Guds Kristna Kyrkor
[096]
Skillnad i Lagen [096]
(Edition 2.0
19950318-19990614) Audio
Denna uppsats undersöker
distinktionen och skillnaden mellan moralen och offerlagen. Skillnaden utgör en
del av grunden för handlingarna i Första Mosebok. Denna uppsats behandlar de
bredare aspekterna för Guds lag. De specifika distinktionerna som gjorts av
reformatorer är uppräknade som trosartiklarna från den Andra Helvetiska
(Schweiziska, övers. anm) Konventionen vidare genom de Trettionio Artiklarna för den Engelska Kyrkan av år 1571 och andra
viktiga reformationsartiklar fram till Metodisterna Religionsartiklar av år
1784. Uttalandena är betydelsefulla i sin egen rätt.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1995, 1999 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt
förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens
namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter
skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas
i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Skillnad i Lagen
[096]
Vissa element av
modern kristendom försöker påstå att lagen är borttagen, genom att de läst fel
i Paulus Epistlar i Nya Testamentet. Detta antagande är inte riktigt. Detta
synsätt är format av en missförståelse av vad som blivit eliminerat genom
Kristi offer och spikandet vid stauros, pålen eller korset i Kolosserbrevet
2:14. Kristus upphävde handskriften (cheirographon) i föreskrifter som stod
emot oss (eller, var i motsats till oss; se Marshall’s Interlinear RSV) som det
kräver. Det togs bort för att spikas upp på stauros.
Vad är då denna
handskrift? Vad togs bort genom Kristi offer?
Det var definitivt
inte Guds lag. Skillnaden som gjordes av apostlarna visar att de bud som getts
av Gud var essentiella (se nedan). Cheirographon är ett dokument om
skuldfrihet. Genom användandet av den grekiska dogmasin, är det ett system av
regleringar och föreskrifter som utgör den Mosaiska lagen (från Efes. 2:15).
Förhållandet mellan Gud och Hans Lag är viktigt.
Gud är |
Hans lag är |
Rättfärdig(Esra
9:15) |
Rättfärdighet(Ps.
119:172) |
Perfekt(Matt.
5:48) |
Perfekt(Ps.
19:7) |
Helig(3 Mos.
19:2) |
Helig(Rom.
7:12) |
God(Ps. 34:8) |
God(Rom. 7:12) |
Sanning(5 Mos.
32:4) |
Sanning(Ps.
119:142) |
Gud är
oföränderlig. Så är även Kristus densamme igår, idag och i morgon (Heb. 13:8)
för han har fullkomligheten av den gudomliga naturen (Kol. 1:19; 2:9). Lagen
har de essentiella kvalitéerna av Gud, och utgår från hans rena natur, samt är
skrivna i hjärtana på de utvalda. Lagen är helt sann och god (Neh. 9:13). De
utvalda är omskurna i hjärtat för att de deltar i den gudomliga naturen (2 Pet.
1:4) och strävar för att ha hela fullkomligheten (pleroma) av Gud (Efes. 3:19)
som Kristus gjorde. Alla andra krävs hålla Guds lagar. De straffas för att inte
ändra (KJV), med andra ord för att de inte håller lagen (RSV; Ps. 55:19).
Välsignade är de som vandrar i Herrens lag
(Ps. 119:1). Lagen fullbordas i oss som vandrar enligt anden (Rom. 8:4).
Det är inte lagens åhörare som är de rättfärdiga, utan de som lyder den (Rom.
2:13).
Hållandet av Guds
bud är essentiell för kärleken och kunskapen om Gud (1 Joh. 2:3,4; 3:22; 5:3;)
och Kristus (Joh.14:15,21) och motagandet och hållandet av den Helige Ande
(Joh. 14:21; 1 Joh. 3:24; Apg 5:32) och Guds
välsignelse (Upp.
22:14).Brytandet eller mildrandet eller lärandet om brytande eller mildrande av
buden förbjöds av Kristus (Matt. 5:19).
Matteus evangelium
5:19 19Den som upphäver ett enda av buden,
om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den
minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas
som stor i himmelriket.
Faktum i frågan är att Paulus talade i texterna om, inte bara två lagsamlingar, utan också om ett tredje arbete som var försvunnet i ett antal århundraden. Verket kallades av honom för ergon nomou översatt som Lagens Verk, vilket faktiskt var en annan text som var förlorat i närmare tvåtusen år. Det återfanns bland Dödahavsrullarna och undersöks i texten The Works of the Law Text - or MMT (No. 104) (Cox, CCG, 1995).
Paulus lärde ut
att varken omskärelse eller ickeomskärelse räknas som någontong, utan bara
behållandet och följandet av Guds bud (1 Kor. 7:19). Det är då inte troligt att
han motsäger sig i Kolosserbrevet eller Galaterbrevet (t. ex. Gal. 3:10). Han
talar således om två lagsamlingar.
