Guds Kristna Kyrkor
[251]
Rening och Omskärelse [251]
(Edition 1.0 19990313-19990313) Audio
Lagar rörande Rening av kvinnor och omskärelse av män har en inverkan på tron och är del av Guds Lag. Denna uppsats undersöker deras förhållande till judendom och islam med vissa intressanta fakta och slutsatser.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1999Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta
manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin
helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt
upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på
mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom
kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Rening och Omskärelse [251]
Det finns vissa
väldigt svåra som uppstår ur lagarna om kvinnlig rening. Vetenskapen har studerat mat och kost i många
aspekter, speciellt dess fysiologi och dess näringsvärde. Som ett resultat av
detta kan vi nu förstå varför viss föda är ’ren’ och annan inte är ren och har
blivit förbjuden för oss (se uppsatsen The
Food Laws [015]).
Dock har vi i
generationer följt dessa matlagar enbart för att Gud har sagt till oss att göra
så. Vi förstår att Gud gav oss Hans lag för att vi skulle kunna leva
hälsosamma, välbalanserade, och välordnade liv. Lagarna som förhåller sig till
kvinnor har inte studerats på samma sätt, därför måste vi göra som vi alltid
gjort. Förlita oss på det faktum att Gud har sagt så och att det är i vårt eget
intresse att göra så. Dessa frågor är också godtagbara i och genom deras
andliga aspekter eftersom de förhåller sig till Messias.
Termen ’oren kvinna’ kan besvära många människor. Det verkar vara stötande, men det är det inte. Det är helt enkelt en tid för separerande för att kvinnan behöver vila och förståelse. Termen '’ren'’är inte likvärdig med ordet ’syndare’. Renandet är vetenskapligt en tid av rensande i sju dagar. Det är en naturlig och fysisk handling då vävnaderna i livmodern, då de inte tar emot ett fertilt ägg för graviditetsprocessen, är utstött genom menstruationen. Vanligen är detta en period om sju dagar i varje cykel om tjugoåtta dagar. Denna process av rensning tillåter fortsättandet för mänskligheten, för vilken denna lag, på samma sätt som alla andra, är ett välsingnande från Gud (1 Mos. 1:28). Fullföljandet av lagarna är knutna till det dagliga livet hos människan. Guds Lag är i kraft i sin helhet både fysisk och andligt (2 Kor. 7:1). Hos judarna är det enligt sed för kvinnor under deras reningsperiod att de:
·
Inte handhar Guds ord eller de heliga Skrifterna
· Inte besöker kyrkan
· Inte har intimt umgänge under denna tid.
Detta är judisk tradition
Tredje Mosebok
15:19-30 19 När en kvinna har menstruation
och det kommer blod från hennes kropp, varar orenheten i sju dagar. Den som rör
vid henne är oren till kvällen. 20 Allt hon ligger på medan hon har sin
menstruation blir orent, och allt hon sitter på blir orent. 21 Den som rör vid
hennes bädd skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. 22 Den
som rör vid något hon har suttit på skall tvätta sina kläder och bada och är
oren till kvällen. 23 Om det ligger något på bädden eller där hon har suttit
och någon rör vid detta, är denne oren till kvällen. 24 Om en man har samlag
med henne, blir han oren av hennes menstruation i sju dagar. Allt han ligger på
blir också orent.
Dessa verser
behandlar den hälsosamma naturlig cykeln hos kvinnans menstruationsperiod. Det
var väldigt viktigt att en kvinna gavs den tid hon behövde under denna period
för att hålla sig själv ren och för att få den vila och sinnesfrid hon behövde
för att uppehålla sin hälsa. Genom historien har männen behövt detta påbud ofta
helt enkelt för att möjliggöra att en sådan frid att bli given kvinnorna. De
hade då inte de medel vi har idag för att upprätthålla hygieniska åtgärder. Dock
är detta argument också gällande för ätandet av griskött. Oavsett av de moderna
hygieniska åtgärderna när det gäller grisuppfödning så är vi fortfarande förbjudna
att äta dem på sunda vetenskapliga grunder. Man kan anta att de kvinnliga
karantänlagarna har en sund grund och även de gäller idag. De skulle uppstå
baserat på vad vi vet om den vetenskapliga grunden för matlagarna, att mer än
vanlig hygien är inblandad och vi måste göra så som vi gjort i generationer. Gör
vad Gud säger att vi måste göra. Vi handlar i tro.
Nästa få versrader
handlar om en abnorm uttömning. Vi ser att grunden för detta antagande är
att uttömningen måste behandlas som en orenhet, fram till att den visar sig
vara en vanlig menstruation av dess upphörande. Således ligger lagarna om
karantän bakom reningslagstiftningen. Kvinnor, och männen som har med dem
att göra, är därför tvungna genom lagen att behandla all uttömning allvarligt.
25 Om en kvinna har
en blödning som varar flera dagar utan att det är hennes menstruation, eller om
menstruationen varar onormalt länge, är hon oren så länge blödningen pågår,
liksom hon är det vid sin menstruation. 26 Allt hon ligger på under sin
blödning blir som det hon ligger på under menstruationen, och allt hon sitter
på blir orent, liksom vid menstruationen. 27 Den som rör vid något av detta
blir oren och skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. 28
När kvinnan renas efter blödningen, skall hon låta det gå sju dagar. Sedan är
hon ren. 29 Den åttonde dagen skall hon ta två turturduvor eller två andra
duvor och lämna dem till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet. 30
Prästen skall offra den ena som syndoffer och den andra som brännoffer. Så
skall prästen inför Herren bringa försoning åt henne för den blödning som gjort
henne oren.
Fram till dess då
det är känt om ett tillstånd är smittsamt eller inte, är det klart att
nödvändiga åtgärder skall tas. Om karantänen utfärdas omedelbart så kan inte
tillståndet spridas till andra, därigenom skyddar det alla. Om tillståndet
visar sig inte vara smittsamt då kan karantänen lyftas.
Karantänen av
kvinnor är ofta nödvändig för upprätthållandet av deras egen hälsa. Medan en
sjukdom kanske inte är smittsam, är det ofta fallet att kvinnan skall kunna
vara avskiljd och i fred.
Tredje Mosebok 12
behandlar kvinnor i barnafödande. Lagen som behandlar barnafödande framställer
specifika perioder av rening beroende på om barnet är en pojke eller flicka.
