historien av Muston (L'Israel des Alpes, Paris, 1851 eller
Eng. övers. och återtryck Israel of the Alps NY 1978) igen. De Romerska
Katolikerna påstod att Waldensianerna bara var följeslagarna till Peter Waldo
av Lyon. Namnet återges på franska som Valdes, på Latin som Valdesius,
Valdenius, Gualdensis och på Italienska som Waldo. Han konverterade enligt
uppgift årr 1173 e. Kr. Waldensianerna själva förkastar detta påstående, vilket
i praktiken försöker etikettera dem som prostestanter, och de spårar sina
rötter tillbaka till den tidigaste kristendomen. Det tidigaste omnämnandet i
detta påstående är av en dominikanermunk i Passau år 1316 e. Kr. (Contra
Valdense in Maxima Bibliotheca veterum Patrum, Lyons, 1677-1707, xxv, sid. 262
ff.), som noterar att de hävdar sig ha existerat vid tiden för fäderna (duravit
a tempore patrum). Nästa tillfälle det omnämns är i ett brev skrivet av Barbe
Morel to Oecolampadius in 1530 (A. Scultetus Annalium Evangeli ... decades duo,
Geneva, 1618, sid. 295,306). Texten togs upp av Robert Olivetan och
publicerades i förordet av hans översättning av Bibeln år 1535. Således hedrade
protestanterna Waldenserna, så som en av kyrkorna som hade bevarat Nya
Testamentets tro. Sekten kallad sitt prästerskap för Barbe eller farbror, på
grund av den bibliska regeln att inte kalla någon för fader, lärare eller ledar
(Matt. 23:9-10). Titel Fader var en rang av det mithraiska systemet och är
förbjuden för kristna (se för exempel C. K. Barrett The New Testament
Background: Selected Documents, rev. utg., SPCK, London, 1987, sid. 133). Det
finns inga belägg för att sekten skulle funnits oförändrad i dalarn i Alperna.
Givet accepterandet va det faktumet så uppstod en andra teori för att förklara
hur sekten utvecklats. Denna teori anser att sekten uppstod i Rom under
Sylvesters biskopstid. Sylevester ställde Kyrkan under kejsaren makt, enligt
påståenden efter att ha döpt Konstantin (vilket vi vet var felaktigt eftersom
döptes som en unitariker (felaktigt kallat Eusebier eller arier) av Eusebius av
Nicomedia). En biskop påstås ha brutit sig ur det och reste till Vaudoisdalen,
där han grundade Waldensianerna. Det finns dock en möjlighet att de arianiska
goterna, som hade en Bibel i gotisk form från år 351 e. Kr., kan ha påverkat
området. Kyrkans ursprung kommer i verkligheten från Kyrkan i Lyon, under
Ireneaus och hans efterföljare (se ovan). Begynnelsen för påverkan kan
fortfarande finnas vid tiden för Claude biskop av Turin, under det åttonde
århundradet, under Karl den Store och Louis den trofaste. Återväckte den
Augustinska doktrinen om predestination, men ignorerade den Högsta Kyrkans aspekt
av Augustinus lära,
enligt vilken Kyrkan
var ett tillsat medium för kommunikation mellan Gud och människan, och stod
emot de pävliga anspråken och förnekade att St Petrus hade erhållit makt att
binda och lösa. Han tog bort såväl kors som bilder från sina kyrkor, på alla
dessa sätt föregick han reformationen (Adeney, ibid.).
Kyrkorna i
Vaudois uppfattas att ha varit upptagna i Claudes stift. I enlighet med et
ansåg Leger, Muston och andra Waldenser, att om deras härkomst inte kunde
spåras till apostolisk tid, då skulle den tillskrivas Claude. Uttalandet av
Muston (ibid., Paris, sid. xxxii, n. 2) att Urban II år 1096 beskrev Vaudois
som infekterat med kätteri, säger Adeney (p. 665), är grundat på ett misstag,
eftersom inget sådant uttalande om dessa människor återfinns bland hans bullor
(jfr. Comba, sid. 154). Spridande av doktrinerna är dock nedvärderat av
Athanasianerna, som bevis kan utvisa. Faktum är att den unitariska Kyrkan
existerade där i århundraden.
Adeney anser att
Waldenserna var motståndare till syndernas förlåtelse efter absolution, själens
renande och mässor för de döda, och förnekade verksamheten hos sakrament
utförda av ovärdiga präster (sid. 666). Men han anser att doktrinen i sin
helhet fortfarande är obskyr. Den bokstavliga anförandet av Kristi predikningar
som finns i evangelierna var deras huvudsakliga tema, vilket det även var för
Peter Waldo, den person som påstås ha gett dem sitt n. Waldo dog i Böhmen år
1217 e. Kr. Adeney säger att den Waldensianska Kyrkan växte fram ur en förening
av Waldos arbeten och de Fattiga Männen av Lyon, Med rörelserna från Arnold av
Brescia, Peter av Bruys, och 'Henry av Cluny' (ibid.). Waldo påförde hans
system på de redan existerade grupperna som fanns i Vaudois och annorstädes och
gav dem en ny rörelseenergi. Peter av Bruys rörelse som kallades
Petrobrusianer, beskrivs endast i ett traktat mot honom skrivet av Peter den
vördnadsvärde och ett stycke i Abelard. Så informationen är suspekt. Peter
började att predika i stiften vid Embrun, Die, och Gap mellan år 1117-1120. Han
var en ikonoclast, som brände kors. Han brändes som kättare ungefär tjugo år
senare i St. Gilles nära Nimes. Han samlade anhängare i Narbonne, Toulouse och
i Gascogne. Den klunaiska munken Henri av Lausanne påstås ha antagit den Petrobrusianska
lärar runt år 1135 e. Kr. och modifierat den efter att Peter av Bruys dog
martyrdöden. Doktrinen innehöll vuxendop och det påstås att sekten lärde ut en
relativ betydelse för de bibliska texterna i Nya Testamentet, i fallet, ett
underordnande av epistlarna under evangelierna och ett förkastande av det Gamla
Testamentet. Det är svårt att vara en absolut ikonoklast och förkasta det Gamla
Testamentet. Båda testamentena är sammanlänkade för ikonoklasm.
Enligt uppgifter
förkastade mässan och nattvarden, för att upprepande av offret var omöjligt. De
ansåg att kyrkan var församlingen och inte byggnaderna och de ansåg att
kyrkobyggnader skulle förstöras. Påståendena om dessa människor stammar från
deras fiender. Uppgifterna i Catholic Encyclopedia är skrivna av N. A. Weber
(art. Petrobrusians, Vol. 11, sid. 781) samma författare som skrev artikeln om
Waldensianerna. Föreställningarna som återfinns i dessa områden påstås ha
funnits i luften. Dock gör ERE (artiklarna om Paulicianer och Waldenser)
noteringar att det förekom en allmän rörelse i föreställning i Europa, som kom
in från öst. Vi har sett att källan till detta var Paulicierna, som omflyttades
till Trakien. Dessa kyrkor förenade sig utan tvekan med sina sympatisörer i
väst
Waldenserna,
eller Vallenserna, påstås ha fått namnet Insabathas eller Insabbatati, för att
de inte följde någon vilodag utom Sabbaten. De kallades Insabathas, som om de
inte följde Sabbaten (eftersom de inte följde söndagen) (Luther's Fore-Runners,
sid. 7-8 (felaktigt citerat se även Gui, Manuel d' Inquisiteur)).
Waldensianerna fick inte sitt namn av Peter Waldo, utan snarare var det
tvärtom. Katolska historiker skriver som de gör för att skapa ett intryck av
att Waldensianerna var en sen skapelse och i försök att ge intryck av att de,
katolikerna, har apostolisk auktoritet med alla andra kyrkor som senare
utbrytningar.
Denna propagande
svaldes av vissa protestanter på grund av naturen hos den tidiga historien om
Vallenserna, vilken var subordinationistisk Sabbatshållande. Peter Allix säger
om detta:
Det är inte sant att
Waldo gav detta namn till invånarna i dalarna: de kallades Waldenser, eller
Vaudes, före hans tid, från dalarna där de levde (Ancient Church of Piedmont,
Oxford, 1821, sid. 182).
Allix fortsätter
med att säga:
Vissa protestanter,
vid detta tillfälle, har fallit i en snara som var utlagd för dem ... Det är
absolut falskt, att dessa kyrkor ens grundades av Peter Waldo ... Det är rent
bedrägeri (ibid., p. 192).
William Jones (History of the Christian Church, Vol. 2, p. 2) konstaterar att han:
Kallades Valdus,
eller Waldo, för att han erhöll sina religiösa uppfattningar från invånarna i
dalarna.
När man
undersöker bevisen i texterna och skrifterna av de katolska apologisterna, som
N. A. Weber, finns inga bevis presenterade annat än faktumet att de två barbe
(i betydelsen farborder eller äldste) från Waldensianerna kallades Vallenser
för första gången, av Raymond av Daventry i hans fördömande av år 1179 och
Bernard av Fontcaude tog upp titeln i hans fördömning från år 1180 (Adversus
Vallenses et Arianos). Adeney noterar detta i hans verk, men Weber gör det
inte. Det påstås att termen Vallenser härrörde från Waldo vid den här tiden,
detta är dock inte alls säkert eftersom namnet själv refererar till dalarna och
inte till WaldoSå trots att tillskrivelsen görs av Weber, och som det verkar av
Adeney, så kan slutsatsen förkastas som ett antagande.
Det verkar som om
omorganisationen i Mialno härstammade från inflytande av Sabbatati från
Österrike och nordost, av vad vi kan pussla ihop av rörelserna. Så upprättandet
av universitetet i Milano med en stark bas i Österrike underminerar varje
tillskrivelse av grundande av Waldo. Blair, skriver till och med i sin History
of the Waldenses (Vol. 1, sid. 220), att:
Bland de dokument vi
har av samma folk en förklaring av Tio Guds Bud, daterat av Boyer år 1120.
Följande av Sabbat genom upphörande av världsligt arbete hölls.
Således var
Waldensianerna Sabbatshållande subordinationistiska unitarier långt innan Waldo
klev in på scenen. Även enligt Dugger och Dodd, A History of the True Religion,
(3:e utg. Jerusalem, 1972, sid. 224 ff.).
Benedict säger i
hans historia över Baptisterna angående Waldenserna: 'Vi har redan iakttagit
från Claudius Seyessel, den påvlige ärkebiskopen, att någon Leo anklagades för
att ha startat det Waldensianska kätteriet i dalarna under Konstantin den
Stores tid. När de våldsamma medlen utgick från Kejsar Honorous gentemot
återdöpare [Anabaptister], lämnade de ett säte av överflöd och makt och sökte
reträtt på landsbygden och dalarna i Piemonte (i Italien) vilken sistnämnda
plats blev deras tillflykt undan kejserligt förtryck.'
Rainer Sacho, en
romersk katolsk författare säger om Waldenserna: 'Det finns ingen sekt så
farlig som Leonisterna, av tre orsaker: först och främst är det den mest
antika; vissa säger att den är lika gammal som Sylvester, enligt andra vidare,
lika gammal som apostlarna själva. För det andra är den allmänt spridd; det
finns inget land där den inte har nått något fotfäste. För det tredje, medan
andra sekter är profana och blasfemiska, håller denna ett ytterligt uppvisande
av fromhet; de lever rättvist inför medmänniskor, och tror inget som rör Gud
kan vara annat än gott.'
Sacho medger att de
florerade åtminstone fem århundraden innan tiden för Peter Waldo. Deras ålder
är tillstått även av Gretzer, en jesuit, som skrev emot dem. Crantz talar i sin
"History of the United Brethren," om denna gren av kristna med de
följande orden:
Dessa uråldriga
kristna daterar sitt ursprung till begynnelsen av det fjärde århundradet e. Kr.
då en Leo, vid den stora revolutionen inom religionen under Konstantin den
Store opponerade Innovationerna av Sylvester, biskop av Rom. ...
Enligt Allix:
Reformisterna ansåg att den Waldensianska Kyrkan grundades omkring år 120 AD, från vilket datum och framåt, förde vidare från fader till son, läran de hade erhållit från apostlarna. Den latinska Bibeln på Italikan, översattes från grekiskan inte senare än 157 AD. Vi står i skuld till Beza, den välkände bekante till Calvin, för uttalandet att den Italiska Kyrkan stammar från 120 AD (Allix Churches of Piedmont, 1690 utg, sid. 177, och Wilkinson Our Authorized Bible Vindicated, sid. 35, och Scrivener's Introduction, Vol. II, sid. 43, jfr. Dugger and Dodd A History of the True Religion, sid. 224-225).
