Guds Kristna Kyrkor
[235]
Ursprunget
för Jul och Påsk [235]
(Edition 1.0 19980117-19980117)
Kristna har blivit ledda till att acceptera att jul och påsken är grundläggande delar av den kristna traditionen. Faktum är att de inte alls är kristna och båda har sina rötter i mysteriekulterna, Saturnalia, dyrkan av Modergudinnans system och dyrkan av Solguden. De är i direkt strid med Guds lagar och Hans system.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1998 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta
manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin
helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt
upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på
mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom
kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Ursprunget för Jul och Påsk [235]
Modern så kallad kristendom firar två huvudsakliga festivaler i Jul och
Påsk. Den ena sker i december och den andra i mars april. Bibeln firar inga
religiösa högtider i december. Högtiden i mars-april som Bibeln befallde skulle
följas kallades för Herrens Påsk (Passover på engelska, övers. anm.), den
infaller i mars-april men kallas inte Easter (den hedniska påsken, övers. anm.)
och infaller inte så som bestäms av beräkningarna för den hedniska påsken. Än mer väsentligt,
det finns andra högtider som befalls av Bibeln som inte heller hålls. Inte ens
Sabbaten som befalls av det fjärde budet hålls utan solens dag hålls i dess
ställe. Hur skedde detta? Hur uppstod allt? Är det bibliskt och är det kristet?
Svaren återfinns i
historien och svaren är fascinerande.
Det fanns en
högtid som firades i december i Rom. Det är nödvändigt för varje förståelse
av vad som händer vid jul. Den högtiden benämndes Saturnalia. Det var festivalen
för Saturnus till vilken invånarna i Latium, latinarna, tillskrev jordbruket
och konsten, nödvändig ett civiliserat liv (Smith’s Dictionary of Greek and
Roman Antiquities, 2:a utg., London 1851, sid. 1009). Den inföll vid slutet av december
och sågs av befolkningen som en tid för absolut vila och glädje. Under dess
varaktighet så stängde rättsalarna. Ingen allmän handel kunde genomföras.
Skolorna höll lov. Att inleda ett krig var inte fromt och att straffa en brottsling
medförde förorening (ibid.). Slavar var befriade från hårda sysslor och tillåtna
att bära pileus eller frihetsmärket. De gavs rätten till fritt tal och betjänades
på en speciell bankett av deras mästare vilkas kläder de bar (ibid.).
Människor av all rang hängav sig själva till firandet och gladdes med
presenter utbytta mellan vänner. Enkla vaxljus gavs av de fattiga till deras
herrskap. Mängder av folk trängdes på gatorna och Smith säger att många av
vanorna och sederna bar en slående likhet med de kring jul och de italienska
karnevalerna (ibid.).
Öppet spel och vadslagning var översett av myndigheterna vilket senare även
kortspel var,
Slutligen, till nöje i den privata sfären, så förekom framröstandet av en
’fånkung’ som omedelbart känns igen i ceremonin kring trettondagsafton (ibid.).
Vi kommer att stöta på detta igen senare.
Sir James George Frazer, säger i sin klassiska studie av magi och
religion (The Golden Bough, McMillan, 1976. (I svensk översättning, Den Gyllen
Grenen, Natur och Kultur Stockholm, 1994 (4 utg. (citat här av översättaren
från den engelska texten hos Frazer och inte enligt den svenska översättningen,
sidhänvisningar i denna text till det engelska originalet. övers. anm.)), att denna ’fånkung’ var en
anspelning tillbaka på de idylliska tiderna av Saturnus styre och det
tillfälliga frigivandet av slavar vid den här tiden gick tillbaka till dessa
Saturnus tider då alla var fria och saker och ting var rättvisa (ibid., ix,
sid. 308 ff). Romerska soldater stationerade vid Donau under styret av
Maximianus och Diocletianus upptecknas (av Franz Cumont) att ha valt en ung och
vacker man av dem genom lottdragning trettio dagar före festivalen. De klädde honom i kungliga attiraljer
till att likna Saturnus. Han tog sig runt offentligt omgiven av ett följe av
soldater och hängav sig åt sina lustar oavsett hur låga och skamliga de än var.
Vid slutet av de trettio dagarna skar han själv sin strupe på altaret till den
gud han personifierade. Under år 303 föll lotten på den kristna soldaten Dasius,
men han vägrade att spela rollen som den hedniske guden och att befläcka sina
sista dagar med depravering. Han vägrade att ge efter för hotelser från hans
befälhavande officer Bassus och halshöggs följaktligen av soldaten Johannes vid
Durostorum fredagen 20 november år 303 som var månens tjugofjärde dag vid den
tjugofjärde timmen (Frazer, ibid.).
Denna historiska händelse har bekräftats, efter dess publicering av Franz
Cumont, av upptäckten i kryptan i Katedralen i Ancona av en vit marmorsarkofag
med en inskription karaktäristisk för Justinianus tid med en inskription på
grekiska som i översättning lyder:
Här vilar den helige martyren Dasius, hämtad från Durostorum.
Sarkofagen hade hämtats dit från kyrkan i St Pellegrino år 1848 där den
vilade under högaltaret och upptecknats finnas där år 1650 (Frazer, sid. 310).
Frazer säger att detta kastar ett nytt ljus över naturen av Herren av
Saturnalia, den antike Herren för Misshälligt styre som regerade över
vinterfesterna i Rom (ibid., sid. 311).
Här ser vi utsträckningen av traditionerna och inslagen av mänskliga
offer sträckte sig över festivalerna i både december och vid vintersolståndet.
Dasius, den kristne, led martyrskap hellre än deltog i dessa
festligheter. Eftersom Saturnus var en antik nationalgud i Latium, så förlorar
sig instiftandet av Saturnalia i en avlägsen forntid (ibid.).
Det finns tre traditioner förknippade med den.
1. Det
tillskrivs Janus som vid sin välgörares plötsliga försvinnande från
människornas värld, reste ett altare för honom som gudom på forumet och påbjöd
årliga offer.
2. Enligt
Varro är det tillskrivet Pelasagis vandringar vid deras första bosättningar i
Italien. Herkules sägs sedan, efter sin återkomst från Spanien ha tagit bort
dyrkandet och utövandet av de mänskliga offren; och
3.
Den tredje traditionen tillskriver Saturnalia till Herkules efterföljare
som upprättade den efter hans återvändande till Grekland.
I båda de senare ser vi en gemensam nämnare. Praktiserandet av denna
jordbruksfestival har således speciella element gemensamma med vårfestivalen
Easter (hedniska påsken, övers. anm.) som vi kommer att se senare. Inslaget av
mänskliga offer som är gemensamma för alla traditionerna kan även spåras till
dyrkandet av Moloch som Månguden Sin samt även till Ishtar (se uppsatsen Den
Gyllene Kalven (Nr. 222)). Denna offeraspekt förekom även i dyrkandet av guden
Attis (se nedan).
Uppförandet av tempel i historisk tid är upptecknad, så som till exempel
under Tatius styre, Tarquinius superbus, till konsultjänsten för A Sempronius
eller M Minucius (497 f. Kr.) eller i det om T Larcius föregående år. Det
verkar som om ceremonierna vid vissa tillfällen negligerades eller förstördes
och därefter återupprättades och utökades (ibid.).
Saturnalia inföll ursprungligen på 14 Kalend Januari. När den julianska
kalendern infördes förskjöts den till 16 Kalend januari vilket skapade
förvirring bland de mer okunniga och Augustus påbjöd att tre hela dagar (nämligen
17, 18 och 19 december) skulle vara helgade i all kommande tid (ibid.). Någon
okänd myndighetsperson lade till en fjärde dag och Caligula lade till en femte
dag kallad Juvenalis. Denna föll i obruk och återinfördes senare av kejsare
Claudius.
I strikt mening avsattes endast en dag till religiöst firande under
republikens dagar, dock varade firandet över en mycket längre tidsperiod. Historiskt
talar Livius om den första dagen av Saturnalia (Liv. xxx, 36). Cicero skriver
om den andra och tredje dagen (ad Att., v 20; xv 32). Från Novius (Attelanae)
användes termen sju dagar av Saturnalia och denna fras användes även av Memmius
(Macrobius, i, 10) och Martialus (xiv, 72; jfr. Smith, ibid.). Martialus talar också om de fem
dagarna som skapades av Caligula och Claudius.
Dessa fem dagarna hade en kalendarisk betydelse också.
1. Smith
säger att i verkligheten var tre festivaler involverade i firandet över denna
tidsperiod. Den riktiga saturnalia inleddes den 17 december (16 Kalend
december).
2.
Detta följdes av Opalia (14 Kalend Januari eller 19
december) vilken historiskt sammanföll med Saturnalia. Dessa två tillsammans
varade i fem dagar. Denna
högtid firades i till ära för Opis som påstods vara Saturnus maka. Ursprungligen
firades de på samma dag och således är temat om Modergudinnan och älskaren
tydligt i högtidens ursprung. Vi kommer att möta detta tema genomgående. Opis
efterföljare visade sin vördnad sittande och berörande jorden för vilken hon
var gudinna (Smith, ibid., art. Opalia, sid. 835).
3.
Den sjätte och den sjunde dagen upptogs av Sigillaria vilka omnämndes för
de små keramiksaker som fanns till försäljning vid tiden som leksaker som
skulle ges till barn.
Således sträckte sig tiden från 17 december fram till 23 december under
den julianska kalendern då presenter gavs till barnen.
Vi skall nu närmare undersöka teologin bakom dessa festivaler. Gemensamheten
i traditionerna för festivalerna är alltför tydlig för att bortses.
Den Himmelska Jungfrun som Modergudinna
Frazer noterar att:
Dyrkan av Gudarnas Stora Moder och hennes älskare eller son var väldigt
populär under det romerska riket (v, sid. 298 ff),
Av inskriptionen vet vi att de två [som Moder och älskare eller Moder och
son] erhöll gudomlig ära inte bara i Italien, utan i alla provinser – speciellt
i Afrika, Spanien, Portugal, Frankrike, Tyskland och Bulgarien (ibid.). Deras
dyrkan överlevde upprättandet av kristendomen av Konstantin.
Således är inte symboliken av den Himmelska Jungfrun och det nyfödda
barnet som paraderas på årlig bas av kristet ursprung. Vi kommer att se mer av
detta senare.
Frazer noterar att Symmachus skriver om den Stora Moderns högtid. Under
Augustinus dagar så paraderade fortfarande hennes kvinnliga präster gatorna och
torgen i Kartago, och likt medeltidens tiggarmunkar bad om allmosor av de
förbipasserande (ibid., jfr. S Dill Roman Society in the Last Century of the Western Empire, London,
1899, sid. 16; och Augustinus City of God, vii, 26).
Grekerna å
andra sidan förkastade de mer barbariska riterna till förmån för de liknande
men mer stillsamma riterna i dyrkan av Adonis (ibid.).
Frazer säger
att samma delar som chockade och avskräckte grekerna var vad som attraherade
romarna och barbarerna i väst (ibid., sid. 298-299).
De extatiska
orgierna som misstogs för gudomligt inflytande, skadandet av kroppen och tesen
om en pånyttfödelse och förlösning av synden genom blodsspillan, har samtligt
sitt ursprung i barbari (ibid.).
Frazer menar
att deras sanna karaktär ofta maskerades under till anständighet under en slöja
av liknelser och filosofisk tolkning, vilket drog de mer kultiverade till ting
som kanske annars skulle ha fyllt dem med skräck och avsky. Modern
pingströrelse drar sin påverkan och inspiration från föreställningarna bakom
dessa religiösa festivaler.
Religionen om
den Stora Modern var endast en av en mångfald av liknande orientaliska
trosriktningar som spreds över det romerska imperiet och trängde sig på
européerna. Enligt Frazer så undergrävde detta gradvis hela den grundläggande väven i
den antika civilisationen.
Hela grekiska och romerska samhället var grundat på konceptet om
underordnande för individen under staten och ens hela liv var hängivet
samhällets fortlevnad. Om någon drog sig undan från gudomliga offer så föreföll
det aldrig någon att de skulle handla av annat än av själviska, onda och fega
avsikter. Österländsk religion lärde ut i motsats till denna doktrin.
Den framhävdade föreningen mellan "Själen" och Gud och dess
eviga frälsning som de enda syften med existensen och i jämförelse var
framgången och till och med existensen av staten helt obetydliga.
Den ofrånkomliga följden av denna själviska och odödliga doktrin var att
dra individen mer och mer ifrån den offentliga tjänsten och fokusera i
individen ett förakt för det rådande livet.
Det felaktiga användandet av dessa mysteriedoktriner eller österländska
religioner och deras tillämpning i gnosticism, när de placerades i den bibliska
berättelsen om Guds Stad som ett andligt edikt, skulle komma att få
katastrofala följder för samhällets ordning. Effekten skulle komma att lätta på
banden för familjen och staten och till att upplösa statens politiska
omfattning. Samhället började återfalla till sina individuella delar och
därigenom till barbari. Civilisation är endast möjlig genom aktivt samarbete av
individerna och underordnandet av individens intressen under det hos en
gemensam nytta (ibid., sid. 301).
Folk vägrade försvara sina länder och till och med att försäkra
fortlevnaden av deras egen art i asketiskt celibat (ibid., se även uppsatserna
Vegetarianism och Bibeln [183] samt även Vin i Bibeln [188]).
Frazer menar att denna besatthet varade i tusen år. Han anser att det
endast förändrades vid slutet av medeltiden i och med återinförandet av den
romerska lagen, av den aristoteliska filosofin och av den antika konsten och
litteraturen till vettigare och mer manlig syn på världen. Faktum är att om den
sanna bibliska modellen skulle införas så skulle inga sådana problem ha
existerat. Problemet uppstod ur orientaliska mysterier som i kombination med
det gnostiska systemet är mer förhärskande idag. Frazer menar att vågen av
denna österländska invasion hade vänt till slut och var på väg att ebba ut. Han
hade fel i detta hänseende trots att han också erkänner att dåligt styre och
ett ruinerande ekonomiskt system är två större orsaker vilka slår ned
civilisationer så som de gjorde med det turkiska Ottomanska riket under hans
dagar.
Vi skall se på effekterna av religionen om den Stora Modern och
Mithrassystemet och dess anpassning under gnostisk påverkan på kristendom för
att se att det fortfarande finns där, lika starkt som någonsin i mer
sofistikerade former. Ändå är mycket av dess traditionella fällor desamma.
Mithras
En av de gudar som tävlade om dyrkan i väst var den persiska gudomen
Mithra.
Den otroliga populariteten hos denna kult skall inte underskattas. Monument dedicerade till detta system
finns spridda över hela det romerska riket och över hela Europa (en karta
över monumentens utbredning återfinns i David Ulansey The Origins of the Mithraic
Mysteries, Oxford, New York, 1989, sid. 5).
Mycket av
dess religion liknade religionen om Gudarnas Moder och också det som senare
skulle komma att uppfattas som kristendom (jfr. Frazer, ibid., sid. 302).
Likheten slog
även de kristna lärde själva och det förklarades för dem som djävulens verk,
genom att djävulen förfalskat en version av den sanna läran (ibid.). Tertullian
förklarade hur fastorna för Isis och Cybele liknade kristendomens fastor (De
jejunio 16).
Justinus
Martyren förklarar hur döden, återuppståndelsen och uppstigandet av Dionysius,
Perseus jungfrufödsel, och Bellerophons uppstigande på Pegasus var parodier på
sant kristna historier skrivna av demoner i förväg, ända till historien om
Kristus ridande på en åsna som fanns i Psaltaren som en profetia (jfr. Apol.,
i, 54).
Konflikten
mellan mithraismen och kristendomen var så stor för en tid att utgången hängde
och vägde. Faktum är att resultatet avgjordes genom upptagandet av deras
traditioner och vanor och att ge dessa kristna namn. Den enskilt viktigaste
reliken för denna hedniska synkretism är den om julen vilken Frazer säger att
Kyrkan verkar ha lånat direkt från sin hedniska rival (sid. 303).
Armen blev
hängivna till Mithras och det är uppenbart från uppteckningar rörande dasius
att Saturnalia hölls i samverkan med dyrkan av Mithras. Således föregick
Saturnalia helt enkelt festivalen och högtiden för vintersolståndet och blev en
del av det.
I den
julianska kalendern ansågs 25 december
som vintersolståndet (Frazer, ibid., sid. 303; jfr. Plinius Natural History,
xviii, sid. 221). Det ansågs som solens födelse eftersom solens dagar började
bli längre och längre och dess kraft tilltog efter den vändpunkten för året.
Födelseritualen,
menar Frazer, så som den firades i Syrien och Egypten var otrolig. Firarna drog
sig tillbaka in i speciella helgedomar från vilka de vid midnatt upplät ett
högt skrik: Jungfrun har framfött! Ljuset blir starkare! (ibid., jfr. Cosmas
Hierosolymitanus, se fotn. 3 till sid. 303).
Egyptierna
representerade till och med den nyfödda Solen genom en avbild av en nyfödd som,
på hans födelsedag (vintersolståndet), de bringade fram och uppvisade för sina
dyrkare (ibid., jfr., Macrobius Saturnalia, i, 18, 10).
Frazer säger:
Utan tvekan var
Jungfrun, som befruktades och födde en son den tjugofemte december,
ursprungligen den stora orientaliska gudinnan som semiterna kallade för den
Himmelska Jungfrun eller enbart den Himmelska Gudinnan; i semitiska områden var
hon en form av Astarte (ibid., anm. Franz Cumont s.v. Caelestis i
Pauly-Wissowa’s Real-Encyclopädie der classischen Altertumswissenschaft, v, 1,
1247, sqq).
Detta är
ursprunget om doktrinen om den eviga oskulden hos Jesu Kristi moder. Den har
ingen grund i Bibeln eller i fakta. Kristi moder hette inte Maria (Mary i
engelskan i Coxs original, övers. anm.) och Bibeln är klar och tydlig över att
hon födde andra barn. Vi återkommer till denna myt senare.
25 december
var en antik högtid för soldyrkande och de tre kungarna som förknippas med det
verkar inte vara besläktat med de vise männen från östern i den bibliska
berättelsen utan till en möjligtvis äldre tradition besläktade med de så
kallade tolv dagarna av julen. Följden av tolv dagar associeras med de tre
kungarna i Frankrike, Spanien, Belgien, Tyskland och Österrike. Deras namn är
Caspar, Melchior och Balthasar. I Tyskland och Österrike är det känt som de Tre
Kungarnas dag (Dreikonigstag) och i Frankrike som Kungarnas festival (Fête des
Rois). Kungarna går runt i vissa områden representerade av utklädda människor
som sjunger och ber om gåvor i hushållen. Det anges ha en kristen grund men det
finns ingen grund i Bibeln för antagandet att det skulle vara tre personer
(annat än de tre sorternas gåvor) eller att de var kungar. De upptecknas vara
magi eller vise män. Detta verkar ha en annan grund (jfr. Frazer, ix, sid. 329).
Från vanorna i France-Comte samt även Vosgesbergen, antas Melchior ha varit en svart kung och ansiktena
på de pojkar som spelar honom svärtas (ibid., sid. 330). Dessa tre åkallas för
helande med ritualer som innehåller tre naglar placerade i jorden. Detta har en
smak av det treeniga systemet av kelterna i Frankrike långt innan det kristna
systemet.
I Tjeckiska
och Tyska Böhmen finns ritualer med desinficering genom ångning, rökelse och
kryddor som används på den tolfte dagen. Initialerna C.M.B (Caspar, Melchior
och Balthasar) tillsammans med tre kors skrivs på dörrar efter rökningen för
att skydda gentemot ond påverkan och infektionssjukdomar. De åkallades under
orden ’be för oss nu och vid timmen för vår död’.
