Guds Kristna Kyrkor

[251]

 

 

 

Rening och Omskärelse [251]

 

(Edition 1.0 19990313-19990313) Audio

Lagar rörande Rening av kvinnor och omskärelse av män har en inverkan på tron och är del av Guds Lag. Denna uppsats undersöker deras förhållande till judendom och islam med vissa intressanta fakta och slutsatser.

 

 

 

Christian Churches of God

PO Box 369,  WODEN  ACT 2606,  AUSTRALIA

 

E-mail: secretary@ccg.org

 

 

 

(Copyright ã 1999Wade Cox)

(Tr. A. Binder 2004)

 

Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.

 

 

Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org
och http://www.ccg.org

 

 


Rening och Omskärelse [251]

 


Rening av Kvinnor

Det finns vissa väldigt svåra som uppstår ur lagarna om kvinnlig rening. Vetenskapen har studerat mat och kost i många aspekter, speciellt dess fysiologi och dess näringsvärde. Som ett resultat av detta kan vi nu förstå varför viss föda är ’ren’ och annan inte är ren och har blivit förbjuden för oss (se uppsatsen The Food Laws [015]).

 

Dock har vi i generationer följt dessa matlagar enbart för att Gud har sagt till oss att göra så. Vi förstår att Gud gav oss Hans lag för att vi skulle kunna leva hälsosamma, välbalanserade, och välordnade liv. Lagarna som förhåller sig till kvinnor har inte studerats på samma sätt, därför måste vi göra som vi alltid gjort. Förlita oss på det faktum att Gud har sagt så och att det är i vårt eget intresse att göra så. Dessa frågor är också godtagbara i och genom deras andliga aspekter eftersom de förhåller sig till Messias.

 

Termen ’oren kvinna’ kan besvära många människor. Det verkar vara stötande, men det är det inte. Det är helt enkelt en tid för separerande för att kvinnan behöver vila och förståelse. Termen '’ren'’är inte likvärdig med ordet ’syndare’. Renandet är vetenskapligt en tid av rensande i sju dagar. Det är en naturlig och fysisk handling då vävnaderna i livmodern, då de inte tar emot ett fertilt ägg för graviditetsprocessen, är utstött genom menstruationen. Vanligen är detta en period om sju dagar i varje cykel om tjugoåtta dagar. Denna process av rensning tillåter fortsättandet för mänskligheten, för vilken denna lag, på samma sätt som alla andra, är ett välsingnande från Gud (1 Mos. 1:28). Fullföljandet av lagarna är knutna till det dagliga livet hos människan. Guds Lag är i kraft i sin helhet både fysisk och andligt (2 Kor. 7:1). Hos judarna är det enligt sed för kvinnor under deras reningsperiod att de:

·        Inte handhar Guds ord eller de heliga Skrifterna

·        Inte besöker kyrkan

·        Inte har intimt umgänge under denna tid.

 

Detta är judisk tradition

 

Tredje Mosebok 15:19-30 19 När en kvinna har menstruation och det kommer blod från hennes kropp, varar orenheten i sju dagar. Den som rör vid henne är oren till kvällen. 20 Allt hon ligger på medan hon har sin menstruation blir orent, och allt hon sitter på blir orent. 21 Den som rör vid hennes bädd skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. 22 Den som rör vid något hon har suttit på skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. 23 Om det ligger något på bädden eller där hon har suttit och någon rör vid detta, är denne oren till kvällen. 24 Om en man har samlag med henne, blir han oren av hennes menstruation i sju dagar. Allt han ligger på blir också orent.

 

Dessa verser behandlar den hälsosamma naturlig cykeln hos kvinnans menstruationsperiod. Det var väldigt viktigt att en kvinna gavs den tid hon behövde under denna period för att hålla sig själv ren och för att få den vila och sinnesfrid hon behövde för att uppehålla sin hälsa. Genom historien har männen behövt detta påbud ofta helt enkelt för att möjliggöra att en sådan frid att bli given kvinnorna. De hade då inte de medel vi har idag för att upprätthålla hygieniska åtgärder. Dock är detta argument också gällande för ätandet av griskött. Oavsett av de moderna hygieniska åtgärderna när det gäller grisuppfödning så är vi fortfarande förbjudna att äta dem på sunda vetenskapliga grunder. Man kan anta att de kvinnliga karantänlagarna har en sund grund och även de gäller idag. De skulle uppstå baserat på vad vi vet om den vetenskapliga grunden för matlagarna, att mer än vanlig hygien är inblandad och vi måste göra så som vi gjort i generationer. Gör vad Gud säger att vi måste göra. Vi handlar i tro.

