Guds Kristna Kyrkor
[044]
De Sista Dagarnas
Varning [044]
(Edition 1.1 19940730-19990724)
Audio
Gud krossar inte ett folk utan att först varna dem. Denna varning utförs genom Hans tjänare profeterna. Varningen om de sista dagarna utförs genom en process som i sig själv är en profetia. Denna process gås här igenom.
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1994,
1998, 1999
Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och
http://www.ccg.org
De Sista Dagarnas Varning [044]
Det är viktigt
att Gud inte krossar ett folk om de inte känner till vad de gör som är fel. Det
är därför nödvändigt att varna dessa folk för faran som hotar dem. Gud väljer
att göra detta genom Hans tjänare profeterna.
Amos 3:7 Herren
Gud gör aldrig något utan att avslöja sina planer för sina tjänare profeterna.
Ibland är denna
varning kort som hos profeten Jona, i det att varningen varade över tre dagar
och tidsperioden som gavs till Nineve för att göra bot och ånger var fyrtio
dagar, och de gjorde bot. Hela processen hos denna profetia och betydelsen av
Jonas tecken ges i uppsatsen Jonas tecken
och Historien om Återuppbyggandet av Templet [013]. Ibland var processen
utsträckt över en lång tidsperiod i tålmodigt långt lidande som det gäller i
Nehemja 9:30.
Nehemja 9:30 Du
hade tålamod med dem i många år och lät din ande varna dem genom dina
profeter, men de ville inte lyssna.
Gud kommer inte
instifta processen om de sista dagarna förrän han varnar de folk som är
inblandade i den. Ibland kommer detta kommer detta att ske genom att dra
uppmärksamheten hos dessa nationer till innebörden hos profetior givna för
länge sedan vilka ännu inte har blivit förstådda förrän vid den tiden.
Ansvaret för
varnandet vilar inte hos Gud ensam, i att uppenbara sig i visioner för Hans
tjänare. Det är av denna orsak som de utvalda gjordes till väktare av Guds
mysterier. (1 Kor. 4:1-2). Han uppenbarar avsikten hos profetiorna för dem
genom den Helige Ande som vi ser ovan.
Processen om
varning uppenbarades för Hans tjänare genom styckena i Hesekiel kapitel 3 och
33. Hesekiel sändes till Israels Hus. Han var faktiskt sänd till floden Chebar
eller Khabour (Hes. 3:15) vilken skiljer sig från Chebar i 1:3 där han
avslöjade visionen. Han sändes till en område vid Eufrat cirka 7 mil från
Babylon. Av denna text kan man anta att han sändes till Israels Hus som fanns
bland babylonierna vid tiden för fångenskapen. Det hävdar den moderna
judendomen. Dock var Hesekiels mission riktad till Israels Hus i sin helhet och
det råder ingen tvekan om att Hesekiels bok gäller tidens slut för Israels Hus,
vilket inkluderar de utvalda av alla folk, men i synnerhet det fysiska Israel.
Ansvaret hos Guds tjänare är att känna till Guds vilja, som är lagen och
följderna som kommer av brott mot den lagen (se Hes. 3:17-27).
Hesekiel 3:17-27 17
Människa! Jag gör dig till en väktare för israeliterna. När du hör ett ord från
mig skall du framföra min varning. 18 Om jag säger till den gudlöse: ”Ditt
straff är döden” och du inte har varnat honom eller avrått honom från onda
gärningar för att rädda hans liv, skall den gudlöse dö därför att han syndat,
och av dig skall jag utkräva vedergällning för hans blod. 19 Men om du varnat
den gudlöse och han ändå inte upphör med sin ondska och sina onda gärningar, skall
han dö därför att han syndat, men du har räddat ditt liv. 20 Om den rättfärdige
upphör att vara rättfärdig och börjar handla orätt när jag lagt en sten i hans
väg, skall han dö. Om du inte har varnat honom, skall han dö därför att han
syndat. Hans rättfärdiga gärningar skall vara glömda, och av dig skall jag
utkräva vedergällning för hans blod. 21 Men om du varnar den rättfärdige för
att synda och han, den rättfärdige, inte syndar, skall han få leva därför att
han lydde varningen, och du har räddat ditt liv. 22 Där rörde Herrens hand vid
mig. Han sade: ”Gå ner i dalen. Jag vill tala med dig där.” 23 Jag begav mig
ner i dalen, och där stod Herrens härlighet, så som jag hade sett den vid
floden Kevar. Och jag föll ner med ansiktet mot marken. 24 Men jag fylldes av
en andekraft som reste mig upp. Han sade till mig: ”Gå nu hem och stäng in dig.