Även i denna
tradition ser vi Herren för Misshagligt styre stiga upp bland traditionerna.
Den fullständiga utsträckningen av tid för detta var från Allhelgonaafton (31
oktober, aftonen före Alla Helgons dag) fram till Kyndelsmäss (2 februari). I
allmänhet var den dock begränsad till julens tolv dagar, kallade de tolv
nätterna. Misstyrets Herre valdes ur Monarkens Hov i England vid varje av dess
kontor i landet. Denna Misstyrets Herre valdes också vid Merton College Oxford
som Bönkungen (jfr. Frazer, ix, sid. 332).
I Frankrike
var motsvarigheterna till Misstyrets Herre maskerade som ’fån’präster,
biskopar, ärkebiskopar, påvar och abbotar. Denna dag kändes som Dårarnas
Festival och hölls antingen på juldagen, St Stefans dag (26 december),
nyårsdagen eller trettondagen beroende på plats.
Vid dessa
tillfällen förekom parodier av de mest högtidliga ritualer hos kyrkan där
präster bar masker och ibland kvinnokläder och dansade in i kören och sjöng
obscena hymner; lekmän förklädda till munkar rörde sig bland prästerskapet och
altaret ändrades till ett utskänkningsställe där diakonerna och underdiakonerna
åt korv och blodpudding och spelade tärning och kort under näsan på de firande.
Rökelsekaren var fyllda med bitar av gamla skor som fyllde kyrkan med en dålig
stank.
I vissa
områden i Frankrike, till exempel i Autun, leddes en åsna in i kyrkan där en
parodi på mässan hölls över den. En regelrätt latinsk liturgi sades över den
och den firande prästen uppgav en åsnas gnäggande (Frazer, sid. 334-335).
I Beauvais
den 14 januari red en ung kvinna med ett barn i sina armar på ryggen av en åsna
enligt påståenden i imiterande av flykten in i Egypten. Hon leddes i triumf
från katedralen till St Stefanskyrkan där hon och åsnan placerades på den
vänstra sidan av altaret. En lång mässa uttalades bestående av bitar lånade
hämningslöst från många gudstjänster genom året. Sångarna släckte sin törst i
omgångar, vilket även församlingen gjorde och åsnan utfordrades med mat och
vatten. Efteråt leddes åsnan från utsidan av altaren till insidan och hela
församlingen, prästerskapet och lekmännen dansade kring den och gnäggade likt
åsnor. Efter vesper fortskred en stor procession till en teater mitt emot
kyrkan där de såg fräcka farser.
Allt detta
liknar ritualerna i Nordafrika av de kvinnligt utklädda prästerna i systemet
kring Modergudinnan och Saturnalia. Frazer säger att det inte finns något
direkt bevis för att den ena härrör ur den andra, men Saturnalia, med sina
tillåtna utsvävningar och handlingar som karaktäriserade det och det
tillfälliga styret av en ’fånkung’ gör att det verkar vara så (ix, sid. 339).
Dessa traditioner hölls fram till artonhundratalet då det Viktorianska England
och Napoleons Frankrike i följden efter revolutionen avskaffade dem i viss mån.
De ersattes som vi skall få se med andra former av samma felaktigheter. Mycket
av den moderna dårskapen härrör från USA och dess kommersialism.
Tolva
dagar av jul, kakor, böner och pengar
Bönkungen är också
förknippad med Dårarnas Festival i Frankrike och det finns en mer uråldrig
betydelse i den. Dårarnas Festival pågår fram till den Tolfte Dagen av Jul
(trettondagen i Sverige eftersom man här inte inleder julfirandet på julens
första dag, juldagen, utan dagen innan, övers. anm.) (Den Tolfte Natten är
natten den 6 januari). Aftonen, som är den 5 januari och således markerar
trettondagsfirandet den 6 januari slutet på de två perioder av förkristna
festligheter som är förknippade med Saturnalia och Soldyrkansystemet som inleds
med vintersolståndet den 25 december och fortsätter fram till den 5 januari.
I vissa
områden har kungen en drottning till hustru vilka båda har en
jordbruksbetydelse och som även verkar vara relaterade med riterna för
Saturnalia. Kungen och drottningen utväljs genom lottdragning den Tolfte Natten
(Trettondagen, den 6 januari) eller på aftonen till den högtiden den 5 januari.
Detta var vanligt i Frankrike, Belgien, Tyskland och England. Det hålls
fortfarande i vissa delar av Frankrike. Hovet erkände vanan och varje familj
valde sin egen kung. På aftonen före festivalen bakades en stor tårta eller
kaka med en böna i. Den delades i portionsbitar – en för varje medlem i
familjen, en för Gud; en för den Himmelska Jungfrun och ibland en för de
fattiga. Den person som fick biten med bönan utropades till Bönkung (Frazer,
ix, dis. 313). Ibland placerades en andra böna i kakan för väljandet av
drottningen. I Blankenheim nära Neuerburg, i Eiffel bakades en svart och en vit
böna in i kakan – den svarta för kungen och den vita för drottningen. I
France-Comte brukade de lägga så många vita bondbönor i en hatt som det var
personer närvarande. Två färgade bönor inkluderades och allt drogs slumpmässigt
av ett barn. De som fick de färgade bönorna blev kung och drottning.
I England var
det vanligt att lägga en böna i hatten för kungen och en ärta för drottningen.
Dock blev endast kungen vald genom lottdragning i vissa områden och han valde
sedan sin drottning själv. Ibland var ett mynt ersättning för bönan i kakan.
Denna tradition följdes i södra Tyskland så tidigt som vid den första halvan av
femtonhundratalet. Detta anses dock av Frazer att vara en variant på den
tidigare bönan. Det visar tillräckligt klart att traditionen att placera mynt i
julpuddingen härstammar från denna vana från gamla tider (i Sverige skall jämföras
med mandel eller kanelstång i julgröten till exempel, övers. anm.).
I Frankrike
placerades det unga barnet under ett bord. Det tilltalades som Phoebe eller
Tebe och det svarade på Latin Domine. Bitarna av kakan delades ut enligt
barnets direktiv. Etymologin har blivit tillskrivet till Apollos orakel av
vissa forskare. Frazer tror att det kan vara härrört helt enkelt från ordet för
böna (Lat. faba, Fr. fève).
Varje gång
kungen eller drottningen drack så skrek sällskapet att kungen eller drottningen
drack också gjorde de alla likadant. Var och en som misslyckades att göra det
fick sina ansikten svärtade av korkar eller sot eller bottensats från vin. I
vissa delar av Ardennerna var vanan att sätta stora pappershorn i håret och
sätta stora glasögon på deras näsor. Dessa bars till festivalens slut. Detta är
troligen ursprunget till Dummerkåpan.
Detta firas
fortfarande i norra Frankrike där en miniatyrfigur av porslin ersätter bönan
och denna dras av ett barn. Om den dras av en pojke så väljer han sin drottning;
om den dras av en flicka så väljer hon sin kung. Dessa kungar och drottningar
placerar vita kors på takbrädorna till husen för att skydda mot elaka vättar
och väsen, häxor och otyg. Det fanns dock en mer allvarlig betydelse för vissa
i ämbeten. I Lorraine sades höjden på hampan kunna bestämmas av höjden på
kungen och drottningen. Om kungen var den längre så skulle den hanhampan bli
högre än honhampan och vice versa. I Vosgesbergen på gränsen till France-Comte,
utövades dans på taken för att få hampan att växa hög.
I många
områden togs bönorna som användes i kakorna för att bli välsignade av
prästerskapet och spådom användes på trettondagen för att bestämma den månad
under året som priset på vete skulle bli som bäst.
Traditionen
att tända eldar genomförs fortfarande i vissa områden och, vid tiden som Frazer
skrev, så genomfördes det fortfarande i Montagne du Doubs på trettondagsafton
(ix, sid. 316). Detta framgick vara för att försäkra fruktbarheten hos grödan.
Det verkar finnas ett klart, om än avlägset, släktskap med de hedniska
julfirandet (Yule, övers. anm.)
Medan eldarna
brann dansade folket kring dem och sjöng Gott år kom tillbaka, Bröd och vin kom
tillbaka!
De unga i
Pontarlier bar facklor över de sådda markerna skrikandes couaille, couaille,
blanconnie; vilkets innebörd har gått förlorat i svunna tider.
I Bocage i
Normandie, på samma dag, är det fruktträden som eldas. Dessa skimrande ljus och
eldar finns överallt när bönderna firar Ceremonierna över Mullvadarna och
Åkersorkarna (Taupes et Mulots). Byar tävlar i storlek på eldarna och skogar
och häckar kammas igenom efter material för eldarna. Fälten genomsöks i jakt på
mullvadar och åkersorkar och således, tror de, skall de försäkra att skörden
blir större till hösten.
Eldarna på
trettondagsafton hade man också i Ardennerna. Det är bra att här se vanorna när
det gäller högtiderna för gudinnan Hekates i i Rom och Europa i allmänhet och
fälten och de kors som fanns involverat i det (jfr. uppsatsen Korset: dess
ursprung och betydelse [039]).
Liknande
traditioner med eldar som tänds finns i Storbritannien i Gloucester och i
Hertfordshire med tolv eldar vid slutet av tolv odlingsområden (Gloucester) som
skapas för att skydda mot mögel och svampangrepp i vetet. Det finns en
trettonde större brasa som tänds i båda fallen – i det senare på en kulle
(Frazer, ix, sid. 318).
Traditionen
om att tända tolv brasor av halm ich dricka skål i cider eller öl kallas för
Wassailing och är väldigt gammal. Oxen skålas även i denna underliga ritual i
vissa områden med en kaka placerad på hornen till ledaroxen och kastas sedan
genom kittling av oxen.
Förklaringen
till traditionen att tända eldar och speciellt denna största återfinns i
undersökning om vanan inte bara i Storbritannien och Frankrike, utan även i
Makedonien. Den större elden är för att bränna häxorna och allt det onda som
stryker över fälten under natten. De kallas av makedonierna för karkantzari
eller skatzanzari. De besegras genom bindandet av ett halmrep. De återfår sin
mänskliga skepnad under dagen. Över julens tolv dagar måste de besegras genom
en hård ansträngning. Vissa platser börjar på julafton och på andra så
fortsätter det, eller sker på trettondagen.
På julafton
bränner vissa människor karkantzari genom brännandet av järnekskvastar som
kastas ut på gatorna vid tidig skymning. Här har vi återigen referenser till
druidernas Yule-festivaler. De senare ekkvastarna var lämningar av den tidigare
vedbränningen.
På Irland
satte de upp kornkärvar. Detta gjordes i Roscommon där de höll trettondagen vilket
är den gamla juldagen som är större än juldagen själv (Frazer, ix, sid. 321).
De satte upp
tretton ljus i kärven, tolv mindre och ett större i mitten och tillskrev dem
till apostlarna vid den sista måltiden; men detta sker vid jul och inte vid
påsken. Tretton ljus döpta efter varje familjemedlem (eller släktingar för att
komma upp i rätt antal) placeras i högar av kodynga och bränns för att bestämma
livslängden för varje person (ix, sid. 322).
Användandet
av ljus går tillbaka till den antika Aryanska religionen, som använde dem vid
julceremonien (Yule) för att jaga bort gudarna för åskan och stormen (Frazer,
x, sid. 264 (not 4) samt även sid. 265). De tändes och bands till den heliga
eken (ibid., ii, 327).
I vissa
områden (Ruthenien och i Europa i allmänhet) användes de av tjuvar och rånare
för att framkalla sömn hos deras offer (Frazer, i, sid. 148-149) och i detta
fall tillverkades de av mänsklig talg (ibid., i, sid. 236). Delar av den
mänskliga anatomin användes även som ljus eller mänskliga ben som var fyllda
med talg gjort av fettet från hängda människor (ibid., sid. 149). Ibland
tillverkades ljus från fingrar från nyfödda barn, eller, vilket de föredrog,
ofödda barn. Så sent som vid sextonhundratalet i Europa brukade rånare mörda
gravida kvinnor för att kunna ta ut sådana ljus från den mördades livmoder
(ibid.).
Ljus brändes
för att jaga bort häxor. De inträdde i kristendomen genom den katolska eller
ortodoxa kyrkan (jfr. Frazer, ibid., i, sid. 13).
Den antika
aryanska traditionen fortsatte bland germanerna som tändande av eldar som stora
brasor vid Easter (den hedniska påsken, övers. anm.) och utskickandet av pinnar
för att tända eldar vid varje hem för att jaga bort gudarna för åska och storm.
Vanan introducerades i katolicismen som påskljuset. Detta stora och ensamma
ljus tändes vid den hedniska påsken på lördagskvällen före påsksöndagen och
därefter tändes alla kyrkans ljus på det. Detta fortsatte under året fram till
nästa påsk då ett ensamt påskljus tändes igen.
Vanan att
tända jus verkar ske kvällen före solens dag som en del av det gamla systemet
för soldyrkan.
I Templet
brändes rökelse. Ljus tändes inte annat än som Menorah.
Denna
tradition att bränna ljus liknade den som fanns i Saturnalia. Vi vet från
Baruks bok 6:19 ff att vanan att tända ljus inför avgudabilder som överdragits
med ädla metaller var en babylonisk sed. Seden att tända många ljus inträdde
troligen till judendomen från den babyloniska ordningen. Vi kommer att behandla
detta mer i detalj senare i delen om Easter (påsken, övers. anm.).
Menorah var
sjuarmad och befalld av Gud för Templet. I Salomos Tempel fanns det tio bord
med sju ljus som symboliserade Elohims Råd av vilket Sanhedrin var en kopia. De
nio grenarna ges en mystisk symbolik. Det finns ingen biblisk auktoritet för
dem.
Vädret för de
tolv dagarna för jul sas avgöra vädret för det kommande året. Det baseras på
vad som verkar vara en form av antik zodiakisk uppdelning av de tolv dagarna
till fyra kvadranter om tre dagar per kvadrant.
Detta gjordes
på de brittiska öarna och det utsträcktes genom Tyskland och Österrike in i
västra Europa. Av vädret för var och en av de tolv dagarna var det möjligt att
förutsäga vädret för det var och en av de kommande månaderna under året. Det
ansågs vara fullt riktigt och gällde även för trettondagen (den tolfte dagen,
övers. anm.) själv då vädret för varje tima skulle förutspå vädret för
motsvarande månad. Dagarna var således ett system för spådom för det kommande
året i dess jordbruksmässiga aspekter.
I Schwabien
(Schwäbischen, övers. anm.), kallades dagarna för de tolv lottdagarna. Mer
exakt spådom bestämdes genom att göra tolv cirklar som indelades i fyra
kvadranter. Varje kvadrant representerade en kvarts månad. Dessa ritades på
papper och hängdes upp över dörren. Allt eftersom varje av de tolv dagarna
passerade från jul till trettondagen så skuggades vädret för varje kvarts dag
och vädret för varje kvarts månad bestämdes. I Schweiz, Tyskland och Österrike
genomfördes detta med viss variation. På julen, nyårsdagen eller på en anna av
de tolv dagarna så delades en lök i två delar och skalades i tolv skikt som var
och en ströddes med en nypa salt. Av fukten som fanns kvar i dem nästa morgon
ansågs det som möjligt att bestämma vädret för nästa års kommande månader.
Detta var
inte slutet till de germanska stammarna eller teutonerna – det återfanns även i
Frankrike bland kelterna i Bretagne och i Skottland. I Bocage i Normandie,
spåddes temperaturen för året genom temperaturen för de tolv dagarna. Detta ansågs
mer riktigt än förutsägelserna i Double-Liégois. I Cornouaille, Bretagne,
bestämdes dagarna från julen till trettondagen – varande de sista sex dagarna i
december och de första sex för januari. I andra delar av Bretagne och i
Skottland bestämdes de tolv dagarna från den 1 januari. De kändes i Bretagne
som gour-deziou eller manliga dagar. Det sägs korrekt betyda de extra dagarna
eller tilläggsdagarna. Detta koncept tar oss tillbaka till ett annat koncept om
kalendern och de fem extra dagarna för året.
Skottarna
bestämmer genom sin almanacka, från den sista dagen i december eller den första
dagen av januari (beroende på plats) vädret för det kommande året av det för de
tolv dagarna för julen. Således bestäms januaris väder för vädret den 31
december och så vidare som en ofelbar regel.
Kelterna i
Skottland som annorstädes i Frankrike är av delad uppfattning om början av
dagarna antingen vid jul på 1 januari eller den 31 december. Frazer anser detta
som en viktig indikator på ursprunget för tron (ibid., ix, sid. 24).
Detta koncept
är mycket gammalt och återfinns hos aryanerna från den vediska tiden i Indien.
Detta föregår Kristus med många århundraden.
Även de
verkar ha gett dagar under midvintern en särskild helig karaktär då de tre
Ribhu eller årstidernas andar vilade från sitt arbete i solgudens hem och dessa
tolv dagar kallade de ‘en bild eller en kopia av året’ (Frazer, ix, sid.
324-325).
Frazer följer
A Weber i denna förklaring till de gemensamma synerna mellan öst och väst (jfr.
fotn. 3 till ix, sid. 325).
Systemet var
således ett antikt system från Aryanerna som invaderade och erövrade Indien
från stäppen med användandet av järnålderssaker och tämjda hästar omkring år
1000 f. Kr.
Deras
släktingar tog samma högtid västerut in till Europa. Dessa rörelser är del av
spridandet av mysterierna för det gamla babylonska systemet som fanns sin väg
till de nomadiska shamanerna. Denna religion var animism.
Uppdelningen
av de tolv dagarna kom från den gamla aryanska kalendern som var uppdelad
enligt månens faser och inte solens. De olika Indo-ariska språken har namn för
månaderna som namnen för månen. Månaderna alternerar mellan tjugonio och
trettio dagar varannan månad. Dessa dagar blir vid femtionio gånger sex
tillfällen kortare än det verkliga solåret av närmast tolv dagar (elva och en
kvarts dag).
Detta verkar
ha varit en interkalation för att justera månåret efter solåret vilket var en
förvridning av det riktiga interkalationssystemet som antogs av hebreerna och
assyro-babylonerna och grekerna och romarna. Det verkar således ha varit en
förvridning av soldyrkan från de tidigaste dagarna av rörelser för stammarna i
Mellersta Östern. De keltiska hittiterna, som var de första att flytta in till
Europa, tog systemet med sig och dess implementation förstörde följande
kolonisation från de assyriska omflyttningarna och rörelserna för den Parthiska
och Gotiska horden.
Vi känner
numera till mycket mer om kalendersystemt i bruk i Europa och
midvinetrsolståndet i dess användning i Europa och storbritannien. Cirklarna
skapades för att bestämma midvintersolståndet exakt på midvinterdagen. De tolv
dagarna var skiljda från de fem dagarna och de verkar ha varit tillagda olika,
till eller i kombination, i olika områden.
Det verkar
som att de fem extra dagarna för året som gjorde de 365 dagarna, över de 360
dagarna som ansågs vara det normala året, är en väldigt uråldrig tro och ett
system för interkalendarisk utövning, som människor, från mayaindianerna från
Yucatan till Egypten och dess pyramider, ansåg meningslösa för religiösa och
civila syften och inte gjorde någonting på dessa dagar.
Detta kan
även utgöra en viss grund för utövandet. Texten i pyramiderna nämner
uttryckligen de fem dagarna som är över året som bestod av tolv månader om
trettio dagar (ibid., sid. 340). Aztekerna och det amerikanska systemet har
däremot arton månader om tjugo dagar och följde således inte något
månårssystem. De fem dagarna ansågs på grund av dess matematiska betydelse och
värde i uppdelningen av kalendern att vara meningslösa och föremål för inget
arbete och en allmän leda för samhället. Detta hade ingen relation till det
hebreiska profetiska året om tolv trettiodagars månader vilka symboliserar en
idealisering av den verkliga rörelsen hos den sanna interkalendariska nittonårscykeln.