 

Nästa få versrader handlar om en abnorm uttömning. Vi ser att grunden för detta antagande är att uttömningen måste behandlas som en orenhet, fram till att den visar sig vara en vanlig menstruation av dess upphörande. Således ligger lagarna om karantän bakom reningslagstiftningen. Kvinnor, och männen som har med dem att göra, är därför tvungna genom lagen att behandla all uttömning allvarligt.

25 Om en kvinna har en blödning som varar flera dagar utan att det är hennes menstruation, eller om menstruationen varar onormalt länge, är hon oren så länge blödningen pågår, liksom hon är det vid sin menstruation. 26 Allt hon ligger på under sin blödning blir som det hon ligger på under menstruationen, och allt hon sitter på blir orent, liksom vid menstruationen. 27 Den som rör vid något av detta blir oren och skall tvätta sina kläder och bada och är oren till kvällen. 28 När kvinnan renas efter blödningen, skall hon låta det gå sju dagar. Sedan är hon ren. 29 Den åttonde dagen skall hon ta två turturduvor eller två andra duvor och lämna dem till prästen vid ingången till uppenbarelsetältet. 30 Prästen skall offra den ena som syndoffer och den andra som brännoffer. Så skall prästen inför Herren bringa försoning åt henne för den blödning som gjort henne oren.

 

Fram till dess då det är känt om ett tillstånd är smittsamt eller inte, är det klart att nödvändiga åtgärder skall tas. Om karantänen utfärdas omedelbart så kan inte tillståndet spridas till andra, därigenom skyddar det alla. Om tillståndet visar sig inte vara smittsamt då kan karantänen lyftas.

 

Karantänen av kvinnor är ofta nödvändig för upprätthållandet av deras egen hälsa. Medan en sjukdom kanske inte är smittsam, är det ofta fallet att kvinnan skall kunna vara avskiljd och i fred.

 

Renande i Barnafödande

Tredje Mosebok 12 behandlar kvinnor i barnafödande. Lagen som behandlar barnafödande framställer specifika perioder av rening beroende på om barnet är en pojke eller flicka.

 

Tredje Mosebok 12:1-8 1 Herren talade till Mose: 2 Säg till israeliterna: När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. 3 Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. 4 Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut. 5 Om hon föder en flicka, är hon oren i två veckor, som när hon har menstruation. Sedan skall hon vänta i 66 dagar under sin blödnings- och reningstid. 6 När hennes reningstid för en son eller dotter är slut, skall hon komma med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva eller turturduva som syndoffer till prästen vid uppenbarelsetältets ingång. 7 Prästen skall offra dem till Herren och bringa försoning åt henne, så att hon blir ren efter sitt blodflöde. Detta gäller för en kvinna som har fött barn, en pojke eller en flicka. 8 Om hon inte har råd att offra ett lamm, skall hon ta två turturduvor eller två andra duvor, en till brännoffer och en till syndoffer, och prästen skall bringa försoning åt henne, så att hon blir ren.

 

En kvina är oren i sju dagar efter födseln av en pojke och fjorton dagar efter födseln av en flicka. Pojken skall omskäras på den åttonde dagen. Den åttonde dagen är här mycket viktig, eftersom det är vid den tiden som blodet utvecklar förmågan att koagulera. Sedan följer ytterligare en period av rening om sju och trettiotre, totalt fyrtio, dagar för pojkar och fjorton plus sextiosex, totalt åttio, dagar för flickor.

 

Bullinger konstaterar i sina noteringar till vers 5 i Companion Bible att den utsträckta perioden för flickebarn var för att försäkra färre födslar av flickor. Den rätta orsaken är mycket mer viktig som vi skall se.