Lagen uppfylldes
av Kristus vid Calvary och därför var tvungen att vara av en typ som inte
ändrades för att uppfyllas. Den vanliga skillnaden är den om Morallag och
Ceremoniell lag. Morallagen talas om som av de Tio Budorden. Den så kallade
Ceremoniella lagen refereras till som Moses Lag. Skillnaden kommer att visas
vara felaktig. Texten Works of the Law visar ett huvudsakligt område av
missförståelse som förstör den antinomianska inställningen i modern kristendom.
Distinktionen blir mer tydlig av följande jämförelse
Dekalogen var |
Offerlagen eller den Ceremoniella Lagen var |
1. Given av Gud genom Ängeln vid Sinai (2 Mos.
20: 1,22; 5 Mos. 4:12;13; 5:22); |
1. Uttalad av YHVH; nedtecknad av Moses (Ex.
24:3,4,12) Given som tillägg till budorden (2 Mos. 24:12); |
2. Skriven av Yahovah (2 Mos. 31:18; 32:16); |
2. Skriven av Moses (2 Mos. 24:4; 5 Mos. 31:9); |
3. På stentavlor (2 Mos. 24:12; 31:18); |
3. I en bok (2 Mos. 24:4,7; 5 Mos. 31:24); |
4. Överräckt av Yahovah till Moses (2 Mos.
31:18) |
4. Överräckt av Moses till Leviterna (5 Mos.
31:25,26); |
5. Deponerad av Moses i arken (5 Mos. 10:5); |
5. Deponerad av Leviterna vid sidan av arken (5
Mos. 31:26) där det var ett vittnesmål mot Israel. |
6. behandlar moraliska förutsättningar (2. Mos.
20:3-17); |
6. Behandlar frågor om ceremoniell ritual (av
dess användning i 2 Mos., 3 Mos., 4 Mos., och 5 Mos.); |
7. Uppenbarar synd (Rom. 7:7); |
7. Föreskriver offer för synd (se 3 Mos.); |
8. Visar att lagbrott är synd (1 Joh. 3:4) och
fastslår att straffet för synd är döden (Rom. 6:23); |
8. har ingen synd i sig eftersom den är
borttagen (Efes. 2:15) och därför, där det inte finns någon lag, så finns det
ingen överträdelse (Rom. 4:15); |
9. Vi skall hålla lagen i sin helhet (Jas.
2:10); vi skall inte bryta det minsta lilla av lagen (Matt. 5:19); |
9. Apostlarna gav inga sådana bud (instruktioner
eller uppdrag; diesteilametha) om att hålla lagen (Apg. 15:24); |
10. för att vi skall inte bli dömda av denna lag
(Jas. 2:12); |
10. Vi skall inte bli dömda om vi håller den
(Kol. 2:16); |
11. De kristna som håller denna lag är
välsignade av att göra så (Jas. 1:25); |
11. Vi är inte rättfärdigade av lagen utan av
tron (Gal. 5:1-6); |
12. Det är den fullkomliga lagen om frihet (Jas.
1:25; jfr. Jas. 2:12) för lagen är fullkomlig (Ps. 19:7); |
12. Friheten kommer av tron inte rättfärdigande
av lagen (Gal. 5:1,3); |
13. Denna lag var upprättad genom tro på Kristus
(Rom. 3:31) den förstördes inte (Matt. 5:17); |
13. Kristus tog bort uppdelningen av lagen
(Efes. 2:15); skulden (Kol. 2:14); och strukturen (Gal. 3:19). |
14. Kristus skulle förstora lagen och göra den
ärbar (Jes. 42:21); |
14. Kristus utblottade handskriften av
förordningar som var emot oss (Kol.
2:14); |
15. Vi vet att lagen är andlig (Rom. 7:14 jfr.
v. 7). |
15. Denna lag är om köttsliga bud (Heb. 7:16).
Gud ålade Israel att bli given lagar som de kankse inte kunde leva efter på
grund av sin förorening (Hes. 20:25). Denna lag gjorde ingenting fullkomligt. |
Den köttsliga strukturen i offerlagen och de
fysiska symbolerna var tvungna att upprepas årligen fram tills Kristus betalade
en gång för alla för våra synder.
Offerlagen var
tvungen att avlägsnas helt och hållet så att vi kunde upplyfta vårt förhållande
tilll Gud på ett helt andligt plan. Endast genom Kristus och gåvan av den
Helige Ande kunde detta göras eftersom vi själva är levande offer i systemet
som lägger ned oss själva i kärlek för varandra. Dekalogen är förklarande om de
två Stora Buden, på vilka hela Lagen och Profeterna hänger (jfr. Det Första Stora Budet [252] och Det Andra Stora Budet [257]).
Alltså finns det
en distinktion i lagen och den skillnaden håller klart uppe den moraliska
lagen. Guds moraliska lag är andlig, och är fullkomlig så som den skapades,
ärad och förstorad av Kristus, genom tro och överför frihet.