Denna religiösa symbolik och struktur finns beskriven i Bibeln.
Följden av
fem dagar var förhöll sig till kalendern i bruk hos system sol följde eller
dyrkade solen. De tolv dagarna var en justering av månåret till solåret vilket
man kan förvänta sig finna i det äldre Mån-Sol-Morgonstjärnesystemen vilka var
vanliga vid tiden för utvandringen (Exodus (se uppsatsen Den Gyllene Kalven
[222]).
25 december
förknippades även med Mithras, eftersom han var solguden.
Den katolske
liturgisten Mario Righetti (tillsammans med Duchesne samt även Cullman) ansåg
att:
Efter freden för
Kyrkan i Rom, befanns det passande (sic), för att skapa en acceptans för tron
hos de hedniska massorna att instifta den 25 december som högtiden för den
tillfälliga födelsen av Kristus, för att avleda dem från den hedniska festen,
firad på samma dag i ära till den "Oövervinnliga Solen" Mithras,
erövraren över mörkret (fotn. 74, II, sid. 67 citat även i Bacchiocchi, From
Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rom, 1977, sid. 260).
Således var
Mithras guden för festivalen och högtiden för vintersolståndet den 25 december,
vilken omedelbart följde vidare från Saturnalia. Med denna gudom ser vi
söndagsdyrkan träda fram i Rom.
Dedikationerna
till Mithra var som Soli invicto Mithrae eller den oövervinnerlige solen – Den
oövervunne eller icke erövrade solen som Frazer kallar det (sid. 304). Det
refererades även till honom som Sol Invictus Elagabal i den offentliga formen
av religionen.
Termen Fader
var en rang som innehölls av prästerna till Mithra. Termen är förbjuden för
kristna (Matt. 23:9). Den trädde in i kristendomen genom mysteriekulturen.
Vad som
verkligen skedde var att den de ursprungliga kalenderna för det romerska
systemet inledde veckan på lördag och var i bruk under de första åren av
Augustus tid (år 27 f. Kr. till år 14 e. Kr.) som följer av upptäckten av
kalendern i Nola (jfr. A Degrassi, fotn. 26, sid. 104; jfr. Bacchiocchi, ibid.,
sid. 244). Denna struktur verkar vara besläktad med Mithrassystemet (som vi
känner från den epikureanska Celcus (c:a. år 140-180 e. Kr.) där solen innehade
den högsta platsen på stegen för uppstigande genom de sju portarna för den
mithraiska stegen från Saturnus till Solen. Detta är klassisk shamanism och utövas
av animistisk religion över hela världen. I Origenus Contra Celsum, 6, 21-22
ser vi att Celsus räknar upp planeterna i omvänd ordning som möjliggör för
Solen att inta den betydelsefulla sjunde positionen.
Vi ser senare
detta system utveckla som den åttonde dagens symbolik i det romerska systemet
för veckans början på Satrunus dag eller lördag (Saturday på engelska, övers.
anm.) och slutande vid Solens dag eller söndag vilken alltid var en vilodag.
Den planetariska veckan var heller inte i den accepterade ordningen för
planeterna och människorna kunde inte förklara skillnaden (jfr. Plutarch
Complete Works, III, sid. 230; jfr. Bacchiocchi, ibid., sid. 246).
Skillnaden
kan även ses genom jämförande med ziggurat i det babyloniska systemet och de
sju nivåerna för att där uppstiga till månguden (jfr. uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).
Uttalandet av
Tertullian (Ad Nationes, 1, 13, ANF, III, sid. 123), försöker bestrida
anklagelserna om söndagsdyrkan. Tertullian erkänner att, vid den tiden, kristna
hade inlett att be böner mot östern och gjort söndagen till en dag av
högtidligheter. Han förlägger genast ansvaret för söndagsdyrkan framför
sabbaten hos de soldyrkande kulterna där han säger att de valde dagen som de
föredrog före den föregående dagen i veckan (här Sabbaten eller lördagen) (jfr.
Bacchiocchi, sid. 248–249). Dock dyrkade de både vid den tiden på den dagen så
väl som på den kristna Sabbaten.
Uppenbarligen
uppstod beendet av böner mot öster som böner mot Jerusalem som Irenaeus omtalar
som ebioniternas seder (Adv. Her., 1,26, ANF, I, sid. 352). Vid tiden för
Klemens av Alexandria och Origenes ser vid en orientering mot ljusets källa som
skingrar nattens mörker trots att Klemens fortfarande nämner de antika templen
(Stromateis, 7, 7, 43, GCS, 3, 32; jfr. Bacchiocchi, sid. 255).
Bacchiocchi
slår fast att förknippandet av den kristna söndagen och den hedniska vördnaden
för solens dag inte är tydlig före Eusebius tid (c:a. år 260-340 e. Kr.). Trots
att tidigare skriftställare förknippade honom med det sanna ljuset och
rättvisans sol, så gjordes inga avsiktliga försök före Eusebius att rättfärdiga
söndagsdyrkan genom medel av symbologin hos solens dag (ibid., sid. 261).
Denna process
inträdde i kristendomen genom medel hos den tidigare decemberfestivalen vilken
ursprungligen härrörde från dyrkan av Saturnus och Opis i Saturnalia, och dess
förknippande med den Himmelska Jungfrun eller Modergudinnan och hennes nyfödda
barn.
Evangelierna
säger ingenting angående dagen för Kristi födelse och de tidiga kyrkan firade
den inte.
Vanan att
fira Kristi födelse inleddes i Egypten som en utveckling av Modergudinnekulten
där, och de kristna där firade denna dag den 6 januari.
Vid det
fjärde århundradet så hade den blivit allmänt upprättad i Östern (Frazer, v,
sid. 304). Den västra kyrkan hade aldrig erkänt den 6 januari som det sanna
datumet och i sinom tid blev deras beslut accepterat av den östra kyrkan. Vid
Antioka blev denna förändring inte introducerad förrän omkring år 375 e. Kr.
(Frazer, ibid.).
Ursprunget till
seden är klart upptecknat av de syrianska kristna som vi ser av Frazer även
citerande Credner och Momsen samt även Usener (v, sid. 304-305).
Orsaken att
kyrkofäderna flyttade firandet från den sjätte januari till den tjugofemte
december var denna. Det var en sed hos hedningarna att på densamma tjugofemte
december fira solens födelsedag, vid vilken de tände ljus som ett tecken för
festligheterna. I dessa hyllningar och firanden deltog även de kristna.
Följaktligen, när de lärde i kyrkan, förnimmade att de kristna hade en
förkärlek för denna högtid, rådslog de och beslutade att den sanna Födelsen
skulle bli helgad på den dagen och att trettondagsfirandet på den 6 januari.
Följdriktigt i linje med denna vana så behölls seden att tända ljus fram till
den sjätte.
Således ledde
Saturnalia fram till vintersolståndet då presenter gavs till barnen från 23
december eller numera på julafton den 24 december enligt den gregorianska
kalendern. Riterna runt vintersolståndet togs sedan över från den ursprungliga
Saturnalia men perioden förlängdes därefter från tre till sju dagar till vilka
lades till de tolv dagarna.
Då vi räknar
fem dagar från 25 december kommer vi till 31 december från vilken kelterna och
germanerna börjar räkna. Tilläggandet av St Stefanos dag (eller Boxing Day i
engelskspråkiga länder) bringar femdagarsperioden från den 27 december fram
till den 1 Januari.
Det hedniska
ursprunget för julen är även tydligt hos Augustinus då han kräver sina bröder
att inte fira denna helgade dag likt de hedniska för solen, utan för Honom som
gjorde solen (Augustine Serm., cxc, 1; i Migne Patriologia Latina, xxxviii,
1007). Leo kallad den Store förkastade likaså den moraliskt förkastliga
föreställningen att julen var helgad på grund av solens födelse och inte på
grund av Kristi födelse (Frazer, ibid.; jfr. Leo the Great Serm., xxii (al xxi)
6 och Migne, liv, 198).
Dock var det
vid det laget en hopplös sak. Hela systemet var endemiskt med kristendomen och
kulten av Modergudinnan var innesluten.
Frazer säger:
Så det verkar
som om den kristna kyrkan valde att fira födelsedagen av dess Grundare på den
tjugofemte december för att kunna överföra hedningarnas hängivenhet från solen
till honom som kallades Rättfärdighetens Sol (sid. 305).
Det
framfördes en teori av en viss Mgr Duchesne att 25 december växte fram ur
konformiteten med vårdagjämningen den 25 mars och att detta var dagen då
Kristus dödades samt även den dag då hans moder befruktades. Detta gräver ett
ännu djupare hål eftersom den 25 mars verkligen ursprungligen antogs i Afrika
och på andra håll som dagen för korsfästelsen. Dock var det på en söndag det
enda året som 14 Nisan kunde ha infallit den 25 mars. Det är således
destruktivt mot den teorin.
Dessutom är
den 25 mars förknippad med festivalen för guden Attis som Frazer noterar i sin
fotnot till sidan 305. Vi skall undersöka detta i sektionen nedan.
På de tolv
dagarna ser vi även mimare som spelar rollen som geten och björnen.
I de skotska
högländerna och i St Kilda ända fram till den andra halvan av 1700-talet skulle
åtminstone en koherde svepa sig i ett skinn på nyårsafton. De unga mötte honom
och med käppar slog de skinnet som en trumma och gick från hus till hus där den
som hade skinnet på sig sprang runt tre gånger runt deiseil, det vill säga det
håll som solen roterar (medsols, övers. anm.). Han förföljdes av folkmassan som
skrek på gaeliska vad som kan översättas med:
Låt oss höja
vrålet högre och högre och låt oss slå skinnet (Frazer, viii, p. 323).
De gick från
hus till hus åter repeterade verser. När de steg in så kallade de ned
välsignelser över huset och dess boskap, stenar och timmer, dess välstånd och
hälsa. En del av skinnet tändes sedan på och räcktes fram till näsorna på alla
personer och husdjur för att skydda dess invånare mot sjukdom och olycka under
det kommande året.
Den sista
dagen på året kallas Hogmanay.
Var och en i
sällskapet trädde i gengäld in, efter att rimmen uttalats och Rann Calluin
eller julrimmet hade repeterats, och fick förfriskningar. Det vanligaste ting
som brändes i stället för remsan av skinn var en Casein-uchd gjord av en bröstbit av ett får (eller hjort eller
get) som virades runt spetsen av en shintyklubba (shinty är ett hockeyliknande
spel med klubbor, övers. anm). Denna besjöngs i elden och fördes tre gånger
runt i familjen och till allas näsor. Inga drycker intogs förrän ceremonien
hade avslutats. Syftet var att skydda hushållet mot häxkraft och sjukdomar.
På Isle of
Man, användes en fågelfjäder (viii, sid. 324).
Vanan verkar
vara besläktad med en äldre vana som inkluderade mänskliga offer. Frazer
noterar att Khond slaktade ett mänskligt offer som en gudomlighet och tog honom
från us till hus och alla tog en relik av hans heliga kropp (jfr. i, sid. 246
ff). Kohuden ersatte utan tvekan detta offer. Nattvarden ersatte gudens kropp
och blod.
Medan dessa
seder kanske inte har haft samband med jordbruk, så har den liknande seden om
Plogmåndag verkligen det och processionerna som vi ser i Europa med människor
klädda som djur identifieras troligen med sädanden. De kan ha samband med
Gilyakprocessionen för björnen och indianprocessioner för ormen (ibid.).
Ofta i dessa
processioner (som under den sista dagen vid karnevalen i Böhmen) var en man
lindades i ärtstrå och halmrep (Frazer, ibid.). Detta går tillbaka i
wiccamannen (trollkarl, hednisk magiker, övers. anm.) i det antika Britannien.
Dessa
jordbrukshögtider förknippades både med midvintersolståndet och vårdagjämningen
– båda firande återkomsten av tillväxt och värme och liv som solens kraft och
naturens sommar.
Den böhmiska
mannen går under namnet förfastetid eller karnevalsbjörnen (Fastnachtsbär)(läs
carne=kött, val=farväl, det vill säga karneval=fasta, övers. anm.).
Efter att han
har dansat vid varje hus med flickorna och möerna och husmor själv så drar
sig alla tilbaka till ölstugan:
För vid
förfastetiden, och speciellt vid fettisdagen så måste alla dansa om linet,
grönsakerna och säden skall frodas (Frazer, viii, sid. 326).
Halmstråna
från björnen läggs i redena hos hönor och gäss. Björnen representerar
fruktbarhetens ande. Syftet med dansandet är att göra både djur och gröda
fruktbar i alla hänseenden.
I delar av
Böhmen kallas denna person kallas denna person inte för en björn utan för en
vete-get.
I det
preussiska Litauen viras en man på trettondagen in i ärtstrån för att
representera björnen och en annan i vetestrå för att representera geten.
I Marburg i
Steiermark (Österrike, övers. anm.), uppträder män som både en varg och en
björn (Frazer, ibid.).
Manne som
slog det sista slaget vid tröskandet kallas för vargen. Han behåller namnet
Varg fram till jul då han lindas i ett getskinn och leds från hus till hus som
en ärtklädd björn, bunden vid änden av ett rep. Hans dräkt som en get utmärker
honom och verkar förknippas med symbolerna för geten och björnen i denna
uråldriga ritual för majsanden.
I
Skandinavien förekommer sädesanden som en get i allmänhet (ibid.). I Sverige,
ledd omkring med horn på hans huvud, symboliserar han julgeten. I delar av
Sverige så låtsas man slakta geten, som därefter återvänder till livet (ibid.,
sid. 327). De två männen som slaktar honom sjunger verser som handlar om de
olika mantlar av olika färg, röda, blå, vita och gula, som de lägger på honom.
Efter
kvällsmaten på julkvällen dansar människor "ängeldansen" för att
försäkra sig om en god skörd. Julhalm, antingen av vete eller råg, binds till
att likna en get (julbock, övers. anm.) och kastas bland dansarna med skriket
fånga julgeten. I Dalarna kallas den julbaggen. I Danmark och Sverige är det
vanligt att baka kakor av fint mjöl i form av getter, bockar och vildsvin
(Frazer, ibid., sid. 328). De görs ofta av den sista delen av den sista skörden
och behålls fram till tiden för sådd då den delvis blandas med sådden och
delvis äts av folket och de plöjande oxarna i hopp om att försäkra en god
skörd. Likheterna med sederna från de brittiska öarna till Europeiska
fastlandet och Skandinavien och Österlandet fastställer bortom tvivel den
uråldriga traditionen av blidkandet av sädesanden och de uråldriga gudarna.
Förekomsten av en bagge eller ett svin är också uråldrig och vida spridd.
Stråbjörnen
bevittnades i Wittlesy Cambridgeshire, där den genomfördes som det hade gjorts
i århundraden vid dagen efter Plogmåndagen, av Professor Moore Smith från
Sheffield University i januari 1909 (se brev av den 13 Januari 1909; jfr.
Frazer, viii, sid. 329).
Plogmåndagen
är den första måndagen i januari efter trettondagen. Det är bortom alla
diskussioner att vi har att göra med uråldriga jordbrukshögtider vilka är
inriktade på att blidka de gamla jordbruksgudarna i följd till
midvinterhögtiden som löper från Saturnalia till solståndets höjdpunkt och
därefter vidare till de tolv dagarna av den så kallade julen (här Christmas i
Coxs text, läs Christ=Kristus, mas=mässa, alltså mässa för Kristi födelse, det
svenska jul, härrör etymologiskt direkt från det hedniska Yule, övers. anm.)
till plogfestivalen om Plogmåndagen och Fettisdagen.
De verkar i
antiken ha varit förknippat med mänskliga offer – kanske i var och en av de
tre aspekterna eller kanske som enskilda högtider.
Plogmåndagen
i England var vanligtvis förknippad med een samling av mänskliga plogtjurar, av
vilka en var förklädd som en gammal kärring som kallades Bessy. De gick runt
och hoppade och dansade på det värsta sätt antagligen för att förmå säden att
växa så högt som de hoppade. Detta var liknande seden med stråbjörnar och
julgetter på kontinenten och på andra platser i Storbritannien.
Samma seder
återfinns i Thrakien och Bulgarien på samma dag, alltså måndagen i den sista
veckan av karnevalen. En dansare (Kuker) är en man klädd i getskinn. En annan
dansare (Kukerica), förklädd i underkläder som den gamla kvinnan eller baba,
har "hennes" ansikte svärtat.
Björnar representeras av hundar lindade i björnskinn. Ett låtsashov eller en rätt är uppförd av en kung och en domare och andra ämbetsmän. Spelandet av Kuker och Kukerica är vilt och lustfyllt.
Mot kvällen okas två människor till en plog och Kuker plogar några fåror och
sår lite säd. Därefter tar han av sin förklädnad och belönas för sin ansträngning.
Folket tror
att den personen som spelar Kuker begår en dödlig synd och prästerna gör också
tröstlösa försök att få bort dessa seder. Kuker i Losengradområdet har en kaka
med pengar i som delas ut bland de närvarande. Om en jordbrukare får myntet så
kommer skörden bli god; om en herde får det så kommer hjorden att frodas. Kuker
plogar även symboliskt marken och vaggar fram och tillbaka för att imitera den
svajande säden. Mannen med myntet binds och dras i fötterna över marken för att
påskynda fruktbarheten för marken. Denna lottdragning liknar den för offren i
Saturnalia som vi såg ovan.
I Bulgarien
själv har festivalen den Gamla Kvinnan eller Modern som den ledande rollen, och
den spelas av en man i kvinnokläder. Kuker och Kukerica är underordnade till
den "Gamla Kvinnan ". De bär fantastiska masker med människoansikten
med djurhorn eller fågelhuvuden och skinn med en gördel av limebark. På deras
rygg finns en puckel gjord av lump och trasor. Denna festival i Bulgarien sker
på den sista måndagen av karnevalen, som kallas Ostmåndagen. Den är inte desto
mindre förenad med Plogfestivalen.
Samma ritual
som förknippas i västra Europa om att gå runt husen och välsignelsen som överförs
av den "gamla kvinnan " angående fruktbarheten i byn är det främsta
i sinnet hos dem alla. Plöstliga anfall av maskerade människor från någon
annan by ses som ett hot och ett bortdragande av fruktbarheten i byn. Sådana
anfall försvarar man sig emot.
Likheten
mellan den Gamla Kvinnan med svärtat ansikte och det svarta ansiktet hos
Demeter och de två hjälpredorna Pluto och Persefone ligger troligen bakom
ursprungen till seden med de tre kungarna, med den svarta Melkior
representerande Demeter.
Festival för
Befana i Rom vid natten innan trettondagen är klart och tydligt besläktad med
denna festival för Demeter och termen Befana är uppenbarligen en förvrängning
av Epiphany (det engelska namnet på trettondagen som, högtid som hålls till
minne av de tre vise männens besök hos den nyfödda Jesus Kristus, övers. anm.).
Hon är helt klart en gammal häxa och oljuden vid denna festival är klart
förknippad med den antika och uråldriga seden att frigöra området från ond
påverkan (se även nedan). Samma ceremonier som fanns i Befana på
trettondagsafton var eller är också följda i Toskanska Romagna och på andra
platser i Italien (Frazer, ix, sid. 167).