25 Människa! De kommer att slå rep omkring dig och binda dig, så att du inte
kan gå ut bland dem. 26 Jag skall låta din tunga klibba fast vid gommen, så att
du blir stum och inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett motsträvigt folk. 27
Men när jag talar med dig skall jag lossa din tunga. Då skall du säga till dem:
’Så säger Herren Gud.’ Den som vill lyssna, han lyssnar, den som inte vill, han
låter bli. De är ju ett motsträvigt folk.”
Processen i
Hesekiels Bok är att utvecklas från ansvaret vid tiden för det babyloniska
systemet fram till förstörelsen av det världsliga systemet vid tiden som känns
som de Ofrälses tid. Denna följd utvecklas till tiden för väktarna i kapitel
33. Tiden omedelbart före det är den period som täcks av profetiorna som rör
Egyptens fall. Denna period är ämnet för uppsatserna Egyptens Fall [036]: Profetian om Faraos Brutna Vapen.
Referens gjordes
i dessa uppsatser till stycket i Jeremia 4:15 ff. Jeremia 4:15-16 innehåller
ett ganska gåtfullt uttalande.
Jeremia 4:15-16 15
Hör, ett budskap har kommit från Dan, ett olycksbud från Efraims berg! 16
Förkunna för folket, låt Jerusalem höra: Fiender kommer från fjärran
land, deras stridsrop skallar mot städerna i Juda.
Fotnoten i New
Oxford Annotated Bible säger om detta och följande stycken:
13-18: Svepande,
likt örnen och stormvinden, närmade sig fiendens vagnar och kavalleri. Krönikor
spårar denna framryckning från Dan (8.16), genom Berget Efraim (centrala
Palestina), Benjamin (6.1) in i kärnområdet av Judas.19-22: Men folket är
dåraktigt och dumt (5.2-3), Profeten beklagar den plötsliga katastrof som har
förstört hans kära land så som nedslåendet av ett tält (10.19-21).
23-28: I en vision
så ser profeten de förskräckliga resultatet av Guds oåterkalleliga dom (7.16;
15.1-4). Som om slagen av ett mäktigt kärnvapen så har jorden åter bringats
till sitt ursprungliga tillstånd: öde och tomt (Gen 1.2).
29-31: Likt en
avvisad prostituerad (3.2-3), likt en kvinna i födsloplågor, lilkt ett
hjälplöst offer inför sin mördare, så sträcker Jerusalem, Sions dotter, ut sina
händer i hopplös vädjan och lider sin död lämnad allena.
Referensen till
kärnvapen är inte ett olyckligt misstag med pennan.
De som kommenterade
vet att Jerusalem var ensam vid denna tid för Israel hade fallit i fångenskap
år 722 f.Kr. Dan och Efraim var ockuperade av främmande vassallfolk som inte
skulle, och inte heller gjorde så, stödja eller varna Juda om någonting. Dessa
folk var fiender till Juda och kvarstod som fiender till Juda efter exilen,
under återupprättelsen av Templet som nämns i Esra, Nehemja, Haggai och
Sakarja. Denna profetia har en dubbel tillämpning.
Betydelsen hos
Jeremia är att den relaterar till vad som leder fram till förstörelsen av
Templet, vilket har sin tillämpning när det gäller förstörelsen av Templet som
är de utvalda. De utvalda kan inte förstöras som sådana, de är bildligt sett
utspridda, och många har dödats. Det är därför som Hesekiel tar vid igen från kapitel
34 efter processen om väktarna i kapitel 33. Följden skulle då arit möjlig att
ses från tidens slut för de ofrälse. Med det sista fallet för Egypten, till
koncentrationen av makt och styrka i mellersta östern, som vi nu ser komma
samman som fundamentalistisk Islam. Dessa samlas för frigörandet av de fyra
stora änglarna vid floden Eufrat (Upp. 9:15) inför de Sista Dagarnas Stora
Krig, så att de skall döda en tredjedel av mänskligheten. Denna process
förklaras i uppsatsen Egyptens Fall [036]:
Profetian om Faraos Brutna Vapen.