Den var skriven
av Guds finger och kallas den Kungliga Lagen. (2 Mos. 31:18; Jas. 2:8). Vi döms
av lagen som Kristus förstora i sitt syfte. Således är lust samma sak som
otukt. Hela lagen är större, inte mindre, i sin påverkan på de rättfärdiga.
Profeterna är tolkande av den morallagen som innesluts i de Två Stora Buden och
de Tio Budorden som förklarar dem. Således delas den så kallade Ceremoniella
Lagen egentligen till offerlagen och kommentarer om lagstiftningens tolkning om
Morallagen. Brist i att begripa distinktionen är det grundläggande felet hos
modern kristendom och är nedärvd antinomianskt och gnostiskt. Kristendomen harr
felaktigt försökt att eliminera Guds lag genom en missförståelse av Paulus
texter och referensen till Ergon Nomou eller Lagens Verk. Genom att dra denna
slutsats och omfamna alla aspekter hos Moseböckerna om den så kallade
Ceremoniella Lagen kunde de vädja till de hedniska stammarna och införa system
som Solkulten och Mysterierna. Sabbaten kunde alterneras med söndagen och Påsksystemet
(eng. Easter från Is(h)tar. övers. anm.) placerades över Herrens Påsk.
Att hålla Guds
bud och Jesus Kristi vittnesbörd är essentiellt för att ärva livets träd så som
vi ser i Uppenbarelseboken 14:12 och 22:14. Budens lag som fanns i föreskrifterna
(Efes. 2:15; Kol. 2:14) var en skugga av goda ting som skulle komma (Heb. 10:1)
och var upphävd för sin svaghet och olönsamhet (Heb. 7:18; 10:3). De gavs på
grund av överträdelser som utnämndes av änglarna i hand av en förmedlare (Gal.
3:19). Vi ser således på systemet som bestraffning under Offerlagen som var
nödvändig för vår fortsatta brist i att acceptera strukturen och intentionen
hos lagen. Av denna orsak var omskärelse hos den döpte vuxne ett fysiskt tecken
för igenkännande med en nation som var i sig själv andlig och som övergick
gränserna för en fysisk nation eller ett folk. De tjänande därför ingeting
annat än de andliga aspekterna hos individerna (jfr. uppsatsen Rening och Omskärelse [251]).
Nästa myt är att
lagen upprättades vid Sinai. Guds Morallag upprättades inte vid Sinai. Den
existerade från skapelsen som utgick från Guds natur. Synd existerade innan
lagen gavs till Moses (Rom. 5:13) således var följderna och konsekvenserna
redan kända från Adam, eftersom synd inte räknas där det inte finns någon lag.
Där synd ökade under lagen, från Sinai, flödade nåd (Rom. 5:15-21). Synd är
emot Gud från Hans natur (Ps. 51:4).
Satan syndade i
revolt mot Gud och genom att ljuga för Eva i motsats till Guds vilja, och
således stjäla deras kronor och hängivenheten gentemot Gud. Satan bröt det
första, femte, sjätte, åttonde, nionde och tionde budorden (1 Mos. 3:1-4; Jes.
14:13-14; Hes. 28:2-10). Satan uppsatte följdaktligen fysiska representationer av
demoner, och gjorde dem själva till föremål för dyrkan och förvärldsligade Guds
namn och bröt så de andra och tredje budorden.
Vid tiden för
Kristus uppfattades det att Satan och demonerna lämnade deras första boning och
begick otukt med människornas döttrar, och således bröt de det sjunde budordet
(1 Mos. 6:4; 1 Kor. 11:10; Judas 6; se speciellt New English Bible för ett
tydligare fraserande av Judasbrevet 6; se även DSS, Genesis Apocryphon
(apokryfiska Första Mosebok, övers. anm.) och 1 Enoch). Genom falska religiösa
system så attackerade Satan och demonerna det fjärde budordet. Således är lagen
ett teoretiskt förhållande mellan icke-fysiska entiteter så väl som fysiska
entiteter. Det är alltså andligt, där mänskligheten är köttslig och såld under
sin synd (Rom. 7:7,14) som demonerna är avlägsnade från Gud. Den konverterade
personen njuter av Guds lag i deras inre själv (Ps. 119:1 ff.; Rom. 7:22). De
är inte skuldsatta i köttet, utan till Anden som Guds Söner (Rom. 8:9-17).
Mänskligheten
syndade genom att bryta de första, andra, åttonde, nionde och tionde budorden i
Edens Lustgård (1 Mos. 3:17) (jfr. även The
Doctrine of Original Sin Part 1 The Garden of Eden [246] and Doctrine of Original Sin Part 2 The
Generations of Adam [248]).
Kain syndade och
bröt det sjätte och tionde budordet när han dödade sin bror Abel (1 Mos.
4:7-8). Kain och Abel är representanter för Kristus och Satan hos Värden. Det
pastorala offret av Abel är mer acceptabelt för Gud då det symboliserar Kristi
personliga offer snarare är produkten som uppnåddes av Kain genom tvång på
jorden. Symbolerna är andliga (jfr. uppsatsen Vegetarianism and the Bible [183]).