Frazer ser
riktigt referenser i den Bulgariska Gamla Kvinnan och det Thrakiska systemet
till sädes Modergudinnan demeter som i form och likhet av en gammal kvinna bringade
välsignelser till Celeus, kung av Eleusis, hus, och återupprättade den
förlorade fruktbarheten till de osådda Eleusiska fälten. Kuker och Kukerica, de
manliga och kvinnliga mimarna representerade Pluto och Persefone. Dessa
ritualer finns fortfarande från öst till väst och representerar de äldsta av
religiösa festivaler och högtider (Frazer, viii, sid. 334-335).
Vi är således
direkt i mitten av de Eleusiska Mysteriekulterna och länkade med samma
mysteriekulter från antik tid från Apollokulten i det tidiga Europa och för
Dionysius och för jordbrukssymboler i kulten för dyrkan av solguden. De
tjurslaktande kulterna är således inblandade och vi ser från tiden för
dedikationen av tjurar som offrades av grekerna i Magnesia efter dess
dedikation i början av såningen att vi har en gemensam föreställning för
festivalen. Zeus är Demeters partner och den slutgiltiga produkten är
slaktandet av tjur till Zeus i motsvarigheten till månaden maj.
Julved,
järnek och murgröna, och mistel
Sommar- och
vintersolståmdet sågs som de stora vändpunkterna för året. Eldar tändes vid
båda solstånden. Midsommareldarna tändes i det fria och de unga hoppade över
eldarna. Denna sed återfinns hos kelterna på Irland, britannien och i Gaul men
även bland nordafrikanerna i Marrocko och Atlasbergen. Deras seder är mycket
äldre än den Islam som de också erkänner.
Seden att
tända eldar skedde i äldre tider bland hedningarna på första maj och vid Alla
helgons dag (1 november). Den asymmetriska naturen hos dessa högtider med den
för solstånden skall noteras. Högtiden Walpurgis (Valborg på svenska, övers.
anm.) på den sista dagen i april som föregick den första maj är högtiden för
att bränna häxor. Denna typ av högtider är också förknippad med de tolv dagarna
mellan jul 25 december och Trettondagen 6 January.
Eldar av
tallkåda tänds dessa nätter för att hålla häxorna borta. Eldarna är i allmänhet
större på trettondagsdagens kväll. I Silesia, brände folk eldar av tallkåda
mellan jul och nyår för att driva bort häxor från bondgårdarna. Detta var den
"riktiga tiden för utdrivning av mörkrets krafter ". På julafton och
nyårsafton skjuts skott över fälten och människorna virar halm kring
fruktträden för att hindra de onda krafterna från att göra dem skada. I Biggar
i Lancashire, Storbritannien så är nyårsnatten den traditionella tiden för
dessa eldar som tänts sen urminnes tider.
År 1644, brändes
nio häxor av kött och blod i Leith Links i Skottland (Frazer, ix, sid. 165).
Eldar tänds
på hösten men är inte lika betydelsefulla. Högtiden för Jungfruns födelse
den 8 september hörde traditionellt
ihop med oljud och våldsamheter som förknippades med Befana i Rom och som
traditionellt innehöll mord och avrättningar. Prof. Housman noterade att när
han bevittnade högtiden på Capri år 1897, så mördades några fler än de vanliga
åtta till tio stycken (Frazer, x, sid. 221).
Eldar tänds
även traditionellt vid midvintersolståndet den 25 december. Skillnaden mellan
eldarna vid midsommar och midvinter är att midvintereldarna tänds inomhus och
utgör en del av ritualen för åkallan av solguden till hans ställning och plats
som överhöghet i himlen. Så midvintereldarna utvecklade en mer sluten eller
familjär typ av atmosfär.
Det är
möjligtvis av betydelse att på Shetlandsöarna, så började julfirandet (Yule
eller Christmas) sju dagar innan jul och slutade vid Antinmas, alltså den
tjugofjärde dagen efter jul.
Människorna
på Shetlandsöarna kallade detta firande för Yule. Sju dagar före jul släpps
alverna, som kallas Trows av invånarna på Shetland, fria från sina hem i jorden
och vistas över mark om de så vill. Detta är troligen ursprunget för
alvsymboliken om och med Santa Claus (jultomten, övers. anm.). Det verkar vara
besläktat med misstyret hos de sju dagarna i Saturnalia som ledde fram till 25
december.
De viktigaste
ritualerna i Yule var sanerandet vilket var tvunget att utföras riktigt för att
kunna ha att göra med gråfolket som alverna kallades.
De moderna
myterna som kommer från USA om grå utomjordingar är inget annat än en återkomst
av alverna vid Yule.
På den sista
dagen för helgen, den tjugofjärde dagen efter jul, som kallas up-helly-a, eller
Uphalliday på Shetland, alla dörrarna öppnades och en hel del pantomimisk
jagande skedde för att bli av med de elaka alverna.
Folk läste
fromt Bibeln och viftade sturvulet med järn "för det är välkänt att alver
inte klarar av åsynen av järn." Spädbarnen vaktades försiktigt och renades
av lärda visa kvinnor. Utan tvekan har vi här tecknet för det onda ögat
inblandat som en antik sed (jfr. även uppsatsen Korset: Dess Ursprung och
Betydelse [039]).
När dagen
grydde efter den tjugofjärde natten så försvann Trow eller Gråfolket och julen
(Yule) hade tagit slut.
Seden att
förbanna onda krafter och häxor under en natt satt åtsidan för detta syfte
under perioden för vintersolståndet och högtiderna kan spåras från Rom och
Kalabrien i söder likväl som så långt norrut som Shetlandsöarna. Det sträcker
sig även från Irland till stäpperna (Östeuropa till Centralasien, övers. anm.)
och ned till Afrika.
Vi vet att
germanerna brände jul- (Yule) vedträet som var en antik sed redan vid
1000-talet. År 1184 upptecknar prosten i Ahlen i Münsterland seden att ta ett
träd för att tända högtidselden vid Herrens födelse (Frazer, x, sid. 247).
Detta återfanns i Britannien i antika tider och var lik den hos teutonerna att
tydligen kelterna. John Brand citeras av Frazer som sägande att Yule-blocket är
en motsvarighet till midsommareldarna som hålls inomhus på grund av det kalla
vädret vid vintersolståndet (ibid., not 2). Detta var ingenting annat än den
felaktiga tillskrivningen till 25 december för solståndet vilken sattes åt
sidan för dyrkandet av solen (Frazer, x, sid. 246). Tändandet av trädelden var
för att hjälpa solen att åter tände sin falnande lampa, och hela systemet med
eldar och ljus vid födelsen inför den Himmelska Jungfrun är den uråldriga
dyrkan av Modergudinnan och hennes nyfödda barn Solen. Lamporna hjälper till
att tända den himmelska elden för Solen och detta är den grundläggande
föreställningen bakom flammorna och deras användning inom Zoroastrianismen.
Julvedträet
hölls även bland europeiska grupper och lades på elden för att jaga bort åska
och stormarnas inverkan. Så förhållandet är tydligt mellan de gamla gudarna hos
teutonerna för åska och blixt och väder och julvedträet vid solståndet.
Misteln var
helgad i druidernas religion. Druiderna som kom via Egypten som magi togs upp
av Milesianerna i Spanien från bland Gadelianerna före Scoto-Milesianerna för
till Irland. Därifrån spred de sig in till Britannien och Europa (MacGeohagen
The History of Ireland, Sadlier, NY, sid. 42; jfr. Frazer, ii, sid. 358, 362;
xi, sid. 76 ff, 301).
Plinius
(Natural History, xvi, sid. 249-251) härleder ordet Druid från det grekiska
ordet för ek som är drus. Det är dock samma eller liknande i keltiskan, där det
är daur. Druiderna är således ekens präster. Deras kult är alltså uråldrig och
förknippad med ekdungarna. Andra forskare föredrar att härleda namnet från
roten till ordet som betyder kunskap eller visdom – alltså var de trollkarlar eller
magiker. Detta kommer också från titeln Magi som de innehade (jfr. Frazer, xi,
sid. 76-77, not. 1 till sid. 76).
Den druidiska
kalendercykeln var om trettio år och det verkar finnas ett släktskap i deras
dyrkan med den hos Boetianerna som, likt de, dyrkade eller åkallade eken och
således, bägge två, hade en aryansk koppling. Boetiska cykeln, i högtiden för
den store Daedala, var en om sextio år och inte trettio. Detta kan ha
tillhöroghet till den aryanska seden som följs bland indierna om den sextioåriga
cykeln som baseras på den stjärnbaserade cykeln för Jupiter.
Misteln skärs
med en guldskära på den första eller sjätte dagen av månaden (Frazer, xi, sid.
77-78). Den förknippas med fruktbarhet och hölls för att få boskapen och
kvinnorna att bli få en avkomma. Den ansågs ha fallit från himlen och kallades
för allhelande (Frazer, xi, sid. 77-79, 82). Två vita oxar offrades vid
skärandet på den sjätte dagen i detta syfte. Prästen var klädd i en vit dräkt.
Det skars på den första dagen av månaden av italikerna och på den sjätte dagen
av druiderna. Denna skillnad förklaras troligen genom inledningen hos den
månkalendariska månade hos de båda systemen. Ingen av dem skar misteln med ett
järnföremål. Den var inte tillåten att röra vid marken och fångades därför upp
i vitt tyg. Italikerna trodde att misteln som växte på ek hade liknande
egenskaper om vi accepterar Plinius och således fanns det likhet i tron hos
båda systemen. Vi är alltså tillbaka till fruktbarhetssystemet hos Saturnalia
och helandet hos mysterierna och Apollo, men i en antik form gemensam med
aryanerna före år 1000 f. Kr.
Detta system
var så urgammalt att det var gemensamt till och med med det hos ainufolket
i Japan, som också höll det heligt. De använder dock misteln skuren från sälg,
eftersom det trädet är heligt för dem. De är överens med både druiderna (i
dess kurerande egenskaper) och italikerna (angående kvinnans fruktbarhet för
barnafödsel) i deras tro (Frazer, xi, sid. 79).
Denna tro
sträcker sig ända till infödingarna på Mabuig Island i Torres Sund (ibid.). Den
gemensamma tron återfinns även i Afrika bland Walosfolket i Senegambia (ibid.).
Dyrkan av
misteln som en helare för allt återfinns bland de schweiziska bönderna och
bland svenskarna (ibid., sid. 82). Den nordiska guden Balder sas ha dödats med
en mistel och Frazer ger en utförlig redogörelse för detta ämne i sitt verk.
Misteln
användes som medicin mot epilespi i allmänhet och och detta av höga medicinska
myndigheter i Storbritannien och Holland så sent som på 1700-talet (ibid., sid.
83, notera Ray i UK år 1700, Boerhaave i Holland år 1720 och hans elev Van
Swieten år 1745).
Misteln anses
skydda mot blixt och eld och därför förknippas den även med Yulesystemet
(Frazer, xi, sid. 85).
Den användes
vanligen vid midsommareldarna och vid denna tiden så förknippades den med guden
Balders död. Detta verkar ha inkluderat verkliga människooffer vid denna tid i
Danmark, Norge och Sverige (Frazer, xi, sid. 87). Seden att kasta offret som
valts genom lottdragning in i Beltane-elden samt även den Gröna vargen av
midsommareldarna förknippas med detta system för dyrkansom trädandar eller
vegetationens gudar (ibid., sid. 88).
Dyrkan av
misteln förknippas direkt med kulten kring dyrkan av eken och var vanligt bland
alla aryaner. Kelterna i Mindre Asien dyrkade vid dungen som kallades
Drynemetum vilket är rent keltiskt och betyder Ekens Tempel. Dessa är dungar
vilka även innehöll en fallos som det talas emot i Bibeln.
Bland
slaverna var eken en helig symbol för den store guden Perun och eken rankas bland
de heliga träden bland germanerna. Den vördades av dem i antiken och vissa av
dessa utövanden och attityder har överlevt till idag (Frazer, ibid., sid. 89).
Eken var även
helig för italikerna och bilden av Jupiter på Capitoleum var ursprungligen inget
annat än ett naturligt ekträd. Vid Dodona, dyrkades även Zeus som närvarande i
en ek. Frazer drar slutsatsen att aryanerna, inklusive kelterna, germanerna och
litauerna, höll gemensamt eken som helig före deras skingring och detta
gemensamma land måste ha varit fullt av ek. Misteln är bara dess symbol, som om
himlen skänkte en aspekt av helande, skydd och fruktbarhet.
Tändandet av
heliga eldar, vare sig bland kelterna, germanerna eller slaverna, är alltid
genom användning av ek, gnidande två pinnar mot varandra eller gnidande av ek
på en grå granitsten (inte röd). Samma typer av seder återfinns från germanerna
till det skotska högländerna i tändandet av nödeld (jfr. Frazer, xi, sid. 91).
Frazer säger
att den eviga elden för Vesta i Rom underhölls med ekved. Ekved brändes även i
de eviga eldarna framför den heliga eken i Romove i Litauen. Stora bitar av ek
bränns även från midvintersolståndet fram till årets slut och ersätts av ett
nytt ved och askan blandas med utsädet för fruktbarhet.
Den
gemensamma länken i alla dessa historier är brännandet av eldar och skärandet
av mistel. De antika aryanerna trodde, som vi kan sluta oss till från myten om
Balder, att eken var guden och mistelns förening med den garanterade långt liv.
Det mänskliga offret på midsommarelden försäkrade grödans liv. Användningen av
mistel och julvedträet vid midvintersolståndet såg också till gudens offer som
representerades av människan som intog hans plats , samt återkomsten av
systemet med solen. Detta är den underliggande symboliken i jultraditionen
(jfr. Frazer, xi, sid. 93).
Medan misteln
stod kunde varken guden eller ersättaren bli skadad. Skärandet av misteln var
både signalen och orsaken till hans död.
Järnek och
murgröna påstås representera manligt och kvinnligt. Murgröna klänger och
slingrar sig – och antas representera det kvinnliga. Järnek är prickly och
upprättstående – vilket antas representera det manliga.
I Surrey i
England, används ett järneksträdträd för att föra ett barn igenom en klyka för
att hela utslag medan det vanligen handlar om en ask på andra platser (Frazer,
xi, sid. 169, not 2).
Järneken var
helig för Fratres Arvales eller Bröderna av de Plöjda Fälten. Detta var en
romansk skola av tolv präster som utörde offentliga religiösa riter i jordbrukssyfte.
De bar kransar av säd. Deras offer gjordes i gudinnan Dias dunge ungefär åtta
kilometer ned längs Tibern från Rom. Dungen innehöll lager och järnek. Den var
så helig att straffoffer gavs varje gång ett träd eller till och med en gren
från ett träd föll till marken. Detta var självklart mer troligt att det skedde
i samband med snön och stormarnas ankomst vid midvintersolståndet. Därför
konceptet också om järnek och den vita julen. Mer uttryckliga offer var tvunget
att göras då ett av träden slogs av blixten. De grävdes då upp med roten,
hackades upp och brändes och andra träd planterades i dess ställe. Vid den
romerska festivalen för Parilia vilken var för flockarnas och hjordarnas
välmåga, så bad bönderna om förlåtelse om de inträdde i en helig lund, satt
under ett heligt träd, eller högg ned grenar från heliga träd för att utfodra
fåren (jfr. Frazer, ii, sid. 123).
Plinius säger
att skogarna tidigare var templen för gudomarna och att även under hans tid så
dedicerade bönderna ett högt träd till en gud med ritauler från äldre tider
(Plinius Natural History, xii, sid. 3).
Murgröna är
symbolen för mysteriekulter. Den tuggas av de som går på den backanalska
festerna. Den förknippas med guden Dionysius, eller Bacchus. Murgröna användes
av grekerna som en av de två eldpinnarna. Den fasta pinnen tillverkades ofta av
en parasitisk eller slingrande växt som vanligen var murgröna. Den rörliga
pinnen tillverkades vanligen av lager. Ek användes också vid tillverkning av
denna pinne.
De gamla
Indierna använde en parasit (det klättrande fikonet) som pinne för
eldtillverkning genom användning av parasiten som det manliga begreppet.
Grekerna verkade ha vänt på detta koncept. Murgönan ansågs som kvinnlig och
lagern som manlig. Ändå är på grekiskan
ordet för murgröna ett maskulint ord och murgrönan förknippades i antkien med
den manliga guden Dionysius. Ordet för lager är i femininum och identifieras
med en nymf. Således kan vi sluta oss till att grekerna liksom indierna såg
koncepten på lika sätt i uråldrig tid, men förändrade kanske dem genom medlen
(Frazer, ii, sid. 251-252).
I antiken var
murgröna förbjuden att röra eller nämna (Frazer, iii, sid. 13 ff.). Murgröna
var även helig för guden Attis och därför kommer vi sedan även till tallen som
också var helig för den guden (jfr. Frazer, v, sid. 278 samt se uppstasen
Korset: Dess Ursprung och Betydelse [039]).
Murgröna var
även helig för guden Osirus (Frazer, vi, sid. 112) samt även för drömmar
(ibid., x, sid. 242). Således ser vi en gemensamhet mellan systemet för en
treenig gud och mysteriekulterna i allmänhet som naturligt knyter samman till
systemet med solståndet och soldyrkan. Så järneken och murgrönan är symboler
även för eken och andra dungar och träd som är dedicerade till gudomarna som
fördöms så mycket av Bibeln.
De dekorerade
tallarna härstammar direkt från mysteriekulterna och dyrkan av guden Attis. Han
anses ha varit en man som blev till ett träd och är därför förkroppsligandet av
den urgamla trädanden som vi möter i det antika Indien eller i Indusmytologin
från så tidigt som Harappa och Mohenjo Daro. Han är klart och tydligt en
fruktbarhetsgud för säden och bär en frygisk kappa likt Mithras (från statyn i
Lateran; Frazer, v, sid. 279).
Intagandet av
tallen klädd med violer och ullband är som att ta in Majträdet eller
Sommarträdet i modern folklig sed. Personen som var lagd till trädet var en
avbild som representerade guden Attis. Detta behölls traditionellt sett till
det kommande året, då den brändes (Firmicus Maternus De errore profanarum religionum;
jfr. Frazer, v, sid. 277 och not 2).
Det
ursprungliga syftet med denna sed var att hålla vegetationens ande intakt genom
det kommande året. Frygierna dyrkade tallen över alla andra och det är från
detta område som vi härrör mysterierna och Mithrassystemet. Den är troligen
helig för kulterna för att den är grön året om till och med så genom perioden
kring vintersolståndet i ett stort område, medan andra träd är nakna. Kom ihåg
att tallkåda brändes vid vintersolståndets högtider. Ursprunget är förlorat i
antiken för det Assyrisk-Babyloniska systemet.
Likheten med
guden Attis ändrades till solsymbolen som ett kärl på toppen och sedan till
änglar och andra typer av dekorationer. Dekorationerna känns lätt igen som
solen, månen och stjärnorna för det treeniga systemet från babylon med Sin,
Ishtar och Shamash eller Isis, Osirus och Horus i det egyptiska (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).
Murgröna var
även helig för Attis och hans eunuckpräster var tatuerade med symbolen av
murgröneblad (Frazer, v, sid. 278).
Pinjenötter
användes för att producera vin som användes i de orgiastiska riterna för Kybele
vilka i praktiken var motsvarigheter till de dionysiska orgierna och Strabo
jämförde dem (Strabo, x, 3. 12 ff).
Vid
festivalen i Thesmophoria, kastades de bland grisar och andra företrädare eller
symboler för fruktbarhet i Demeters heliga valv, i syfte att öka fruktbarheten
för marken och kvinnorna (Frazer, v, sid. 278). Således har vi kommit tillbaka
till festivalerna för Demeter och aspekterna som har behållits och vilka är
förknippade med julen i Europa i allmänhet som vi redan har sett.