Nutida sekulära
akademiker försöker förringa kraften och effekten av biblisk profetia genom att
isolera tillämpningen av referenserna till fullbordande i de första babyloniska
invasionerna. Den traditionella invändningen är att det norra stamområdet för
Dan blev först invaderat och därefter Efraim och så vidare. Problemet med detta
scenario är att när profetiorna skrevs så hade redan de norra stammarna gått i
fångenskap och var bortom Araxes, efter att blivit förda dit av assyrierna.
Shalmaneser (724-721 f.Kr.) erövrade de norra stammarna år 722 f.Kr. och
omflyttade nybyggare från Cutha, Babylon, Hamath och andra områden (t.ex.
Medes) (se Interpreters Dictionary of the Bible, Vol. 4, sid. 191). Shalmaneser
erövrade Israel år 722 f.Kr. Men den huvudsakliga deportationen ägde rum under
Sargon II (McEvedy The Century World History Factfinder, 1984, sid. 20). Dan
och Efraim var försvunna vid tide4n för den babyloniska invasionen. Det är
dessutom felaktigt att påstå att områdena blev åter bosatta med israeliter i
Dan och Efraim -- det blev de inte. Den samaritiska synen var att de åter blev
bosatta år 722 f.Kr. men de, som legitima israeliter, blev repatrierade efter
55 år, det vill säga år 667 f.Kr.
Samariterna
hävdade således att de var arvtagare till de infödda israeliterna uppblandade
med stammarna som var placerade där som en medveten process av politisk
bosättning. Det samaritiska hävdandet att vara legitima representanter var
genom tolkning av texterna i Femta Mosebok 12:5 som att Gud hade valt berget
Gerisim, och ett byte i Femte Mosebok 27:4 med förbannelsen från berget Ebal
och välsignelsen av berget Gerisim. De samaritiska texterna om de tio budorden
för in en text, som är sammansatt av Femte Mosebok 27:2-8 och 11:30 för att
visa att offret skall ske på det berget. Således är den samaritiska synen att
de hade repatrierats vid år 667 f.Kr. och var i besittning av Israel vid den
tiden. Den judiska synen är att de definitivt inte var det och att de inte var
israeliter. Juda kan inte ha det på båda sätten. Israel var antingen inte där
och profetiorna relaterar till de sista dagarna, eller så var de där och
samariterna var israeliter med den sanna välsingnelsen. Det finns inga belägg
för att samariterna hade ärvt välsingnelserna från Efraim och Manasse. Och
sannerligen talar Kristus handlingar i stort att han inte ansåg dem som
israeliter. Dessutom visar tolkningen av Dödahavsrullarna att den judiska
församlingen vid tiden för Kristus ansåg Efraim och Manasse vara separata och
mäktiga folk i de sista dagarna. Samariterna är det definitivt inte. De tio
förlorade stammarna fördes norr om Araxes och det finns inga bibliska belägg
för att de var närvarande vid tiden för Jeremia och den babyloniska
fångenskapen. Jeremia säger klart att de inte var det. Han säger att Gud skulle
driva ut Juda som alla avkommor av Efraim hade drivits ut (Jer. 7:15). Därtill
handlar Jeremia 4:23 ff. specifikt med de sista dagarna och ödeläggelsen av
jorden och dess städer. Denna profetia utgör en grundläggande bas för
Sjundedagsadventisternas syn på den himmelska hänryckningen och teorin om den
ödelagda jorden i tusen år. De har fel, i och med att de ignorerar kommentaren
i vers 27 att Herren inte kommer att göra ett fullständigt slut. Det finns dock
ingen tvist i fråga om att Jeremia 4 har en apokalyptisk tillämpning. Jeremia
utvecklar en ram och visar sedan dess progressiva tillämpning från Judas fall
under babylonierna fram till återupprättandet i de sista dagarna. Profetiorna
förhåller sig därför till en annan tid vilken vi kommer att få fram från
Bibelns profetior.
Innebörden med meddelandet i Jeremia 4:15 är att Gud talar genom Efraim och
inte Juda i de sista dagarna, och således undantar prästerskapet. Det är ett
faktum att Kristus undantog prästerskapet och satte det i ett folk visande
frukterna.