Grundandet år 120
e. Kr. är i överensstämmelse med utsändandet av lärjungar av Polykarpus från
Smyrna (och Efesus) som vi har behandlat i samband med förföljelserna av Kyrkan
i Lyon, under Marcus Aurelius år 177 e. Kr., då Photinus, lärjunge till
Polykarpus led martyrdöden och överförandet av information tillbaka till
Smyrna. Kyrkorna i Gaul blev underkastade Kyrkomötet i Milano för århundraden,
som uppställts häri fram till den påvliga interventionen.
Dugger och Dodd
noterar även (sid. 226) att:
Atto, bishop av Vireulli, hade klagat på ett sådant folk åttio år tidigare [före år 1026 AD] och så hade även andra gjort före honom och det finns en stor anledning att tro att de alltid hade existerat i Italien (jfr. Jones Church History, sid. 218).
Så grundandet av
ett Waldensianskt universitet i Milano är en naturlig utvidgning av denna
riktning. Dugger och Dodd går vidare och citerar Mosheim som säger:
I Lombardiet, vilket
var det primära bosättningsområdet för de Italienska kättarna, uppstod det en
ensam sekt, känd under, av vilken anledning kan jag inte förtälja, benämningen
Passaginianer. ... Liksom de andra sekterna som redan omnämnts, hade de en
ytterlig aversion gentemot disciplinen och överhögheten hos Kyrkan i Rom; men
de var samtidigt skilda av två läror som var underliga för dem själva. Den
första var en uppfattning att följandet av Moses lag, i allting utom i givandet
av offer, var obligatorisk för kristna; i följd av vilket de ... Avstod från
det kött vilkets användning var förbjudet under den Mosaiska ekonomin, och de
firade den judiska Sabbaten. Den andra läran som utmärkte denna sekt var
uttryckt i opposition gentemot läran om tre personligheter i den gudomliga
naturen (Eccl. Hist., Cent 12, Part 2, kap. 5, sek. 14, sid. 127: som citerat
av Dugger och Dodd, emfas kvarstår).
Dugger och Dodd
går vidare med att säga:
Att Katarerna behöll
och följde den antika Sabbaten bekräftas av romerska förespråkare Dr. Allix
citerar en romersk katolsk författare från det tolfte århundradet rörande tre
sorters kättare - Katarerna, Passiginianerna och Arnoldistae. Allix säger och
denne romerska författare att - 'Han framlägger en av deras åsikter att, 'att
Moses lag skall hållas till bokstaven, och att hålla Sabbaten ... och andra
lagliga åtlydnader, skall ske. De anser att Kristus, Guds Son, inte är jämlik
med Fadern, och att Fadern, Sonen och den Helige Ande, dessa tre ... är inte en
Gud och en substans; och som en följd, till dessa felaktigheter, dömer de och
fördömer alla de lärda av Kyrkan och universellt hela den Romerska Kyrkan ... (Eccl. Hist. of the Ancient Churches of Piedmont, sid. 168-169, jfr.
Dugger och Dodd, sid.
227-228).
Således kan det
sägas att Katarer, Waldensianer och Passiginianer var grenar av samma grupp. De
kunde skiljas åt för att de aldrig varit en hierarkisk kyrka. De var
organiserade efter Nya Testamentets linjer och det är orsaken till att de
aldrig blev helt utrensade. Mer specifikt ses de vara subordinationister och
definitivt unitariska. Sålunda var den ursprungliga kyrkan i Europa varken
diteistisk/binitarisk eller trinitär, utan den var unitarisk.
Dugger och Dodd
noterar även (sid. 228-229) att de bar ett annat namn: namnet Pateriner, vilket
verkade härstamma från det faktum att i Liman, där det först användes, svarade
mot den engelska motsvarigheten av vulgärspråk eller vanligt tal och användes
om lägre ordnar av människor vilka fick sin inkomst från manuellt arbete.
Dugger och Dodd menar att Gazari är en förvridning av Cathari, eller Puritaner,
dock finns det en annan tillskrivning. De adresserar inte alla frågan om
inflytande från Khazari eller Kazarer, som noteras nedan.
Det råder inget
tvivel om att Waldensianerna var en subordinationistisk sekt före och under år
1179 alldeles innan det Lateranska kyrkomötet (detta nämns inte ens av Weber).
Deras två barber, Olivier och Sicard, hamnade i en dispyt med biskop Montperoux
mellan 1175-76, och två eller tre år senare sände Påve Alexander III kardinalen
av St. Chrysogone, Henry av Citeaux, och Reginald, biskop av Bath, då på väg
till Kyrkomötet i Lateran, ackompanjerad av munken Walter Mapes och och prästen
Raymond av Daventry, till Toulouse för att undersöka frågan. Två av
Vallensernas barber kom dit under säker kontroll, Bernard av Raymond och
Raymond av Baimiac, för att utfrågas av John av Bellesmains, biskop av
Poitiers. De färdades därefter till Narbonne för att utfrågas av Bernard av
Fontcaude, under ordförandeskap av den engelska prästen Raymond av Daventry.
Det är denne präst, Raymond av Daventry, som först använde namnen Vallenser
eller Waldenser. Alltså namngavs de av sina inkvisitorer, för en av deras
ledare. De två barberna blev fördömnda som kättare av Raymond av Daventry år
1179, som därefter fortsatte till kyrkomötet i Lateran. Namngivande av sekter
för större har varit den vanliga gången i århundraden och ger ett falskt
intryck vad gäller tankebanornas flöden och de grupper de representerade
År 1180 skrev
Bernard av Fontcaude boken betitlad Adversus Vallenses et Arianos (se Gay Hist.
des Vaudois, sid. 16, not. 1 samt även Adeney, ibid. sid. 667). Adeney säger
att:
Det verkar som om
dessa diskussioner uppstod ur föreningen av Petrobrusianerna och Henricianerna
med de Fattiga Männen av Lyon i Provence. Ungefär vid samma tid som Waldos
anhängare förenade sig med Arnauldisterna i Lombardiet. Således var
Waldensianerna i Frankrike och Italien förendade, och deras förening
cementerades av förföljelse. Ett straff om exkommunikation av kyrkomötet i
Verona rensade ut de sista av Waldos anhängare ur Lyon och drev dem till
Provence, Dauphine, och Piemontes dalar, Lombardiet och vissa till och med till
Tyskland. Så stora till antalet hade de blivit att Innocentius III sände sina
bästa legater att förtrycka dem åren 1198, 1201, och 1203.
Tveklöst är dock
att vi här har att göra med en subordinationistisk unitarisk doktrin, vilken
klassades som och med arianism. Under förtrycket år 1203 inkluderade legaten en
spansk biskop och Dominic (kallad sankt) grundaren för Dominikanermunkarna, som
sedan tog del i Inkvisitionen tillsammans med Benediktinerna. De genomförde en
följd av disputationer som varade till 1207, då legaten Peter av Chateauxneuf
dödades. Två år senare förklarade Påven korståg. Adeney nämner korståget endast
som ett korståg, men det var i verkligheten det Albigensiska korståget och
Waldensianerna var offer för detta korståg på samma sätt. År 1210 beordrade
kejsare Otho ärkebiskopn av Turin att fördriva Waldenserna ur hans stift, och
år 1220 förbjöd statuterna av Pignerol invånarna att härbärgera dem. Vissa
flydde till Picard och Filip Augustus drev dem vidare mot Falndern. Vissa kom
till Mayence och Bingen, där femtio stycken brändes år 1232. (Adeney, ibid.).
De sågs tidigt i
Spanien, fördömnda av kyrkoråd och jagades av tre av kungarna (ibid.).
Den här perioden
sträcker sig över tiden för Inkvisitionen och det Albigensiska korståget,
vilket spred sig till Spanien från Frankrike (se nedan). Dessa människor var
blandade av olika grupper av kristna. Åtminstone vissa av dessa grupper uppträdde
inte enbart som Sabbatshållare i dessa tider, utan förföljdes också för att de
följde de bibliska Heliga Dagarna. Detta måste utläsas av edikten gentemot dem,
eftersom endast bekännelserna som erhölls efter tortyr har överlevt. Således
kan dessa påståenden ses med misstänksamhet. Dock finns det direkta bevis för
att vissa (t. ex. den ungerska) kyrkor. Det är viktigt att notera att korstågen
som nämnts ovan inleddes år 1209, verkligen var det Albigensiska korståget,
vilket varade fram till år 1244 och var ett utslag av det mest hänsynslösa
förtryck. Myndigheterna piskade upp det mest extrema hat mot de så kallade
kättarna och satte dem sedan i Inkvisitionen (se C. Roth Spanish Inquisition,
sid. 35-36 för kommentarer). Omfattningen av Waldensianer under samma period
visar att vi har att göra med alla dessa folkgrupper med samma utbredning som
Albigensarna. Waldensianerna var bibliska bokstavstrogna vilka var
subordinationister, benämnda (felaktigt) som arianer.
Icke-trinitarerna
i Spanien identifierades med judarna i deras vanor och icke-trinitarism, trots
att de kristna sekterna, enligt ett sent inkvisitoriskt edikt av Andres de
Palacio, var de i stort spridda eller helt 'underjordiska' (se Roth sid. 77 för
edikt). Waldensianerna annorstädes i Italien å andra sidan, verkar efter
reformationen ha blivit trinitarer och den senare historien, skriven av
protestanter och i visst mått självuppfyllande, verkar förneka den tidiga
historien med biblisk literalism.
År 1237 sände
Påve Gregorius IX
en bulla till ärkebiskopen
av Tarragona vilket resulterade i att femton av kättarna brändes, kung
Ferdinand själv lade ved på elden. Med tiden blev dessa spanska Waldensianer
utrotade (Adeney, ibid.).
Waldensianerna
var lika vida spridda i Tyskland också, där deras Kyrkor sände kandidater till
tjänst till ett Waldensianska universitet i Milano. Ledare för universitetet
var John av Ronco som var utnämnd ledare på livstid, trots Waldos misstyckande.
Det var detta
faktum som resulterade i uppdelningen mellan den farnska och de italienska och
tyska grupperna. Lombarderna utnämnde deras egen överstepastor (proepositus).
Han och deras prästerskap innehade ämbeten för livet, medan Waldo och de
franska Waldenserna under hans auktoritet valde ledare årligen för att
administrera Herrens Nattvard och tjänstgöra som pastorer. Således kan vi slå
fast att vi har att göra med en grupp som under det trettonde århundradet höll
Herrens Nattvard på årlig bas. Påståendet att de skulle vara söndagsdyrkare vid
den tiden är omöjligt att belägga.
De speciella
problem som möter oss i denna fråga är det om förekomsten av Albigenserna i
norr och den Franska sidan av alperna. Söderut och de italienska dalarna
beboddes av Waldensianerna. Av delningen som nämnts ovan, är det mest troligt
att namnen som överfördes av de katolska inkvisitörerna antog en verklighet i
sig själva. Edikten i Spanien visar dock att vi har att göra med samma sekt.
Den förljande delningen skulle anta en annan verklighet, när sekten blev
protestantisk trinitär. Böhmen hade, fyrtio år efter att Waldo dött, enligt
inkvisitorn i Passau, fyrtiotvå så kallade nästen av kätteri (Adeney, op.
cit.). Kung Ottokar startade en förföljelse com var som mest våldsam under Påve
Benedictus XII år 1335. Uppgången av Husitrörelsen resulterade i en
sammanslagning av vissa av de två grupperna under namnet taboriter. Adeney
anser att de mest välkända av dessa var barbe Frederic Reiser. Efter 25 år
bland Waldensianerna i Böhmen och Österrike så brändes han i Strasbourg år
1458.
Det finns således
minst fyra grupper över inemot åtte länder, av vilka vissa hade blivit
integrerade med protestanterna. Det fanns subordinationister eller unitarister
i Österrike under det trettonde århundradet och inkvisitorn av Krems fördömnde
36 platser år 1315 och brände 130 martyrer. Biskopen av Neumeister brändes som
en av dessa kättare i Wien. Han sägs ha deklarerat att det fanns runt 80,000
Waldensianer I hertigdömet i Österrike. Vid slutet av det fjortonde århundradet
skedde en fruktansvärt förföljelse i Styria. Det var en organiserad mission in
till Italien från Österrike där missionärerna reste som handelsresande (Adeney,
ibid.). Rörelsen hade ett universitet i Milano under tiden som Waldo levde. Av
dessa skaer är det svårt att anta att, som Adeney gör, subordinationisterna i
Österrike var Waldenser., givet att evangelismen rörde sig från Österrike till
Italien. Biskopen var antagligen av samma grupp, senare benämnd Waldenser.