Tredje Mosebok
12:1-8 1 Herren talade till Mose: 2 Säg
till israeliterna: När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju
dagar, lika länge som när hon har menstruation. 3 Den åttonde dagen skall
pojkens förhud skäras bort. 4 Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin
blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i
helgedomen förrän reningstiden är slut. 5 Om hon föder en flicka, är hon oren i
två veckor, som när hon har menstruation. Sedan skall hon vänta i 66 dagar
under sin blödnings- och reningstid. 6 När hennes reningstid för en son eller
dotter är slut, skall hon komma med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en
duva eller turturduva som syndoffer till prästen vid uppenbarelsetältets
ingång. 7 Prästen skall offra dem till Herren och bringa försoning åt henne, så
att hon blir ren efter sitt blodflöde. Detta gäller för en kvinna som har fött
barn, en pojke eller en flicka. 8 Om hon inte har råd att offra ett lamm, skall
hon ta två turturduvor eller två andra duvor, en till brännoffer och en till
syndoffer, och prästen skall bringa försoning åt henne, så att hon blir ren.
En kvina är oren
i sju dagar efter födseln av en pojke och fjorton dagar efter födseln av en
flicka. Pojken skall omskäras på den åttonde dagen. Den åttonde dagen är här
mycket viktig, eftersom det är vid den tiden som blodet utvecklar förmågan att
koagulera. Sedan följer ytterligare en period av rening om sju och trettiotre,
totalt fyrtio, dagar för pojkar och fjorton plus sextiosex, totalt åttio, dagar
för flickor.
Bullinger
konstaterar i sina noteringar till vers 5 i Companion Bible att den utsträckta
perioden för flickebarn var för att försäkra färre födslar av flickor. Den
rätta orsaken är mycket mer viktig som vi skall se.
Offersystemet är
avslutat men lagen står kvar. Den fysiska eller vetenskapliga orsaken till att
det är en skillnad i i tid inblandad mellan födslar av pojkar och flickor är
inte känd. Är det en fråga om olika hormoner? Är det för att det är skillnader
i stressnivån inblandade? Eller mer troligt, är det fråga om immunitet? Vi vet
att medicinvetenskapen rekommenderar bröstmjölk de första månaderna eftersom
barnet då kommer att utveckla immunitet genom modern för olika tillstånd och
sjukdomar. Perioden i avskildhet kommer att tillåta både barnet och modern att
hämta krafter och för att utveckla en förmåga att motstå de många bakterier och
virus som florerar i det moderna samhället. Det finns också en distinkt skillnad i attityderna gentemot
pojkar och flickor. Pojkar
genomgår omskärelse och har en kortare tid av separation. Flickorkan mycket väl
ges en längre separationstid för att de inte är omskurna och att detta också
var indikerat genom skillnaden i separationstid. Det finns andra orsaker som
förklaras nedan.
I texten till
Tredje Mosebok 12:4 ser vi termen ’att inte röra vad som är heligt’. I dessa
termer ser vi en parallell symbolik som leder till att särskilja de utvalda i
rening. Denna skillnad gjordes fram till Kristus. Teorin var att kvinnan i
hennes tillstånd skulle förorena det som var heligt. Docl skulle även det som
var heligt rena det som var i ett tillstånd av rening. Av denna orsak var
kvinnan som var i ett tillstånd av utstötning och i behov av bot, gjord ren
genom att röra vid Kristus klädnad. Detta gjorde inte Kristus oren, utan
snarare flödade den Helige Ande från honom för att göra henne ren.
Matteus evangelium
9:20-22 20 Men en kvinna som hade lidit av
blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel 21 eftersom
hon tänkte: ”Får jag bara röra vid hans kläder, så blir jag hjälpt.” 22 Jesus
vände sig om och fick se henne och sade: ”Var inte orolig, min dotter. Din tro
har hjälpt dig.” Och från det ögonblicket var hon frisk.
Denna handling
visar på två saker. Det ena var att Kristus var den nya Överstprästen vars fåll
var skiljd från Andra Mosebok 28:33-34; 39:25-26 och vars huvudband också var
heligt för (2 Mos. 28:36; 39:30).
Dena andra
lärdomen vi kan dra av detta var att genom tro och av den Helige Ande utsträcktes
renhet och rening till de sjuka och de oförmögna. Detta upprepas igen i Matteus
så att vi kan se vikten av Kristus närvaro för betydelsen av lagen och
profeterna och återupprättelsen av de sjuka och de oförmögna och de orena.
Matteus evangelium
14:34-36 34 När de hade farit över sjön kom
de till Gennesaret. 35 Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i
hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka 36 och bad honom att
de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid
den blev friska.
Alltså kunde det
som var heligt röra vid det som var oheligt och orent och så göra det heligt. Detta
hade inte varit möjligt innan Messias ankomst så som vi ser hos profeterna.
Haggai 2:11-19 11 Den tjugofjärde dagen i nionde månaden av
Dareios andra regeringsår kom Herrens ord till profeten Haggaj: 12 Så säger
Herren Sebaot: Fråga prästerna vad som gäller i detta fall: 13 Om någon bär
heligt kött i mantelfliken och fliken kommer i beröring med bröd, kokt mat, vin,
olja eller annan föda, blir detta heligt då? Prästerna svarade: Nej. 14 Sedan
frågade Haggaj: Om någon som blivit oren genom en död kropp kommer i beröring
med sådant, blir det orent då? Prästerna svarade: Ja, det blir orent. 15 Då
sade Haggaj: Så är det med detta folk, så ser jag på dessa människor, säger
Herren, sådant är allt de arbetat med, varje offer de frambär här – allt är
orent.16 Tänk på hur det blir, från och med i dag! Innan ni började foga sten
till sten i Herrens tempel, 17 hur hade ni det då? I en kornbinge som rymde
tjugo mått fann man bara tio. I en vinpress som rymde femtio mått fick man bara
upp tjugo ur karet. 18 Jag lät er säd drabbas av rost och sot, jag sände hagel
över allt ni arbetat med, men ni ville inte hålla er till mig, säger Herren.19
Tänk på hur det blir, från och med i dag, den tjugofjärde i nionde månaden, den
dag då grunden till Herrens tempel har blivit lagd. Tänk efter! 20 Visst, utsädet ligger kvar på logen, och vinstocken,
fikonträdet, granatäppelträdet och olivträdet bär ännu ingen frukt. Men från denna dag
skall jag skänka välsignelse.