Nefilim syndade
genom mord och våld innan floden och Gud dömde dem och förstörde dem (1 Mos.
6:4-5, 11-13).
Enok inträdde i
Guds vila av rättfärdighet, och visade således på Sabbatssystemet (1 Mos.
5:22-24) (jfr. även uppsatsen The
Witnesses (No. 135)) för vidare information rörande Enok). Skapelsen stod
som ett positivt vittnesbörd till Sabbaten och de Heliga Dagarnas system (1 Mos.
1:1-2:3). Genom skördesäsongen speglade de Guds plan från skapelsen.
Ham, eller kanske Kanaan, bröt det femte
budordet genom att vanära Noa (1 Mos. 9:20-27). Soncinos kommentarer visar att
det finns en uppdelning av åsikter bland auktoriteterna om huruvida Ham eller
Kanaan var den skyldige parten och huruvida brottet inkluderade kastration
eller en perverterad handling (Soncino: Rashi, Sforno).
Farao syndade
genom att ta Sara i otukt och bröt det sjunde budordet trots att han var
okunnig om brottet genom svek mot Abraham som också syndade genom falsk
vittnesbörd och bröt det nionde budordet. Han bröt det sjunde för han skickade
sin hustru i slaveri till ett otuktigt förhållande (1 Mos. 12:15-20). Hans
avkommor straffades med slaveri i Egypten i fyrahundra år (1 Mos. 15:13).
Således är två principer fastslagna här. Den första är att okunnighet om Guds
budord inte är någon ursäkt. Den andra att de utvalda hålls ansvariga för att
orsaka nationerna och folken att falla; eller för att brista i att varna dem
(Hes. 33:1-6).
Så sattes även
Abimelek i brott mot lagen genom Abraham svek. Denna gång intervenerade Gud
(och räddade Israel), för Abimelek hade ännu inte träffat Sara. Dock varnades
han om att han var en död man, för han hade tagit en annan mans hustru (1 Mos.
20:3-4).
Både Farao och
Abimelek var fullt medvetna om att de hade brutit den Högste Gudens Lag. Därför
är givandet av lagen till Israel vid Sinai för att förstärka (moral) lagen från
Gud att tillhandahålla föreskrifter för styrandet av Israel och visa mot
Kristus.
Abraham stöddes
av Gud i kriget mot nationerna och folken som följde attacken mot städerna på
slätten för de hade brutit mot de sjätte och åttonde budorden även då deras
handlingar även gällde städerna Sodom och Gomorra under hot om förstörelse (1
Mos. 14:11-24). Alltså finns det ingen urskiljning för personer hos Gud (5 Mos.
1:17; 16:19; 2 Sam. 14:14; 2 Krön. 19:7; Ords. 24:23; 28:21; Rom. 2:11; Efes.
6:9; Kol. 3:25; Jas. 2:1); (jfr. uppsatsen Respect
of Persons (No. 221)).
Job ville heller
inte bryta mot det tredje budordet genom att förbanna Gud och därmed dö (Job
1:22; 2:9-10). Job sägs ha föregått lagen i Sinai, därför föregick även
konceptet om synd (Job 2:10) Sinai.
Esau brast i att
hedra sin fader genom att sälja sin förstfödslorätt till Jakob som ersatte
honom (1 Mos. 25:31-34), och bröt således mot det femte budordet. Eftersom det
femte var det första med ett löfte knutet till sig, krävde förlusten av
förstfödslorätten ett straff. Gud intervenerade då för att upprätthålla denna
princip även då Jakob hade brutit det nionde och skulle bryta mot det tionde
budorden.
Moses gjordes
till en elohim för Farao (2 Mos. 4:16; 7:1) för att Egypten hade brutit mot
budorden.
De som syndade
vid sidan av lagen var de som inte hade den allmänna samlingen av lagen. Synd
existerade före Sinai, ändå faller synd utan lagen ned död (Rom. 7:8). Paulus
påskiner att okunnighet ger frihet, från uttalandet att han en gång levde
utanför lagen men budorden kom, synd återkom och han dog (Rom. 7:9). Helt klart
var hela samlingen av lagen i verksamhet när han skrev sin text. Synnerligen
hade ingenting tagits bort vid den tiden. Det Nya Förbundet hade ännu inte
tagit över från det Gamla när det mesta av Nya Testamentet skrev.
Hebreerbrevet 8:13
13 Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det förra föråldrat. Och
det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna. (år 2000 svenska Bibelöversättning)
Det var redo att
försvinna eller skulle snart försvinna. Vägen in till det mest heliga av platser
var ännu inte tillgänglig.