Gruppen kallades även Sabbatati och även Insabbatati, vilket påstås vara
härrört från de träsabots eller skor som de bar. Det är mer troligt en
förvridning av deras vyn på Sabbaten, gjord till en ordlek. Detta utvecklades
sedermera till termerna Sabotierer och därefter till Sandaliati. Weber (C. E., art. Waldenses, Vol. XV, sid. 528) misslyckas med att
påpeka den lingvistiska skillnaden mellan orden och blandar faktiskt dem i
deras ordning för att bekräfta sin egen inställning. Han påstår även att sekten
härrörde från Waldo, och ignorerar nästan helt bevisen som nämns av Adeney.
Kanske var mer information tillgänglig för Adeney, men partiskheten i Webers
arbete är märkbar och förståelig given historien.
Waldenser hade
förbjudits att predika av ärkebiskopen och de påstås ha vädjat till det tredje
kyrkomötet i Lateran, under Alexander III, trots att de hade fördömnts, enligt
ovan, före mötet år 1179. De hade kallats till undersökningen. Det skall hållas
i minne att under denna tid försäkrade det medeltida systemet att staterna var
Herrarnas egendom under ledning från Rom, och att det inte var möjligt att
hålla någon tro som inte var i överensstämmelse med Rom. Alltså var de tvungna
att framträda om det kallades, trots att de inte erkände någon lydnad under
Rom. Att inte framträda var detsamma som att bli brända i alla fall.
En annan viktig
uppdelning bland Waldensianer, uppträdde från lärorna hos de italienska
Waldensianerna, att sakramenten administrerade av ovärdiga präster var
verkningslösa. De franska accepterade inte denna syn. Italienarna vägrade lyda
samtliga sakrament av de romerska prästerna och insisterade samtidigt på nära
följande av Nya Testamentets lära. Denna delning diskuterades vid en konferens
i maj 1217, året för Waldos död (Adeney, ibid.). De två grenarna av Waldenser
upprättade kontakt med tiden, men vi har klart
starka uppdelningar och förekomsten i Frankrike av en grupp som
existerade tillsammans med Albigenserna.
Under det
femtonde århundradet, avslöjar inkvisitionens uppteckningar, fanns det ett
stort och inflytelserikt antal Waldenser i centrala Italien. I Kalbarien vann
Waldenserna från Piemont det mesta av området. De blomstrade i 250 år, tills de
i det närmaste utrotades av storskalig förföljselse (Adeney, ibid.).
Det franska
kyrkostyret var episkopalt, trots Waldo, medan det italienska var
presbyteriansk, bestående av ett kyrkostyre i form av ett råd (kyrkomöte), med
en huvudpastor och ett råd av lekmän. Den årliga synoden bestod av äldste och
lekmän i lika antal (Adeney, ibid.).
Waldensians blev
gradvis centrerade till dalarna på den italienska sidan av de Kottiska Alperna.
Således antogs Vaudois vara ett geografiskt namn. Adeney förnekar detta och
tillstår att namnet Waldo härrör från de Fattiga Männen i Lyon. och alltså är
de tidiga stadierna utan tvekan erkända att vara allmänna över Alperna och
således konfronterade och associerade med Albigenserna. Det är högst otroligt
att de subordinationistiska sekterna, felaktigt kallade Maikéer av katolikerna,
kunde ha spridits från Balkan, över Österrike och in till Frankrike och Spanien
och på något sätt passerad obemärkt förbis Alperna och Waldenserna som bebodde
liknande områden.
Den mest troliga
lösningen är att Waldenserna under förföljese ändrade sig och blev
protestantisk för att överleva. Efter att de upphört vara subordinationister,
är det inte mycket av ett under att de höll söndagsdyrkan. Det är sant att
senare historiker hävdar att de alltid gjorde så. Under det femtonde
århundradet kom dalarna under en intensiv förföljelse av Hertigen av Savoyen,
med följd att ett stort antal tvingades emigrera år 1434. År 1475 pressade
inkvisitorn Acquapendente, efter att ha besökt Luzerndalen, adelsmännen där att
förtrycka religionen och lyda inkvisitionen. Det kom ett efterföljande uppror
som ledde till intervention av Hertigen Karl I år 1484. Den första allvarliga
attacken med väpnade styrkor skedde under Filip II (Regent av Savoyen år 1490
och Hertig år 1496) år 1494, då Filip blev så katastrofalt besegrad att han
stiftade en fred med dem som höll i 40 år. Adeney erkänner att det inte är lätt
att vara klar över de teologiska åsikterna hos Waldenserna under denna period.
När vi möter en
Waldensisk trosbekännelse så är detta efter reformationen och karaktäriserat av
doktriner och fraser utmärkande för den rörelsen. Den tidiga protestantismen
var delvis negativ i förkastande av den romerska katolicismens läror och
utövanden som inte kunde rättfärdigas genom det Nya Testamentet, och i så måtto
var den positiv att ett återvändande till enkelheten och andligheten av
dyrkande som ansågs vara karaktäristiskt för den primitiva Kyrkan (Adeney, sid
668).
När reformationen
bröt ut var de enda organiserade grupperna på kontinenten Waldenserna och
senare Husiterna och de böhmiska bröderna, vilka både protestanterna och de
romerska katolikerna benämnde Waldenser. (Adeney, ibid.) Alltså är angivandet
av dessa namn inkorrekt till och med så sent som vid reformationen. Doktrinerna
för den tidiga perioden kan inte fastställas med säkerhet. Dock råder inget
tvivel om att de var subordinationistiska unitarister, klassade som arianer och
att de följde Herrens Nattvard. Detta praktiserande var normalt förknippat med
Sabbatshållare. Det är dock en vana bland söndagsdyrkande protestanter att
referera till nattvarden (eukarist) som Herrens Nattvard.
Waldensianerna
höll en synod i Piemonte år 1531, för att diskutera rapporten om den
protestantiska doktrinen av Georg Morel. De delades över frågan om huruvida de
skulle acceptera protestantismen. De två grupperna kallades Konservatörer och
Innovatörer (se Adeney, not sid. 668). Det råder ingen tvekan om att deras
ursprungliga doktriner inte var protestantiska. Från denna tid och framåt
förenades de med protestanterna. Förnekandet av Rom och de medeltida
ritualerna, vilka ansågs vara andlig avgudadyrkan, och användandet av Skrift på
vardagsspråk var Waldensiska åsikter som som mötte ett välkomnande stöd från de
mäktiga nya protestantiska reformatorerna. Från 1532 och Chamforans synod i
Angrogna ägde ett antal reformer rum.
1. antagandet av
offentlig dyrkan hos de Waldensiska Kyrkorna istället för hemliga möten:
2. Ett absolut
förödmande av vanan hos vissa Waldenser att närvara romerska katolska
gudstjänster (det verkar inte finnas mycket tvivel om att detta växte fram ur
rädsla för förföljelse (se även Upp. Rev. 2:20-22));
3. en acceptans av
reformatorernas syn om predestination, goda gärningar, eder, förnekelse av den
obligatoriska bikten, söndagsfasta, äktenskap för prästerskapet, samt de två
sakramenten.
Frågorna togs
till val för församlingen och klubbades igenom med en stor majoritet.
Waldenserna på
den franska sidan alperna, vilka mestadels var konservatorer, uppgick i den
franska protestantismen. Förföljelse i Böhmen och södra Italien hade nästan
utrotat Waldensernas Kyrkor i dessa områden, och lämnat endast Piemonte och de
italienska dalarna av de Kottiska Alperna, kallat för Vaudoislandet, som deras
enda viktiga bosättning, (Adeney, p. 669) trots att många var spridda kring be
schweiziska och tyska protestanterna.
År 1536 hamnade
Piemonte under överhöghet av Frankrikes Francois I, vilket varade fram till
1559. Wilhelm av Furstenburg, en stark protestant, utnämndes till guvernör och
var vänligt sinnad gentemot Waldenserna. Han lämnade brodern till reformisten
Farel i kontroll över Luserna och Waldenserna frodades, men de var inte desto
mindre, vid denna tid, verkliga protestanter. Det är därför missledande att
säga att de alltid var söndagsdyrkare eftersom de inte var trinitarer förrän
efter det fjortonde århundradet, och endast då i förföljelse. Faktum är att
detta kanske inte skulle skett förrän vid reformationen. Praktiserande med
möten i hemlighet, var utan tvekan framkallat av den intensiva förföljelsen.
Den inneboende flexibiliteten med vilken de betraktade sitt religiösa liv,
trots deras strikthet rörande den bibliska enkelheten hos den, speglade utan
tvekan detta också. Dessutom är historien skriven av söndagsdyrkande trinitara
protestanter, vilka försökte utveckla en kontinuerlig protestantisk härkomst
tillbaka till apostlarna. De ville inte ha en subordinationistisk organisation
behållande Herrens nattvard, vilket var fakta i frågan. Men de tidigare
manuskripten var heller inte tillgämgliga för Muston till exempel.
Waldenserna
förföljdes under många år. Den värsta perioden var 1540 - 1690. År 1534 skedde
en fullskalig förstörelse av den Waldensiska Kyrkan i Provence. Den italienska
sidan av Alperna underkastades ett intensivt krigande av della Trinite,
befälhavare för Filibert, Hertig av Savoyen. Waldenserna vann och gavs fred den
5 juni 1561.
De Kalabriska
Waldenserna förföljdes av spanska trupper under inkvisotoren Michele Ghislieri,
senare Påve Pius V. Arvtagarna till de som inte utplånades straffades. 2000
stycken dödades och 1600 fängslades. I Piemonte under jesuit- och
kapusinermunkar, med stöd från soldater, skedde flera lokala förtryck, med beslagtagande
av kyrkobyggnader och bötesstraff som resulterade i det blodiga kriget år 1624,
under vilket båda sidor led förluster. Peter Gilles var ledare vid denna tid.
Det var ett stort
förtryck under Louis XIV, då den unge Karl Emmanuel II blev hertig av Savoyen.
Hans moder Maria de Medici var dotter till Henrik IV och barnbarn till
Catharina de Medici, skaparen av Massakern på Sankt Bartolomeo. Ett Råd för
Trons Spridande upprättades i Turin. Fem år senare utfärdades Gastado Dekretet,
som befallde samtliga Waldensiska familjer på slätten att återvända till begren
inom 20 dagar om de inte ville avsäga sig protestantismen. Under den kalla
vintern utstod de mycket lidande med stort mod. Det verkar som om detta var en
taktisk manöver då cirka 15000 soldater skickades till la Torre trots det
faktum att Waldenserna tog sin tillflykt yill bergen. De katolska trupperna
erbjöd avtal med dem och de öppnade bergspassen för dem. De underkastades en
fullskalig massaker och 1712 martyrer räknades av Jean Leger, författaren till
en historia över Waldenserna (nämnd av Adeney, sid. 670). Denna massaker
skakade Europa före återkallandet av Ediktet av Nantes (år 1685). Cromwell
proklamerade en fasta. Han lät Milton skriva ett brev till kungen av Frankrike
och de protestantiska furstarna. Han sände Sir Samuel Morland till hertigen av
Savoyen i protest. Cromwells internevtion hade en påverkan. Mazarin beordrade
hertigen att stoppa förtrycket och ge protestanterna amnesti.
År 1686, året
efter Ediktet av Nantes, sände Louis XIV ett brev till sin kusin, Victor
Amadeus II hertig av Savoyen, där han begärde att Waldenserna skulle förtryckas
eftersom han förtryckte hugenotterna då de tagit sin tillflykt bland
Waldenserna. När förtrycket inleddes intervenerade de schweiziska protestanterna
i Basel, och erbjöd Waldenserna exil i Schweiz. Den schweiziska envojen
lyckades med stora svårigheter att övertyga Waldenserna att acceptera denna
exil. Den 9 april 1686 undertecknade hertigen ett dekret som tillät exilen.
Trots detta fängslades vissa som hade accepterat exilen. Waldenserna gjorde
motstånd efter detta brott mot överenskommelse. Krig inleddes och vid slutet av
året hade 9000 dödas och 12000 tillfångatagits, av vilka många dog i Piemontes
fängelsehålor. Det fanns omkring 200 stycken kvar i bergen och de genomförde
ett sådant uthålligt gerillakrig att de slutligen uppnådde frigivandet av alla
överlevande fångar och deras utresa till Schweiz. 3000 överlevande frigavs år
1687. De satte av över Alperna mot Geneve (ungefär en tolvdagarsresa) och många
förgicks i snön. Detta gjordes trots Schweizisk protest och barn under tolv år
hölls kvar och utbildades till romersk katoliker. De spreds så vida som till
Brandenburg, Preussen, Wurtemberg och Palatinatet, för att hindra deras försök
att återvända.