Alltså utgår från
Lagen, att den som var ohelig inte kunde röra det som var heligt. Detta
frågades prästerna och svaret gavs. Ändå, från Guds egen lag och profetiorna
visade samma situation mot en tid då Gud skulle sprida ut Hans Ande över allt
kött och göra det Heligt inom Hans lag och Han skulle skriva det i deras
hjärtan. Denna handling fullbordades genom Messias.
Så allt kött
gjordes heligt i Anden och var renat genom Messias i den Helige Ande. Lagstiftningen
rörande rening visar mot renandet av den mänskliga modern som Israel, Kyrkan
och Kristi Brud och modern till den nya nationen.
Av denna hållning
ser vi att modern är renad och kan deltaga i Herren Nattvard och påsken så som
en av de utvalda varande renad i den Helige Ande. Att vara innesluten i
verkligt barnafödande är i sig själv grund för att ha den andra Påsken om en
sådan situation skulle uppstå.
Det är viktigt
att vid detta tillfälle tränga in i ämnet omskärelse.
Utövandet av
omskärelse är kanske den äldsta av riter i alla civilisationer. Det återfinns
bland alla stammar och områden. Det finns från Australien till Afrika och in i
Mellanöstern. I dokumentationen över dess praktiserande visar James Frazer (The
Golden Bough, Vol., 1, Macmillan, 1976, sid. 96 ff. Utgiven på svenska med
titeln Den Gyllene Bågen) på det troliga ursprunget och tankesättet bakom
utövandet. Omskärelse har en välgörande verkan i varmt ökenklimat i
fröhindrandet av sjukdomar. Vid sidan av denna effekt verkar det ursprungliga
utövandet ha ett distinkt förhållande till begreppet av återfödelse och
reinkarnation. Från de tidigaste antika tiderna placerades den omskurna
förhuden på en plats i direkt närhet till totem för de omskurna männen, antingen
på stenar eller i träd eller liknande. Av vad vi nu kan säga verkar det som om
utövandet av omskärelse verkligen är knuten till begreppen rörande återfödelse
av individen i efterkommandes kroppar. Detta verkar ha överförts som begrepp
bland alla de äldre stammarna. Det har en speciell betydelse på begreppet om
lögn i den ursprungliga synden, nämligen du skall i sanning inte dö.
Det verkar som om
att med givandet av påbudet om omskärelsen till Abraham som ett krav på den
åttonde dagen, så inträdde Gud i verkligheten och gav en direkt och riktig
innebörd till en redan existerande hednisk utövning. Gud sade, Jag är din
klippa eller totem och föremålet för din uppståndelse och fortsatta liv..Att
det skulle utföras på den åttonde dagen och inte i puberteten, skiljde det från
sfären av självexistens om manlighet hos individen och placerade det på nivån
för en fri gåva av Gud, som en medlem av Israels nation och folk. På detta sätt
sade Gud också att Ismael bringades in i stammen vid samma tid som Isak och verkligen
genom förbundets medlemskap så som Abraham själv var.
Gud slog till mot
lögnen om själen och doktrinerna om reinkarnation i de hedniska och
satanistiska lärorna av Sin och Ishtar systemen (jfr uppsatserna The Golden Calf [222] och Ursprunget
för Jul och Påsk [235]). Dessa traditioner verkar också ha varit
gemensamma med en annan tradition nämligen tandutdragande. Tänder togs bort
eller slogs ut vid omskärelsen i de mer primitiva stamsystemen. Frazer är av
åsikten att dessa traditioner troligtvis härrörde från konceptet av tändernas
hållfasthet i skallen efter döden och således tjänade som en symbol för livet
efter detta. Vi vet säkert att de tidiga invånarna i Australien utövade denna
sed i tusentals år och att männen hos de kända Lake Nitchie folken uppvisar
dessa drag. Det är således en väldigt antik sed, troligtvis går den tillbaka
till den tidigaste tiden innan syndafloden.
De mer moderna
Australiensiska aboriginerna utövade också den antika riten att skära eller
markera i huden, stammens insignier. Det verkar som om detta utövande i antiken
användes för att visa hängivelse till en gudom och således kunde de med märkena
sammankalla deras gudom. Detta utövande var förbjudet i Israel (3 Mos. 19:28;
jfr. 21:5; 5 Mos. 14:1). Det var känt i antiken bland araberna och varje stam
har sitt eget stammärke (wasm) för sin boskap (Encyclopaedia of Religion and
Ethics (ERE), vol. 2, sid. 326 ff.). Enligt Lucian bar alla syrier syigmata av
religiös betydelse på sina vrister eller nackar (ibid.). Herodotus berättar för
oss att de slavar som flydde till Heraculeum vid Nilen, var tatuerade övergick
till guden och kunde således inte bli återkrävda av deras herrar. Alltså har
förbudet en klar hänförelse till avlägsnandet av avgudadyrkan i Israel. Bland
semiterna var alla markeringar inom dessa kategorier, märken av förhållande
till antingen gudar eller till andra människor, t. Ex. bundsförvanter (ibid.). Alltså
var en människas beroende av en annan markerat genom ett hål i örat, som en
indikation på brist på tro på Gud vilken var den riktiga herren. Dessa märken
går troligtvis tillbaka hela vägen till totem som gemensamt ursprung.
Det rituella
’skärandet av de döda’ var en del av denna antika utövning av förfädersdyrkan,
vilket också hade till sin grund reinkarnationen av förfäderna. Denna tro var
även endemisk för kelterna som fick den från samma källa. Vi vet utom tvivel
att de kaukaser som verkar vara släktingar till de ariska kelterna även utövade
mummifiering.
Vi har bevis
numera från fyndigheter i vad som kan ha varit klassifierat som det antika
Skytien. Mumierna blev funna vid Urumki (eller Urumqi) i vad som numera är Kina
i Tianshan i den Uiguriska autonoma regionen nära gränsen till Kazakstan. De är
några tusen år gamla och täcker perioden 1000 f. Kr. vid tiden för David och
den efterföljande ariska invasionen av Indien.
Mumierna är för tillfället i händerna på den kineska regeringen, vilka har hållit dem borta från offentlig granskning på grund av den uppenbara komplikationen av att kaukaserna uppenbarligen är besläktade med kelterna som fanns i det antika Skytien, eller vad som numera är Kina. Vi har uppteckningar från tiden för David och krigen i Skytien mot Mesek och Tubal och i Kedars tält (Ps. 120:5-7). Detta ämne kommer att undersökas i detalj i en serie om nationernas historia (jfr. E. J. W. Barber, The Mummies of Urumchi, W. W. Norton, 1979).