Hebreerbrevet 9:8
Därmed visar den heliga anden att vägen in i helgedomen ligger öppen så länge
det främre rummet ännu består. (år 2000 svenska Bibelöversättning)
Vägen kunde
endast göras tillgänglig genom förstörelsen av Templet år 70 e. Kr. och
förskingringen av Juda. Detta är den större innebörden i Jonas Tecken och
profetian om de sjuttio veckorna av året i Daniel 9:25 (se uppsatsen The Sign of Jonah ansd the History of the
Reconstruction of the Temple (No. 13)), vilken behandlade utsläckandet av
det Gamla och begynnandet av det Nya Förbundet. Det Nya Förbundet behandlade
således offerlagarna som endast kunde bli eliminerade med templet. Det Nya
Förbundet var avlägsnandet av offerföreskrifterna, inte elimineringen av lagen.
Slutsatsen att de
Tio Budorden bara var en del av samlingen av Guds Lag, under rubriken Morallag
som existerade före Sinai är inte korrekt. De Tio Budorden är rubrikerna för
Lagen inom de Första Två stora Buden vilka utvecklades i sin helhet genom Lagen
och Profeterna.
Matlagarna var
verksamma innan floden. Skillnaden i kategorier om rena och orena djur kändes
till av Noa och tillhandahölls av Gud i specifikationerna för arken. (1 Mos.
7:2-3). Således gavs förutsättningarna för matlagarna redan vid skapelsen.
Skillnaden gjordes och sågs av Adam genom Abel (se ovan). Uppfattningen att
matlagarna följs av de judaiserande visar en markant okunskap om den
vetenskapliga och miljömässiga grunden för matlagarna och deras betydelse i skapelsen
(se uppsatsen The Food Laws (No. 15)).
Liknande
slutsatsen om att lagarna om tiondet var knutna till offerlagarna som gavs vid
Sinai är även den felaktig. Abraham betalade tionde till Melkisedek av Salem
omkring 400 år före lagen i Sinai (1 Mos. 14:18-20) (jfr. uppsatsen Tionde [161]).
Det finns således
en fortgående aspekt av lagen som sträcker ut sig bortom de specifika
begränsningarna i Dekalogen och som täcker de regleringsmässiga aspekterna för
dagligt liv i Israel och på planeten. Messias skall upprätta världsordningen
vid tidernas ände och som sådant skall han återinrätta Sabbaterna,
Nymånadsdagarna (Jes. 66:20) och Högtiderna (Sak. 14:16-19; se även Hes. 45:1;
ff. och 46:1 ff.).
Således har
Tredje Mosebok 23 en fortlöpande effekt och nationerna och folken skall tvingas
följa lagen.
Kristus är
densamme igår, idag och i morgon (Heb. 13:8) därför kommer han inte ändra
förutsättningarna för de heliga dagarna som han kommer att ålägga människorna.
På samma sätt är nationerna och folken tvungna att hålla Sabbaten för landet
och marken skall givas en vila för bristen att hålla dessa fysiska lagar. Nexus
mellan lagen och konsekvenserna skall återupprättas.
Det finns således en klar skillnad mellan Guds lag och lagen som togs bort av Kristus. Det kan bara vara offerlagen med dess rituella förpliktelser. Offerföreskrifterna reglerade inte Sabbaterna som var gjorda som en integrerad del av Dekalogen. De dikterade helt enkelt vad som gjordes på Sabbaten under Tempelperioden som föregångare till Messias ankomst och upprättandet av det nya systemet för vilket de enbart var illustrerande. Således var Sabbaten inte borttagen i och med Messias död. Sabbaterna gjordes mer betydelsefulla med upprättandet av kyrkan för vilken de var uttolkande. Söndagssystemet om dyrkan härrör från det hedniska systemet och solkulterna och har ingenting att göra med kristendom (jfr. även Ursprunget till jul Och Påsk [235].
Förståelsen för
skillnaden i lagen mellan Dekalogen och Offerlagen är ganska gammal och
betydelsefull. Reformatorerna var specifika angående denna skillnad. En
förteckning över många deklarationer i detta syfte kan ses i Seventh Day Adventist Publication Questions
on Doctrine, Review and Herald Publishing, 1957, (sid. 131 ff.). Dessa är
The Second Helvetic
Confession (1566) (Andra Helvetiska (Schweiziska) Bekännelsen), av den
Reformerade Kyrkan av Zurich, och en av de mest auktoritativa av alla
kontinentala symboler (Philip Schaff, The Creeds of Christendom, Vol. 1, sid.
391, 394, 395), i kapitel 12, "Of the Law of God," efter att ha satt
"moral" och de "ceremoniella" lagarna mot varandra säger
han om morallagarna, "Vi tror att Guds hela vilja, och alla nödvändiga
förutsättningar, för varje del av detta liv, är helt presenterade i denna
lag" (inte att vi skall bli rättfärdigade av den, utan att vi skall vända
oss till Kristus i tro). Sätten och uppgifterna i den ceremoniella lagen har upphört.
"Skuggan upphörde när kroppen kom," men morallagen skall inte blir
bortsedd ifrån eller förkastad, och samtliga läror emot lagen är fördömda (se
Schaff, Vol. 3, sid. 854-856 (emfas tillagt)).