Waldenserna
återtog kontrollen av sitt hemland genom en invasion, startad från Schweiz med
runt 1000 män den 16 augusti 1689. I Jaillon dalar, efter sex dagars march
besegrade de en styrka om 2500 franska trupper under ledning av Marquis de
Larry. Fransmännen förlorade 600 man och Waldenserna förlorade 15 stycken och
12 stycken skadades. Waldenserna stred från La Basiglia och genomförde
bergsstrider över våren 1690.
Den 23 Maj 1694
erhöll de religionsfrihet genom ett dekret om seger. Påven Innocentius XII
förkastade ediktet, varpå senaten i Turin förkastade det påvliga dekretet och
förbjöd publicering av det i hertigdömet, under dödstraff.
De hade varit i
stora vedermödor om det inte hade varit för hjälpen från England och Holland.
Wilhelm och Mary och senare Drottning Anne, hjälpte dem mycket, så som Cromwell
hade gjort under tidigare år. (see Adeney, p. 671). Waldensernas historia är en om allavrligt
under de kvarvarande århundradena. De har inte mycket släktskap med Guds Kyrkor
eftersom de sedan länge hade gett upp den särskilda subordinationismen och
andra karaktäristika för Kyrkan. Men de är av intresse då det gäller hur
påvedömet handskades med icke-katoliker, då de hade makt att handla. Hade de
haft möjligheten så skulle de dödat varenda Waldensare, tills de hade utrotat
dem från jordens yta.
Katarerna,
Albigenserna och Waldenserna förtrycktes efter att först ha varit skyddade av
Raymond VI, Greve av Toulouse, kanske en albigensare själv. Raymond
exkommunicerades av Pierre de Castelnau, legat för Innocentius III år 1207. En
officer hos greven dödade senare de Castelnau. Påven avsatte omedelbart genast
Raymond och han förvisade, skrämd till underkastelse, albigenserna från sina
domäner och gjorde offentlig ånger 18 juni 1209 inför St Gilles kyrkan. Då
korsriddarna som samlades i norra Frankrike, invaderade Languedoc, stödde
Raymond korståget och hjälpte till i belägringen av Beziers och Carcassone år
1209. När han återvände till Toulouse, undvek han sina förpliktelser och blev
exkommunicerad av kyrkorådet i Avignon. Raymond reste till Rom och togs emot av
Innocentius III, men hans egendom plundrades av Simon de Montfort, under hans
bortavaro. År 1212 höll han endast Toulouse och Montauban. Hans brorson Peter,
kung av Aragon, kom till hans hjälp, men blev dödad i slaget om Murat år 1213.
År 1215 belägrade Simon de Montfort Toulouse och Narbonne. Raymond gjorde inte
motstånd, utan accepterade förödmjukande villkor från den påvliga legaten. Han
berövades sin egendom och drog sig tillbaka till England, för att senare söka
Innocentius IIIs gunst vid kyrkomötet i Lateran år 1215. Från exilen i Aragon,
samlade Raymond VI åter sina trupper och tog Toulouse den 7 november 1217, och
försvarade det senare mot Simon de Montfort, som dödades 25 Juni 1218 (C.E.,
Vol XII, art. Raymond VI, sid. 670).
Raymond VII
försökte avvärja ett nytt korståg genom att erbjuda sin följsamhet för
församlingen i Bourges år 1226, men ett nytt korståg beslutades. Louis VIII
(fick rättigheter i söder av Amaury de Montfort) besegrade Avignon och
ockuperade Languedoc utan motstånd, men dog vid sitt återtåg norrut vid
Montpensier den 8 November 1226. Blanche av Castillien pressade inte på kriget
mot Raymond, som sedan tog flera områden från Imbert de Beaujeu, marskalk hos
kungen av Frankrike. År 1228 började nya band av korsriddare plundra Toulouse.
Snart hade Raymond förlorat nära nog samtliga av sina fästen och var tvungen at
begära fred från Blanche av Castillien. Efter konferensen i Meaux, återvände
Raymond till Paris och gjorde en offentlig avbön 12 april 1229 i Notre
Dame-kyrkan. Han lovade att förstöra murarna i Toulouse och gav sin dotter
Jeanne att äkta Alphonse av Poitiers, bror till kung Louis IX. Han återvände
till Toulouse och höll sina löften som avtvingats honom, och tillät
inkvisitionen (Bréhier C.E., Vol XII,
Raymond VII, ibid.). Så skyddet som getts till de Sabbatshållande albigenserna
eller waldenserna togs med kraft bort. Varje kringvandrande riddare och
opportunist i Europa uppmuntrades att ta sig till Toulouse och södra
Franckrike. Området attackerades från alla håll och när de allierade styrkorna
inte kunde förmås till detta blev de själva trakasserade. Hela syftet med
korståget var att möjliggöra för inkvisitionen att tränga in i södra Frankrike
och Spanien, för att utrota Sabbatati. Med det effektiva avlägsnandet av den
enda välvilligt inställda fursten, fötrycktes den unitariska och
Sabbatshållande tron till praktiskt taget utrotning eller i avfällighet från
tron. Dessa människor begick inga brott, de var en tillgång för deras herrar
och dygdiga gentemot deras Gud. Av denna orsak allena jagades de och
förstördes. Kyrkomötet i Toulouse år 1229 publicerade kanon mot Sabbatati
Kanon 3 - Herrarna
över de olika områdena skall söka igenom villorna, husen och skogarna väl och
kättarnas gömställen skall förstöras
Kanon 14 - lekmän är
inte tillåtna att äga böcker av varken det Gamla eller Nya Testamentet (Hefele
5, 931,962).
H. C. Lea skulle
komma att tala emot inkvisitionen oc dess förföljelse av Vaudois (History of
the Inquisition of the Middle Ages, Vol. I, spec. sid. 96). Tusentals
torterades till döden av inkvisitionen eller dödades under korstågen. Det
påstås att:
Medan de förstörde
staden Biterre så frågade soldaterna de katolska ledarna hur de skulle veta
vilka som var kättare; Arnold, Abbot av Citeaux, svarade: 'Slakta dem alla, för
Gud vet vilka som är Hans’ (sid. 96).
Det kan ses att
det fanns en mer eller mindre sammanhängande tradition av Sabbatshållande
subordinationism genom hela södra Europa fram till det trettonde århundradet.
Dessa grupper kallades Paulicianer, Petrobusianer, Pasaginianer
(Passaginianer), Waldenser, Sabbatati eller Insabbatati. Den romerske
Inkuisitorn Reinerus Sacho skrev c:a. 1230 och ansåg att sekten Vaudois var av
ansenlig ålder, och således föregick Waldo med århundraden.
Sabbatati kändes
också till under namnet Pasigini. I referens till de Sabbatshållande Pasigini,
sade Hahn:
Utbredningen av
kätteri vid den här tiden var närmast otroligt. Från Bulgarien till Ebro, från
norra Frankrike till Tibern, överallt möter vi dem. Hela länder är infekterade,
som Ungern och Södra Frankrike; de förekommer i stort antal i andra länder; i
Tyskland, i Italien, i Nederländerna och till och med i England sätter de upp
sina strävanden (Gesch. der Ketzer, 1,13,14).
Bonacursus
citeras också emot dem att:
Inte ett fåtal, utan
många vet vad felen är hos de som kallas Pasigini. ... Först och främst lär de
att vi skall lyda Sabbaten. Vidare, för att öka deras fel, fördömer de och förkastar
alla Kyrkofäderna och hela Romerska Kyrkan (D'Archery, Spicilegium I, f,
211-214; Muratory Antiq. medævi. 5, f, 152, Hahn 3, 209).
Prästerna påstås
(Hahn) ha svarat anklagelserna att hålla det fjärde budet, genom att förklara
att Sabbaten symboliserade den eviga vilan för helgonen.
Spår av
Sabbatshållare återfanns vid tiden för Gregorius I, Gregorius VII och i
trettonhundratalets Lombardiet (Strong's Cyclopædia 1, 680). Denna allmänna
utbredning sträcker sig från Italien genom Europa.
Robinson gör en
anteckning att vissa av waldenserna i Alperna som kallades Sabbati, Sabbatati,
Inzabbatati, men mer frekvent Inzabbatati. 'Man säger att de var så benämnda
från det hebreiska ordet Sabbath för de höll lördagen för Herrens dag' (General
History of the Baptist Denomination, Vol. II, sid. 413).
Faktum är att på
grund av oförmågan att utsläcka de subordinationistiska Sabbatati, så
instiftades det trettonde århundradets korståg. I Spanien riktades
förföljelserna speciellt mot de waldensiska Sabbatshållarna.
Alphonse, kung av
Aragon, etc., till alla ärkebiskopas och till alla andra.... Vi befaller er att
kättarna, i tanke, waldenser och Insabbathi, skall förvisas från Guds ansikte
och från alla katoliker och beordras att lämna vårt kungarike (Marianæ, Præfatio
in Lucam Tudenæm funnet i Macima Bibliotheca Veterum Patrum, Vol. 25, sid. 90).
Efter korstågen
och trots inkvisitionen var systemet fortfarande utbrett.
Louis XII, Kung av France (1498-1515), var informerad av waldensernas fiender som bebodde en del av provinsen Provence, att många förskräckliga brott tillskrevs dem och sände undersökningsmannen och en Doktor av Sorbonne för att undersöka saken. Vid deras återkomst rapporterade de att de hade besökt samtliga socknar, men kunde inte spåra de brott som de hade anklagats för. Tvärtom så höll de sabbaten och följde reglerna för dop enligt den primitiva kyrkan, instruerade sina barn i artiklarna för den kristna tron och Guds bud. Kungen sade med en ed när han hörde kommisionärernas rapport att de var bättre män än han själv eller hans folk (History of the Christian Church, Vol. II, sid. 71-72, third edition, London, 1818).
Utbredningen
och spridningen av sekterna betecknade Katarer och Albigenser
Grupperna som
fanns utbredda vid tiden för waldenserna, speciellt i södra Frankrike och
Spanien kallades som vi har sett ovan för Katarer och Albigenser. Kathari, som
de kallades kommer från grekiskans katharos eller ren. De var alltså
bokstavligen puritaner. Vi ser dock att waldenserna var utbredda vid samma tidpunkt
och områden och hade samma doktriner. Vi har alltså att göra med grenar av
samma tro. Termen Kathari är antik. Novationerna från det tredje århundradet
kändes som Kathari och termen användes även för manikeerna. Weber slår fast
att:
Kathari var en allmän beteckning för de dualistiska sekterna av den sena medeltiden. Många andra namn var på modet för att beteckna dessa kättare. Utan att tala om de förvridna formerna 'Cazzari', 'Gazzari' i Italien, och 'Ketzer' i Tyskland, finner vi följande titlar: 'Piphli' 'Piphles' i norra Frankrike och Flandern; 'Arianer', 'Manikeer', och 'Patareni' enligt verkliga eller påstådda doktrinära likheter; 'Tesserants', 'Textores' (vävare), från den tjänst vilken många medlemmar följde. Ibland var de felaktigt kallade 'Waldenser' av deras samtida. Av demagogen Arnold av Brescia och den kätterske biskopen Robert de Sperone, kallades de 'Arnoldistae' och 'Speronistae'. På grund av deras geografiska utbredning hade de namn som 'Kathari av Descenzano', eller 'Albanenses' från Descenzano mellan Brescia och Verona, eller från Alba i Piemonte, Albano eller kanske från provinsen Albanien; 'Bajolenses' eller 'Bagnolenses' (från Bagnolo i Italien); 'Concorrezenses' (troligtvis från Concorrezo i Lombardiet); 'Tolosani' (från Toulouse); och speciellt Albigenser från Albi. Beteckningarna 'Pauliciani', av vilket 'Publicani' och 'Poplicani', troligen var förvridningar, och 'Bulgari', 'Bugri' eller 'Bougres', visande deras troliga orientaliska ursprung (N. A. Weber C. E., art. Cathari, Vol. III, sid. 435).