Märkningen bland
araberna gjordes som ett förbund och detta var ursprungligen mellan människa
och Gud och och därefter blev det mellan man och man (ERE ibid.). Denna
märkning följdes av uppsamlandet av blod och det dracks som ett tecken för
förbundet. Detta är den andliga grunden bakom förbuden mot att dricka blod som
förekommer i Bibeln. Det finns allvarliga hälsorisker som också uppkommer av
dessa utövanden. Därför gav Kristus kommentaren att de var tvungna att dricka
hans blod och äta hans kropp som en del av förbundet.
Omskärelse blev
således märket för förbundet mellan Yahovah och Hans folk. Ursprungligen var
omskärelse väldigt vida spridd och verkar ha förekommit i Egypten vid
utvandringen och innan det, och tros vara ursprungliget för utövandet i Israel.
Gud gav Israel den sanna innebörden hos symboliken. Den fallne värden under
Azazel verkar ha givit symboliken som en markering för själens odödlighet och
ordningen för människans reinkarnation. Mycket sägs om att aboriginerna skulle
vara över 40,000 år gammal som stam i Australien, men faktum är att bevisen
inte stödjer detta påstående och de kom i realiteten till Australien i ungefär
åtta invandringsvågor över de senaste få tusentals åren.
Professor Berndt anser att de var besläktade med de antika egypterna och de dravidiska stamfolken i Indien. Deras karaktäristik och undersökningar av deras seder verkar stödja denna slutsats. Visst av bevisen och antropologiska teorier relaterar dem till de tidiga typerna som man funnit i den övre Choukoutiengrottan i Kina vilken innehåller tre olika rastyper i gruppen av primitiva mongoler, melaneser och eskimoida typer. Birdsell citerad av Hooten ser också Murrayianska eller arkaiska vita eller kaukaser eller andra migrationsvågens skallar har den närmaste likheten ’Old Man’från Choukoutiens övre grotta (jfr. R. M. och C. H. Berndt Aboriginal Man in Australia, Angus and Robertson, 1965, sid. 29-31). Weidenreich noterar att:
Vissa arbetare
[antropologer] har ansett att de australiensiska aboriginerna som en direkt
efterföljare som härrör från den europeiska övre paleolitiska människan och
migrerade under nyligen från Europa eller Centralasien till Australien (ibid.
sid. 31).
Vad som också är
viktigt är att dessa skiljda rastyper återfanns bland en grupp eller strata i
Choukoutien i China, vilket kan visa på en gemensam spridningspunkt för de
asiatiska rastyperna och/eller en vidare genetisk samling vid den tiden inom
raserna.
I århundradet har
buddhistpräster i deras initiationsriter, haft tre rökelsestickor som bränt
deras panna, och detta är repeterat allt eftersom de stiger i rang och ordning
till de har har nio ärr på sina pannor (ERE ibid., 2, sid. 327). Vid ceremonin
innan ordinationen för Theravadabuddhismen kallas än idag gudomligheterna eller
andarna att komma ned genom de fem nivåerna till novisen. Gudomligheten och
dess präster markeras följaktligen.
Så har Gud
utfärdat ett förbud för Israel mot sådant utövande. Dock verkar det som om
profeterna i det antika Israel hade någon form av märke eller markering på
pannan som vi kan utläsa från texten i Första Kungaboken (jfr. 1 Kung.
20:35-43; jfr. ERE, vol. 2, sid. 327).
Moses verkar ha
bevittnat traditionen med märkning bland midjaniterna och arvtagarna till
Abraham. Job, son till Isaskar (1 Mos. 46:13) under tiden i Midjan för Exodus
verkar ha haft ett märke på sig som visade att han var hängiven Yahovah. Den
ursprungliga texten till Job 31:35 följer:
O, om jag hade någon
som hörde mig! Se mitt märke! Låt den allsmäktige svara mig och låt min
anklagare skriva en anklagelse.
Detta är
fördunklat i vissa översättningar, men det finns onekligen där och refererar
till Jobs märke (jfr. Green’s Interlinear Bible och ERE ibid.). Detta ersattes
av Guds Lag som en åminnelse mellan ögonen och på händerna genom att skrivas in
i hjärtat. Det visade alltid mot den Helige Ande som gavs att skriva Guds Lag i
våra hjärtan och sinnen och handlingar
Judarna bar små
askar innehållande Skriften, vid Kristus tid, som symbol för Guds Lag, men de
var pretentiösa och detta var ett yttre uppvisande.
Markeringar bland
judar kom inte i bruk förrän Palten av Omar (c:a 640 e. Kr.) varav alla judar i
muhammedanska länder var tvungna att bära en gul söm på deras övre klädnader. I Egypten under det fjortonde århundradet bar judar en gul turban. Efter den fjärde Lateranska mötet år 1215
beordrade Rom att alla judar och muslimer skulle bära ett distinkt märke. Det
hade redan kommit i bruk i Frankrike år 1208 för judar. Den romerska kyrkan gav
som orsak att det skulle förhindra äktenskap och förhållanden mellan kristna
och judar. I Frankrike var markeringen gul, men i öst var den röd (jfr. t.ex.
följt efter Kyrkomötet i Buda).
Seden med
omskärelse kom att ses som föregångare till dopet och sålunda blev inom
reformationens kyrkor barnen ’döpta’ den åttonde dagen så som omskärelsen
krävde och senare konfirmerades dopet under puberteten genom handpåläggning av
biskopen. Se uppsatsen Repentance and
Baptism [052].
Kyrkans
hållning gentemot omskärelse
I den tidiga kyrkan reste kontroverser om omskärelsen där den så kallade helleniserande gruppen förkastade den och den judaiserande gruppen bekräftade den (jfr. Apg 11:2; 15:1,5; 21:21). Paulus såg till att omskära sig och under judiskt tryck omskar han (Fil. 3:5; Apg 16:3). Han ansåg det som en markering av gudomlig favör för nationen (Rom. 3:1 ff.). Dock ansågs det i fallet om de ofrälse som (Apg 15:19 ff.; jfr. Gal. 5:2-4).
Paulus ansåg närvaron eller frånvaron av fysisk omskärelse lika immateriell för förbundet mellan den vuxne mannen och Gud (Rom. 3:30 f.; 4:9 ff.; 1 Kor. 7:18 f.; Gal. 5:6; 6:12 f.; Kol. 3:11). Genom tro är Lagen upprättad och rättfärdighet genom tro. För de själva som är omskurna förljer inte lagen, men försöker ta yttre ära av oss som följer lagen (Gal. 6:12ff.).