Jeremia går
vidare till att se till Israels misslyckande med att lyda Hans tjänares
varningar. Exemplet med tidens slut i denna process är symboliken om Kyrkan i
Laodikeia, som inte lyssnar och som även är arrogant och självrättfärdigande,
och som spottas ut ur Guds mun (Upp. 3:14-22). Lägg märke till kommentarerna
till de i Laodikeia. Kristus står vid dörren och knackar. Messias ankomst över
de fyra Kyrkorna är allt mer nära förestående. När det gäller de i Laodikeia så
är han vid dörren. Dock är alla fyra närvarande vid hans återkomst. Han sänder
sina tjänare till Laodikeia och de lyssnar inte. Inte bara ledarskapet
misslyckas bland de från Laodikeia, utan även de utvalda på varje nivå
misslyckas med att handla i enlighet med det ansvar som finns nedtecknat i
Hesekiel 3 och 33. De har sådan respekt för personer oc är så materialistiska
att de helt enkelt inte förstår deras nakenhet. Tänk på hur de utvalda skall
dömas för deras respekt inför personer över de sista femtio åren.
Jeremia ser till
processen av varningar till församlingen i ett antal viktiga stycken. Jeremia
7:25-28 lyder
Jeremiah 7:24/25-28
24/25 Men de ville inte lyssna, inte höra på mig. Era fäder lydde sina onda och
hårda hjärtan. Från den dag de lämnade Egypten ända till denna dag har de gått
bakåt och inte framåt. Gång på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem,
26 men de ville inte lyssna till mig, inte höra på mig. De var styvnackade och
bar sig värre åt än sina fäder. 27Du skall säga allt detta till dem, men de
kommer inte att höra på dig; du skall ropa till dem, men de kommer inte att
svara dig. 28 Säg då till dem: Detta är det folk som inte vill lyssna till
Herren, sin Gud, och inte ta varning. Sanningen har försvunnit, den hörs inte
mer från deras mun.
Alltså var den
slutgiltiga skadan hos de arrogant olydiga hos Israel sann. Denna situation är
närvarande i de sista dagarna hos Kyrkan i Laodikeia. Den kyrkan är inte fälld
genom sanning, varken hos dess prästerskap eller i allmänhet hos församlingens
bröder. Budskapet hos Jeremia är främst till Jerusalem, till Juda och därefter
till Israel i allmänhet. Budskapet tas återigen upp i Jeremia 25:4-6.
Jeremiah 25:4-6 4
Gång på gång har Herren sänt sina tjänare profeterna till er. Men ni ville inte
lyssna, inte höra. 5 när de sade: Lämna er onda väg, era onda gärningar. Då
skall ni få bo på den mark som Herren gav åt er och åt era fäder för all
framtid. 6 Följ inte andra gudar, tjäna dem inte och dyrka dem inte. Väck inte
min vrede med gudar ni själva tillverkat, så skall jag inte göra er något ont.
Detta budskap
kommer igen i Jeremia 35:15. Men skillnaden där är att det är en liten
folkspillra, rekabiterna, som följde buden från deras fader och av Gud. Dessa
belönades. Detta koncept upprepas hos Zadoks söner vilka utgjorde det lojala
prästerskapet för de utvalda i de sista dagarna.
Detta koncept
utgjorde grunden för Qumranförsamlingen och Dödahavsrullarna.
Kommentaren att
Herren har sänt sina profeter upp tidigt innebär inte att Herren går upp tidigt.
Det betyder att Herren sänder Hans tjänare med tillräcklig tid för att utföra
arbetet och ångra sig. Men de lyssnade inte då (Jer. 25:7 ff.) och de kommer
inte lyssna nu (Isa. 26:15-18). Budskapet upprepas i Jeremia 26:3-6.
Jeremia 26:3-6 3
Kanske lyssnar de och lämnar sin onda väg. Då skall jag ångra mig och inte göra
det onda jag tänkt tillfoga dem på grund av deras onda gärningar. 4 Du skall
säga till dem: Så säger Herren: Om ni inte lyssnar till mig och följer den lag
jag har förelagt er, 5 inte lyssnar till vad mina tjänare profeterna säger,
dessa som jag gång på gång har sänt till er utan att ni lyssnat — 6 då skall
jag göra med detta hus som med Shilo, och namnet på denna stad skall bli en
förbannelse bland alla jordens folk.