 

Offersystemet är avslutat men lagen står kvar. Den fysiska eller vetenskapliga orsaken till att det är en skillnad i i tid inblandad mellan födslar av pojkar och flickor är inte känd. Är det en fråga om olika hormoner? Är det för att det är skillnader i stressnivån inblandade? Eller mer troligt, är det fråga om immunitet? Vi vet att medicinvetenskapen rekommenderar bröstmjölk de första månaderna eftersom barnet då kommer att utveckla immunitet genom modern för olika tillstånd och sjukdomar. Perioden i avskildhet kommer att tillåta både barnet och modern att hämta krafter och för att utveckla en förmåga att motstå de många bakterier och virus som florerar i det moderna samhället. Det finns också en distinkt skillnad i attityderna gentemot pojkar och flickor. Pojkar genomgår omskärelse och har en kortare tid av separation. Flickorkan mycket väl ges en längre separationstid för att de inte är omskurna och att detta också var indikerat genom skillnaden i separationstid. Det finns andra orsaker som förklaras nedan.

 

I texten till Tredje Mosebok 12:4 ser vi termen ’att inte röra vad som är heligt’. I dessa termer ser vi en parallell symbolik som leder till att särskilja de utvalda i rening. Denna skillnad gjordes fram till Kristus. Teorin var att kvinnan i hennes tillstånd skulle förorena det som var heligt. Docl skulle även det som var heligt rena det som var i ett tillstånd av rening. Av denna orsak var kvinnan som var i ett tillstånd av utstötning och i behov av bot, gjord ren genom att röra vid Kristus klädnad. Detta gjorde inte Kristus oren, utan snarare flödade den Helige Ande från honom för att göra henne ren.

 

Matteus evangelium 9:20-22 20 Men en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel 21 eftersom hon tänkte: ”Får jag bara röra vid hans kläder, så blir jag hjälpt.” 22 Jesus vände sig om och fick se henne och sade: ”Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.” Och från det ögonblicket var hon frisk.

 

Denna handling visar på två saker. Det ena var att Kristus var den nya Överstprästen vars fåll var skiljd från Andra Mosebok 28:33-34; 39:25-26 och vars huvudband också var heligt för (2 Mos. 28:36; 39:30).

 

Dena andra lärdomen vi kan dra av detta var att genom tro och av den Helige Ande utsträcktes renhet och rening till de sjuka och de oförmögna. Detta upprepas igen i Matteus så att vi kan se vikten av Kristus närvaro för betydelsen av lagen och profeterna och återupprättelsen av de sjuka och de oförmögna och de orena.

 

Matteus evangelium 14:34-36 34 När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret. 35 Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka 36 och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.

 

Alltså kunde det som var heligt röra vid det som var oheligt och orent och så göra det heligt. Detta hade inte varit möjligt innan Messias ankomst så som vi ser hos profeterna.

 

Haggai 2:11-19 11 Den tjugofjärde dagen i nionde månaden av Dareios andra regeringsår kom Herrens ord till profeten Haggaj: 12 Så säger Herren Sebaot: Fråga prästerna vad som gäller i detta fall: 13 Om någon bär heligt kött i mantelfliken och fliken kommer i beröring med bröd, kokt mat, vin, olja eller annan föda, blir detta heligt då? Prästerna svarade: Nej. 14 Sedan frågade Haggaj: Om någon som blivit oren genom en död kropp kommer i beröring med sådant, blir det orent då? Prästerna svarade: Ja, det blir orent. 15 Då sade Haggaj: Så är det med detta folk, så ser jag på dessa människor, säger Herren, sådant är allt de arbetat med, varje offer de frambär här – allt är orent.16 Tänk på hur det blir, från och med i dag! Innan ni började foga sten till sten i Herrens tempel, 17 hur hade ni det då? I en kornbinge som rymde tjugo mått fann man bara tio. I en vinpress som rymde femtio mått fick man bara upp tjugo ur karet. 18 Jag lät er säd drabbas av rost och sot, jag sände hagel över allt ni arbetat med, men ni ville inte hålla er till mig, säger Herren.19 Tänk på hur det blir, från och med i dag, den tjugofjärde i nionde månaden, den dag då grunden till Herrens tempel har blivit lagd. Tänk efter! 20 Visst, utsädet ligger kvar på logen, och vinstocken, fikonträdet, granatäppelträdet och olivträdet bär ännu ingen frukt. Men från denna dag skall jag skänka välsignelse.

 

Alltså utgår från Lagen, att den som var ohelig inte kunde röra det som var heligt. Detta frågades prästerna och svaret gavs. Ändå, från Guds egen lag och profetiorna visade samma situation mot en tid då Gud skulle sprida ut Hans Ande över allt kött och göra det Heligt inom Hans lag och Han skulle skriva det i deras hjärtan. Denna handling fullbordades genom Messias.