Trettionio Artiklar
om Religionen för den Engelska Kyrkan (1571). Artikel VII slår fast att
"lagen gavs av Gud genom Moses" angående "ceremonier och
riter" är den inte bindande, "ingen kristen man över huvud taget är
fri från lydnad av buden, vilka kallas för moral." (Schaff, vol. 3, sid. 491, 492).
Den Amerikanska Revisionen
av de Trettionio Artiklarna av den Protestantiska Episkopala Kyrkan (1801) är
identisk med den föregående (Se Schaff, vol. 3, sid. 816).
De Irländska
Religionsartiklarna (1615), som tros ha blivit sammanställda av Ärkebiskop,
säger, efter att ha slagit fast att den ceremoniella lagen är upphävd att:
"Ingen kristen människa över huvud taget är befriad från lydnaden av
Budorden som kallas Moral." (se Schaff, vol. 3, sid. 526,541).
Westminsters
Trosbekännelse (1647), Deklarerar i artikel 19, efter att ha visat skillnaden
mellan den ceremoniella och den moraliska lagen och avlägsnandet av den senare
och evigtvarandet hos den senare, att "morallagen binder förevigt
alla," inte för rättfärdighet, utan som en regel för livet, för att känna
igen den möjliggörande kraften hos Kristus. Denna lag fortsätter att vara
"en fullkomlig regel för rättfärdighet". Och den tillägger
"varken gör Kristus i evangelierna någonting för att ta bort den, utan
snarare mycket för att stärka dess förpliktigande" (se Schaff, vol. 3,
sid. 640-644).
Savoydeklarationen
för de Samlade Kyrkorna (1658). Det förekommer ingen förändring i artikel 19,
"Av Guds Lag," från Westminster Bekännelsen. (se Schaff, vol. 3, sid. 718).
Baptist Bekännelsen
av 1688 (Philadelphia), baserad på bekännelsen från London, 1677, har ingen
förändring från Westminster Bekännelsen i kapitel 19, "Av Guds Lag."
Den behandlar skillnaden mellan moral och den ceremoniella lagen och menar att
inga kristna är befriade från den moraliska lagen (se Schaff, vol. 3, sid.
738).
Metodistiska
Religions artiklar (1784). Dessa tjugofyra artiklar, uppställda av John Wesley
för American Methodists, är en förkortning (sic) av de Trettionio Artilarna för
Englands Kyrka (Church of England), och förklarar: "Trots att lagen är given
från Gud av Moses, som gällande ceremonier och riter, binder inte kristna, ej
heller bör civila sörutsättningar därav av nödvändighet tas emot i något
samfälle, ändock, inte mindre därtill, är inga kristna över huvud taget fria
från lydnad inför budorden vilka kallas moral." (se Schaff, vol. 3, sid. 807,808.)
Sjundedagsadventisterna
anser, i förhållande till denna inställning, att: Inställningen som
upprätthålls av Sjundedagsadventisterna rörande deras förhållande till
Dekalogen, och deras skillnad mellan moralisk och ceremoniell lag, är fullt ut
upprätthållen av det ledande dekreten, tros artiklarna, och katekismen i
historisk protestantism. Konceptet om att Dekalogen skulle ha tagits bort vid
Kristi död är relativt nytt. Det lärdes definitivt inte ut av de grundande
fäderna för protestantismen, för ett sådant koncept är i fullständig strid med
deras tro (SDA Questions On Doctrine, pp. 131-134).
Det faktum att
man är överens med de gru
De heliga dagarna och Sabbaterna är ifrågasatta medvetet. Det är ett löfte
som Gud själv har gett genom sina profeter. Gud talade genom profeten Amos
och liknade Israel i de sista dagarna vid en korg med sommarfrukt (Amos 8:1
ff.). Straffet för att misslyckas med att följa Gud är att Sabbaterna och
högtiderna vänds i sorg. Det följs av svälten av att höra Yhovahs ord (Amos
8:11-14). På grund av misslyckandet att förstå den Ende Sanne Gudens natur
(Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20) straffas dessa människor (Hos. 8:5-9). Till och med
demonerna vet att Gud är en och darrar (Jakobsbrevet 2:19). De stora sakerna
med Guds kärlek skrevs för Israel för de räknade dem som en främling genom
deras brott av det Första Budet och deras uppvisande av synd i sin dyrkan
(Hos. 8:11-12 se The Interlinear Bible samt även Lagen och det Första Budordet [253]).
Nexus mellan
högtider och offer, som finns upptecknat i Femte Mosebok 12:8-14 togs bort tillsammans
med nexus mellan offren och den veckoliga Sabbaten. Man kan inte sammankoppla
den Heliga Kalendern och högtiderna med offerlagen utan att anlägga samma
koncept till alla andra delar av lagen. Allt av systemet om Guds styre
befriades från offersystemet inklusive systemet de heliga dagarna. Herrens Påsk
i sig själv infördes innan lagen gavs vid Sinai. Hela processen om
introduktionen av de utvalda inom kristendomen är förutsett i ordningsföljden
av de heliga dagarna ända fram till den Andra eller Allmänna Återuppståndelsen.