Weber verkar
felaktigt försöka skilja helt waldenserna från dessa sekter. Han medger att:
Östra Europa verkar
ha varit tidsmässigt de första länder som Katharismen manifesterade sig själv
och säkerligen de sista att befrias från det. Bogomilerna, vilka var
representanter för kätteriet i dess mildare dualistiska form, existerade kanske
så tidigt som det tionde århundradet, och, vid en senare tid, återfanns i stort
antal i Bulgarien. Bosnien var ett annat Katharkst centrum. Vissa sentida författare
gör ingen åtskillnad mellan kättarna som återfinns där och Bogomilerna, medan
andra rankar dem tillsammans med de rigida Dualistern. I samtida västerländska
dokument kallades de vanligen för 'Patareni', beteckningen gällde då Katharer i
Italien.
Det finns ett
utläsbart mönster i rörelsen hos dessa folk. Källan är lätt igenkännbar som
Paulicierna, som var bosatta i Trakien. De första bosättningarna var således
Albanien och Bulgarien. Därifrån spreds de in till Bosnien. Bulgarerna
omfamnade Katharism som per definition åtnjöt äktenskapets helgd och
praktiserades som sådant av alla puritanska sekter. Bogomilerna verkar ha
utvecklat en förvriden form av systemet, bland de monastiska ordrarna och det
ortodoxa prästerskapet. Detta system verkar ha orsakat en allvarlig kontrovers
bland Bulgarerna samt även i Balkan. Det råder ingen tvekan om att alla
grupperna gifte sig och födde barn över århundradena i alla de allmänna områden
de bebodde. Att påstå att de främjade celibiti är absurt.
Orsaken till att
Kathari kallades Pauliani (eller Paulicianer) var för att de omfamnade dessa
doktriner. Tillskrivelsen att epistlarna hade ett relativt värde är ett
antagande.
Sekterna var
bibliska literalister som uttalanden om deras doktriner visar. Orsaken till att
de kallades Cazzari och Sabbatati är inte heller svårt att följa. Khazarer
eller Cazzarer hade konverterat till judendom cirka år 740 e. Kr. De bebodde
området från Krim österut förbi det Kaspiska havet till Aral och Oxusfloden. De
utsträckte sig norrut till Volga och till söderut till Bulgarien och både öster
och västerut. De härskade nordväst till Ukraina. De höll Sabbaten och de Heliga
Dagarna och följde matlagarna så som Paulicierna verkar ha gjort. Khazarerna
gav militärt stöd till Magyarerna vid deras invasion av Ungern. Magyarerna
verkar ha varit en av deras allierade stammar i upprättandet av deras rike. Det
Khazariska judiska kungariket varade från ungefär år 700 till 1016 e. Kr. De
judiska flyktingarna flydde till Khazarerna från grekland år 723. kartan över
deras utbredning och inflytande återfinns i Martin Gilbert Atlas of Jewish
History, 3:e utgåvan, Dorset Press, 1984, sidorna 25-26. Dessa khazarer inbjöd
rabbiner til kungariket och hade korrespondens med de spanska judarna. De
identifierades av Koestler (The Thirteenth Tribe, Popular Library, New York,
1976, svensk översättning Den trettonde stammen) som arvingar till Ashkenas son
till Gomer (1 Mos. 10:3). Ashkenazi betyder Ashkenas folk. Zvi Ankoris försök
till förkastande av Koestler i Genetic Diseases Of Ashkenazi Jews är inte
övertygande.
Ashkenazis
centrum var Palebosättningen som sträckte sig från Krim nordväst till Östersjön
(se Atlas of Jewish History, sid. 43). Området kan ses mer eller mindre som en
omorganisation av Khazaria. Detta skedde från de ryska attackerna vilka
inleddes år 970. År 1016 förstörde slutligen en ryssk-bysantisk expedition det
khazarska riket. Detta försvagade slutligen området, omflyttade de khazarska
judarna ännu mer västerut och öppnade vägen för den mongoliska invasionen år
1215, vilket tvingade khazarerna ännu längre västerut. Det förekom judiska
rörelser ut ur Krim från 1016 (söderut till Konstantinopel, Trebizond och Alexandria, nordväst till
Kharkov och Chernigov) och år 1350 (till Kiev) och 1445 (till Litauen).
Förföljse i Ungern mellan åren 1349 och 1360 drev judarna norrut till Tarnapol
(se Atlas of Jewish History, sid. 45-46). Det är således ingen överraskning att
vissa kunde ha konverterat till en form av kristendom som höll doktriner
liknande judendomen och även hade blivit förföljde själva över en liknande
tidsperiod. Vissa vände sig till den rysk ortodoxa kyrkan. De flesta kvarstod
som Ashkenazi judar och blev absorberade in i Juda. Trots allt Ashkenazi
fortfarande är distinkta till denna dag, och fysiologiskt skiljda från de
sefardiska judarna från Spanien, Britannien och österöver. Förföljelsen av
judarna var allvarlig i Europa i allmänhet, speciellt i Spanien och även i
Portugal. Detta sammanföll i mångt och mycket med förföljelsen av puritaner
under deras olika namn.
Under det tolfte
århundradet i Kulin omfamnade Ban, den civile härskaren i Bosnien, Katharismen,
med 10000 av sina undersåtar. Katolikerna under Innocentius III, Honorius III
och Gregorius IX, försökte utrota dem utan framgång. Påve Nicholas IV (1288-92)
sände fransiskaner till Bosnien. Ungrarna sägs ha försökt trycka ned katharerba
i Bosnien, men katharerna identifierade sin religion med deras självständighet.
Den bosniske kung Thomas konverterade till katolicismen under det femtonde
århundradet och utfärdade allvarliga edikt gentemot de som delat hans religion.
De var 40000 till antalet. Det lämnade Bosnien för att flytta till Herzegovina
år 1446. Kätteriet försvann efter att turkarna hade erövrat området. Flera tusen
blev ortodoxa, medan många blev muslimer. Det i sig visar att rörelsen var
unitarisk. Webers kommentarer (C.E., sid. 437) angående den påtvingade
celibatin hos katharer Cathari skall knappast tros. Man kan inte behålla en
population över århundraden utan att avla, eftersom de inte var fria att
konvertera. Det praktiserande som återfanns hos Bogomilska munkar är knappast
indikerande för praktiserandet hos den vanliga populationen, som inte utövar
monasticism och som fördömer den. Resterna av dessa människor har troligast
vandrat norr till Transylvanien där Sabbatati uppstod. Konverteringen av
medlemmarna i det khazariska riket följde också rörelsen av de puritanska
sekterna in i Ungern och till Trans-Karpatien/Rumänien. Sekterna i Ungern
kallades på tyska för Sabbatharier för
att de var Sabatshållare.
Historien för
dessa sekter kvarstod mer eller mindre intakt fram till slutet av det nittonde
århundradet då den upptecknades av Dr. Samuel Kohn, Chefsrabbi i Budapest,
Ungern. Arbetet är DIE
SABBATHARIER IN SIEBENBURGEN Ihre Geshichte, Literatur, und Dogmatik, Budapest,
Verlag von Singer & Wolfer, 1894; Leipzig, Verlag von Franz Wagner. Det följande utdraget är från en uppsats
sammanställd av översättaren Gerhard O Marx rörande Tro och Utövanden hos Guds
Kyrka i Transylvanien under perioden 1588-1623 (Beliefs and Practices of the
Church of God in Transylvania during the period
1588-1623). Av de kristna
grupperna iTransylvanien under denna period fanns de som enligt Kohn:
behöll den
ursprungliga och sanna kristendomen, i det att de verkligen accepterade och
utövade judiska religiösa vanor och föreskrifter vilka det Gamla Testamentet
föreskriver och som den ursprungliga kristendomen följde som bindande och
endast senare förkastade (Kohn, sid. 8).
Marx säger att,
enligt Kohn, det var lika ebioniterna oc andra judisk-kristna från de första
århundradena efter Kristus. Sabbatshållarna från Karpatien utgjorde en löst
sammanknuten struktur före 1588 då Andreas Eossi blev deras ledare. De två
huvudsakliga koncentrationerna var i städerna Szekely-Keresztur (idag den
Rumänska staden Cristuru-Secuiesc) och Korospatak (idag Bodoc). De huvudsakliga
byarna där Sabatharier eller Sabbathållare bodde vid slutet av det sextonde
århundradet var de ungerska bosättningarna Nagy Solymos, Kis Solymos,
Uj-Szekely, Szent-Demeter, Ernye, Ikland, Bozod, Bozod-Ujfalu, och hemvisten
för Andreas Eossi. Kort efter Eossis död år 1599 satte en avfällighet från tron
in.
... författare till
viss litteratur var Enok Alvinczi, Johannes Bokenyi, Thomas Pankotai, och Simon
Pechi (Eossis närmaste man) (Marx, ibid.).
Det förekom även
en splittring av den unitariska kyrkan.
... det var år 1579
då den unitariska kyrkan delades i två delar: Söndagsdyrkar och Sabbatshållare.
Unitarierna skiljde sig från andra protestantiska sekter i tre huvuddoktriner:
1. otro till
Treenigheten och de kallades Anti-trinitarer;
2. otro till
barndop;
3. otro till Kristi
gudomlighet.
Den ledande
förkämpen och försvararen av deras tro var en Francis Davidis, som också
grundade den unitariska Kyrkan i Transylvanien år 1566. Det var vid Davidis död
år 1579 som den unitariska kyrkan splittrades ... Eossi accepterade den
unitariska tron år 1567. Icke tillfredsställd med att unitarerna lärde ut alla
Bibelns sanningar föresatte han sig att utförligt studera Bibeln. ... Han förde
fram följande doktrin till sina följeslagare:
1. Herrens Påsk, det
Osyrade Brödets Dagar, Pingst [Hornstötarna utelämnat av misstag?]
Försoningsdagen, Lövhyddehögtiden, Den Sista Stora Dagen.
2. De Tio Guds Bud.
3.Hälsolagarna
(inget ätande av blod, gris eller strypta djur).
4. Milleniet att
vara 1000 år och vid begynnelsen av detta skall Kristus återkomma och samla
Juda och Israel igen.
5. Användandet av
Guds heliga kalender.
6. Två olika
uppståndelser: ett till evigt liv vid Kristi ankomst; den andra till dom vid
slutet av de tusen åren.
7. Frälsning av nåd,
men fortfarande måste lagarna hållas.
8. Det är Gud som
kallar sitt folk till Hans sanning. Världen i allmänhet är förblindad.
9.
Kristus var den störste av profeterna, den mest heliga av alla människor,
den "korsfäste Herren", "Överhuvudet och Kungen av alla sanna
troende, den kärt älskade och heliga Sonen till Gud". (Marx, ibid.)
På sidorna 62-67
i Khans verk diskuteras den Gamla Sabbatssångboken.
Psalmboken var
skriven på ungerska av Eossi, Enok Alvinczi, Johannes Bokenyi, Thomas Pankotai,
& Simon Pechi. ... Den bestod av 102 psalmer: 44 för Sabbaten, 5 för
Nymånadsdagen, 11 för Herrens Påsk och det Osyrade Brödet, 6 för Veckohögtiden,
6 för Lövhyddehögtiden, 3 för Nyåret, 1 för Försoningsdagen och 26 för
vardagliga ändamål.
Det råder ingen
tvekan om att Kyrkan höll de Heliga Dagarna samt även Nymånadsdagarna.
År 1637 tros de
ha funnits mellan 15000 och 20000 Sabbatarier i Transylvanien. Vid slutet av
det sjuttonde århundradet fanns Sabbatarerna representerade i åtminstone elva
städer och byar i Transylvanien.
År 1867 gav det
ungerska parlamentet full religionsfrihet till alla religiösa trosriktningar
inklusive judarna. Många Sabbatshållare lämnade då sina kristna kyrkor och
avslöjade sig som Sabbatshållare. Eftersom deras doktriner och tankesätt
överensstämde stort med det hos judarna så gick de flesta Sabbatarer över till
judarna. Många antog även judiska namn (Marx, ibid.).
Sannolikheten att
de flesta gick över till judendomen är inte stor eftersom Kohn erkänner att det
gällande för sin tid (c:a 1894):
Den största gruppen
av Sabbatshållare i Transylvanien idag - och de är till antalet tusentals - är
belägna i områdena kring Oluj och Sibiu. Biskopen i Cluj - Rumäniens andra
största stad - håller Sabbaten.
Dessa folk var
närvarande i Trans-Karpatien och Rumänien fram till detta århundrade
(1900-talet. övers. anm), då de föll under kommunistisk överhöghet och har
nyligen stigit upp som två ickebesläktade grupper av Sabbatshållare, av vilka
den ena håller alla andra aspekter så som de gjorde århundraden tidigare. Så
den europeiska Kyrkan som kanska kan kallas den Thyatiranska eran, lever
fortfarande som Kristus lovade dem i Uppenbarelseboken 2:25-26.