För den enda
sanna omskärelsen är andlig (Rom. 2:25 ff.; Fil 3:3 ff.; Kol. 2:11ff.). I sitt
lärande förstärker Paulus Jeremia (Jer. 4:4; 6:10; 9:26; jfr. 5 Mos. 10:16;
30:6). Han tillåter olika procedurer under olika omständigheter (jfr. Apg 16:3
med Gal. 2:1ff.).
Han menade att han kunde för all del frälsa en del (1 Kor. 9:19ff.).Vad som är viktigt är en personlig ärlighet vad gäller övertygelse för vad som är rätt för varje (jfr. Gal. 2:11ff.). Paulus ansåg sig själv vara förtroodd med evangeliet för de oomskurna, medan Petrus blivit förtrodd med evangliet för de omskurna (Gal. 2:7-9). Således hade Petrus mission varit bland judarna i förskingringen och för Israel. Petrus var aldrig biskop i Rom. Det var aldrig hans jobb.
Oomskärelsen
fortsatte och växte, och det anses ofta att endast ett fåtal mindre sekter, som
ansågs fela, höll omskärelsen. En av dem var de judaiserande ebioniterna som
ansåg att omskärelsen var ”tecknet och stämpeln för profeterna och de
rättfärdiga” som om det var Kristus själv som grundade deras egen utövning i
Matt. 10:25 (ERE, 3, sid. 665f; jfr. Iren. Adv. Her. xxx. 26). Cerinthus intog
också en liknande hållning och för detta anses han ofta som en judaiserande
gnostiker (ERE ibid.).Denna syn är dock väldigt felaktig. Vi skall se varför
nedan.
Det tredje
kyrkomötet i Toledo (8 Maj 589) förbjöd judar från att köpa kristna slavar och
utfärdade att varje jude som omskar en sådan slav på basis av Första Mosebok
17:12f skulle vara tvungen att som straff lämna slaven. Denna hållning fördes
också vidare in till lagstiftningen av Recaredes i Leges Visigothorum
[Visigothernas Lag] (red. Zeumer, Hanover, 1894, sid. 305 [=XII. ii. 12]) som
fastslår: ‘ille autem qui Christianum mancipium circumciderit, omnem facultatem
amittat et fisco adgregetur.’ (jfr. ERE ibid., sid. 664).
Alltså var de som
inte var trinitarier, eller de så kallade arianiska sekterna överens med
trinitarerna vad gäller denna fråga. Trinitarer eller katoliker tog makten
strax efter detta och år 590 upprättades det Heliga Romerska Riket. Eugenius IV
gav det officiella Romersk Katolska uttalandet i form av Bulla Cantate Domino
(4 Feb. 1441). Han ansåg att förutsättningarna och ceremonierna för Lagen, hur
riktiga de än var för den tiden då de skrevs, var överspelade genom Kristus
ankomst och sakramenten i det Nya Testamentet. Dopet sågs således som
ersättning för omskärelsen
I den koptiska
kyrkan var det inte så att dopet ersatte omskärelsen. Pojkar döptes när de var
fyrtio dagar gamla och flickor när de var åttio dagar gamla. Denna procedur
återspeglade precis att reningslagstiftningen och omskärelsen för pojkar och
män kvarstod i allmänhet (ERE, vol. 4, sid. 119).
Kopterna var en
del av den tidigaste Kristna Kyrkan för Nordafrika från Egypten. De separerade
från den så kallade ortodoxa kyrkan c:a år 451 som ett resultat av de doktriner
som uppstod vid kyrkomötet i Konstantinopel (år 381) och Kalcedon (år 451). Det
kan riktigt argumenteras från bevisen från kopterna att dopet inte sågs som
ersättning för omskärelsen, då medan kopterna antog barndopet baserat på
skillnaderna i reningsprocessen mellan ojkar och flickor, så omskars
fortfarande pojkar så som gjordes i det antika Israel. Alltså var pojkarna och
omskärelsen i sig självt sedda som den särskiljande faktorn i
reningsskillnaderna, vilket speglade de bibliska skillnaderna.
Vi kan sluta oss
till, av den tidiga koptiska kyrkans utövande, vilket också var utövat bland de
Sabbatshållande sekterna i Europa och Mindre Asien, att omskärelse bland barnen
ansågs som essentiell som del av nationen Israel, så som kyrkan. Endast den
ofrälse vuxna männen var undantagna från kravet att vara omskurna, när de
inträdde i kyrkan som vuxna. När de var med i kyrkan så omskar de ofrälse sin
barn, så som alla andra gjorde. Detta utövande var allmänt och det uttalades
inte emot detta officiellt i det katolska systemet förrän under det femtonde
århundradet.
Omskärelse var
endemiskt bland de amerikanska indianerna och Lewis Spence (ERE, vol. 3, sid.
670) ser det som ett utövande som kommit ur, eller varit en ersättning för,
mänskliga offer. Symboliken som noterats av Frazer och som kommenterats av
Spence visar då på ett släktskap, inte bara till reinkarnation, utan också till
återfödelsen av jordens andar, som vi såg i jul och påsken i de hedniska
religiösa systemen (jfr. uppsatsen Ursprunget för Jul och Påsk [235]). Spence ser omskärelsen i två typer, en som
symboliskt offrande av sexualiteten och lusten och den andra som ett delvis
offer, symboliskt för offrandet av hela varelsen till gudomligheten i fråga
(ibid.).
Egyptisk
omskärelser går tillbaka åtminstone till den VI Dynastin, av bevis som funnits
vid Sackara, och de verkliga bevisen av sådant utövande vid en sådan antika tid
betvivlades först av framstående auktoriteter. (ERE ibid., 3, 671 ff.).
Omskärelse finner
man, som vi kan förvänta oss, hos den antika sekten Bene Israel, de antika
Israeliterna som kallas ”Lördagsoljemännen” i Indien som spreds från södra
Bombay genom hela Konkan (jfr. ERE, vol. 2, sid. 471 ff.). Omskärelsen
utfördes alltid i hemmen fram till Geonims tid. Mellan det sjätte och det elfte århundradena överfördes
det till synagogan och utfördes offentligt som en religiös ceremoni inför
församlingen. Alla sorgmässiga aktiviteter inom dyrkan lämnades vid den tiden.