 

Så allt kött gjordes heligt i Anden och var renat genom Messias i den Helige Ande. Lagstiftningen rörande rening visar mot renandet av den mänskliga modern som Israel, Kyrkan och Kristi Brud och modern till den nya nationen.

 

Av denna hållning ser vi att modern är renad och kan deltaga i Herren Nattvard och påsken så som en av de utvalda varande renad i den Helige Ande. Att vara innesluten i verkligt barnafödande är i sig själv grund för att ha den andra Påsken om en sådan situation skulle uppstå.

 

Omskärelse

Det är viktigt att vid detta tillfälle tränga in i ämnet omskärelse.

 

Utövandet av omskärelse är kanske den äldsta av riter i alla civilisationer. Det återfinns bland alla stammar och områden. Det finns från Australien till Afrika och in i Mellanöstern. I dokumentationen över dess praktiserande visar James Frazer (The Golden Bough, Vol., 1, Macmillan, 1976, sid. 96 ff. Utgiven på svenska med titeln Den Gyllene Bågen) på det troliga ursprunget och tankesättet bakom utövandet. Omskärelse har en välgörande verkan i varmt ökenklimat i fröhindrandet av sjukdomar. Vid sidan av denna effekt verkar det ursprungliga utövandet ha ett distinkt förhållande till begreppet av återfödelse och reinkarnation. Från de tidigaste antika tiderna placerades den omskurna förhuden på en plats i direkt närhet till totem för de omskurna männen, antingen på stenar eller i träd eller liknande. Av vad vi nu kan säga verkar det som om utövandet av omskärelse verkligen är knuten till begreppen rörande återfödelse av individen i efterkommandes kroppar. Detta verkar ha överförts som begrepp bland alla de äldre stammarna. Det har en speciell betydelse på begreppet om lögn i den ursprungliga synden, nämligen du skall i sanning inte dö.

 

Det verkar som om att med givandet av påbudet om omskärelsen till Abraham som ett krav på den åttonde dagen, så inträdde Gud i verkligheten och gav en direkt och riktig innebörd till en redan existerande hednisk utövning. Gud sade, Jag är din klippa eller totem och föremålet för din uppståndelse och fortsatta liv..Att det skulle utföras på den åttonde dagen och inte i puberteten, skiljde det från sfären av självexistens om manlighet hos individen och placerade det på nivån för en fri gåva av Gud, som en medlem av Israels nation och folk. På detta sätt sade Gud också att Ismael bringades in i stammen vid samma tid som Isak och verkligen genom förbundets medlemskap så som Abraham själv var.

 

Gud slog till mot lögnen om själen och doktrinerna om reinkarnation i de hedniska och satanistiska lärorna av Sin och Ishtar systemen (jfr uppsatserna The Golden Calf [222] och Ursprunget för Jul och Påsk [235]). Dessa traditioner verkar också ha varit gemensamma med en annan tradition nämligen tandutdragande. Tänder togs bort eller slogs ut vid omskärelsen i de mer primitiva stamsystemen. Frazer är av åsikten att dessa traditioner troligtvis härrörde från konceptet av tändernas hållfasthet i skallen efter döden och således tjänade som en symbol för livet efter detta. Vi vet säkert att de tidiga invånarna i Australien utövade denna sed i tusentals år och att männen hos de kända Lake Nitchie folken uppvisar dessa drag. Det är således en väldigt antik sed, troligtvis går den tillbaka till den tidigaste tiden innan syndafloden.

 

De mer moderna Australiensiska aboriginerna utövade också den antika riten att skära eller markera i huden, stammens insignier. Det verkar som om detta utövande i antiken användes för att visa hängivelse till en gudom och således kunde de med märkena sammankalla deras gudom. Detta utövande var förbjudet i Israel (3 Mos. 19:28; jfr. 21:5; 5 Mos. 14:1). Det var känt i antiken bland araberna och varje stam har sitt eget stammärke (wasm) för sin boskap (Encyclopaedia of Religion and Ethics (ERE), vol. 2, sid. 326 ff.). Enligt Lucian bar alla syrier syigmata av religiös betydelse på sina vrister eller nackar (ibid.). Herodotus berättar för oss att de slavar som flydde till Heraculeum vid Nilen, var tatuerade övergick till guden och kunde således inte bli återkrävda av deras herrar. Alltså har förbudet en klar hänförelse till avlägsnandet av avgudadyrkan i Israel. Bland semiterna var alla markeringar inom dessa kategorier, märken av förhållande till antingen gudar eller till andra människor, t. Ex. bundsförvanter (ibid.). Alltså var en människas beroende av en annan markerat genom ett hål i örat, som en indikation på brist på tro på Gud vilken var den riktiga herren. Dessa märken går troligtvis tillbaka hela vägen till totem som gemensamt ursprung.