Sabbatshållande
var utbrett i England från den första konverteringen. Britannien introducerades
för kristendomen verkligt tidigt och Tertullian av Kartago (en retorisk
författare) framförde i Mot Judarna att
delar av Britannien
otillgängliga för romarna var i verkligheten erövrade av Kristus'. Detta skrevs
omkring tvåhundra år efter Kristi födelse (Edwards Christian England, Vol. I,
sid. 20).
Området kring
Glastonbury hölls under brittisk kontroll fram till Ine, kung av Västsaxarna
(688-722), ockuperade det. Han fann en träkyrka där som redan då ansågs som
uråldrig. Han gav stora landområden till dess prästerskap och de överlevde till
dess den brändes ned år 1184. Den tidigaste kristna martyren som noterades
under romarna i Britannien är Alban. Han verkar ha varit en romersk soldat som
härbärgerade en kristen präst som flytt från Gaul och döptes av denne (Edwards,
p. 21). Gildas och Bede berättar för oss också om martyrerna Aaron och Julius
vid Caerleon. Aarons namn indikerar att han var jude (Edwards, ibid.).
Det fanns fem
brittiska kristna, inklusive tre biskopar, vid kyrkomötet i Arles år 314 e. Kr.
Eborius, biskop av York, Restitutus, biskop av London, Adelfius, biskop av
Lincoln (men det är inte säkert eftersom skriftställaren skrev Colonia
Londoninensium snarare än Colonia Lindensium), en präst och en diakon (Edwards,
ibid.).
Kejsaren
Konstantin hade förklarats som Augustus, eller kejsare i York den 25 juli år
306, vid hans fader Konstantius död.
Konstantius hade
varit välvilligt inställd till de kristna i Gaul, vilka var
subordinationistiska unitarer. Konstantin hade ordnat kyrkomötet i Nicea år 325
och Athanasius anmärkte att de brittiska biskoparna där godkände dess dekret.
Edward anser att det är sannolikt att Kyrkan i Britannien kvarstod som en
minoritet koncentrerad till städerna (sid. 22). Det är mer troligt att de
element som var positiva till den Athanasiska inställningen var så
koncentrerade och i klar minoritet. Resten var Sabbatshållande
subordinationister vilka utbredde sig från Irland till Skottland. Det är värt
att notera att Pelagius, den välkände teologen,
föddes i Britannien år 380 e. Kr. och således var de doktrinära länkarna
med Kyrkan i Gaul inte en slump. Han lade emfas vid friheten och förmågan hos
människan att samarbeta med Guds nåd (Edwards, sid. 23). Denna doktrin stötte
sig med doktriner för Augustinus av Hippo, om människans absoluta syndfullhet,
vilke måste förlita sig helt och hållet på förlåtelse och försonande makt,
exemplifierad av den Augustinska bönen
Grant what thou
commandest, and command what thou wilt (Giv vad du befaller och befall vad du
vill) (ibid.).
Rom föll år 410
till de så kallade barbarerna. Vandalerna som kom att bebo Rom var i själva
verket ikonoklastiska unitariska Sabbatshållande kristna, så kallade Arianer.
Vandalism härrör från det faktum att vandalerna förstörde de skurna bilderna
hos de avgudadyrkande romarna och sedan blev offer för dåliga rubriker av
senare historiker. Det är en noterad händelse att deras ockupation av Rom var exemplarisk.
Pelagius for för att bosätta sig i Afrika, lite dumt nog nära sin fiende
Augustinus. Detta resulterade senare i hans exkommunicering och död i
Palestina. Hans val av bosättning visar kanske att Pelagius inte var överens
med de doktriner som hans nordliga föregångare, eller så kanske han inte tyckte
om kylan. Uppfattningen förs fram att det Pelagianska kätteriet är ett
påstående av den samtida krönikören Prosperus, att ha spridits där av Agricola,
en biskops son. Biskop Germanus kallades från Auxerre i Gaul år 429, och
åtföljdes av den närbelägna biskopen Lupus av Troyes. Det skall hållas i minne
att Lupus av Troyes var en munk från Lérins. Detta var det centrum i Gaul från
vilket landet dirigerades till det Romerska systemet. Alltså har vi att göra
med Athanasianska mystiker, som använde det romerska systemet för att överta
det brittiska systemet, som anklagades för Pelagianism. De gjorde detta inte
enbart i kyrkor, enligt uppgifter, utan även vid vägkorsningar, på fält och
längs vägar (Edwards, ibid., p. 23). Predikandet vid vägkorsningarna gjordes
för att vägkorsningarna sågs av romarna och europeerna som centrum för gudinnan
Hecate, från vilken betydelsen hos korset ät utvecklat. Det var av denna orsak
som subordinationisterna eller unitarerna var ikonoklaster, speciellt i
förhållande till korsen. Biskoparna följde med en militär expedition mot
pikterna och saxarna i norr. Germanus hade blivit dux eller militär
befälhavare, före sin utnämning till präst. Kyrkan och biskoparna i Gaul under
det romerska systemet antog en underlig ny form som makt.
Britannien blev
svagt av rörelsen av styrkor utanför landet. År 383 tog den spanksfödde kristne
general Magnus Maximus, som gift sig med en brittisk flicka vid namn Helena,
sina trupper till fastlandet och utropade sig till kejsare. Därefter var
försvaret otillräckligt. År 407 ledde en annan Konstantin sina trupper till
fastlandet för att göra samma sak. Inga romerska mynt av senare datum har
återfunnits i Britannien. Rom skars
sedan av i den stora barbariska invasionen av Gaul och Italien år 410.
Britterna bjöd sedan in saxarna. Den romersk-brittiska kyrkan var endast en
liten del av det kristna Britannien. och var förvisad till det romaniserade
urbana södern och sydost från Wash till Exeter, med det andra området från York
nordväst till Carlisle och den cumbriska kusten eller den västra änden av den
militära zonen (Edwards, p. 25). Den keltiska kyrkan å andra sidan tillerkändes
att vara centrum i en intensiv kristen tro (Edwards, p. 27). Kelterna erkände Bibelns helighet, och tog
den bokstavligt och följde den helhjärtat; även matreglerna i det Gamla
Testamentet antogs som Guds lag. Kelterna var organiserade som stammar vilka
verkar ha varit av blandade rasursprung.
Vad som förenade dem
var inte en armé och en administration med urbana centrum, som i den romerska
civilationen, utan en stark gemensam kultur som baserades på deras delade tro.
(Edwards, p. 27).
Alltså är det
lätt att se varför de romerska biskoparna var tvungna att gå ut på landsbygden
för att argumentera emot det så kallade pelagianska kätteriet, om det verkligen
var det det var. Det är svårt att föreställa sig ett renodlat debbaterande om
doktrinen om nåd och predestination ägde rum bland hedningarna. Alltså har vi
att göra med två kristenheter utbredda över Britannien, och det av britterna
eller kelterna, det överlägsna och mer bibliska. Det var bara undertryckt där
romarna kunde dominera.
Katolicism
upprättades inte i Britannien förrän konverteringen av anglerna genom
Augustinus av Canterbury. Ethelbert kung av Kent, konverterade till katolicism
vid pingst år 597 (enligt Butler Lives of the Saints, red. Walsh, concise edn.,
sid. 158) och många (runt 10000) undersåtar blev döpta vid den hedniska
midvinter julhögtiden år 597. De kristna i Britannien var fram till den tiden
huvudsakligen och inte fullständigt samtliga Sabbatshållande
subordinationistiska unitarer, vilka följde matlagarna och de Heliga Dagarna.
De var inte dominerade av Rom förrän synoden av Whitby år 663 vis Hildas
kloster där de underkastade sig under hot. Columba av Iona höll Sabbaten och
förutspådde sin död till Sabbaten lördag 9 juni 597 (Butler Lives of the
Saints, Vol. 1, art. St. Columba, sid. 762). Butler säger i sin fotnot att vanan att
kalla Herrens dag för Sabbat inleddes inte förrän tusen år senare. (Adamnan Life of Columba, Dublin, 1857, sid. 230. Detta kommenterades även av W. T. Skene i
hans arbete Adamnan's Life of St. Columba, 1874, sid. 96).
Den katolske
historikern Bellesheim (History of the Catholic Church in Scotland, Vol. 1, sid 86) kommenterade
angående Sabbaten i Skottland.
Vi verkar här se en alludering på vanan som följdes i den tidiga monastiska Irländska Kyrkan, om hållandet av en vilodag på lördagen, eller Sabbaten.
James C. Moffatt
(The Church in Scotland, sid. 140) säger att:
Det verkar ha varit
vanligt i de keltiska kyrkorna i tidig ålder, på Irland såväl som Skottland,
att hålla lördagen, den judiska Sabbaten, som en dag för vila från arbete. De
löd det fjärde budet bokstavligt på den sjunde dagen i veckan.
Flick (The Rise of the Mediæval Church, sid. 237) säger att:
Kelterna använde en
latinsk Bibel olik Vulgatan (romersk katolska) och höll lördagen som en
vilodag, utan speciell gudstjänst på söndagen.
I Skottland fram
till det tionde och elfte århundradet var det tillskrivet att:
De arbetade på
söndagen men höll lördagen på ett Sabbatssätt ... Dessa
ting avskaffade Margaret (Andrew Lang A History of Scotland from the Roman
Occupation, Vol. I, sid. 96;
se även Celtic Scotland, Vol. 2, sid. 350).
Skottarna var
Sabbatshållare fram till Drottning Margaret, enligt Turgot (Life of Saint
Margaret, sid. 49)
Det var en annan av
deras vanor att förbise vördnaden inför Herrens dag, genom att hänge sig att
all tänkbar världslig handel på den, precis som de gjorde de andra dagarna.
Detta var i strid med lagen, hon (Drottning Margaret) visade för dem såväl
genom resonemang som genom auktoritet. 'Låt oss vörda Herrens dag,' sae hon,
'För Herrens uppståndelse, som hände på den dagen, och låt oss inte längre utföra
arbeten på den; bärandes i minnet att på den dagen blev vi förlösta från
djävulens slaveri. Den välsignade Påven Gregorius tillstår samma sak.'
Skene kommenterar
också (Celtic Scotland, Vol. 2, sid. 349) angående Drottning Margaret och
hennes handlingar mot de Sabbatshållande i Skottland:
Hennes nästa punkt
var att de inte på rätt sätt vördade Herrens dag, men i detta senare tillfälle
verkade de ha följt vanor av vilka vi finner spår hos den tidiga kyrkan från
Irland, av vilka de höll lördagen som Sabbat på vilken de vilade från allt
deras arbete.
Lewis (Seventh Day Baptists in Europe and America, Vol. 1, sid. 29) säger:
Det finns mycket
bevis att Sabbaten behölls i Wales universellt fram till AD 1115, då den förste
romerska biskop var insatt vid St David. De gamla walesiska Sabbatshållande
kyrkorna böjde inte allesammans knä inför Rom, utan flydde till deras
gömställen.
Sabbatshållande
upplevde en återgång under det elisabetanska England.
Under Elisabets
regering, skedde framgick det för många samvetsgranna och oberoende tänkare
(som det tidigare hade gjort för vissa protestanter i Böhmen) att de fjärde
budet krävde lydnad, inte av den första, utan av den specificerade 'sjunde'
dagen i veckan (Chambers Cyclopædia, article Sabbath, Vol. 8, 1837, sid. 498;
citatet grumlat).
Jakob I av
England, avskedade Överdomare Coke år 1616, och stoppade så försöken att
begränsa kungens makt via domstolarna. Det förekom en serie förföljelser mot
protestanter under den här tiden. Vid publiceringen av Book of Sports år 1618,
bröt en våldsam kontrovers ut bland de engelska teologerna, angående om
Sabbaten från det fjärde budordet var i kraft och dessutom om vilken grund den
första dagen i veckan var berättigad att följas som Sabbaten. (Haydn's Dictionary of Dates, art. Sabbatarians, sid. 602). Mrs Traske, en lärarinna
blev fängslad år 1618, för femton eller sexton år, vid Maiden Lane, ett
fängelse för de som inte var överens med Engelska Kyrkan. Hon hade vägrat att
lära ut på Sabbaten och skulle lära ut bara fem dagar i veckan (Pagitt's
Heresiography, sid. 196).
Under tiden i
kontinentala Europa var slaget för katolsk dominans och kontroll i kraft.Detta
krig som inleddes var i praktiken en katolsk/protestantisk konflikt.