De kan inte tas bort förrän den Sista Stora Dagen. Varje högtid representerar
en fortlöpande del av Guds Plan som fortfarande öppnar sig. De är, genom
definition av skördesystemet, fortfarande i verksamhet och öppnande sig (jfr.
uppsatsen God’s Feasts as they relate to
the Creation [227]). Lagen var skuggan och ting som skulle komma (Heb.
10:1). Skuggan visar verkligheten, den är inte borttagen från den. Skuggan var
knuten specifikt till offren (Heb. 10:1-10), och inte till högtiderna. De
katolska och protestantiska Kyrkorna likt varandra uppfattar fortfarande att de
tidiga högtiderna måste hållas. De har förvirrat Herrens Påsk med det hedniska
påsksystemet (eng Easter, efter Ishtar, övers. anm) och räknar Pingst felaktigt
från påsken, dock argumenterar de inte för deras nödvändighet. På grund av
deras felaktiga förståelse av doktrinen om Guds kungarike och förnekandet av
den fysiska uppståndelsen vid Millenieriket och den Andra Uppståndelsen, så
förstår de inte de senare högtiderna. Måltiden vid 14 Nisan som kom att bli
till Herrens Nattvard var förenad med Herrens Påsk och hölls utanför städerna
så som det föreskrivs i Femte Mosebok 16:6-7 (jfr. uppsatserna The Passover
(No. 98); The Quartodeciman Disputes (No.
277); The Moon and the New Year (No.
213). Således utgör hela tjugofyratimmarsperioden 14 Nisan och aftonen 15
Nisan tillsammans trettiosex timmar, och hölls utanför Israels städer som en
högtid. Herrens Nattvard fastslogs och hölls av Kristus. Den föregick Herrens
Påsk genom att vara natten för den 14 Nisan. Offret för Herrens Påsk, som
Kristus var, sker den 14 Nisan, och måltiden för Herrens Påsk sker den 15
Nisan. Båda aftnarna skall hållas och ske utanför städerna. Herrens Nattvard är
således en årlig händelse som är knuten till Herrens Påsk och det Osyrade
Brödets Högtid.
Bibeln säger att skadorna på högtiderna orsakades av de i samlingen som övergav sig själva för vinnings skull till Bileams fel och förgicks i Korachs uppror (Judasbrevet 11-12). Med andra ord så predikar de för betalning och förvrider högtiderna och förståelsen av lagen och vittnesbörden. Det finns inget ljus i dem (Jes. 8:20 KJV) eller gryning (RSV). De är dubbelt döda och rotlösa. Dessa människor, som saknar Anden, uppsatte skiljelinjer under de sista dagarna (Judasbrevet 19). Korachs uppror är således en fortgående process gentemot Guds ord (jfr. The Nicolaitans (No. 202)).
Kristus kan hålla
de utvalda från att falla och presentera dem inför Gud vår Räddare och Frälsare
(Judasbrevet 24-25 se Marshall’s Interlinear RSV). Dock är uppdelningen inom
Kristi kropp tillåten så att det må bli manifesterat vilka som har sanningen
och Guds godkännande. (1 Kor. 11:19). Argumentet om att texten i Galaterbrevet
3:10 eliminerar högtiderna visar på en okunnighet av den presinaitiska naturen
hos skapelsen och Sabbaterna. Återupprättelsen av högtiderna under bestraffning
om svält är en nödvändighet underordnad Milleniet (Sak. 14:16-19). Kristus
ändrar inte uppfattning. Han återinrättar högtiderna för att han kräver att de
följs.
Guds Kyrkor
inklusive Kristi och den Apostoliska Kyrkan (Matt. 26:17-20; Luk. 2:41,42;
22:15; Joh. 2:13,23; 5:1; 7:10; 10:22; Apg 18:21(KJV); 19:21; 20:6,16;
24:11,17) har hållit högtiderna i tvåtusen år med undantag för en Kyrka från
artonhundratalet. Vissa delar av den Sabbatshållande Kyrkan i Europa som har
misslyckats i att hålla budorden eller fallit bort från tron har sedermera
förlorat högtiderna (se Rollen av det Fjärde Budet i de Historiska
Sabbatshållande Guds Kyrkor [170] samt även The Law Of God [L1] och Lagserien
[252-261]).
Likt Kristus och
de andra Apostlarna och Presbyteri, så höll Paulus högtiderna som vi kan se
från Apostlagärningarna: Sålunda tog han inte bort dem, och kunde inte ta bort
dem heller. Templet var valt som ett tempel för offer (2 Krön 7:12), efter
tabernaklen i Hebron och Shilo. Dock var inte högtiderna knutna till templet.