Shiloh (eller Seilun)
var den plats där Herren först satte Hans namn (se 5. Mos. 12:5,11 etc.; jfr. 1
Sam. 4:4) och vilket Herren förstörde på grund av dess ondska (Jer. 7:12).
Budskapet här är till de utvalda också att om Herren inte skulle skona Hans hus
så är det slutet för folket självt. Notera även konceptet om att skonas genom
ånger efter den tidiga varningen. Detta lägger vikt vid betydelsen av arbete i
rätt tid av Guds tjänare. Jeremia 29:18-19 noterar även konceptet om varning
till folket.
Jeremia 29:18-19 18
Jag skall förfölja dem med svärd och svält och pest och göra dem till en
skräckbild för alla riken på jorden, till en förbannelse, jag skall utsätta dem
för ödeläggelse och hån och skam bland alla de folk till vilka jag har
fördrivit dem, 19 eftersom de inte lyssnade till mina ord, säger Herren. Gång
på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem. Men ni ville inte lyssna,
säger Herren.
Notera faktum att
straffen här är desamma som det andra, tredje och fjärde sigillet i
Uppenbarelseboken 6. Sålunda är den duala tillämpningen för tidens slut med
här.
Kommentaren
förekommer även i Jeremia 44:4-5.
Jeremia 44:4-5 4
Gång på gång har jag sänt mina tjänare profeterna till er för att säga: ”Upphör
med dessa vidrigheter, som jag avskyr!” 5
Men de ville inte lyssna, inte höra på; de vände inte om från sin ondska
och slutade inte att tända offereld åt andra gudar.
Lagen är den
förbindande föreskriften som Herren använder för att handla med de utvalda så
väl som med nationen. Detta tema tas även upp i Sakarja 1:4-6.
Sakarja 1:4-6 4 Gör inte som era fäder. De
hörde de tidigare profeterna förkunna: ”Så säger Herren Sebaot: Vänd om från
era onda vägar och onda gärningar.” Men de lyssnade inte och brydde sig inte om
mig, säger Herren. 5 Var är
nu era fäder? Och profeterna, levde de i evighet? 6 Mina ord och mina beslut,
som jag befallde mina tjänare profeterna att förkunna, de drabbade ju era
fäder. Då vände de om och sade: ”Herren Sebaot hade beslutat att handla så med
oss som vårt liv och våra gärningar förtjänade, och det har han också gjort.”
Slutresultatet är
att det finns en allmän brist till ånger. Men Herren kommer att skona vårt folk
om vi utför arbetet noggrant och de gör ånger. Mycket av bördan vilar på oss.
Herren skall inte behöva lägga detta ansvar vid vår dörr.
Jag såg mig om, men
ingen kom till hjälp, jag häpnade över att ingen gav mig stöd. Då gav
min styrka mig seger, min vrede blev mitt stöd.
Denna text kommer
från Jesaja 63:1-8 och den är klart Messiansk. Denna text referar till Israels
frälsning, för de skulle inte ljuga. Kärleken till sanningen kommer åter igen
att upprättas i dem.
Dock kommer det
inte, när Messias kommer, att vara genom Kyrkans handlingar som världen kommer
att frälsas, ens vagt framgångsrikt. De kommer att predika evangeliet om Guds
Kungarike. Därefter skall slutet att komma. Dock visar Jesaja 26:15-21
handlingarna för det fysiska och andliga Israel.
Jesaja 26:15-21 15 Du förökade en gång folket, HERRE; du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser. 16 HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem. 17 Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o HERRE. 18 Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets. 19 Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade. 20 Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi. 21. Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta.
(1917 års svenska
översättning)
Denna text är
vidare undersökt i större noggrannhet i uppsatsen Egyptens Fall: Profetian om Faraos Brutna Vapen [036].
Föremålet av
intresse här är att texten är rent messiansk och relaterar till de sista
dagarna och särskiljandet av de utvalda under prövningen. Detta stycke
relaterar till skadandet av jorden efter att Herrens tjänare blev förseglade.
(Upp. 7:3).
Först så har de
utvalda bringats fram, kallats och utvecklats i den Anden.