Habsburgrna sökte införa katolsk och kejserlig kontroll över Europa. År 1618
revolterade Böhmarna mot Ferdinand av Habsburg som strax därpå skulle bli Tysk
Kejsare. Den Böhmiska kronan gavs till protestanten Elector Palatine. Detta
ledde i praktiken till det trettioåriga kriget. År 1620 återfick Habsburgarna
kontrollen över Böhmen och Sabbatsförtrycket fortsatte.
År 1628, trots
engelska försök att stoppa kardinal Richelieu, Louis XIIIs chefsminister, tog
det Fransk-protestantiska fästet och förstörde Hugenotternas makt.
År 1639
revolterade de skotska Covenenterna, kompromisslösa protestanter, mot Charles
I, som försökte tvinga en ny bönebok på dem (McEvedy World History Factfinder,
Century, London, 1984, sid. 88).
År 1642 började
inbördeskriget mellan kungen och parlamentet. Från denna tid framåt såg den
religiösa splittringen uppkomsten av
unitarisk teologi hos människor som Milton, Isaac Newton och andra. Cromwell
blev symbol för de som motsatte sig den katolska dominansen och förföljelsen.
År 1647 föfrågade
kung Charles I de parlamentarisk kommisionärerna och tillstod att söndagsdyrkan
utgick direkt från Kyrkans auktoritet.
För det återfinns inte i Skriften där lördagarna inte längra skall hållas, och ändrat till söndagen, varför det måste vara Kyrkans auktoritet som hade ändrat det och instiftat det ändrade. (R. Cox Sabbath Laws, sid. 333).
Antagandet här är
att för att förkasta påvedömet involverade nödvändighets vis att ändringen
vilar helt och hållet på Kyrkans Råd för auktoritet som söndagsdyrkande.
Logiken försätter protestantismen på farlig mark. Milton såg denna logik och
sade:
Det kommer att vara mycket säkrare att följa den sjunde [dagen], enligt uttrycka bud från Gud, anarare än auktoriteten av enbart mänskligt påfund att anta den första [dagen] (Sab. Lit. 2, 46-54).
År 1648 bringade
avtalet i Westphalia ett slut på det trettioåriga kriget i Europa. Efter det
trettioåriga kriget så fortsatte fiendskapen mellan Frankrike och Spanien.
Kravallerna i Paris markerade begynnelsen på den långa perioden av civil
olydnad, känd som Fronde. År 1648 grundade även Georg Fox Society of Friends
(kallad Kväkare först från 1650).
Vid denna tiden
döptes Dr. Peter Chamberlain, läkare hos Kung James och Drottning Anne och Kung
Charles I och Drottning Katherine, (enligt hans monument: jfr.
Telegraph Print, Napier som enligt SDA not till dokument om Sabbaten refererat
till okänd publikation, sid. 25).
År 1649, Charles
I avrättades, England utropade ett Samvälde och Cromwell krossade de irländska
rebellerna vid Drogheda.
Religiös tolerans
för Sabbatshållare under denna period var mycket större, dock såg Charles II
restoration år 1660, efter löften om amnesti och religiös tolerans (McEvedy,
ibid.), Sabbatshållande återigen hamna i onåd. Thomas Bampfield, talman i ett
av Cromwells parlament, skrev för hållande av sjundedags Sabbat och blev
fängslad i Ilchesterfängelset (Calamy 2, 260). Enligt Stennets brev år 1668 och
1670, var det omkring nio eller tio kyrkor som behöll Sabbaten, vid sidan av
många spridda lärjungar som har varit eminent bevarade (R. Cox Sabbath Laws,
ibid., Vol. I, sid. 268).
I mångt och
mycket drabbades Sabbatshållande, under den här tiden, av en närmast
framtvingad emigration till Amerika. Enligt Jas. Bailey, Stephen Mumford, kom
de första Sabbatshållarna i Amerika från London år 1664 (J. Bailey History of
the Seventh Day Baptist General Conference, sid. 237-238). År 1671 hade
Sjundedagsbaptisterna brutet sig ifrån Baptistkyrkan för att hålla Sabbaten
(see Bailey History, sid. 9-10). Dock var pilgrimsfäderna från en
Sabbatshållande tradition (jfr. the paper The Pilgrim Fathers).
Sabbatarianism
hade blivit förtryckt i Norge, åtminstone sedan kyrkomötet i Bergen den 22
Augusti 1435 och konferensen i Oslo år 1436. Människor på många olika platser i
kungariket hade börjat hålla Sabbaten helig och ärkebiskopen förbjöd det på
grund av:
Det är strängt
förbjudet - är det fastslaget - i Kyrkolagen, för någon att hålla eller att
anta heliga dagar utanför de vilka Påven, ärkebiskopar eller biskopar utser (R.
Keyser The History of the Norwegian Church under Catholicism, Vol II, Oslo,
1858, sid. 488).
Även vid det
provinsiella katolska kyrkomötet i Bergen 1435 sades det:
Vi är informerade
att vissa människor i olika områden av landet har antagit och följt
lördagshållande.
Det är strängt förbjudet
- i helig kyrkokanon [för] alla och envar att följa dagar utom de som den
helige Påven, ärkebiskopar eller biskoparna befaller. Lördagshållande får inte
under några omständigheter vara tillåtet härefter som kyrkans kanon befaller.
Därför råder vi alla Guds vänner i Norge som vill vara lydiga gentemot den
heliga kyrkan att låta dessa onda lördagshållare att vara ensamma; och resten
förbjuder vi under straff av allvarlig kyrkobestraffning att hålla söndagen
helig (Dip. Norveg., 7, 397).
Kyrkokonferensen
i Oslo år 1436 fastslog:
Det är förbjudet
under samma straff att hålla lördagen helig genom att avstå från arbete
(History of the Norwegian Church etc., sid. 401).
År 1544
återutfärdades varningen.
Vissa av er, i strid
med varningen, håller lördagen. Ni borde bli allvarligt straffade. Den som
befinns hålla lördagen måste betala böter om tio mark (History of King
Christian the Third, Niels Krag och S Stephanius).
Således är det
uppenbart att Sabbatshållande hade blivit fast upprättat i Norge, over en period
om åtminstone hundra år.
Sabbatarianism
och åtminstone förståelsen av sjundedagsSabbaten var alltså spridd i Norge från
reformationen, enligt de kommentarer som gjordes i noter och översättningar: se
till exempel Documents and Studies Concerning the History of the Lutheran
Catechism in the Nordish Churches, Christiania, 1893; samt även Theological
Periodicals for the Evangelical Lutheran Church in Norway, Vol. 1, Oslo, sid.
184. Sabbatshållande spreds även in till Sverige och var kontinuerligt förtryckt.
Detta envisa
kämpande mot lördagshållande fortsatte en längre tid: även små ting som kunde
stärka utövandet av att hålla lördagen var bestraffade (Biskop Anjou, Svenska
Kyrkans Historia, (efter) Mötet i Upsala).
Utövandet spred
sig till Finland och kung Gustav Vasa I av Sverige skrev till folket i Finland.
För en viss tid
sedan har vi hört att vissa människor i Finland har fallit i stora
felaktigheter och följt den sjunde dagen, kallad lördag (State Library at
Helsingfors, Reichsregister, Vom. J., 1554, Teil B.B. blad 1120, sidor.
175-180a).
Sabbatshållande
kyrkor fortsatte dock att vara spridda i Sverige fram till nuvarande tid.
Vi skall nu ta på
oss att visa att helgandet av Sabbaten har sin grund och sitt ursprung i en lag
vilken Gud vid skapelsen själv upprättade för hela världen och som en följd
därav är bindande för alla människor i alla åldrar (Evangelisten (The
Evangelist), Stockholm, 30 maj till 15 augusti, 1863: organ för den Svenska
Baptistkyrkan).
De former för
Sabbatshållande som fanns i norr degenererade dock till en form av trinitär
protestantism, med subordinationismen helt försvunnen. Protestanterna hade helt
enkelt börjat anta Sabbaten snarare än renhet i de bibliska koncepten. Pastor
M. A. Sommer började följa sjunde dagen och skrev en artikel om den sanna
Sabbaten i hans kyrkotidning Indovet Kristendom, No. 5, 1875. Han skrev ett
brev till Adventist Äldsten John G. Matteson.
Bland Baptister här
i Danmark finns en stor agitation angående Sabbatsbudet ... Dock är jag
troligen den enda predikanten i Danmark som står så nära adventisterna och som
i många år har proklamerat Kristi andra ankomst (Advent Tidente, May 1875).
Kvarlevorna av
den ursprungliga Kyrkan fanns fortfarande i sydost dock. Luther hade också
noterat (Lectures on Genesis, 1523-27) att Sabbatarianer fanns vid tiden i
Österrike. Dessa verkar ha varit kvarlevor av de tidigare waldensiska
Sabbatati. Han förespråkade faktiskt Sabbatshållande.
Gud välsignade
Sabbaten och helgade den till Honom själv. Gud önskade att hans bud rörande
Sabbaten skulle bestå. Han önskade att på den sjunde dagen skulle ordet
predikas (Commentary on Genesis, Vol. 1, se sid. 133-140).
Sabbatshållande i Tyskland och Holland förtrycktes kraftigt och många led martyrdöden. Barbara av Thiers avrättades år 1529. En annan martyr. Christina Tolingen, förnekade sannfärdigheten hos de katolska heliga dagarna och höll sjundedags Sabbat (Martyrology of the Churches of Christ, commonly called Baptists, during the era of the Reformation, from the Dutch of T. J. Van Bracht, London, 1850, 1, sid. 113-114).
Sabbatshållande i
Tyskland trampades inte ut helt och följdes av sådana som Tennhardt av
Nuremburg, som var en strikt Sabbatshållare (Bengel's Leben und Werken, Burk,
sid. 579). Han verkar ha ansett att söndagsdyrkande var tillsatt av Antikrist
(K. I. Austug aus Tennhardt's "Schriften", 1712, sid. 49).
Vi hade noterat
ovan förtrycket mot Sabbatshållare i Belgien, århundrader före reformationen.
Sabbatshållarna fann en fristad i Lichtenstein från omkring 1520, på furst
Leonhardt av Lichtensteins egendom,
eftersom furstarna i
Lichtenstein höll sig till efterföljandet av den sanna Sabbaten (J. N. Andrews
History of the Sabbath, sid. 649).
Utövandet i
Lichtenstein attackerades av Wolfgang Capito.
Sabbatarianerna lärde
ut att den klara Sabbaten, alltså lördagen, fortfarande måste hållas. De sade
att söndagen var Påvens uppfinning (Wolfgang Capito Refutation of Sabbath,
1599).
Sabbatarianismen
hade trängt in i Ryssland före reformationen och fördömdes vid ett kyrkomöte i
Moskva år 1503.
De anklagade
[Sabbatshållare] sammankallades; de erkände öppet den nya [sic] tron och
försvarade densamma. Den mest prominenta av dem, statssekreteraren, Kuritzyn,
Ivan Maximow, Kassian, ärkemandrit av [Bury?] klostret i Novgorod, dömdes till
döden och brändes offentligt i bojor i Moskva: Dec. 19 1503 (H. Sternberg
Geschichte der Juden [in Polen], Leipsig, 1873, sid. 117-122).
Sternberg
noterade:
Men majoriteten
flyttade till Krim och Kaukasus, där de fortsatte att vara trofasta sin doktrin
trots förtrycket fram till nutid. Folket kallade dem Subotniki, eller
Sabbatarianer (Sternberg Geschicte der Juden in Polen, sid. 124).
Det råder inte
mycket tvekan om att Sabbatati eller Waldensianer, var betydelsefulla i Böhmen
så sent som år 1500.
Erasmus intygade att
till och med så sent som omkring år 1500 hade dessa Böhmare inte bara hållit
den sjunde dagen felfritt utan de var också kallade Sabbatarianer (from R. Cox
The Literature of the Sabbath Question, Vol. II, sid. 201-202; återciterat i
Truth Triumphant, sid. 264).
Citatet från R.
Cox verkar säga:
Jag fann från ett
stycke av Erasmus att den tidiga perioden för reformationen då han skrev att
det fanns Sabbatarianer i Böhmen, som inte endast höll den sjunde dagen utan
också sades vara strikt vilande på det (Dr. R. Cox Literature of the Sabbath
Question, Vol. II, sid. 201-202)
Armitage och Cox
(ibid.) noterade förekomsten av de Böhmiska Sabbatati, som väl upprättade år
1310.