 

Det rituella ’skärandet av de döda’ var en del av denna antika utövning av förfädersdyrkan, vilket också hade till sin grund reinkarnationen av förfäderna. Denna tro var även endemisk för kelterna som fick den från samma källa. Vi vet utom tvivel att de kaukaser som verkar vara släktingar till de ariska kelterna även utövade mummifiering.

 

Vi har bevis numera från fyndigheter i vad som kan ha varit klassifierat som det antika Skytien. Mumierna blev funna vid Urumki (eller Urumqi) i vad som numera är Kina i Tianshan i den Uiguriska autonoma regionen nära gränsen till Kazakstan. De är några tusen år gamla och täcker perioden 1000 f. Kr. vid tiden för David och den efterföljande ariska invasionen av Indien.

 

Mumierna är för tillfället i händerna på den kineska regeringen, vilka har hållit dem borta från offentlig granskning på grund av den uppenbara komplikationen av att kaukaserna uppenbarligen är besläktade med kelterna som fanns i det antika Skytien, eller vad som numera är Kina. Vi har uppteckningar från tiden för David och krigen i Skytien mot Mesek och Tubal och i Kedars tält (Ps. 120:5-7). Detta ämne kommer att undersökas i detalj i en serie om nationernas historia (jfr. E. J. W. Barber, The Mummies of Urumchi, W. W. Norton, 1979).

 

Blodsförbundet

Märkningen bland araberna gjordes som ett förbund och detta var ursprungligen mellan människa och Gud och och därefter blev det mellan man och man (ERE ibid.). Denna märkning följdes av uppsamlandet av blod och det dracks som ett tecken för förbundet. Detta är den andliga grunden bakom förbuden mot att dricka blod som förekommer i Bibeln. Det finns allvarliga hälsorisker som också uppkommer av dessa utövanden. Därför gav Kristus kommentaren att de var tvungna att dricka hans blod och äta hans kropp som en del av förbundet.

 

Antika utövanden och rörelser

Omskärelse blev således märket för förbundet mellan Yahovah och Hans folk. Ursprungligen var omskärelse väldigt vida spridd och verkar ha förekommit i Egypten vid utvandringen och innan det, och tros vara ursprungliget för utövandet i Israel. Gud gav Israel den sanna innebörden hos symboliken. Den fallne värden under Azazel verkar ha givit symboliken som en markering för själens odödlighet och ordningen för människans reinkarnation. Mycket sägs om att aboriginerna skulle vara över 40,000 år gammal som stam i Australien, men faktum är att bevisen inte stödjer detta påstående och de kom i realiteten till Australien i ungefär åtta invandringsvågor över de senaste få tusentals åren.

 

Professor Berndt anser att de var besläktade med de antika egypterna och de dravidiska stamfolken i Indien. Deras karaktäristik och undersökningar av deras seder verkar stödja denna slutsats. Visst av bevisen och antropologiska teorier relaterar dem till de tidiga typerna som man funnit i den övre Choukoutiengrottan i Kina vilken innehåller tre olika rastyper i gruppen av primitiva mongoler, melaneser och eskimoida typer. Birdsell citerad av Hooten ser också Murrayianska eller arkaiska vita eller kaukaser eller andra migrationsvågens skallar har den närmaste likheten ’Old Man’från Choukoutiens övre grotta (jfr. R. M. och C. H. Berndt Aboriginal Man in Australia, Angus and Robertson, 1965, sid. 29-31). Weidenreich noterar att:

 

Vissa arbetare [antropologer] har ansett att de australiensiska aboriginerna som en direkt efterföljare som härrör från den europeiska övre paleolitiska människan och migrerade under nyligen från Europa eller Centralasien till Australien (ibid. sid. 31).

 

Vad som också är viktigt är att dessa skiljda rastyper återfanns bland en grupp eller strata i Choukoutien i China, vilket kan visa på en gemensam spridningspunkt för de asiatiska rastyperna och/eller en vidare genetisk samling vid den tiden inom raserna.