Därefter, efter
förföljelsen under de sista dagarna, har de satts åt sidan vid Messias ankomst
så att världen kan bringas till ånger.
Det
betydelsefulla i den processen är att vi förväntas att göra allt vi kan, och
ändå kommer det inte bringa världen till ånger. Dock, vare sig folket behandlas
allvarsamt eller om en nation ensam eller Israel allena bringas till ånger och
skonas beror kanske på vad vi gör. Det är inte på grund av våra handlingars
lyckanden som vi slutligen döms. Det är av vårt andliga tillstånd. Det råder
dock ingen tvekan om att vi har ett arbete att utföra, och ett stort sådant.
Det är helt
oacceptabelt att försöka avfärda dessa profetior så som ogiltiga för de sista
dagarna när de så klart passar in i mönstren som leder fram till millenniet.
Hela Bibeln kan avfärdas så som ha utspelat sig för århundraden sedan och så
som varande irrelevant för tidens slut om inställningen att tillskriva
sekundära kommentarer tas. Bibeln tolkar sig själv och det finns ett ansvar hos
oss att vara noggranna väktare av Guds mysterier.
Evangeliet om
Guds Kungarike lärs ut som exempel i dagligt liv och genom direkt profetia. De
går hand i hand och kan inte skiljas åt i utförandet av våra förpliktelser. Att
försöka göra det är att försöka undvika våra förpliktelser i svåra situationer.
Om vi vill predika lätta ting nu, när det inte finns något hot eller någon
förföljelse, hur kommer vi då stå när Jordanfloden svämmar. Om vi inte kan stå
ut med fotfolk, hur ska vi då kunna springa med hästar i prövningens tid.
Jeremiah 12:5
"Du som inte orkar hålla jämna steg med fotfolk, hur skulle du kunna tävla
med hästar? Du som bara känner dig trygg i en fredlig trakt, hur skulle du
klara dig bland Jordandalens täta snår?
De utvalda är nu
i den säkraste av tider, relativt sett, inom den engelskspråkiga världen. Ändå
gör vi ingenting och vi misslyckas. Vi avskräcks av svårigheter i vissa fall
och tynger varandra med tyngder vi inte behöver bära. Kom ihåg att i texten
till Jeremia 12:6 går vidare med att säga:
Jeremiah 12:6 Till
och med dina bröder och släktingar sviker dig, till och med de bådar upp folk
bakom ryggen på dig. Lita inte på dem och deras fagra ord.
Tala mjukt är
lätt att göra. Att gå ut till er broder är svårare. Att gå ut till en annans
broder kan få er dödade. Vi måste lära oss att springa med hästarna när
Jordanfloden svämmar.
Soldatens valspråk
är, så som ni tränar, så slåss ni. Det finns ingen skillnad mellan slagets
umbäranden. Satan kommer att slåss med varje vapen i hans arsenal. Vi har
Sanningens Ande och Guds ord. Vi måste nu förbereda oss till att förstå Guds
mysterier som om våra liva hängde på dem. Det kan våra liv göra, och många av
människorna i vår nation behöver lära sig att känna till Guds mysterier då de
bringas till ånger.
En ämbetsman av
en annan Kyrka sade nyligen att Guds Kristna Kyrkor var den plats där Guds ord
predikades -- det enda flimrandet av ljus i ett hav av mörker. Han sade att
Guds ord inte skulle återvända tomt (Jes. 55:11).
Fortsätt med det
goda arbetet och stöd varandra. Bli inte modställda för det är viktigaste
vapnen för anklagaren.
Nästa uppgift är
att fortsatte till förklaringarna om tidernas slut för de ofrälse och
förberedelsen inför krigen som snart skall komma över oss. Att vara förvarnad
är att vara förberedd. Vår förberedelse är inte i att åsidosätta våra fysiska
behov. Vi måste lägga fram en förståelse. Israel skyddades från nederlag under
hela tiden för vandringen i öknen. När tiden kom för att inträda i Israels
land, så gavs fienderna vid deras händer. Så skall det också vara med oss.
Fram till den
tiden så kommer vi att skyddas av Herren. Inte inlindade i bomull, utan som den
levande Gudens soldater.
Där annat icke anges är bibelöversättningar från
år 2000 svenska översättning q