Från tiden för Kristus och hos senare talmudisk judendom, namngavs barnet direkt efter ceremonin. Därför ser vi att den senare dopnamngivningen utgick från denna ceremoni, snarare än från dopet självt. Mycket senare blev barndop insatt i omskärelseceremonins ställe. I talmudisk judendom består ceremonin av tre delar:
1. milah,
avskärandet av den yttre delen av förhuden vilken görs med en sammanhängande
svepande rörelse med kniven;
2. peri´ah,
dragandet av den inre delen av förhuden som fortfarande sitter fast mot
könsorganet och detta görs genom att använda tumnageln och pekfingret;
3. utsugandet av
blodet från såret. (Denna handling strider mot biblisk lag)
Omskärelse ses
inte som sakrament hos judarna (eller hos det antika Israel) på samma sätt som
Dopet och Nattvarden är två Sakrament i den kristna Tron (jfr. uppsatsen The Sacraments of the Church [150]);
jfr. ERE, vol. 3, sid. 680).De reformerade judarna från år 1843 har gjort
ansträngningar att frångå omskärelsen utan framgång, men sedan 1892 har inte de
reformerade judarna av Amerika inte krävt det av de som konverterar på grund av
plågsamheten när det utförs på vuxna
Omskärelse är i
Israel en symbol för den etiska och rituella strukturen för hjärtat och sinnet,
vilka sätter alla andliga konverterade som del i Israels kropp (jfr. 5 Mos.
30:6; Jer. 4:4; 3 Mos. 26:41; Rom. 2:28; Kol. 2:11). Philo 38d fastslår det som
kommande från El som omskar sig själv och hans allierade (ERE, vol. 9, sid.
896).
Herodotus (ii
104) slår fast att fenicierna och syrierna antog omskärelse från Egypten
En av de antika
riterna hos de som dyrkade Ashtarte eller Ashtaroth eller Ishtar eller
Athargatis beroende på område i Mellanöstern, var kastration. De unga männen
arbetade upp sig själva till ett stadie av upphetsning nära extas genom att
använda musik och andra religiösa övningar och kastrerade sig själva därefter. Därefter
gick de klädda i kvinnokläder. De bar runt en avbild av gudinnan, vilken de
dyrkade i vilda orgier. De flådde och
skar sig själva. Det fanns
också kvinnliga utövare i Templet och promiskuösa ritualer utövades. Det fanns en dyrkan av fiskar vid centren i Hierapolis och Bambyce.
Vi kan därmed sluta oss till att fisken således var en
symbol för den hedniska påsken eller Attis och har ingenting att göra med
kristendom. Ceremonierna innehöll också annat utövande som
har krupit in i kristendomen. Ceremonin av att bära en tredje avbild
(‘Ate) till havsstranden och därefter bära bägare av vatten tillbaka till
templet för att hälla i ett hål på dess område efterföljdes. Vårhögtiden
bestod av att resa högar av grenar och hölja dem med saker och skatter och
sedan bränna dem i närvaro av de syriska gudarna, vilka alla var samlade i
templet för denna ritual. Djur och även ibland barn
offrades också på detta sätt. Pilgrimmer rakade alltid
sina huvuden när de kom till templet på detta sätt och unga män och kvinnor
offrade sitt hår i guld- eller silveraskar inför deras bröllop. Tatueringar till ära för guden var också ett vanligt utövande (jfr.
ERE, article Atargatis vol. 2, sid. 166-167).Av detta kan vi se länken med det tidiga arabiska utövandet nedan.
Lewis Paton är av åsikten att den lydiska guden Attis kan
vara enbart en annan form av namnet Atargatis, eller Ishtar i formen ‘Ate (jfr.
ERE, ibid., ‘Ate, vol. 2, sid. 168).
Attis blev kastrerad av Rhea och gick därefter omkring i kvinnokläder. Lucian ger två orsaker för denna handling. Han säger att det var i ära till Ate eller Attis samt även i ära
för Combabus som skadade sig själv för att hindra sig att vanära sig med
Drottning Stratonice (ERE ibid.). Detta religiösa system som vi möter i Bibeln vid upprepade tillfällen är utan tvekan
ursprunget för Bibelns förbud för detta utövande. Det är också lätt att se
förhållandet mellan Ishtar eller den hedniska påsken (Easter på engelska.
övers. anm.) och den döende guden Attis som blev offrad genom hängning på ett furuträdkors
(jfr. uppsatsen The Cross: Its Origin and
Significance [039]). Dyrkandet
av Attis var endemiskt i Rom vid begynnelsen av den samtida eran.
Attis prästerskap
protesterade kontinuerligt under det fjärde århundradet mot att de kristna hade
stulit alla deras doktriner. Moderna religiösa system av solkulter använder
till och med Ishtars namn (Easter, engelskans ord för den hedniskt anpassade
påsken vi firar. övers. anm.) i dyrkan av den ordningen och håller högtider och
statyerna av gudinnan och guden. Tertullian säger att Atargatis var syriernas
gudinna. Macrobius säger att de kallade solen för Hadad och jorden för
Atargatis. Således betyder ben Hadad solens son. Talmud kallar henne för
Tar’atha. I Armenien är hon Tharatha. Hon är helt enkelt formen för den
semitiska Ishatar-’Athtar eller helt enkelt på det antika Anglosaxiska Easter. Strabo
och Hesychius identifierar henne båda med Athara och Delos inskriptionerna
kallar henne Afrodite (ERE ibid.). Askelon, Karnaim och Delos var sedan länge
hängivna till Astarte.Känd som Derketo vid Askelon var hennes älskare till
hälften en fisk. Detta verkar vara ursprunget till sjöjungfrur. Lucian
identifierar inte den syriska gudomligheten vid Hierapolis med gudomligheten
vid Askelon, vad det verkar på grund av att gudomligheten vid Hierapolis hade
en fullkomligt mänsklig form och han kallade henne Hera, men medger att hon kan
identifieras med Rhea. Det råder lite tvekan om att de är en och samma gudom. Fisk
åts inte av de som följde både Atargatis och Astarte och sexriterna
identifierar båda gudinnorna som en och samma gudom. Gudomen igenkändes av sin
lokalisation och var således lokalt särskiljd i sinnet hos vanliga människor
precis så som hon var som Ishtar i Assyrien vid både Nineve och Arbela. De
infödda namnen för Hierapolis är Mabog och betyder källa på Arameiska (jfr. ERE
ibid.). Således också en association till vatten och källa.