Trettondagen
(Epiphany på engelska, högtid till åminne av de tre vise männens besök hos det
nyfödda jesusbarnet övers. anm.)
Termen
Epiphany betyder manifestation som uppträdandet av någon gudomlig eller
övernaturlig varelse. Detta tillskrevs till Antiochus IV Epiphanes, kung av
Syria (år 175-164 f. Kr.).
Det var även
känt som: dies luminum (dag av ljus); som de tre kungarnas dag eller den tolfte
dagen (trettondagen i Sverige, övers. anm.). Allt detta har vi behandlat ovan.
Sederna som förknippas med den härrör samtliga från de antika källorna som vi
ser i texten och har inte mycket att göra med tron.
Namnet lever
vidare i den stora festivalen och högtiden Befana i Rom (jfr. Catholic Encyclopedia,
art., Epiphany, Robert Appleton, NY, 1909, Vol. V, sid. 504). CE säger:
Det är svårt att
säga hur nära seden som då följdes av köpande av keramikfigurer, i kombination
med visslor och representerandet av viss typ av romerskt liv är förknippat med
den ganska lika seden och modet under december vid Saturnalia (ibid.). Men det
är knappast svårt att identifiera detta. Sederna var desamma och termen
tillskrivs till manifestationen av befana som gudinnan som vi ser ovan. Försöken
att sätta referensen i Hippolytus på Sakramentet av Dopet är felaktigt eftersom
han använder termen theophaneia och inte epiphania (ibid.).
Den första hållbara
referensen finns i Klemens (Stromateis, I, xxi, sid. 45). CE citerar denna
text som följer och går sedan vidare med att säga:
‘Det finns även
de som på ett mer än besynnerligt sätt tillskriver till vår Frälsares Födelse,
inte bara året utan även dagen, vilken de säger skulle vara den 25 Pachon (20
May) i det tjugoåttonde året av Augustus regering. Men efterföljarna till
Basilides firar dagen för hans Dop också, och spenderar den föregående aftonen
i läsande. Och de säger att det var på den 15 av månaden Tybi under det
femtonde året av Tiberius Caesar. Och vissa säger att det hölls den 11 samma månad.’
Numera är 15 och 11 Tybi 6 och 10 januari.
Både den
romersk katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan försökte skapa stöd för denna
gnostikernas sed under Basilides (Predikade i Rom under mitten av det andra
århundradet) att fira Kristi födelse likaväl som dop, men det finns inga
riktiga bevis för denna slutsats. Bevisen för festivalerna själva indikerar att
seden var den antika fruktbarhetsfestivalen och välsignandet för skörden. Av
detta steg seden fram om välsignande av vattnet och seden att kasta krucixix i
havet för att göra haven produktiva för fiskarna. Allt baseras i antik hedendom
och fanns inte närvarande i kristendomen fram till det fjärde århundradet.
Detta tillägg gjordes långt efter Origenes skrifter undeer det tredje
århundradet eftersom han inte nämner Epiphany i hans uppräkning av festivalerna
och högtider. Den första referensen till denna som en högtid för kyrkan är år
361 e. Kr. (jfr. CE, sid. 505).
Från
Sankt Nicholas till Santa Claus, jultomten
Sankt Claus,
jultomten, är en ganska sen uppfinning och kommer till oss som en produkt av
amerikansk kommersialism. Den härstammar huvudsakligen från germansk, tysk och
holländsk folktro. Den har sitt ursprung i entiteten som kallas för Sankt
Nicholas.
Mannen som
vanligtvis känns igen som Sankt Nicholas är Nicholas av Myra i Lycien. Han dog
den 6 december år 345 e. Kr. eller år 352 e. Kr. (Catholic Encyclopedia, Vol.
XI, sid. 63). Han är populär både inom den grekiska och den latinska kyrkan men
det är nästan ingenting känt om honom, förutom att han var biskop av Myra under
det fjärde århundradet (ibid., sid. 64). Han föddes i Parara i Lycien i Mindre
Asien. I sin ungdom så genomförde han en pilgrimsvandring till Egypten och
Palestina. Vid sin återkomst så gjordes han till biskop av Myra och fängslades
under förföljelsen av Diocletianus. Han frisläpptes vid Konstantins uppstigande
på tronen. Katolikerna påstår att han var närvarande vid kyrkomötet i Nicea men
hans namn förekommer inte på någon av de uppteckningar som finns i deras eget
medgivande (ibid.).
År 1087 så stal
italienska handelsmän hans kropp i Myra och tog den till Bari. Hans kult i
Italien härstammar från detta tillfälle. Det verkar som om detta skulle ha
orsakats av en kult över honom som utvecklats i Europa. De många mirakel som
tillskrivs honom har växt från en lång tradition, men, som vi kommer att se,
så har mycket av det hedniska rötter som skulle ha haft mycket lite att göra
med den egentliga människan.
Hans kult i
den grekiska kyrkan är gammal och speciellt framträdande i den ryska kyrkan
trots att de kom till långt efter honom (c:a. år 1000 e. Kr.). Kejsaren
Justinianus I byggde en kyrka till hans ära i Konstantinopel och hans namn
förekommer i liturgin som är tillskriven till Johannes Chrysostomus (ibid.).
Hans kult i
Europa startade från Otto Iis tid, vems hustru Theofania var grekisk. Biskop
Reginald av Eichstadt (d. År 991 e. Kr.) skrev en verstext betitlad Vita S.
Nicholai. Han är, eller var hedrad som skyddshelgon i Grekland, Ryssland,
kungarikena Neapel, Sicilien, Lorraine, biskopssätet i Liege och många städer i
Italien, Tyskland, Österrike och belgien, Campen i Nederländerna, Korfu i
Grekland, Frieburg i Schweiz och Moskva i Ryssland (ibid.). Han var
skyddshelgon för fiskare, handelsmän, bankirer och barn.
Hans reliker
finns fortfarande behållna i kyrkan S. Nicola i Bari. En oljig substans, känd
som Manna di S. Nicola, sägs utsöndras från hans reliker. Den ses värdefull
för medicinska syften. Hans förhållande till festivalerna och högtiderna den
5/6 december undersöks nedan.
En legend
förknippad med honom relaterar till skapandet av tre gyllene bollar, var och
gjord från hans lön för ett år och som rullades in genom fönstret hos en
behövande familj av fått många barn över en tid. Den första bollen påstås ha
landet i en strumpa (därför julstrumpor). Detta gjorde det möjligt för
mottagaren att gifta bort sina döttrar. Hans påstås ha blivit sedd vid det
sista tillfället. Det råder inga tvivel om ursprunget för de tre gyllene
bollarna för pantlånarna och symbolen för hans skydd för handelsmännen. Dessa
historier kommer vi att se har släktskap med andra myter.
Traditionerna
som förknippas med hans generositet skapade seden bland de normandiska franska
nunnorna att ge till de fattiga på Sankt Nicolaus dag eller afton och denna kom
att kalas för Boxing Day (låd dag, dag för presentgivande i företrädesvis
anglosaxiska och engelsktalande länder, övers. anm.) på grund av allmoselådorna
i kyrkorna. Dett blev traditionen bakom Boxing Day den 26 december. I Tyskland
ges även Kristusgåvor till de fattiga och de årliga paraderna tog an meningen
för den Himmelska Modern i mysterierna.
Vanan för
barnen att spara hela året för den årliga grisen vid julen i Holland ledde till
införandet av spargrisen.
Sammanblandningen
av även de falska romerska klädnaderna som prästerskapet bar vid dårarnas
festival och talet om Odens vilda färd och skägen för Magi (de tre vise männen,
övers. anm.) med alverna i Yulefestivalerna såg en gradvis utveckling.
Nicholas av
Myra var ett helgon i den romersk katolska kyrkan fram till år 1969 då han led
samma öde som många andra myter.
Sinterklaas
– föregångaren till Jultomten (Santa Claus)
Sinterklaas,
eller Sankt Nicolas, är en typisk holländsk folksed, som firas i Nederländerna
och delvis i Belgien.
Firandet av
Sinterklaas sker alltid på kvällen, efter solnedgången den 5 december i
Nederländerna och den 6 december i Belgien.
I firandet på
kvällen och natten så samlas barnen kring skorstenen och sjunger sånger till
Sinterklaas:
"Heerlijk
avondje is gekomen. Kom maar binnen met je knecht".
"Den
trevliga (eller Herrelika) aftonen har kommit. Kom in med din tjänare ".
Hans tjänare,
Svarte Petter, är svart. Han porträtteras alltid som neger med tjocka läppar
och öronringar och klädd i lustiga kläder. Detta härstammar troligen från
Demeter/Melchior nexus och förknippas senare med gott och ont som
förkroppsligas i legenden om Woden och Nöwi.
Sinterklaas
själv är en biskop med mitra och en bok med de goda gärningarna och synderna.
Han har en herdes stav och rider på en vit häst över hustaken. Svarte Petter
lyssnar vid skorstenarna för att avgöra om barnen sjunger rätt sånger och ger
de rätta gåvorna till hästen i form av hö och morötter.
Barnens presenter
förs in genom skorstenen.
Sinterklaas
är en synkretisk produkt av den gamla germanska och teutoniska religionen.
De germanska rötterna kan förklaras som följer:
Guden Woden
(även känd som Oden), som fortfarande koms ihåg genom användandet av namnet
onsdag, var den viktigaste guden för de gamla germanska stammarna (inte den
lilla grupp av människor som vi känner till som tyskar idag). Woden, som är en
historisk figur, gjordes till personifiering av en mångfald av tidigare gudar –
gudarna för vind och krig, dödsguden, fruktbarhetsguden, visdomens gud, och
solguden. Vi skall finna honom i mytologiska legender "ridande genom
luften på sin trogna vita häst, klädd i en fladdrande mantel." Vidare är
han beskriven som en figur med ett långt vitt skägg, och med en stor hatt på
sitt huvud. På grund av att han ansågs vara visdomens gud så hade han en bok i
sin hand skriven med runskrift och han bar ett stort spjut.
I dessa
historier så var han åtföljd av jätten Nöwi, som hade en svart countenance för
att han var nattens fader. Han var enligt legenden mycket kunnig i att skapa
rim och poem. Han bar i sin hand som ett tecken på fruktbarhet en kvast med
grenar.
Ur dessa
aspekter – den vita hästen, den vida kappan, den stora hatten, boken, spjutet
och den svarte Nöwi, med en kvast grenar, och poemen eller de poetiska
traditionerna – har vi så många paralleller med våra dagars Sinterklaas och
Zwarte Piet (Svarte Petter eller Peter) att det går bortom enbart
sammanträffande. Vi ser här även parallellerna med Demeter och de tre vise
kungarna av vilka en även var den svarte Melchior.
Om vi nu
lägger till detta de traditionella vanorna så kommer vi att fullända bilden. De
gamla germanska stammarna eller teutonerna lämnade alltid efter skörden en
kärva på marken för Wodens vita häst. Barnen gav, under tiden för Sinterklaas, hö i sina skor vid
skorstenen (strumpor vid skorstenen vid julen) för hans häst.
Vi ser här
samma traditioner som återfinns bland kelterna som gällde brännande av tolv
eldar och en trettonde större eld av halm. Vi ser även svarta ansikten från
systemet om Modergudinnan. Vi kan dra slutsatsen om ett mycket äldre ursprung
än det som tillskrivs till Woden. Denna del av de tidiga fruktbarhetskulterna
är besläktade med Apollo som solguden och mästare för mysteriereligionerna
bland Donaustaterna och in bland de hyperboreanska kelterna. Han drogs över
skyn i en vagn och ofta var denna avbildad som dragen inte bara av hästar utan
även av gäss och svanar. Likheten för dessa högtider fanns med de gamla
ceremonierna för Saturnalia som var traditionella före julen (den kristna julen,
christmas, se tidigare anm., övers. anm). I Nederländerna ser vi en mycket
tidigare tid än vad som nu är normal. Det var kanske trettio dagar före
vintersolståndet som vi såg i Saturnaliaexemplen ovan. Vi ser samma tradition
men undantagen så att de trettio dagarna för Misstyrets Herre som guden
Saturnus och Apollo relaterar till Epiphany (trettondagen, övers. anm.) snarare
än slutet på Saturnalia.
Dagens
traditioner i Nederländerna är att ge brev med choklad och mandelkakor.
Sambandet med de gamla runorna är uppenbart. Den germanska Wotanhögtiden var en
blandning om offer och fruktbarhetsfestivaler under och omkring
midvinterfestivalen. Män och kvinnor bland de germanska stammarna bad i dessa
tidiga tider efter en partner. Presenterna från Sinterklaas var även i form av
älskare gjorda av speculatius eller andra kakor. Även närvarande var djur i
form av sockermöss och grisar för att ersätta de riktiga djuren i offer.
Sinterklaas
är även skyddshelgon för staden Amsterdam och sjömännen som seglar från hennes hamnar.
Sinterklaas
klädnader är romersk katolsk. Det är inte underligt att reformationen, under
femtonhundratalet, försökte få bort dessa seder. Det var inte helt lyckat i
Nederländerna. Sinterklaas kom till liv igen efter en frånvaro på några
århundraden (eller efter att ha varit dold, ’underjordisk’) i det
protestantiska Nederländerna under den första halvan av nittonhundratalet.
Sinterklaas försvann i England och Tyskland och blev underjordiska rörelser.
Många seder flyttades helt enkelt till 25 december och fulländades med
julgranen och Santa Claus (i Sverige kallad jultomten, övers. anm.).
Acceptansen för Sinterklaas ’återfödelse’ i det protestantiska Nederländerna
gick snabbare och var tidigare än accepterandet av julgranen. Idag har
kommersialismen slagits för att få Santa Claus accepterad i Nederländerna,
eftersom många var emot denna förklädnad och förfalskning av Sinterklaas, även
om hans återfödelse i Nederländerna skedde på grund av vad som hade skett i
USA.
När
emmigranterna reste till de Förenta staterna som tog de med sig
Yuletraditionerna från Europa och speciellt tre element som kom att skapa myten
om Santa Claus.
Holländarna
bidrog med myten om Sinterklaas som anpassades från sin ursprungliga plats.
Pere Noel (Franskans namn på jultomten, fader jul, övers. anm.) traditionen med
röda klädnader kom också som bidrag från Europa. Tyskarna tog med sig
traditionen med Kristi gåvor och kallade dem Christkindl eller traditionen om
Barnet Kristus. Namnet Kris Kringle utvecklades från denna term. Washington
Irving diskuterade i Knickerbocker Tales (’äppelknyckar’historier (läs
äppelknyckarbyxor, korta byxor ihopsnörda under knäet, övers. anm.) (c:a. 1820) alven Santa Claus som ger vid
strumporna precis som St Nicholas.
Clement Clark
Moore införde en hel del nya element i sitt poem A Visit from Saint Nicholas
(Ett besök från St Nikolaus, jultomten, övers. anm.) som omdöptes till ’Twas
the Night Before Christmas (Det var natten för jul, övers. anm.). Haan införde
sådana element som den åttonde renen som innehöll den traditionella framställan
som vi ser angående åska (dunder, övers. anm.) och blixt som gudarna från
Yuletraditionen i form av Donner (Donder) och Blitzen.
Santa Claus
var fortfarande en alv från Yuletraditionen fram till det amerikanska
inbördeskriget då Thomas Nast från Harpers Weekly fick i uppdrag att teckna en
serie omSanta Claus. Han fortsatte med detta efter inbördeskriget och förlaget
McLaughlin Brothers Printing Company experimenterade med färgen på Santa Claus
läder och bestämde sig för rött.
Den slutliga
förändringen kom år 1931. När den skandinaviske Haddon Sundblom inhyrdes av
Coca Cola till att måla Santa Claus. Vid sin modells död så tecknade han Santa
Claus efter sitt eget ansikte. Detta fortsatte i tjugofem år.
År 1941 så
skrevs sången Rudolf med Röda Mulen. Den spelades in på skiva av cowboysångaren
Gene Autry.
Coca Colamodellen
och färgerna och de amerikanska myter som omgav figuren är nu slutprodukten
av åtminstone tretusen år av hednisk avggudadyrkan inlindad och paketerad
i krass kommersialism som först utgick från handelsmännen i den romerska Saturnalia
och som kom att fulländas i USA.
Det finns
ingenting kristet kring den så kallade Christmas (julen, övers. anm.) och den
är i själva verket så djupt rotad i falsk religiös vidskepelse så att den är
ett direkt brott mot den bibliska lagen. Ingen kristen kan följa den och
fortsätta att vara kristen.
Påsken
(traditionen om den hedniska påsken, Easter, övers. anm.)
Frazer noterar,
och riktigt så, att om det var fallet rörande julen att hedningarna hade antagit
och synkretiserat hela systemet och gett det kristna namn, så finns det ingen
anledning att anta att samma sorts motiv:
Kan ha lett de
kyrkliga myndigheterna till att införliva påskhögtiden för deras Herres död och
återuppståndelse med döden och uppståndelsen för en annan asiatisk gud som
inföll vid samma årstid (v, sid. 306).
Frazer går vidare
med att konstatera att:
Nu bär de
påskriter som följs i Grekland, Sicilien och södra Italien i vissa avseenden en
slående likhet med riterna kring Adonis och jag har föreslagit att kyrkan kan
ha, medvetet, anpassat högtiden till dess hedniska föregångare i syfte att
vinna själar till Kristus (ibid.).
Adonis är den
syrianska motsvarigheten till Adonai eller Herre.
Frazer anser
att denna anpassning troligen ägde rum enbart i den grekisktalande världen
snarare än i den latinska, eftersom dyrkan av Adonis verkar ha gjort en försvinnande
intryck i väst och med säkerhet inte utgjorde någon del av den officiella
romerska religionen. Han säger:
Platsen som den
kan ha tagit i de vulgäras tycke intogs redan av den liknande men mer
barbariska dyrkan av Attis och den Stora Modern (ibid.).
Döden och
uppståndelsen av guden Attis firades officiellt i Rom på den 24 och 25 mars,
den senare ansågs vara vårdagjämningen och därför den mest passande dagen för
förnyelsen av en växtlighetens gud som hade varit död eller sovande genom
vintern. Enligt en gammal och vida spridd tradition så firades 25 mars som
Kristi död utan hänseende till månens faser. Denna tradition följdes i Frygien,
Cappadocia, Gaul och, vad det verkar, även i Rom självt (jfr. Frazer, v, sid.
306). Tertullian bejakar att Kristus blev korsfäst den 25 mars år 29 e. Kr.
(Adv. Jud., 8, Vol. ii, sid. 719, samt även av Hippolytus och Augustinus; jfr.
Frazer, v, fotn. 5 till sid. 306).
Detta är en
absolut omöjlighet historiskt och astronomiskt, och ändå verkar uppfattningen
ha kommit att bli djupt rotad i traditionen (jfr. Frazer, v, sid. 307 och
uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen
och Uppståndelsen [159]).
Det verkar
således som att dessa första traditioner har något samband med med Attiskulten.
På liknande sätt så var tallen eller pinjen helgad för guden Attis och det är
ingen slump att alla gamla reliker från korset är av dessa träslag (jfr.
uppsatsen Korset: Dess Ursprung och
betydelse [039]).
Detta är
Frazers åsikt och även den för Duchesne att datumet för Kristi död och
uppståndelse vanemässigt refererades till som den fiktiva dagen 25 mars för att
harmonisera till den äldre festivalen för vårdagjämningen. Detta verkar ha
liknat en äldre tro att det var på just den dagen som världen hade skapats
(Frazer, ibid., sid. 307).
Uppståndelsen
för Attis som i sig kombinerade karaktärerna hos den gudomlige Fadern och den
gudomlige Sonen firades officiellt i Rom på samma dag.