Herren valde Sion som Hans boning (Ps. 132:13-14), men det valet upphävdes för
vandringen av Kyrkan i öknen fram till Messias återkomst. Denna handling var
förutsedd i de fyrtio åren under moln och eldstoden i öknen (jfr. även
uppsatsen Outline Timetable of the Age
(No. 272)). Det var en specifik indikation om att Kristus skulle visa centret
för dyrkan genom de utvalda. Kyrkan under apostlarna höll högtiderna på skilda
platser; trots att Paulus försökte återvända till Jerusalem för högtiden som
nämns i Apostlagärningarna 18:21; 19:21 (se KJV; The Interlinear Bible).
Apostlagärningarna 20:6 visar att Paulus höll dagarna för det Osyrade Brödet i
Filippi, eftersom han var fördröjd. Han försökte då vara i Jerusalem för Pingst
(Apostlagärningarna 20:16). Både judar och kristna höll högtiderna i
förskingringen. Högtiderna är inte knutna till templet. De föregick templet och
efterföljde det. Endast offren är centrala för templet. Dock ägde offer rum
annorstädes, både medan templet stod och när templet var förstört under den
babyloniska fångenskapen.Templet i Elefantine antog plikterna för offer fram
till templet återuppbyggdes under Darius II regeringstid. Templet i Elefantine
förstördes av en attack (se Pritchard The Ancient Near East, vol. I, sid.
278-282). De Arameiska breven i Pritchard, översatta av Ginsberg, visar
uppteckningarna om direktiven för Herrens Påsk till imperiet som nämns i Esra
(se uppsatsen The Sign of Jonah and the
History of the Reconstruction of the Temple (No. 13)). Bidrag till
återuppbyggnaden av templet nämns, så även omständigheterna rörande
förstörelsen av templet i Elefantine under det fjortonde året av Darius IIs
regeringstid. Guvernörerna av Juda hade även kontroll över politiken från
prästerna i Elefantine. Texten visar att offren aldrig upphörde under tiden för
förstörelsen av Jerusalem och templet återupprättades i Jerusalem vid
återuppbyggandet av templet där. Offren upphörde i och med det Nya Förbundet
och den slutgiltiga förstörelsen av templet i Jerusalem men högtiderna behölls
i förskingringen. Kyrkan har hållit högtiderna under förföljelse i tvåtusen år.
Ett annat Tempel
byggdes också i Egypten vid Leontopolis, i Nome av Heliopolis av överstepräst
Onias IV. Detta tempel förutsågs i en profetia av Gud genom Jesaja i Jesaja
19:19. Det stängdes av Vespasianus år 71 e. Kr. efter förstörelsen av templet i
Jerusalem och hade fortsatt med offer sedan grundandet av det cirka år 160 f.
Kr.
De utvalda döms
genom deras kunskap om den ende sanne Gud. Genom kunskapen om Gud flödar
förståelsen av lagen och blir innesluten i sinnet och hjärtat hos individerna.
Frågan är inte Sabbaten, eller högtiderna , eller lagen. Det är faktumet att
Gud Fader är den ende sanne Guden (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20) och att han allena
är odödlig (1 Tim. 6:16). Om ni inte håller fast vid den sanningen kommer ni
att bli borttagna från de utvalda och bli givna över till en stor förvillelse
och tron på en lögn (2 Thess. 2:11). Marshalls Interlinear översätter denna
vers som en handling av felaktighet så att de tror på en lögn. Det kan inte
hjälpa sig själva längre. De är helt enkelt borttagna från de utvalda och deras
förståelse tas ifrån dem. De kan inte förstå, även om de ville se felet.
Allt av
förståelsen av de utvalda är beroende av deras förhållande till den ende sanne
Guden och deras kunskap om Gud och Hans son Jesus Kristus (Joh. 17:3; 1 Joh.
5:20). Brottet av det första budordet försäkrar att högtiderna är borttagna. De
kan inte hållas även om de i fel önskar behålla dem. För de som håller lagen är
högtiderna en nödvändig påminnelse om Guds plan. Mer därtill, Kristus
obligatoriska återupprättelse under hans system visar att högtiderna är krävda
och verkligen en välsignelse för dess följeslagare.
Avlägsnandet av
de tio budorden från lagens krav ochd eras uppblandning och förväxling med
offerlagen som kallas den ceremoniella lagen, härstammar från en ytterlig
okunskap om Kristi lära och apostlarnas, sådan att inte ens de protestantiska
reformatorerna undvek att falla i felaktigheten. Det är en del av den andliga
svagheten, felaktigheter och brist hos Kyrkan under de sista dagarna. Denna
svaghet ses i löftet till Kyrkorna i Uppenbarelseboken kapitel 2 och 3 där
Sardis Kyrka är död och den Laodikeanska Kyrkan spys ut. Ingen av dessa Kyrkor
skall inträde i Guds kungarike. Bara ett litet fåtal av deras medlemmar
inträder den första uppståndelsen.
Kvinnans avkommor
som är kyrkan är de som behåller Guds Bud och vittnesbörden i Jesus Kristus
(Upp. 12:17; 14:12). Se även uppsatsen Love and the Structure of the Law (No. 200)
q