 

I århundradet har buddhistpräster i deras initiationsriter, haft tre rökelsestickor som bränt deras panna, och detta är repeterat allt eftersom de stiger i rang och ordning till de har har nio ärr på sina pannor (ERE ibid., 2, sid. 327). Vid ceremonin innan ordinationen för Theravadabuddhismen kallas än idag gudomligheterna eller andarna att komma ned genom de fem nivåerna till novisen. Gudomligheten och dess präster markeras följaktligen.

 

Så har Gud utfärdat ett förbud för Israel mot sådant utövande. Dock verkar det som om profeterna i det antika Israel hade någon form av märke eller markering på pannan som vi kan utläsa från texten i Första Kungaboken (jfr. 1 Kung. 20:35-43; jfr. ERE, vol. 2, sid. 327).

 

Moses verkar ha bevittnat traditionen med märkning bland midjaniterna och arvtagarna till Abraham. Job, son till Isaskar (1 Mos. 46:13) under tiden i Midjan för Exodus verkar ha haft ett märke på sig som visade att han var hängiven Yahovah. Den ursprungliga texten till Job 31:35 följer:

O, om jag hade någon som hörde mig! Se mitt märke! Låt den allsmäktige svara mig och låt min anklagare skriva en anklagelse.

 

Detta är fördunklat i vissa översättningar, men det finns onekligen där och refererar till Jobs märke (jfr. Green’s Interlinear Bible och ERE ibid.). Detta ersattes av Guds Lag som en åminnelse mellan ögonen och på händerna genom att skrivas in i hjärtat. Det visade alltid mot den Helige Ande som gavs att skriva Guds Lag i våra hjärtan och sinnen och handlingar

 

Judarna bar små askar innehållande Skriften, vid Kristus tid, som symbol för Guds Lag, men de var pretentiösa och detta var ett yttre uppvisande.

 

Markeringar bland judar kom inte i bruk förrän Palten av Omar (c:a 640 e. Kr.) varav alla judar i muhammedanska länder var tvungna att bära en gul söm på deras övre klädnader. I Egypten under det fjortonde århundradet bar judar en gul turban. Efter den fjärde Lateranska mötet år 1215 beordrade Rom att alla judar och muslimer skulle bära ett distinkt märke. Det hade redan kommit i bruk i Frankrike år 1208 för judar. Den romerska kyrkan gav som orsak att det skulle förhindra äktenskap och förhållanden mellan kristna och judar. I Frankrike var markeringen gul, men i öst var den röd (jfr. t.ex. följt efter Kyrkomötet i Buda).

 

Seden med omskärelse kom att ses som föregångare till dopet och sålunda blev inom reformationens kyrkor barnen ’döpta’ den åttonde dagen så som omskärelsen krävde och senare konfirmerades dopet under puberteten genom handpåläggning av biskopen. Se uppsatsen Repentance and Baptism [052].

 

Kyrkans hållning gentemot omskärelse

I den tidiga kyrkan reste kontroverser om omskärelsen där den så kallade helleniserande gruppen förkastade den och den judaiserande gruppen bekräftade den (jfr. Apg 11:2; 15:1,5; 21:21). Paulus såg till att omskära sig och under judiskt tryck omskar han (Fil. 3:5; Apg 16:3). Han ansåg det som en markering av gudomlig favör för nationen (Rom. 3:1 ff.). Dock ansågs det i fallet om de ofrälse som (Apg 15:19 ff.; jfr. Gal. 5:2-4).

 

Paulus ansåg närvaron eller frånvaron av fysisk omskärelse lika immateriell för förbundet mellan den vuxne mannen och Gud (Rom. 3:30 f.; 4:9 ff.; 1 Kor. 7:18 f.; Gal. 5:6; 6:12 f.; Kol. 3:11). Genom tro är Lagen upprättad och rättfärdighet genom tro. För de själva som är omskurna förljer inte lagen, men försöker ta yttre ära av oss som följer lagen (Gal. 6:12ff.).

 

För den enda sanna omskärelsen är andlig (Rom. 2:25 ff.; Fil 3:3 ff.; Kol. 2:11ff.). I sitt lärande förstärker Paulus Jeremia (Jer. 4:4; 6:10; 9:26; jfr. 5 Mos. 10:16; 30:6). Han tillåter olika procedurer under olika omständigheter (jfr. Apg 16:3 med Gal. 2:1ff.).