Således är
det inte bara en synkretism av doktrinerna om uppståndelsen som vi har att göra
med, utan vi ser även ursprunget för doktrinerna om modalism där en gud har
attribut av eller skilda spekter som form av den ena men i åtskillnad och från
vilken föreställningen om treenigheten formades.
Det finns även
ett mer nyligt kätteri i konceptet om att "Jesus är den ende sanne Gud"
som träder in i den protestantiska kvasi-gnostiska teologin.
Detta ersättande
fenomen där en hednisk festival ersätts av en med kristna namn kan ses med ett
antal hedniska festivaler. I linje med toelogin om Modergudinnan och den
Himmelska Jungfrun så trängdes Dianafestivalen ut till förmån för för
festivalen för Jungfruns Antagande i augusti. Liknande förändringar var den
hedniska festivalen Parilia i april som ersattes med högtiden för St Göran (St
George i engelskspråkiga länder, övers. anm.).
Midsommarens
vattenfestival i juni ersattes med högtiden för St Johnnes Döparen. Var och en
har förbindelse med den typologi som de ersatte. Alla helgons dag i november är
den antikt hedniska De Dödas högtid. Kristi födelse ersatte den för solen.
Påsken är helt enkelst högtiden för den frygiske guden Attis vid
vårdagjämningen. Det skall även hållas i minne att Frygien och dess invånare
var källan för Mithrassystemet och mysteriekulterna i allmänhet (se även
uppstasen Nicolaitanerna [202]).
Mithras
introducerades i Rom av pirater som fångats av Pompejus cirka år 63 f. Kr.
Själva platsen som firade Kristi död vid vårdagjämningen var samma plats som
var ursprung för dyrkan av guden Attis, eller där den slagit sina djupaste
rötter, nämligen Frygien, Gaul och uppenbarligen rom självt. Frazer säger att
det är svårt att se detta sammanträffande som en slump (v, sid. 309).
En annan
karaktäristik som är ett sammanträffande med uppståndelsen är att datumet även
tillskrivs till den 27 mars, två dagar senare och det är här som den förkortade
perioden om korsfästelse på fredag och uppståndelse på söndagen förekommer.
Frazer noterar att den liknande förkjutningen av kristna till hedniska firanden
förekommer i högtiderna för St Göran och Jungfruns Antagande (v, sid. 309).
Det är kanske
en talande sak i synkretismen när vi ser att traditionerna för Lactantius och
det verkar som om den kristna kyrkan i Gaul placerade Kristi död den 23 och
uppståndelsen på den 25 helt i enlighet med Attishögtiden. Detta är omöjligt
för varje år av den hebreiska kalendern som Kristus möjligen kunde ha blivit
korsfäst och är direkt relaterat till dyrkan av Attis (jfr. Frazer, ibid.).
Vid det
fjärde århundradet klagade dyrkarna av Attis bittert att de kristna hade gjort
en imitation av deras teologi eller uppståndelsen av Attis och de kristna
påstod att Attis uppståndelse var en djävulsk förfalskning av kristi
uppståndelse.
Dock känner
vi till från historia och lingvistik att det ursprungliga datumet för
uppståndelsen baserades på Herrens påsk vilken baserades på månkalendern och
inträffade den 14 och 15 Nisan och gick vidare till Ulloffret på söndagen.
Således kunde Herrens påsk infalla på en av två dagar i veckan med olika
avstånd till söndagens Ulloffer som markerade Messias uppstigande och inte hans
uppståndelse som inträffade föregående afton. Påsken (den hedniska, Easter på
engelska, övers. anm.), å andra sidan, var sluten till en korsfästelse på
fredagen och en uppståndelse på söndagen i direkt strid med Skriften.
Ursprungligen var den på de fastställda datumen i Attiskulten. Ordet Easter
insattes i den engelska KJV översättningen av Bibeln för att ersätta ordet för
Herrens påsk för att ytterligare förklä frågan.
Ljus
vid årstidernas förändringar och påsken
Vi såg ovan
att ljus kom in i systemet för dyrkan från den gamlla aryanska religionen.
Det härstammade från en gemensam central föregångare och tillsynes förknippades
med det assyro-babylonska systemet som föregick inträdet av aryanerna i Indien
omkring år 1000 f. Kr. Detta kunde ses så tidigt som de tidigaste tiderna
för assyrerna under det andra eller till och med under det tredje årtusendet
före vår tideräkning.
Den antika
aryanska seden fortsatte bland germanerna med tänandet av bål vid påsken och
utskickandet av tända facklor till varje hem för att sätta igång eldar för att
jaga bort gudarna för åska och stormar. Denna tradition återfanns fortfarande
över hela Tyskland enligt Frazer då han skrev. Skillnaderna bland de
protestantiska och de katolska samhällena var att protestantiska ungdomar
skötte eldarna, medan de vuxna männen skötte dem hos katolikerna. Festivalerna
var direkt förknippade med de antika fruktbarhetsriterna. Kyrkan fördes senare
in som företrädare för processionen vilken fördes runt i enlighet med solens
gång. Eldarna tänds på påskbergen. Traditionen introducerades till katolicismen
som påskljuset. Detta enda stora ljus tändes under påsken på lördagen som
föregick påsksöndagen och sedan tändes alla kyrkans ljus på det. Detta
fortsatte under året fram till nästa påsk då ett ensamt påskljus tändes igen.
Bålen fortsatte att eldas i de katolska länderna och eldarna som brändes på
påskaftonen hade ofta en träfigur som kallades för Judas bränd tillsammans med
dem och som ofta blandades med askan av helgade palmgrenar som blandades med
sådden vid såningstid. Även där detta offer har tagits bort så kallas eldarna
själva för Judasbränning (Frazer, x, sid. 121). Frazer noterar att i Bayern
användes det nyss tända påskljuset till att tända lyktor och de unga männen
rusade till bålet för att tända det. Den som först kom fram belönades av
husmödrarna med röda ägg den kommande dagen, alltså på påsksöndagen, vid
kyrkans port. Brännandet av Judas åtföljdes av stort firande (ibid., x, sid.
122).
På samma dag
i Abruzzi, så samlades det heliga vattnet från kyrkan som skydd mot häxor och
deras ondska. Vaxet från ljusen placerades på hatten och var sedan ett skydd
mot åska och blixtar under stormarna. I Kalabrien och på andra platser i
Italien är sederna angående vattnet liknande. Liknande tro återfinns bland
germaner och tyskar i Böhmen (se även sektionen Epiphany).
R Chambers
(The Book of Days, London and Edinburgh, 1886, I, sid. 421) antecknar att alla
eldar i Rom tändes på direkt från den heliga elden som tändes i Rom i St
Petruskyrkan på påsklördagen (jfr. Frazer, x, sid. 125).
Vanan att
tända ljus verkar ske på aftonen före solens dag som en del av det gamla
soldyrkande systemet. Ljus utgör en del av gamla magiska riter och var gemensam
med de ockulta systemen och bland de animistiska systemen som härstammade från
assyro-babylonierna. Seden att tända ljus har en blandad symbolik. Ljusen i
Templet var specifika och begränsade för speciella syften som var relaterade
till de sju ljusen som Guds sju andar i den ensamma ljusstaken Menorah och de
sjuttio ljusen för Värden i Salomos Tempel. Detta tolkades senare av ockultister
som refererande till de sju himlarrna och de sju planeterna. Uppstigandet genom
de sju nivåerna i den animistiska shamanismen inträdde senare i judendomen
genom Merkabah Mysticismen.
Ljuset själv
hålls som en symbol för individualiserat ljus och följaktligen för livet hos en
individ i motsats till det kosmiska och universella livet (se Cirlot Dictionary
of Symbols, Dorset, 1991, sid. 38). Detta är en distinktion bland de ockulta
och inte hos kristendomen.
Seden att
tända flera ljus inför hedniska altare och senare i kristendomen baseras på
premisser nedärvda i den gudlösa och hädiska doktrinen om den Odödliga Själen
och försök att isolera helighet i individen genom handling av de andliga
krafterna som är inblandade genom lugnande av den vördade entiteten. Ju fler
entiteter desto fler ljus behövs. Dessa ljus står som symboler för det
panteistiska tänkandet i doktrinen om Själen. Sederna i judendomen grundas på
ett tänkande som arbetar på en lägre fysisk nivå, härstammande från den
babyloniska fångenskapen och mysticismen som trängde in i judendomen från den
tiden.
I
kabbalistisk judendom så inträder man genom Kavanahs port (eller koncentration)
genom meditation som baseras på ljuset. Symbolerna är således att man uppstiger
i sinnet genom meditation från ett ljus till ett högre sådant. Två av ljusen
kallas Bahir (skinande) och Zohar (strålande) vilket alluderar på två av de
viktigaste kabbalistiska klassiska verken (Kaplan Meditation and Kabbalah,
Weiser, 1982, sid. 118). Dessa ljussken överensstämmer med Sefirot. Dessa
system förstod av Rabbi Moshe de Leon (1238-1305) i hans Shekel ha Kodesh från
år 1292 e. Kr.
Detta system
av uppstigande är shamanism till det sjunde stora ljuset hos Ain Sof. Dessa är:
Tov (God) Nogah (Glöd) Kavod (Ära) Bahir (Skinande) Zohar (Strålande) Chaim
(Liv) och det oändliga och sjunde är Ain Sof (Kronan). Deras motsvarigheter i
Sefirot är Chesed (Kärlek) Geveruah (Styrka) Tiferet (Skönhet) Netzach (Seger)
Hod (Prakt) Yesod (Grund) (Kaplan, ibid., sid. 119).
Det antika
Zohar talar om olika färger med hänseende till eld och detta kan vara härrört
från Mazdeanska system. Färgerna för de sju nivåerna i dyrkan av Sin som mångud
identifierades med Ziggurat i Babylon (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).
Hela detta
system är ren mysticism och användandet av ljus i deras varierande former är
knutet direkt till magisk och mystisk tradtion förutom då de tänds i Guds
tempel som Menorah. Deras användning vid Hanukkah och Purim undersöks nedan.
Herrens
påsk eller den hedniska påsken
Metoden för
beräkning av solens dag vid vårdagjämningen var liknande beräkningen av
Ulloffret i Tredje Mosebok 23, men den var inte riktigt likadan. Det är därför
det finns en liten skillnad mellan Herrens påsk och det hedniska påsksystemet.
Universal Oxford Dictionary ger följande metod för bestämmandet
av påsksöndagen eller påskdagen vilket är den sanna dagen för solen som påsk.
Den följs på den
första söndagen efter den kalendariska fullmånen, alltså den fjortonde dagen i
månkalenderns månad – som infaller på eller närmast efter den 21 mars. Används
i vanligt tal för veckan som inleder påsksöndagen (Easter Sunday på engelska,
övers. anm.) (1964 print, sid. 579).
Detta är
regeln för att bestämma Easter eller Ishtarhögtiden och inte en regel för den
bibliska Herrens påsk.
Invändningen
blir väldigt tydligt förevisad i historien om den Quarto-decimanska dispyten
som inträffade under tiden från Anicetus ämbete till den för Victor (eller
Victorinus), biskopar i Rom från mitten till slutet av det andra århundradet (c:a.
154-190 e. Kr.).
Således, av
den Quarto-decimanska dispyten så känner vi till att detta falska och felaktiga
system för datering utgår från Rom under det andra århundradet och att det
bestreds av de inom kyrkan som undervisades av apostlarna, så som Polykarpen
som opponerade sig emot Anicetus och hans elev Polykratos som opponerade sig
emot Victorinus.
De senare
skrifterna av Sokrates Scholasticus (c:a. 439 e. Kr.) introducerade felet i
historien och är inkorrekt på ett antal grunder, av vilka många upptecknades av
de som sammanställde skrifterna om de Nicenska och postnicenska Kyrkofäderna
(jfr. NPNF Andra serien, Vol. 2, introduktion till texten).
Sokrates
upptecknar att Quarto-decimanerna höll månadens fjortonde dag och bortsåg ifrån
Sabbaten (ibid., Ch. XXII, sid. 130). Han skriver att det var Victorinus,
biskop i Rom, som exkommunicerade dem och censurerades för detta av Irenaeus
(ibid.). Han försöker, vid detta senare tillfälle, introducera en vädjan till
Petrus och Paulus i stöd för den romerska seden om påsk (easter) och den
Quarto-decimanska seden med Johannes (ibid., sid. 131). Han påstår att
ingendera parten kan framställa några bevis som styrker deras olika åsikter.
Dock känner vi helt korrekt till, genom Polykarpus och Polykratus, vilka var
direkt lärda av Johannes, skrifter, att Quarto-decimanerna vädjade till
Johannes. Inga vädjanden framställdes till Petrus eller Paulus till stöd för
den hedniska påsken på ett seriöst sätt. Det är mer därtill helt absurt att
föreslå att de tolv apostlarna skulle vara av delad uppfattning om hur man
skulle beräkna Herrens Påsk.
Sokrates är
klar över en sak och det är att kyrkan och Quarto-decimanerna inte höll datumen
för Herrens Påsk i enlighet med de moderna judiska beräkningarna (eftersom
tiden då han skrev, c:a. år 437 e. Kr. var efter införandet av Hillelkalendern
år 358). Han ansåg dem ha fel i nästan allting (ibid., sid. 131).
I denna sed så
ändrade de sig inte till de moderna judarna, som har fel i nästan allting, utan
de antog de från antiken och enligt Josephus i vad han har skrivit i den tredje
boken av hans judiska historia,
alltså Antiquities of the Jews, III, 10 vilken
här citeras helt:
I månaden
Xanthicus, som kallas Nisan av oss, och som är årets början, på den fjortonde
dagen av månaden, medan solen är i vädurens tecken, för under den månaden var
vi befriade från slaveriet under egypterna, han har även utnämnt att vi skall
offra varje år det offer som, medan vi tågade ut ur Egypten, de befallde oss
att offra, som kallas Herrens Påsk.
Vädurens
tecken avslutas den 19-20 april och således kunde inte Herrens Påsk infalla
under denna tidsperiod. Den 14 kunde inte infalla före vårdagjämningen och
således har vi här de urgamla parametrarna för Herrens Påsk. Här ser vi att den
tidiga kyrkan inte följde den senare judiska traditionen under Hillel. De
flesta av Sokrates citat bortser ifrån denna viktiga och mest betydelsefulla
bit av bevis.
Förberedelsedagen
den 14 Nisan sågs således i antiken som inledningen av Herrens Påsk och det
datumet kunde infalla på vårdagjämningen men 15 Nisan som var den första Heliga
Dagen och kvällen då Herrens Påsk åts kunde inte infalla på vårdagjämningen.
Den antika seden är grunden för regeln numera, men efter förskingringen så
följer judarna bara den 15 Nisan och inte båda dagarna så som de gjorde
tidigare i enlighet med Femte Mosebok 16:5-7.
Vi ser även
från Sokrates här att Kyrkomötet i Nicaea inte fastställde tidpunkten för påsk
så som Audiani hävdade (se NPNF, ibid., sid. 131 och fotn. 14 till sid. 131).
Det bestämdes enlit de gamla traditionerna och detta känner vi till eftersom
det bestämdes enligt dyrkan av guden Adonis och guden Attis i överensstämmelse
med Ishtar eller Venus och systemet med soldyrkan. Det löste konflikten i de
hedniska systemen mellan Attis och Adonis. Nicaea antog helt enkelt den
hedniska påsken som den officiella festivalen genom att använda de hedniska
traditionerna men harmoniserade dem.
De
fastställde eller bestämde inte festivalen eller högtiden. Judarna upprättade
en helt felaktig och falsk kalender år 358 e. Kr., inte långt efter Nicaea så
som vi ser här av Sokrates. Denna händelse är mycket närmare hans tid och
därför mer korrekt antecknad. Alltså var den kristna Herrens Påsk närmast helt
eliminerad av hednisk tro, som upprättade påsken, eller en falsk kalender från
den rabbinska judendomen som flyttade datumen för Herrens Påsk i Nisan i
förhållande till månen. Kyrkomötet i Nicaea utfärdade dekret att bestämmandet
av av påsksöndagen som söndagen som följde fullmånen gjorde det praktiskt taget
omöjligt (men inte riktigt helt) för påsksöndagen att infalla på samma söndag
som Ulloffret på söndagen i Herrens Påsk om den skulle infalla på den 15 Nisan.
Alltså är det närmast omöjligt att få påsken och Herrens Påsk att sammanfalla
korrekt vid tillfällen. Detta påstås ha skett på grund av en vilja att
distansera de kristna från judarna men det är i realitetenen bestämning av
systemet för en falsk gud för att placera en sann hgötid fel och göra den i
överensstämmelse med panteistisk dyrkan.
Betydelsen
hos den hedniska påsken
Själva
språket när det gäller engelskan själv är mest talande. Herrens Påsk kallades
Pash i den tidiga kyrkans skrifter Termen Easter kommer från den gamla
anglosaxiska formen.
Universal Oxford Dictionary anger betydelsen av easter som kommande
från den gamla engelskans éastre eller den feminina pluralformen éastron.
Den säger:
Baeda härrör
ordet från Eostre (Northumb. sp. av Éastre), en gudinna vilkens festival och
högtid firades vid vårdagjämningen (ibid.).
Ordboken fortsätter
sedan till att förbise denna härledning och går sedan vidare till att förknippa
den med en kristen högtid efter att ha identifierat dess tidigaste användning
med gudinnans kult.
Vårdagjämningen
är tiden då dagarna börjar bli längre än nätternas längd (härav dagjämning) och
tillväxten börjar ta fart. Alltså symboliken för fruktbarhet.
Från detta
associerar vi med symboler som kaniner, harar och ägg et. Haren var en symbol
för fruktbarhet i det antika systemet i Babylon och detta återfinns i arkeologiska
fyndigheter. Harar och kaniner används i antik homeopatisk magi från Afrika
till Amerika (Frazer, i, sid. 154-155). De användes även i ceremonier för att
stoppa regn (i, sid. 295).
Inte bara
kristendomen antog äggsymbolen i sin ritual. Rabbinsk judendom antog också
traditionen av att inkludera ett ägg på Sederbordet vid Herrens Påsk, och
förvärldsligade påskmåltiden på en årlig och rituell bas. Tillsammans med deras
antagande av Hillelkalendern så håller de praktiskt taget inte Herrens Påsk
själva och förhindrar var och en som vill försöka följa deras system från att
göra så genom det falska kalendersystem som de har antagit.
Easter (fem.
pl. Eastron) är i verkligheten namnet på Ishtar vilket är ett annat namn för
Astarte. Som Ashtaroth, som är den hebreiska pluralformen som beskriver olika
lokala manifestationer av Astarte (5 Mos. 1:4; grekiska Ashtoreth), var hon den
kanaaneiska fruktbarhetsgudinnan Athtarath, uttalat som det verkar Ashtarath
eller Ashtereth.
Från detta
härledde grekerna Astarte och hebreerna behöll konsonanterna i skrift från den
hedniska gudens namn i den bibliska texten, men ersatte vokalerna med vokalerna
för ordet bosheth eller skam. Ashtarath eller Ishtar blev Easter i
anglosaxiskan före dess ankomst till Britannien.
Vid Ras Shamra,
i form av Anat, så spelar hon den framträdande rollen under förmörkelsen av
solguden Baal i roll som växligheten gudom (Interpreter’s Dictionary of the
Bible, Vol. 1, sid. 254). Hon är mindre tydlig i Palestina som Ashtaroth än
som Astarte som antar rollen som Anat där. Vad vi ser är samma roll spelad
av denna gudinna under olika namn, vilket verkar visa på någon lokal eller
annan form av betydelse. Detta verkar vara samma sak som distinktionen mellan
Artemis och Diana. De årstidsmässiga ritualerna i fruktbarhetskulten
för Baal och Astarte noteras i det tidiga Israel (Domarboken 2:13; 10:6; jfr.