År 1310, tvåhundra
år före Luthers teser, bestod de Böhmiska bröderna av en fjärdedel av
befolkningen i Böhmen och att det var i kontakt med waldenserna som befann sig
i Österrike, Lombardiet, Böhmen, norra Tyskland Turingen, Brandenburg och
Moravia Erasmus visade hur strikt de böhmiska waldenserna höll sjundedags Sabbaten
(Armitage A History of the Baptists, sid. 318; smat även R. Cox, ibid.).
I Moravia leddes
vissa Sabbatshållare av greve Zinzendorf år 1738, då han skrev om att behålla
Sabbaten.
Att jag har nyttjat
Sabbaten för vila under många år redan, och vår söndag för proklamation av
evangelierna (Budingache Sammlung, Leipzig, 1742, sek. 8, sid. 224).
Moraverna under
Zinzendorf flyttade från Europa till Amerika år 1741, där Zinzendorf och de
Moraviska bröderna gick samman med kyrkan i Bethlehem, USA, för att hålla den
sjunde dagen som en vilodag (ibid., sid.
5,1421,1422). Deras doktrin om Gudomligheten är oklar. Rupp observerade att
innan Zinzendorf och moraverna i Betlehem började följa Sabbaten och frodades,
så fanns det en liten grupp tyska Sabbatshållare i Pennsylvania (Rupp, History
of Religious Denominations in the United States, sid. 109-123). Historien för
böhmarna och moraverna från 1635 till 1867 är beskriven av Adolf Dux. Han
säger:
Förhållandena för
Sabbatarianerna var hemska. Deras böcker och skrifter var tvunget att levereras
till Karlsburgs kardinalsråd för att bli
till aska i lågorna (Adolf Dux Aus Ungarn, Leipzig, 1880, sid. 289-291).
Förtrycket av Sabbatshållande fortsatte i områdena kring Rumänien, Tjeckoslovakien och på Balkan. År 1789 fortsatte de och Josef IIs edikt om tolerans gällde inte Sabbatarianer, av vilka vissa förlorade samtliga av deras tillhörigheter. (Jahrgang 2, 254). Katolska präster hjälpta av soldater tvingade Sabbatarianerna att acceptera romersk katolicism nominellt, att arbeta på lördagar och närvara gudstjänster på söndagar, över en tidsperiod om tvåhundrafemtio år. Upphävandet av kyrkostatusen för Sabbatskyrkorna i toleransedikten, speciellt i det av det ungerska parlamentet av år 1867, noteras även av Samuel Kohn SABBATHARIER IN SIEBENBURGEN op. cit., och noterad i Gerhard O Marx's noteringar om arbetet i op. cit. (se ovan); (jfr. Kohn The Sabbatarians in Transylvania, övers. T. McElwain och B. Rook, red. W. Cox, CCG Publishing, USA 1998).
Kyrkan i Rumänien
och Ungern under Andreas Eossi, från 1588, nekades att använda tryckpressar och
var tvungna att publicera sitt material genom ett system av handduplicering.
Denna Kyrka fanns i Trans-Karpatia och Rumänien (huvudsakligen i Oluj och
Sibiu) c:a. 1894 och var Sabbatati, kallad Sabbatharier (suffixet arier verkar
indikera Aryan [kanske för att de var icke-judiska Sabbatshållare, eller kanske
var det en misstagen term för Arianisk] Sabbatshållare). Dessa folk är
utspridda nu i Ukraina och områdena till norr om platser för år 1894. De var
unitarer.
Andra
Kristna traditione
En notering gjord
om Bradys r Clavis Calendaria (I-II, London, 1812, sid. 313-314) menar att den
tidiga bestämmelsen av Kristi födelse hölls av den tidiga Kyrkan att ha skett
vid Lövhyddehögtiden. De tidiga kristna, som sågs som judar, trots att de antog
det romerska året med födelsen de 1 januari, på Lövhyddehögtiden, ornamenterade
sina kyrkor med gröna kvistar som ett minne att Kristus verkligen var född vid
den tiden, på samma sätt som judarna reste hyddor eller tält. Brady anser detta
vara ursprunget till dekorerandet av födelsescenen med grenar vid jul.
Det 1260 Åriga Riket
Det kan ses att
det finns ett kontinuerligt element av subordinationism eller unitarisk
Sabbatshållning genom århundradena i den kristna världen som löper sida vid
sida med den katolska kyrkan och vilken den katolska kyrkan har spendera år i
att försöka förtrycka. Vid olika tillfällen har den varit nära utrotning. I
praktiskt taget varje situation då den ortodoxa kyrkan har varit i maktposition
så har den använt varje medel som stått till dess förfogande att introducera en
inkvisition, och använt den tidens medel för att utrota detta system.
Tidesperioden för
det Heliga Romerska Riket inleddes år 590, med deklarationerna av Påve Gregorius
I. Påvedömet blev den egentlige härskaren av Rom, med förfallet av östromersk
makt i Italien (se McEvedy, ibid., sid. 41). Detta system kvarstod som en
avbild av det romerska odhuret i 1260 år. År 1846 kom den sista inkvisitionen
till sitt slut. Den varade i 23 år, från 1823 till 1846 och 200000 människor
dömdes till döden, livstids fängelse, exil eller galärerna, enbart i
påvestaten.
Ytterligare 1,5
miljoner placerades under kontinuerlig polisövervakning och trakasserier.
Det fanns en galge
permanent på torget i varje stad och by. Järnvägar, möten för fler än tre
personer och alla tidningar var förbjudna. Alla böcker censurerades. En
speciell tribunal satt permanent i varje fall för att pröva, döma och avrätta
alla anklagade. Alla rättegångar genomfördes på Latin. Nittionio procent av
alla anklagade förstod inte anklagelserna som riktades mot dem. Varje Påve
rörde upp en ström av petitioner som kom konstant med begäranden om rättvisa,
för handeln, för reformer inom polisen och fängelsesystemen (se Malachi Martin
The Decline and Fall of the Roman Church, Secker and Warburg, London, 1981,
sid. 254).
Revolter slogs
ned med storskaliga avrättningar, livslångt hårt arbete, exil eller tortyr,
genom användande av Österrikiska trupper (ibid., sid. 254). Påve Gregorius XVI
slog ned en revolt genom totalt slaktande av rebellerna. Slutet på det 1260
åriga riket inleddes med revolutionerna i Italien och Europa år 1848 (se
McEvedy, sid. 151). Påven Pius IX återinsattes av de franska trupperna i Rom
den 12 april 1850. Han var dock utan makt. Garibaldis armé omringade Rom den 19
april. En omröstning genomfördes om oberoende från Påvedömet genom ett
förenande av påvestaterna med republiken. Omröstning i Rom bara resulterade i
46,785 för och 47 emot. I hela påvestaterna blev resultatet 132,681 för och
1,505 emot (Martin, sid.255). Det var ett totalt förkastande av påvestyret.
Åtta månader senare antog det italienska parlamentet Garantilagen:
påven är en
oberoende suverän, parlamentet erkänner; han har personlig immunitet, och
frihet att komma och gå, att hålla konklaver, kyrkomöten och råd så som han
behagar. Han äger Vatikanen, Lateranen de Påvliga ämbetena och Castel Gandolfo.
Han skall ha en årlig inkomst om 3,225,000 lire.
Pius rev sönder
kopian av lagen och sade: "Vi kommer att vara en fånge." (Martin,
sid. 255).
Så kom riket till
sin första eller stora slutpunkt. Deta förekom en mindre återresning som
slutade år 1871, då Påven förlorade all sin tillfälliga makt helt och hållet.
Sabbatskyrkorna var säkra för stunden, men nästan alla var döda. Sardis
regerade (Upp. 3:1 ff)
I Kina verkade
det som om slutet på de 1260 åren firades med Taiping upproret år 1850. Hung
Hiu-Tsen proklamerade sig själv till Kejsare och tog Nanjing och Shanghai
(McEvedy, sid. 151). Sabbatshållande var en huvudfaktor och en utlösare. Enligt
en av officerarna (Lin-Le), så förbjöds under Hung, all opium och tobak och
alla intoxikerande drycker och Sabbaten följdes religiöst (Lin-Le The Ti-Ping
Revolution, Vol. I, sid. 36-48,84). När de tillfrågades varför de följde sjunde
dagens Sabbat, så sade Taiping att först så lärde Bibeln ut det, för det andra
så följde deras förfäder den som en dag för dyrkan (A Critical History of the
Sabbath and the Sunday noterat även i SDA publication, sid. 27).
Riket om de 1260
året härrör från Uppenbarelseboken 12:6 och Uppenbarelseboken 12:15, där
kvinnan ges den stora örnens vingar (Kristus som enligt Andra Mosebok och
utvandringen), så att hon må fly ut i öknen öknen där hon skall näras i
tolvhundrasextio dagar. Av det profetiska tidssystemet är detta baserat på det
profetiska 360 dagars året eller 360 år. Det finns således en dubbel möjlighet
för denna profetia. Dock är huvudbetydelsen att längden är 1260 år.
Startpunkten för denna profetia är år 590 e. Kr. Uppfattningen att de
tolvhundrasextio åren började med de romerska slagen vid Busta Gallorum och
slutade med avsättningen av Napoleon år 1814, är helt falsk. Belisarius tog
Sicilien och Italien åren 535-540 från Ostrogoterna, men de genomförde en lyckad motoffensiv år 540. År 568 sköljde
Lombarderna Italien. De var utträngda ur Ungern av Avarerna. Slutet för
systemet var inte år 1814. Slaget vid Waterloo utkämpades 1815, inte år 1814.
Napoleon hade i
verkligheten avsatt det Heliga Romerska Riket år 1806. Alla Habsburgska
egendomar blev del av det Österrikiska Imperiet, med tyska som officiellt
språk. Napoleon hade annekterat påvestaterna år 1808 (McEvedy, sid. 135). År
1815 skapade konferensen i Wien en produkt som ritade om kartan över Europa.
Konferensen återupprättade de Österrikiska och Preussiska monarkierna. Det
Heliga Romerska Riket ombildades som den Tyska konfederationen, under
Österrikisk överhöghet. Sverige erhöll Norge från Danmark, men förlorade sitt
sista fotfäste på kontinenten (McEvedy, sid. 140). Mellan 1815 och 1848 var det
endast en gränsändring inom området som täcktes av kongressen och bara två i
hela Europa. Den första var endast att erkänna att försöken av kongressen att
förena Belgien och Holland hade misslyckats (Belgarna drev ut holländarna år
1830). Det andra var serbernas oberoende från turkarna år 1817. Grekerna gjorde
anspråk på total självständighet år 1821.
Således är
uppfattningen att det Heliga Romerska Riket slutade år 1814, en fiktiv
propaganda som härkom från kyrkorna i USA. Basen verkar stamma från det
faktumet att amerikanerna var okunniga om kontinentaleuropeisk politik.
Adventisterna i USA försökte proklamera Messias ankomst år 1842.
Uppfattningarna om 1842 - 44 ankomsten kunde inte göras om profetian om de 1260
åren fortfarande var i framåtskridande. Alltså bortsåg adventisterna passande
från 1806 års avsättning och återupprättandet 1815 av det Heliga Romerska Riket
och slutade perioden passande år 1814. Denna lögn har varit accepterad av
amerikanska adventster och andra utspringar av Guds Kyrka till denna dag.
Slutresultatet för detta datumfel är att uppfattningarna hos adventismen
rörande 1842 - 44 är falska. Ingenting kunde ha hänt alls, eftersom profetiorna
inte kunde ha blivit uppfyllda vid den tiden.År 1850 var det tidigaste som de
kunde applicerat slutet av de 1260 åren och det finns andra som
adventist-millerite avknoppningarna i USa inte lade till, och ännu inte har
gjort. Resultatet var förskräckligt för den Sabbatariska bibliska utläsningen.
Ett annat datum
av betydelse är det om år 663, då synoden av Whitby hölls vid Hildas kloster i
England och de brittiska kyrkorna och samtliga av de västra hebreiska,
tvingades acceptera Roms dominans vid svärdshot. I praktiken satte det alla
kristna i väst under överhögheten av ett felaktigt kyrkosystem. Detta inledde
en annan period av profetian som skall förklaras detaljerat annorstädes.
Slutresultatet var att de lydiga kristna genomled svårigheter under
tidsperioden. Det finns ännu en annan prövning i de sista dagarna (Upp. 6:9-11)
och då Messias skall komma.
(Not: Det förekom vissa viktiga citat som upptogs
från en obestämbar SDA tidning som hade ofullständiga citat Vissa var extermt
gamla eller sällsynta. Två var svåra att dechiffrera. Citaten var autenciterade
där så var möjligt. Ett var rättat och ett annat itvecklade. Det skolaktiga
ursäktas men noterna anses viktiga).
q