I Andra Mackabeerboken 12:26 vänder sig Judas Mackabaios mot Atergatis tempel i Karnion år 164 e. Kr. och dödade 25,000 människor. Paton drar slutsatsen från texten i Första Mackabeerboken 5:43 att kulter kring Atargatis florerade inte bara i Hierapolis och Askalon, utan även i Bashan. Inskriptioner mellan Damaskus och Banias vid Kefr Hauwar indikerar att ett tempel fanns där så även med ett antal inskriptioner vid Delos, som kan dateras till strax innan den kristna eran, vilka identifierar henne med Hadad camt även med Afrodite (jfr. ERE, vol. 2, sid. 166). Hon är således maka till Hadad, solen, eller Baal. Som Rhea kastrerade hon Attis som också identifieras med henne.
Paton noterar också att Ovidius i skrift från
år 17 e. Kr. talar om hur Derketis blev förändrad
till en fisk i Palestina. Germanicus, kallar henne år 19 e. Kr. den syriska
gudinnan Derceto och Atargatis och tillägger den nya informationen att hon
blev förändrad till en fisk vid Bambyce, det grekiska namnet för Hierapolis.
Strabo säger i en skrift från år 24 e. Kr.
att:
‘Artargate (ellerr
Artagate i vissa MSS) kallar syrierna för Arthara, men Ctesias kallar henne för
Derketo. Här är Atargatis identifierad med ‘Athar (= Athtar, Ashtart, Astarte),
på samma sätt som hon är identifierad med Afrodite i Delos inskriptionerna (ERE
ibid).
Cornutis (c:a 68
e. Kr) upptecknar att fisken och duvor var heliga för Atargatis, gudinnan hos
syrierna. Detta är tveklöst det sanna ursprunget för fisksymbolen i Rom under
det första århundradet. Kristna skulle aldrig ha gjort symbolen till sin för
sin tro som ett föremål som var en avgud dyrkad i Palestina i århundraden före
och under tiden för Kristus. Plinius säger år 79 e. Kr. att Ceto dyrkades vid
Joppa. Både Plinius och Strabo säger att skelettet av ett havsmonster var
uppsatt till förevisning vid Joppa. Ceta kan möjligtvis ses som en förkortad
form av Derceto, men Paton säger att detta är osäkert (ERE ibid.). Plinius
identifierar Atargatis som Derceto och säger att hon var dyrkad vid Hierapolis
och säger att denna gudinna som dyrkades där är identifierad med Afrodite och
Hera eller gudinnan som producerar ur fukten fröna för alla ting (ERE ibid.). Den
mest uttömmande dokumentationen var given av Lucian i skrift c:a år 200 e. Kr.,
och som ett ögonvittne, var han själv en syrier. Som vi har lagt märke till,
föredrar han att identifiera henne med Hera, men Paton säger att det inte finns
någon tvekan om att vi har att göra med Atargatis (ERE ibid.). Således är
kulten för Atargatis, Ishtar, eller Astarte, Ashtaroth eller Easter (engelskans
ord för den hedniskt baserade påsken. övers. anm), grunden för de riter som
fördöms i Bibeln och som innehåller dessa varierande aspekter. Reningsaspekterna
innehåller frångåendet från detta system av dyrkan. Det kan dateras ändå
tillbaka till ordningen med guldkalven under olika namn (jfr. uppsatsen The Golden Calf [222]). Således var
alltså trossystemet med Attis och Easter fortfarande verkande i Syrien så sent
som år 200 e. Kr.
Reningen och
omskärelseriterna sågs som elimineringen av dessa fruktbarhets- och solkulter i
Israel och bland Abrahams barn. Omskärelsen utövades alltid bland araberna och
antogs i Islam utan att ifrågasättas, baserat på gammal utövande, som utan
tvekan härrörde från Abraham. Islam har precis samma utövande när det gäller
pojkar, i det att omskärelsen ses utövas i idealt läge efter sju dagar. Dock är
det ofta försenat i fem, sex eller fler år. Barnets hår är också rakat och vägt
och dess vikt i guld eller silver ges till de fattiga. Reningsperioden är samma
period om fyrtio dagar och modern badar vid denna tiden (ERE, vol. 2, sid.
660).
Det antika
utövandet av återlösningen av barnen i offer kom också in i traditionerna i
Islam från äldre tider. Termen ‘aqiqah läggs både till rakandet av barnets
huvud och slaktandet av geten för förlösning på den sjunde dagen (ERE,
ibid.).Omskärelsen är således ihopblandad som varande på den sjunde dagen av
denna antika utövning. Håret har här en liknande betydelse med den hos
Naziriterna i den bibliska lagstiftningen, i att vara hängiven till Gud (jfr.
även ERE, Vol. 12, sid. 148a).
Vi kan av förhållandet mellan de sju dagarna och handlingarna i omskärelsen på den åttonde dagen dra slutsatsen att vi har att göra med planen för frälsning. Den sjunde dagen av rening förhåller sig till det sluliga tusenårssystemet och reningen av jorden. Den åttonde dagen förhåller sig till den sluliga uppståndelsen och återställandet av allt kött på jorden som del av nationen Israel och därför del av Guds Stad (jfr. Upp. 21:1-3 och uppsatsen The City of God [180]). Kvinnor är helgade i den Helige Ande och sedan är också barnen helgade genom sina föräldrar
Vi kommer att se nedan hur begreppet om rening tas vidare till de högre nivåerna. Det som refereras till i Lagen som är uteslutna på grund av reningen, skall vi se göras tydligt i Messias. Dessa symboler har stor betydelse för de utvalda och kan inte förstås om de är slutna till det fysiska plan i vilket vi ser Juda fångat i nutid.
Skillnaden i lagstiftningen om rening rörande separation var till synes riktad till att upprätta en annan klar skillnad i förhållandet mellan män och kvinnor. Detta är av det barbariska och hedninska utövandet av kvinnlig omskärelse, vilket sedan länge föregick både Islam och kristendom, och till och med judendomen själv. Kvinnlig omskärelse har ingenting att göra med Gud eller Hans Lagar och är ren hednisk barbarism, som härstammar från avvikande seder bland vissa av Mellersta Österns stammar.
Kvinnlig omskärelse består av avskärandet av nymphoe ellerr labia minora hos vulvan vilken förenas över klitoris. Denna rit utförs bland de arabiska stammarna från Moab när tiden för giftermål närmar sig.Ursprungligen var det ett offer till fruktbarhetsgudinnan för att säkra en mer rik avkomma, men kan ha speglat offret av en del av en människa i stället för hela människan, vilket utövande var endemiskt bland moabiterna (jfr. ERE. ibid.).Skadandet av klitoris i kvinnlig omskärelse för att förhindra orgasm är en bisarr rit som härrör från vissa stammar i Mellersta Östern och har inget stöd från varken Bibeln eller Koranen.