Interp. Dict., ibid.). Samuel befallde Israel i Mizpah vid väljandet av Saul
att ta bort Baalim och Ashtaroth, vilket indikerar på att de var förknippade
och i plural (1 Sam. 7:4). Israel gjorde inte detta och bekännde sin avfällighet
från tron efter nederlaget ev Filisteerna (1 Sam. 12:10). I Första Samuelsboken
31:10, ser vi hennes kult i Beth-shan som inte var ockuperat av Israel, bli
förstörd vid tiden för David. Alltså var hennes kult allmän i detta område.
Hon kallades för Hornens Ashtaroth (Ashteroth-karnaim). Denna stad var Rephaims
stad och den låg inom Ogs, kung av Bashan, territorie (5 Mos. 1:4; 3:10; Josh.
12:4). Cherdorlaomer genomförde en räd mot Rephaim där (1 Mos. 14:5). Det
befolkades senare av Machir (Josh. 13:12,31)
och blev till en Israelitisk fristad (1 Krön. 6:71; jfr. Josh. 21:27). Detta
är representativt för gudinnan Astarte framställd som den behornade gudinnan
och representerad på samma sätt som Hathor kogudinnan i Egypten. Detta är
representationen av Ishtar med månguden Sin vems uppåtvända horn identifieras
i månskäran vid horisonten med Venus som morgonstjärnan (jfr. uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]). Detta system
var således antikt och var centralt för Rephaim och de religiösa systemen
i Egypten och Mindre Asien i allmänhet men centrerat kring det assyrobabylonska
systemet.
Formen av
ordet Ashteroth (a. soneka) är även ett vanligt substantiv som betyder flockens
unga eller avelsstam gällande produktiviteten hos får (jfr. 5 Mos. 7:13;
28:4,18,51). Den antika etymologin för termen föreslår sambandet med
djuruppfödning eller fruktbarhetssystemet och kan även vara varför
stjärntecknet för månaden vid vårdagjämningen var döpt till Aries eller Väduren
av de i antiken.
Astarte,
eller Easter i hennes varierande former, är Modergudinnan som nämnts ovan och
associerades med sonen-älskare som Herren, vilket är betydelsen av Baal, Adonis
etc. Som den Himmelska Jungfrun eller Modergudinnans figur var hon inblandad i,
som vi ser, symboliken kring den gyllene kalven som ledde Israel vilse i Sinai
under Moses (jfr. ibid.). I denna treenighet om Stjärnan, Solen och Månen ser
vi henne som gudinna av sensuell kärlek som aftonstjärnan (härav även Venus)
och krigsgudinnan var en morgonstjärna. Denna roll tillskrevs till Afrodite.
Denna titel är direkt relaterad åt Satan enligt Jesaja 14 och Hesekel 28. Hon
är relaterad till månguden Sin varifrån vi fått vårt begrepp av ordet (Sin är vid
sidan av namnet på månguden även engelskans ord för synd, övers. anm.) och är i
förening med solen som den tredje medlemmen i treenigheten. Högtiderna är
knutna till denna symbolik.
Ashtorethkulten
beskyddades av Salomo (1 Kung. 11:5). Hennes kultplats, som upprättades på
Förfallets Berg på Olivberget, på andra sidan Sion förstördes under Josias
reformation. I båda fallen så är denna kult knuten till fenicierna och
speciellt till sidonierna. Alltså var Sins tjursystem och Minotaurens offrande
på Kreta också direkt länkat till dyrkandet av ammoniternas gud Milcom och
Chemosh för moabiterna. De verkar vara förknippade med henne i formen Athtar,
den astrala Venus, av vilken Ashtoreth är den kvinnliga formen. Hon är hustru
till och allierad med baal i konflikten med Havet-Floden i Ras Shamratexten
samt i texter från den nittonde dynastin i Egypten, hon var bruden som gjordes
anspråk på av det tyrraniska havet. Hon förknippades med Baal som Givare av Liv
eller Död i sagan om kung Keret i Ras Shamratexterna. Här åkallar kungen en
förbannelse i namn av Athtarath-Baals-namn. Namnet är således associerat med
Baal och har både manliga och kvinnliga aspekter som hustru och givare av
fruktbarhet. Vid Ras Shamra, så övertogs hennes plats av Anath, syster till
Baal, men från de bibliska och feniciska inskriptionerna så var hon den mest
framträdande gudomen i antiken (Interp. Dict., ibid., art. Ashtoreth, sid.
255-256; jfr. uppsatsen Den gyllene
kalven [222]).
Egypterna
under den ptolemaiska dynastin i Edfu avbildade Ashtoreth som en lejonhövdad
gudinna. Detta är igen en association till den lejonhövdade Aeon och
mysterierna. Som Quodshu eller helighet, hållandes en papyrusplanta och en orm,
så står hon mellan den egyptiska fruktbarhetsguden Min och Resheph den semitiska
guden för förstörelse och död. Hennes hår bär i på det stiliserade sättet av
hornen för kogudinnan Hathor. Bronsfiguriner från Gezer avbildar en naken figur
med horn som anses vara Ashteroths. Hennes kultsystem frodades i Beth-shan från
det femtonde till det trettonde århundradet före vår tideräkning och under det
andra århundradet f. Kr. fanns det ett kultcenter i Delos för Astarte av
Palestina (ibid., sid. 256). Fruktbarhetssymbolerna som återfunnits är av
gudinnan med den behornade huvudbonaden och bysterna visades ofta hållande en
lotusblomma och en orm. Där Modergudinan avbildas så är det Ashera och hon har
en duva mot sitt bröst. Hon är även förknippad med den feniciska guden för
helande, Eshmun, av en ickedaterad inskription från Kartago. Rollen är endemisk
för kulten rakt igenom och återfinns hos kelterna och druiderna vilka var
exponerade mot Havsherrarna sedan väldigt gammalt. Ett namn förknippat med
henne i den assyriska formen Ishtar är Ishtar-miti-uballit eller Ishtar gör de
döda levande (ibid.). Altså är temat för uppståndelsen som förknippas med henne
vid påsken som Easter.
Profeten
Hesekel fördömer kbinnorna i Israel för att ha gråtit för Tammuz (Hes. 8:14).
Denna syrianska gudom sörjdes som den döende guden i ett avgudadyrkande Israel.
Tammuz
associerades med Himlens Drottning som även var den Himmelska Jungfrun så som
vi har sett. Kakor bakades till henne och profeten Jeremias fördömde denna sed
helt och hållet (Jer. 7:18; 44:19).
Himlens
Drottning var, som vi ser, en antik orientalisk gudinna. Hon förknippades med
skörden också och den sista skörden och säden dedicerades ofta till henne och
kallades för Drottningen (Frazer, ii, sid. 146; vii, sid. 153).
Drottningen
var i Aten gift med guden Dionysius (ii, sid. 136 ff; vii, sid. 30 ff). Det
verkar som om fullbordandet av den gudomliga föreningen så väl som de älskande
framställdes i ceremonin. Det är inte känt om gudens roll spelades av en man
eller av en bild. Attisk lag krävde att Drottningen spelades av en kvinnlig borgare
som inte hade varit med någon annan man än sin make (Frazer, ii, sid. 136). Hon
assisterades av fjorton heliga kvinnor, en för vart och ett av Dionysius
altare. Denna dionysiska ceremoni i mysteriekulterna utfördes på den 12 av
månaden Anasterion (eller vid februari). De fjorton var svurna till renhet och
fromhet av Drottningen vid den gamla helgedomen för Dionysius i Träsken vilken
endast öppnades på den dagen under året. Hennes bröllop verkar ha ägt rum
senare och enligt Aristoteles (Constitution of Athens, iii, sid. 5) vid kungens
gamla residens på den nordöstra sidan av Akropolis känt som bodskapsstallarna.
Det var inte desto mindre del av denna antika fruktbarhetsfestival av
vinrankorna och fruktträden som kändes för vilka Dionysius var gud (Bacchus för
romarna) (jfr. Frazer, ii, sid. 136-137 och not 1).
Drottningen
blev hustru till gudarna men kvarstod som frujtbarhetsgudinna och Modergudinna.
I denna roll var sädesaxens Drottning dragen i procession vid slutet av
skörden.
Drottningen i
Egypten var också fru till Ammon (vanligen benämnd Amun i svenska
översättningar, men här återgiven med det namn som Cox använder i sin text,
övers. anm.) (ii, sid. 131 ff; v, sid. 72) och personifierade således gudinnan
i person. Detta degenererade senare då den gudomliga hustrun var en ung och
vacker flicka av god familj som levde i de lösaste sexuella relationer fram
till hon nådde puberteten och sörjdes då och gavs till äktenskap (Strabo, xvii,
I, 46, sid. 816). Grekerna kallade dessa för Pallader efter deras jungfrugudinna
Pallas.
Denna
prostitution verkar i antik tid ha varit förknippad med dyrkan av Ishtar och
verkligen så spenderade de flesta av Easters eller Ishtars hängivna
följeslagerskor åtmminstone någon tid som tempelprostituerade som unga flickor
i kultcentren i Mindre Asien. Vid Korinth var prostitution allmän och praktiskt
taget alla i staden var vid något tillfälle inblandade i det.
Profetissorna
för Apollo hade även denna roll som hustru. Så länge som guden stannade i
Patara, hans vinterorakel och hem, så stängdes hans profetissor in med honom
varje natt.
Som Artemis,
den mångbröstade fruktbarhetsgudinnan i Efesus, hade gudinnan makar som
kallades essener eller kungsbin och vilka verkade leva i totalt celibat för en
bestämd period då de var helt hängivna gudinnan. Uppteckningarna och
inskriptionerna i Efesus visar att vissa var gifta.
Hon hade en
dunge av fruktträd runt sitt tempel (Frazer, i, sid. 7). Hon var således
förknippad med Demeter som var kallad för fruktbäraren (vii, sid. 63). På detta
sätt identifierades hon även med Diana som var beskyddare av fruktträd så som
hon själv var (i, sid. 15 ff). Denna Modergudinna identifierades av Frazer med
Skogens Konung och hans skogsgudinna Diana vid Nemi. Detta verkar fullständigt
rimligt och skulle förklara varför folkmassorna vid Efesus, i
Apostlagärningarna, refererade till gudinnan som Diana från Efesus. Denna
aspekt har överförts till kulten över Jungfrun och fruktträden välsignas vid
dagen för Jungfruns Antagande (Frazer, i, sid. 14 ff). Jungfrukulten i
kristendomen är ingenting annat än kulten för Ishtar, Astarte, Diana eller
Artemis i antik hedendom i en ny förklädnad och ibland i samma kläder.
Förhållandet
med mysterierna i Egypten bär vidare Osiriskulten vilkens dyrkare var förbjudna
att skada fruktträden (Frazer, vi, sid. 111). Dionysius var också gud för
fruktträden (vii, sid. 3 ff). Vi ser ett sammanlänkat förhållande här som visar
att dessa egentligen inte är skilda gudar, utan olika aspekter av samma system
av dyrkan med variationer på ett tema.
Dessa essener
i Efesus förväntades att inte ha sex med dödliga kvinnor så som fruarna till
Bel och Ammon, från tidig tid förväntades att inte ha sex med dödliga män. Det
verkar finnas en logik i den celibatiska hängivenheten till Himlens Drottning som
Modergudinnan. Det är därför som prästerna som var hängivna till henne levde i
celibat eller var eunucker Denna sed trädde in i kristendomen från de hedniska
kulterna och gnosticismen i sin anpassning av mysteriekulterna (se uppsatsen
Vegetarianism och Bibeln (Nr. 183)). Kvinnorna i Ishtarkulten i Mindre Asien
levde inte i celibat utan var promiskuösa. Det är troligt att Plinius kallade
Zadoks Söner i Qumran för essener på grund av det faktum att vissa i deras
orden var asketer som levde i celibat. De använde själva ingen sådan titel och
tillskrivningen av präster för en hednisk gud skulle ha varit extremt
förolämpande.
Som
Majdrottning var gudinnan representant för växtlighetens ande (ii, sid. 79,84)
både i Frankrike (ii, sid. 87) och i England (ii, sid. 87 ff).
Det verkar
vara en gemensam syn att Modern även var gudinna för sädes och den sista delen
av skörden dedicerades ofta till henne i symbolik och en speciellt kaka bakades
av denna sista skörd och gavs åt henne. Symboliken löper igenom hela Europa i
varierande former och har samma symbolik som identifieras med denna skördens
Drottning (jfr. Frazer, vii, sid. 149-151).
En kaka som
offergåva bakas av ny säd eller ris på hösten (Frazer, viii, sid. 120).
Rågskörden är vid påsk eller Herrens Påsk. Bland hinduerna gavs offer vid
skördens början antingen vid nymåne eller fullmåne. Rågen skördades på våren
och riset på hösten. Från de nya kornen gjordes en offerkaka som sattes fram på
tolv fat som helgats åt gudarna Indra och Agni. En gryngröt eller kokade korn
offrade till mångfalden av gudar, Visve Devah, och en kaka på ett fat gavs till
himlen och jorden (ibid.). Detta liknar uppteckningarna om givandet av kakor
till Himlens Drottning som nämns av Jeremia och verkar ha varit gemensam i
uråldrig tid för alla aryaner. Offren i hindusystemet var av den första skörden
och betalningen för prästerna var de förstfödda i boskapen och således ser vi
det antika systemet om de förstfödda bland aryanerna träda in i hinduismen.
Skördegudinnan är Gauri, Sivas hustru. Riskakor eller pannkakor gavs till en
plantformad bild av Gauri. På den tredje dagen kastas den i en flod eller en
vattentank. En handfull jord eller stenar tas hem från den platsen och kastas
runt i huset och trädgårdarna, och träden för att försäkra fruktbarhet. Detta
är samma effekt som seden att sopa kyrkorna i Italien på den tredje dagen av
påskfirandet och visar på den gemensamma antika traditionen som är mycket äldre
än kristendomen. Kakorna har blivit till heta kors som brinner i kristendomen.
Samma
traditioner finner vi bland Chinfolket i övre Burma som ett offrande av den
första skörden och de förstfödda till gudinnan Pok Klai.
Denna
Modergudinna inträdde i buddhismen och östern som gudinnan Kuan-yin som blev
Avalokitesvara i Mahayanasystemet.
Hon trädde in
i kristendomen som den Himmelska Jungfrun som kallades Maria. Hon gjordes till
moder för Jesus Kristus och benämndes hädiskt för Guds Moder.
Vi kan se nu
att figuren för Modergudinnan trädde in i kristendomen som Jungfru Maria. Hon
benämnes Madonnan.
Vi kan se att
hennes aspekt som gudinna för växtlighetens ande blev emfaserad i tilläggandet
av ett svart ansikte på gudinnan i hennes roll som Demeter eller fruktbarhetens
vårgudinna i hennes aspekt som Artemis eller Diana.
I kristendomen
verkar denna aspekt vara känd som den Svarta madonnan.
Det fanns ingen
kult för Jungfru Mariam eller Maria under århundradena för den tidiga kyrkan.
ERE säger när den behandlar Mariakulten:
Inget nämnande
av Marias namn, inga referenser till henne, förekommer i artiklarna för
Nattvarden i Nya Testamentet; ej heller i den liturgiska tacksägelsen i Sankt
Klemens av Roms första epistel; inte heller i Didache; eller hos Justinus
Martyren eller i Tertullians beskrivningar om nattvardsgudstjänsten. Det enda
ställe då en åkallan av Sankta Maria skulle kunna komma in är i
minnesgudstjänst för Martyrerna eller minnesgudstjänst för de Avlidna; och om
detta är allt som St Cyprianus har att säga:
‘Ecklesiastikal
disciplin lär, som de trofasta känner till, att vid det tillfälle som martyrer
nämns vid namn vid Guds altare, då bes det där inte för dem, utan för andra som
åminns ges böner (Epp. i, [Opera, Oxford, 1682, sid. 81]).
Det finns inga
direkta bevis att bland ‘martyrerna’, Jungfrun ens var så mycket som nämnd
(ERE, Vol. 8, sid. 475-476).
Införandet av
Mariolatri skedde någon tid senare från införandet av de österländska riterna.
Efter att kyrkan hade antagits av det romerska imperiet så antogs de hedniska
sederna och heresi togs upp av kyrkan och sederna finns noterade av Epiphanius:
som heresi (Her,
lxxix) att ‘särskilda kvinnor i Thrakien, Scythien och Arabien’ följde vanan
att beundra jungfrun som en gudinna och offra till henne en särskild sorts kaka
[kollurida tina] därför kallade han dem ‘Collyridianer’. Deras sed (jfr. Jer.
44:19) och den underliggande uppfattningen var tveklöst reliker från hedendom
som alltid var hemtam och van vid kvinnliga gudomar.
Dessa kakor
gjordes för Himlens Drottning vid hennes festival, festivalen för Ishtar eller
Easter eller Astarte, sedan tiden långt före den babyloniska fångenskapen.
Epiphanius
var fast besluten att Maria [eller Mariam] inte skulle dyrkas. I St Markus
liturgi (Alexandrian), Maria var ursprungligen inkluderad i bönen att Gud
skulle ge vila till de heliga döda (ERE, ibid., sid. 478). Maria eller Mariam
ansågs vara helt död och ibland dem som väntade på uppståndelse.
Trinitarer,
och speciellt Cappadocianer, upphöjde Maria i respons till invändningarna
från de icke-trinitarer som senare kom att kallas Arianer (jfr. ERE, ibid.,
sid. 476). De upphöjde Kristus till Gud och upphöjde sedan ’Maria’ till Guds
Moder, och därför Modergudinnan och gudarnas moder. Dessa föreställningar
var rent hedniska och infördes inte förrän mot slutet av det fjärde århundradet.
W R Ramsey menar att:
Så tidigt som
vid det femte århundradet så var vördandet Jungfru Maria i Efesus ett senare
utbrott, i döpt form, av den gamla anatoliska dyrkan av Jungfrumodern (Pauline
and Other Studies, sid. 126; jfr. ERE, ibid., sid. 477, not 1).
Jungfru Maria
var ingen annan än Artemis eller Diana från Efesus som Paulus så modigt och
starkt opponerade isg emot (Apg. 19:24-35).
Genom den medeltida
perioden fram till nära kyrkomötet i Trent år 1563, så ser vi att Maria hade
blivit upphöjd i liturgin och blivit nämnd som:
Den heligaste,
fläckfri, välsignad, Vår Fru, Guds Moder och tankens följd, vilket fortfarande
visar att det är hon som bes för, avbryts av en hyllning ‘Hyllad är du full av
nåd … för att du frambringade världens frälsare.’ (ERE, ibid., sid. 478).
Det råder
ingen tvekan om att Mariam, eller Maria, Kristi moder, ursprungligen ansågs som
död och bads för och inte till och att detta urholkades och nöttes ned av
kulten för Modergudinnan, vilkens plats hon tog.
Modergudinnan
gavs ett svart ansikte som Demeter, fruktbarhetsgudinna, i decemberriterna och
som den Svarta Madonnan var hon således relaterad till fruktbarhet och
mysteriekulterna. Hennes kult, i varje form, är hednisk och en förolämpning på
kristendomen.
Kyrkomötet i
Trent försökte reducera avgudadyrkan som var förknippad med Maria och göra en
skillnad i koncepten av dyrkan som gällde Gud, Jesus, Maria och helgonen.
Följderna av
kyrkomötet nöttes senare bort av efterföljande påvar ända fram till våra dagar.