 

Han menade att han kunde för all del frälsa en del (1 Kor. 9:19ff.).Vad som är viktigt är en personlig ärlighet vad gäller övertygelse för vad som är rätt för varje (jfr. Gal. 2:11ff.). Paulus ansåg sig själv vara förtroodd med evangeliet för de oomskurna, medan Petrus blivit förtrodd med evangliet för de omskurna (Gal. 2:7-9). Således hade Petrus mission varit bland judarna i förskingringen och för Israel. Petrus var aldrig biskop i Rom. Det var aldrig hans jobb.

 

Oomskärelsen fortsatte och växte, och det anses ofta att endast ett fåtal mindre sekter, som ansågs fela, höll omskärelsen. En av dem var de judaiserande ebioniterna som ansåg att omskärelsen var ”tecknet och stämpeln för profeterna och de rättfärdiga” som om det var Kristus själv som grundade deras egen utövning i Matt. 10:25 (ERE, 3, sid. 665f; jfr. Iren. Adv. Her. xxx. 26). Cerinthus intog också en liknande hållning och för detta anses han ofta som en judaiserande gnostiker (ERE ibid.).Denna syn är dock väldigt felaktig. Vi skall se varför nedan.

 

Det tredje kyrkomötet i Toledo (8 Maj 589) förbjöd judar från att köpa kristna slavar och utfärdade att varje jude som omskar en sådan slav på basis av Första Mosebok 17:12f skulle vara tvungen att som straff lämna slaven. Denna hållning fördes också vidare in till lagstiftningen av Recaredes i Leges Visigothorum [Visigothernas Lag] (red. Zeumer, Hanover, 1894, sid. 305 [=XII. ii. 12]) som fastslår: ‘ille autem qui Christianum mancipium circumciderit, omnem facultatem amittat et fisco adgregetur.’ (jfr. ERE ibid., sid. 664).

 

Alltså var de som inte var trinitarier, eller de så kallade arianiska sekterna överens med trinitarerna vad gäller denna fråga. Trinitarer eller katoliker tog makten strax efter detta och år 590 upprättades det Heliga Romerska Riket. Eugenius IV gav det officiella Romersk Katolska uttalandet i form av Bulla Cantate Domino (4 Feb. 1441). Han ansåg att förutsättningarna och ceremonierna för Lagen, hur riktiga de än var för den tiden då de skrevs, var överspelade genom Kristus ankomst och sakramenten i det Nya Testamentet. Dopet sågs således som ersättning för omskärelsen

 

I den koptiska kyrkan var det inte så att dopet ersatte omskärelsen. Pojkar döptes när de var fyrtio dagar gamla och flickor när de var åttio dagar gamla. Denna procedur återspeglade precis att reningslagstiftningen och omskärelsen för pojkar och män kvarstod i allmänhet (ERE, vol. 4, sid. 119).

 

Kopterna var en del av den tidigaste Kristna Kyrkan för Nordafrika från Egypten. De separerade från den så kallade ortodoxa kyrkan c:a år 451 som ett resultat av de doktriner som uppstod vid kyrkomötet i Konstantinopel (år 381) och Kalcedon (år 451). Det kan riktigt argumenteras från bevisen från kopterna att dopet inte sågs som ersättning för omskärelsen, då medan kopterna antog barndopet baserat på skillnaderna i reningsprocessen mellan ojkar och flickor, så omskars fortfarande pojkar så som gjordes i det antika Israel. Alltså var pojkarna och omskärelsen i sig självt sedda som den särskiljande faktorn i reningsskillnaderna, vilket speglade de bibliska skillnaderna.

 

Vi kan sluta oss till, av den tidiga koptiska kyrkans utövande, vilket också var utövat bland de Sabbatshållande sekterna i Europa och Mindre Asien, att omskärelse bland barnen ansågs som essentiell som del av nationen Israel, så som kyrkan. Endast den ofrälse vuxna männen var undantagna från kravet att vara omskurna, när de inträdde i kyrkan som vuxna. När de var med i kyrkan så omskar de ofrälse sin barn, så som alla andra gjorde. Detta utövande var allmänt och det uttalades inte emot detta officiellt i det katolska systemet förrän under det femtonde århundradet.