Ett av utövandena som var
endemiska i antik tid var offrandet av barn till Molok och månguden Sin, eller
vad helst namn som brukades i olika områden i vilka den var dyrkad. En av de lite kända fakta i denna process var också att kvinnor
begravdes i offer till gudomen för jorden. Detta utövande var också lika
gammalt som det om omskärelse. Utövandet bland araberna upptogs i artikeln om
araber (Antika) (ERE, Vol. 1, sid. 669 ff.). Koranen (Qur’an) noterar utövandet
och tillskriver det sanna motivet till det, nämligen fattigdom (Suror 5:152;
17:33).
Offret slogs utan
blodsspillan. Med andra ord begravdes det levande. Denna utövning kan mycket
väl ha utgjort grunden för lagstiftningen om skyddandet av flickebarn. Vår
kunskap om utövningen är liten nu efter denna skillnad i tid, men det kan inte
förbises att denna pålaga lades till oss som ett tecken och en symbol för
skyddet av flickebarn i Israel och dess hängivelse till Gud i rening och
avskiljande från det hedniska systemet hos nationerna och folken, från vilka
Israel hade blivit utvalda och kallade.
Lagstiftningen
rörande rening förefaller även att ha visst samröre med separationen av Messias
och hans offer. Messias som hade varit preexisterande bringades till sin
mission och sitt ämbete vid slutet av det fjärde milleniesystemet, eller fyrtio
århundraden, genom att ha blivit född år 5 f. Kr. Kvinnan som var bruden till
mannen drogs ut och hölls avskiljd för sjuttio århundraden från Adam till den
första uppståndelsen och därefter över tusen år av det sjunde milleniet och
vidare in till den andra uppståndelsen vid det åttonde milleniet. Därför var
mannen omskuren på den åttonde dagen, vilket också var en symbol för slutet på
systemet, detta symboliserades även av kvinnans åttio dagar. Den sista fasen är
en ny himmel och en ny jord.
Offerordningen var
i sig själv symbolisk för ett antal aspekter av dyrkan. Fredsoffren med dess
församlinghögtid visade på det ideala bundsförhållandet mellan Gud och människan.
Tamid, eller det fortsatta offrandet symboliserade Israels heliga löfte om
obrutet tjänande gentemot Yahovah. Syndoffren
med sitt spridande
av blod visade att en av förhållandena av att rena sig själv från synd var för
att placera sig själv underkastad inför Gud (ERE, vol. 12, sid. 148).
Omskärelse var en
folkets och nationens märke om hängivenhet till Yahovah. Sabbaten symboliserade
fullbordandet av skapelsens verk. Sabbaterna var i sig själva också tecknet för
helgandet av Israel och Guds folk (2 Mos. 31:13).
Andra Mosebok 31:13 Tala till israeliterna och säg: ”Mina sabbater
måste ni hålla, ty sabbaten är ett tecken som förenar mig och er, genom alla
släktled, för att ni skall veta att det är jag, Herren, som helgar er.
Alltså är varje
annan ordning för Sabbaterna är ett tecken på dyrkan av en annan Gud och måste
av lagen och dyrkan utgöra avgudadyrkan. Det är en kompromiss av reningen som
följer vidare från Messias offer. Lagen i sig själv och lagstiftningen om
reningen kunde aldrig göra människan fullkomlig och visade mot en mer
fullkomlig ordning.
Hebreerbrevet
10:1-23 1 Med lagen nådde oss bara en
skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt. Därför förmår
den aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem
fullkomliga för all framtid. 2 Skulle man inte annars ha upphört att offra? De
som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter
att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. 3
Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, 4 ty blod från
tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. 5 Därför säger Kristus när han
inträder i världen: Offer och gåvor
begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig. 6 Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. 7 Då sade jag: Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen
har jag kommit, Gud, för att göra din vilja. 8 Först säger han: Offer och
gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och
detta fast de frambärs enligt lagen. 9 Sedan säger han: Se, jag har kommit för
att göra din vilja. Så upphäver han det första för att låta det andra gälla. 10
Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad
en gång för alla. 11 Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång
fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder. 12 Men Jesus
frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida.
13 Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans
fötter. 14 Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som
blir helgade. 15 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter
det:16 Detta är det förbund som jag skall
sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i
deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. 17 Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag
aldrig mer komma ihåg. 18 Men där synderna är förlåtna behövs inte mer
något syndoffer. 19 Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå
in i helgedomen 20 på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp –
som han har invigt åt oss. 21 Vi har en stor överstepräst som är satt att råda
över Guds hus. 22 Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och
i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och
med en kropp som badats i klart vatten. 23 Låt oss orubbligt fortsätta att
bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast.
På dettas sätt
blev vi alla renade. Eunuckerna och de ofrälse som förhindrades av Lagen från
tjänstgjjordes till en del av guds Tempel i det räddande offret av Jesus
Kristus.
Apostlagärningarna
8:26-40 26 En ängel från Herren sade till
Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till
Gaza. Den ligger öde.” 27 Han gick genast. Då kom där en etiopier som var
mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för
hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud 28
och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Anden
sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” 30 Filippos
skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han:
”Förstår du vad du läser?” – 31 ”Hur skulle jag kunna det utan att någon
vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig
bredvid honom. 32 Skriftstället som han läste var
detta: Liksom ett får som leds till
slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte
sin mun. 33 Genom förödmjukelsen blev
hans dom upphävd. Vem
kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden? 34 Hovmannen frågade
Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” 35
Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade
han budskapet om Jesus för honom. 36 När de färdades vägen fram kom de till ett
ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som
hindrar att jag blir döpt?” 38 Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos
och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. 39 När de hade
stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg
honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. 40 Men Filippos, visade det sig, hade
kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till
stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.
Från detta tillfälle framåt hade eunucker inget behov av en lärare och Filip flyttades för att visa genom mirakler i den Helige Ande, att eunucken var lärd direkt genom anden och inte längre hade något behov av en lärare annan än Kristus i den Helige Ande som Guds makt av att vara allt i allt. Det vilket var i synd blev renat och gjort heligt.
Där annat icke anges är bibelöversättningar från
år 2000 svenska översättning
q