En av
judarnas högtider som reflekterar den persiska och grekiska påverkan är
Hanukkah. Den har ingen som helst religiös betydelse och arbetet upphör inte.
Det är en högtid vid den 25 av den nionde månaden som kallas Chislev (eller
Kislev) vilken ungefär motsvarar december.
Vi känner
till från Baruch 6:19 ff att babylonierna tände ljus inför sina avgudar och
detta nämndes ganska kritiskt i Baruch. Grekerna hade även övertagit detta
system som vi ser i referenserna ovan. Från tiden för det Seleucidiska kungariket
och dess inflytande över Judah så var helleniseringen av Palestina oundviklig.
Dess
politiska betydelse ansågs marginell över Jerusalem enligt Hayyim Schauss i
hans verk (The Jewish Festivals: History and Observance, Chanukkoh, Schocken
Books, sid. 211). Man behöver bara se till det faktum att en dunge för en
grekisk gud fanns i Betlehem (se nedan) för att se hur naivt detta uttalande
var. Han medger på sidan 212 att helleniseringen som process var av politisk
och ekonomisk betydelse. Styrespartiet i Jerusalem under Syrianskt styre var
det hellenistiska Aristokratiska partiet. Konflikterna under detta styre nådde
sin höjdpunkt under Antiochus Epihanes. Översteprästen var den helleniserade
juden från det aristokratiska prosyrianska partiet, Jason (ändrat från Joshua).
Han uppförde ett gymnasium (här grekisk sportanläggning, övers. anm.) i
Jerusalem och introducerade grekiska sporter. Judar antog grekiska namn och
kultur (jfr. Schauss, sid. 213). När det syrisk-egyptiska kriget utbröt
avsattes den konservativa Jason av den mer radikala progrekisk-syrianska
Menelaus (Menachem). Ett rykte att Antiochus hade blivit slagen på slagfältet
stärkte Jason nog för att gå in i Jerusalem med 1000 män och attackera
Menelaus. Antiochus kom till Jerusalem och inledde en slakt på alla
förespråkare för det egyptiska partiet. Han plundrade Templet och flyttade
skatten och alla guld och silververktyg. Menelaus lämnades kvar i styre. Ett år
senare marcherade Antiochus återigen mot Egypten men beordrades att dra sig
tillbaka av den romerska senaten och tvingades lyda (jfr. Schauss, sid. 214).
Antiochus tvingades då till att konsolidera riket gentemot de romerska och
egyptiska makterna. För att kunna göra detta så framtvingade han dyrkandet av
grekiska gudar. Judarna gick inte med på detta och han tvingades sända in en
armé till Palestina för att tvinga fram medgörlighet och lydnad. Templet
förändrades till ett grekiskt tempel. Dödsstraff infördes för följande av den
judiska tron.
Ett nytt
strikt nationalistiskt parti steg fram under Judah Maccabee och hans bröder i
den Hasmoneanska familjen.
Den 25 Kislev
så återdedicerade de Templets altare och instiftade en årlig åttadagars högtid
som inleddes den dagen. De tvingade ett återkallande av de antijudiska lagarna
hos syrianerna och började uppresa ett oberoende judiskt kungarike i Palestina.
Detta kungarike varade mindre än hundra år innan det slukades av romarna.
Schauss gör
ett talande konstaterande på sidan 216. Han säger:
I århundraden
sedan den babyloniska fångenskapen så fanns den en liten och svag församling i
det lilla landet Judah … Det var endast genom revolt och seger över
hasmoneanerna som den latenta styrkan i folket steg, och de olika trenderna i
judiskt andligt liv uppnådde distinkta former. Judarna växte enormt i antal och
kraft under denna period.
Hanukkah
påstås fira minnet av segern över hasmoneanerna. Vad vi ser är en period av
total religiös synkretism med stöd av ett parti hos det judiska folket. Seden
att tända vaxljus över en åttadagarsperiod som inleddes tidigt i december och
som varade i åtta dagar sammanfaller med Saturnalia eller festivalerna för
Demeter och Modergudinnan i Egypten, som vi ser ovan. Det är indikativt för
anpassningen av främmande seder för att fira minnet av segern för ett judiskt
aristokratiskt parti och ålägga sig själv legitimiteten av den föregående
aristokratin i folkets ögon. Denna sed har ingen biblisk sanktion. Haggai
2:10-19 talar om 24 Kislev som perioden för Tempelåterupprättelse. Det
felaktiga datumet finns inblandat för användandet av denna profetia (se även
uppsatsen Guds Orakel [184]).
En indikation
på att samma tänkande finns inblandat i de judiska högtiderna är not 305 av
Schauss (på sid. 310) till texten angående Purim och seden att äta bönor,
där han säger:
Den primitva
källan för denna sed måste sökas efter i den primitvia karaltären hos Purik som
en årstidshögtid. För, precis som slående och maskerader var även grönsaker i
folktron amuletter och skydd mot andarna. Av denna orsak äts även bönor vid
bröllop.
Notera här
den slående utklädda deltagaren vid bönornas ätande.Det finns ven, numera dock
enbart bland de orientaliska judarna, av brännandet av Haman vid Purim.
På samma sätt
så bränns Judas bland katolikerna i Europa. Samma aspekt av slående och
utklädnad är gemensam för alla.
Schauss säger
(på sid. 270), i relation till Purim och konsumerandet av Kreplech och
Hamantaschen.
Ordet Kreplech
kommer uppenbart från från tyskan och likt många andra former av Purimfirande,
togs över från ’fettisdagen’ från de kristna och gjordes till en del av Purim.
Från Purim, måste det antas, fördes ätandet av Kreplech över till dagen före
Yom Kippur och till Hashano Rabboh.
Han föreslår
den lustiga förklaringen har getts att de äts på dagarna då slående utförs –
därför dagen före Yom Kippur då män piskade sig själva; Hoshano Rabboh då
säljträden slås; och Purim då Haman slås (sid. 270).
Seden i antik
tid var att bränna ljus vid Hanukkah. Haman brändes vid Purim på galgar. Detta
är ursprunget för de kristnas invändningar till seden på grund av att den
identifierade med Kristus. När detta hade gjorts så tändes ljus för Hamans
söner.
Vi ser här
konceptet med ljus som den enskilde själen hos individen och brännadet av ljus
för att skapa ljus.
Denna sed kan
bara vara assyro –babylonisk i sitt ursprung och av en hednisk animistisk
härrörelse. Det har dött ut med brännandet, men den var förknippad med det.
Ljusen tänds för att lugna andarna hos tio demoner.
Schauss visar
att de teatrala aspekterna hos sederna i högtiden började vid Chanukkoh (eller
Hanukkah) men car huvudsakligen vid Purim i ghettot.
Han säger om
Purimmaskeraden:
Det antas
vanligen att Purimmaskeraaden har sitt ursprung bland judarna i Italien genom
inflytande från den kristna karnevalen och att det spreds från Italien till
judar i andra länder. Det är mer logiskt att anta dock, att maskeraden hörde
till Purim redan från början tillsammans med skapandet av oljud. Både oljudet
och maskeraden var ursprungligen skydd mot onda andar, mot vilka det var
nödvändigt att skydda sig vid årstidsförändringarna. Det vore sannare att säga
Purimmaskeraden och den kristna karnevalen har samma hedniska ursprung med
årets årstider och vårens ankomst och de båda tog senare an en ny betydelse
(sid. 268).
Han noterar
seden bland talmudiska akademiker tills nyligen av väljandet av en Purim-rabbi
(sid. 269). Denna sed har utvecklats från seden att välja Purim-kungen som var
besläktat med väljandet av Bönkungen eller Dårkungen i Europa (se ovan).
Dessa klart
och erkänt hedniska seder förknippade med högtiderna som inte befallts att
följas visar att vi har att göra med antika primitiva högtider från
fruktbarhetskulterna som trädde in i judendomen från samma källa som de trädde
in i det romerska och ortodoxa trossystemen, nämlligen från assyro.babylonierna
och därefter grekerna och egyptierna. De ledde till den judiska påsken på samma
sätt som de andra systemen ledde fram till påsken.
Traditionerna
för judendomen är förvridna som, och verkligen av samma hedniska ursprung som,
de huvudsakliga kristna sekterna. Den Stora Babylon styr hela världen.
Kvarlämningarna
av kulten för dyrkan av Adonis återfinns än i denna dag på Sicilien och i
Kalabrien. På Sicilien besås fortfarande Adonis trädgårdar på våren så väl
som på sommaren, av vilket Frazer menar att såväl Sicilien som Syrien firande
den gamla vårdagjämningsfestivalen för en död och uppstånden gud. Frazer säger:
Vid påskens
ankomst sår de sicilianska kvinnorna vete, linser och canary seed i krukor som
de håller i mörker och vatten i två dagar. Plantorna skjuter snart upp;
stjälkarna binds samman med röda band och krukorna som innehåller dem placeras
på gravarna, med bilder av den döde Kristus som görs i katolska och grekiska
kyrkor på långfredagen, precis som Adonis trädgårdar placerades på den döde
Adonis grav. Seden är inte uteslutande begränsad till Sicilien utan följs även
i Kalabrien och möjligtvis på andra ställen (Frazer, ibid., v, sid. 253-254).
Trädgårdarna
besås fortfarande i Kroatien och binds ofta med de nationella färgerna.
Frazer drar
uppmärksamheten till den vitt spridda naturen för denna kult i kristen
förklädnad. Den grekiska kyrkan införlivade festivalen i processionen om Kristi
död kring grekiska städer från hus till hus, sörjande hans död.
Frazer anser att
kyrkan skickligt har ändrat högtiden för den döde guden Adonis till
påskhögtiden i den så kallade kristenheten. Den döde och uppståndne Adonis blev
den döde och uppståndne Kristus. Avbilderna av grekiska konstnärer av den
sörjande gudinnan med den döende älskaren Adonis i sina ärmar liknar och verkar
ha varit modellen för Pieta i den kristna konsten av Jungfrun med hennes döde
sons kropp i sitt knä (ibid., sid. 256-257). Det mest firade exemplet av detta
är en av Michelangelo i St Petruskatedralen i Rom.
Jeromus
omtalar för oss Adonislunden belägen i Betlehem. Där Jesus grät, sörjdes den
syrianska guden och Venus älskare (ibid., sid. 257). Bethlehem betyder brödets
hus och således kom dyrkan av Adonis, sädens gud, att bli förknippad med
Betlehem snarare än livets bröd som var Messias. Detta var i sig själv troligen
avsett att assimilera tron på den syrianska guden Adonis och hans älskarinna
Ishtar eller Astarte, romarnas Venus.
Kristenhetens
första säte utanför Palestina var Antiocha och det innehades av aposteln Petrus
som biskop. Det var här som Adoniskulten var omfamnad och där döden och
uppståndelsen för uden firades årligen med stor vördnad.
När kejsaren
Julianus trädde in i staden, vilket var vid tiden för firandet av guden Adonis
död och uppståndelse, så hälsades han med stora hyllningar, som var så stora
att han förbryllades av dem då de grät. Frälsningens Stjärna har stigit över
dem i Öst (Ammianus Marcellinus, xxii, 9. 14; jfr. Frazer, v, not 2 till sid.
258).
För att försäkra
skördarnas tillväxt var det nödvändigt att ha regn som föll vid vårdagjämningen
för att få igång våren. För at göra det så hölls olika regnskapande ceremonier
i antik tid genom att utsätta gudarna för olika former av umbäranden. I Italien
användes palmsöndagen, dagen för solguden vid påskhögtiden till att hänga
helgade palmgrenar på träd. Kyrkorna sopades och dammet spreds över
trädgårdarna (se även ovan). Speciellt helgade ljus tändes även för att
försäkra regn. Statyn av St Francisco av Paola är tillskriven med att årligen
framkalla regn då han bärs varje vår genom marknadsträdgårdarna.
Under den
stora torkan år 1893, är det upptecknat att efter ungefär sex månader av torka
så kunde inte Italienarna få helgonen att frambringa regn genom ljus, klockor,
eldar, fyrverkerier och speciella mässor och aftonböner. De förbannade helgonen
efter att de hade slagit sig själva med metallpiskor utan framgång. I Palermo
slängde de St Josefs staty själv i trädgården för att han skulle se hur saker
och ting låg till, med tanken att lämna honom där tills regnet föll. Andra
statyer vändes mot väggen som dumma barn. Statyn av Angelo i Licata led än
värre eftersom den kläddes av och lämnades naken. Statyn blev utskälld, slagen
i järn och hotad med dränkning eller hängning. De uppretade människorna skrek
mot honom Regn eller repet (Frazer, i, sid. 300).
Denna
historia, hur farsartad den än är, utfördes med dödligt allvar för ungefär
hundra år sedan i ett civiliserat så kallat kristet land med vetskap och
godkännande från den katolska kyrkan. Handlingen visar på förbindelsen i sinnet
hos bönderna med det gamla jordbrukssamhället och de så kallade statyerna av
helgonen har helt enkelt ersatt de gamla gudarna för skörden Adonis, Attis,
Astarte, och Zeus som gud för regn osv. Dessa seder baserades på samma
föreställningar och koncept som återfinns i det antika Kina och på andra
platser i Öst. År 1710 på ön Tsong-ming i Nankingprovinsen stängde vicekungen,
efter att ha försökt lugna gudomen, sitt tempel och satte lås på dörrarna efter
att ha förbannat gudomen. Regnet föll strax därefter och gudomen
återupprättades. I april 1888 bad mandarinerna i Kanton till guden Lung-wong
att stoppa det ständiga fallandet av regn. Han hörsammade de inte och därför
låste de in honom i fem dagar och regnet upphörde mycket riktigt. Han
återbördades då till frihet (Frazer, i, pp. 298-299). Föreställningarna är
således desamma och föregår kristendomen med tusen år. De kom dock att bli
absorberade i den och var fortfarande vid liv in i detta århundrade (läs
1900-talet, eftersom denna text är skriven år 1998, övers. anm.)
Faktiskt
existerar dessa föreställningar fortfarande inom de legender och vidskepliga
sinnena hos bönder genom okunnighet och ett manipulativt prästerskap.
Adoniskulten
involverade den gudomliga älskarinnan till Adonis vilkens antika namn var
Astarte och som var identifierad med planeten Venus. Således var stjärnan
symbol både för guden och hans älskarinna.
Det är också
bibliskt sett symbolen för Satan och därför är visionerna om Jungfrun
relaterade till Morgonstjärnan och kan endast vara av demonisk betydelse.
Anklagaren utger sig för att vara en ljusets ängel.
Astarte,
Adonis gudomliga älskarinna, identifierades med Venus av babylonierna vilkas
astronomer gjorde noggranna iakttagelser av hennes förändring från Morgon- till
Aftonstjärna, och drog omen av hennes framträdande och försvinnande (Frazer, v,
sid. 258). Det är förnuftigt således att anta att Adonishögtiden var satt att
inledas med framträdandet av Morgon- eller Aftonstjärnan. Så som stjärnan som
folket i Antioka firade sågs i öster, och om det verkligen var Venus så kan det
bara ha varit som Morgonstjärnan. Av detta kan vi dra slutsatsen att termen
Easter även relaterar till ordet för öster (east på engelska, övers. anm.) och
relaterar till denna hedniska gudinna för gryningen.
Frazer anser
att högtiden för Astarte vid det antika templet i Aphaca i Syrien var förlagd i
tid att starta med en meteors fallande från himlen vilken på en speciell dag
var fastställd att falla från toppen av berget Libanon ned i Adonis flod (v,
sid. 259). Detta verkar lite för passande och det kan vara så att den
morgonstjärna som han tillskriver till Antioka och annorstädes är denna samma
meteor som representerar stjärnan för gudinnan som faller från himlen i sin
älskares armar. (ibid.). Placerandet av templet i Aphaca i relation till berget
Libanon och floden Adonis skulle därför ge en precis lokalisering av templet i
relation till uppstigandet av morgonstjärnan på solens första dag efter
vårdagjämningen varje år. Ganska precis triangulering skulle lokalisera detta
tempel med an ganska bra grad av korrekthet i denna hypotes.
Frazers
försök att lokalisera denna stjärna som stjärnan över Betlehem och de vise
männen kan inte ens möjligen vara korrekt.
Länken med
guden Adonis och Astarte är däremot absolut. Förenandet av dessa högtider med
Adonis och även med Attis som den döde och uppståndne guden för vilken tallen
var helig så som vi ser hos Attis är fullständig (Frazer, v, sid. 306). Symbolen
av den döde mannen som hänger på trädet och absorberas av det och därefter
återuppstår är basen för att alla relikerna av korset är av tall eller
pinjeträd. Påsksystemet med allt sitt tändande av nya eldar och brasor är helt
ickebibliskt och antikristet.
Kristendomen
kompromissade med sina rivaler för att kunna uppta en fortfarande farlig fiende.
Med Frazers ord, såg det sluga prästerskapet att:
Om kristendomen
skulle erövra världen så kunde den endast göra så genom att lätta upp de
alldeles för rigida principerna hos dess Grundare, genom att bredda den smala
port som leder till frälsning.
Han ställer
upp det talande, men felaktiga, argumentet att kristendomen var lik buddhismen,
då båda i grunden var etiska reformer som endast kunde genomföras av ett litet
antal lärjungar vilka var tvingade att avsäga sig sina familjer och
ställningar. För att trosriktningarna skulle bli accepterade var de tvungna att
bli grundläggande reformerade för att tilltala fördomarna och begären och
vidskepligheten hos de vulgära och folkliga. Detta skedde både inom judendomen
och kristendomen.
På detta sätt
undergrävdes tron på Messias av världsliga sekulariserade präster som förlade
tron till religionerna av det antika Rom och de soldyrkande mysteriekulterna.
Denna trons förvridning startade med de grundläggande högtiderna som ersatte
Bibelns högtider med de för soldyrkarna.
De
introducerade jul och påsk och därefter söndagsdyrkande som ersatte det fjärde
budet rörande Sabbaten. De uppfann myten om den eviga oskulden för en kvinna de
kallade Maria (snarare än Mariam), för att dölja det faktum att de hade mördat
hennes söner och deras efterlevande, bröder och brorsöner tilll Världens
Messias, Guds Son, som kom och lärde dem sanningen och frälste dem från sig
själva (se uppsatsen Jungfru Mariam och Jesus Kristus Familj (Nr. 232)).
Julsymboliken innehåller denna Jungfru som frambringar ett barn från en grotta,
år efter år, precis som den eviga solen kommer fram i sin linda vid solståndet.
Symboliken som
överförs av de sanna Guds högtider som finns i Bibeln är medvetet fördunklad
så att ingen växt i tron och i kunskapen om den ende sanne Gud är möjlig.
De okunniga
lär sina barn lögner i den missriktade tron att det på något sätt skulle göra
dem lyckliga. Samhället reducerar sina människor till avgudadyrkare på grund
av kommersialism och girighet och följer vanor som är stöpta ut hedendom och
falsk religiös utövning. Att hålla jul och påsk är en direkt inblandning i
soldyrkande och mysteriekulterna och ett direkt brott av det första och fjärde
budorden bland andra. Kristus kallade dem hycklare och citerade Gud talande
genom profeten Jesaja (Jes. 29:13):
Herren sade:
Detta folk nalkades mig med ord, deras läppar ärade mig, men deras hjärtan var
långt ifrån mig, deras gudsfruktan var inlärda människobud. (Matt. 15:8-9;
Mark. 7:6-7).
Gud har gett
Hans lagar genom Hans tjänare profeterna. Snart kommer Messias att återkomma
för att stärka dessa lagar och det systemet.
Där annat icke anges är bibelöversättningar från
år 2000 svenska översättning
q