 

Omskärelse var endemiskt bland de amerikanska indianerna och Lewis Spence (ERE, vol. 3, sid. 670) ser det som ett utövande som kommit ur, eller varit en ersättning för, mänskliga offer. Symboliken som noterats av Frazer och som kommenterats av Spence visar då på ett släktskap, inte bara till reinkarnation, utan också till återfödelsen av jordens andar, som vi såg i jul och påsken i de hedniska religiösa systemen (jfr. uppsatsen Ursprunget för Jul och Påsk [235]). Spence ser omskärelsen i två typer, en som symboliskt offrande av sexualiteten och lusten och den andra som ett delvis offer, symboliskt för offrandet av hela varelsen till gudomligheten i fråga (ibid.).

 

Egyptisk omskärelser går tillbaka åtminstone till den VI Dynastin, av bevis som funnits vid Sackara, och de verkliga bevisen av sådant utövande vid en sådan antika tid betvivlades först av framstående auktoriteter. (ERE ibid., 3, 671 ff.).

 

Omskärelse finner man, som vi kan förvänta oss, hos den antika sekten Bene Israel, de antika Israeliterna som kallas ”Lördagsoljemännen” i Indien som spreds från södra Bombay genom hela Konkan (jfr. ERE, vol. 2, sid. 471 ff.). Omskärelsen utfördes alltid i hemmen fram till Geonims tid. Mellan det sjätte och det elfte århundradena överfördes det till synagogan och utfördes offentligt som en religiös ceremoni inför församlingen. Alla sorgmässiga aktiviteter inom dyrkan lämnades vid den tiden.

 

Från tiden för Kristus och hos senare talmudisk judendom, namngavs barnet direkt efter ceremonin. Därför ser vi att den senare dopnamngivningen utgick från denna ceremoni, snarare än från dopet självt. Mycket senare blev barndop insatt i omskärelseceremonins ställe. I talmudisk judendom består ceremonin av tre delar:

 

1. milah, avskärandet av den yttre delen av förhuden vilken görs med en sammanhängande svepande rörelse med kniven;

2. peri´ah, dragandet av den inre delen av förhuden som fortfarande sitter fast mot könsorganet och detta görs genom att använda tumnageln och pekfingret;

3. utsugandet av blodet från såret. (Denna handling strider mot biblisk lag)

 

Omskärelse ses inte som sakrament hos judarna (eller hos det antika Israel) på samma sätt som Dopet och Nattvarden är två Sakrament i den kristna Tron (jfr. uppsatsen The Sacraments of the Church [150]); jfr. ERE, vol. 3, sid. 680).De reformerade judarna från år 1843 har gjort ansträngningar att frångå omskärelsen utan framgång, men sedan 1892 har inte de reformerade judarna av Amerika inte krävt det av de som konverterar på grund av plågsamheten när det utförs på vuxna

 

Omskärelse är i Israel en symbol för den etiska och rituella strukturen för hjärtat och sinnet, vilka sätter alla andliga konverterade som del i Israels kropp (jfr. 5 Mos. 30:6; Jer. 4:4; 3 Mos. 26:41; Rom. 2:28; Kol. 2:11). Philo 38d fastslår det som kommande från El som omskar sig själv och hans allierade (ERE, vol. 9, sid. 896).

 

Herodotus (ii 104) slår fast att fenicierna och syrierna antog omskärelse från Egypten

 

En av de antika riterna hos de som dyrkade Ashtarte eller Ashtaroth eller Ishtar eller Athargatis beroende på område i Mellanöstern, var kastration. De unga männen arbetade upp sig själva till ett stadie av upphetsning nära extas genom att använda musik och andra religiösa övningar och kastrerade sig själva därefter. Därefter gick de klädda i kvinnokläder. De bar runt en avbild av gudinnan, vilken de dyrkade i vilda orgier. De flådde och skar sig själva. Det fanns också kvinnliga utövare i Templet och promiskuösa ritualer utövades. Det fanns en dyrkan av fiskar vid centren i Hierapolis och Bambyce. Vi kan därmed sluta oss till att fisken således var en symbol för den hedniska påsken eller Attis och har ingenting att göra med kristendom. Ceremonierna innehöll också annat utövande som har krupit in i kristendomen. Ceremonin av att bära en tredje avbild (‘Ate) till havsstranden och därefter bära bägare av vatten tillbaka till templet för att hälla i ett hål på dess område efterföljdes. Vårhögtiden bestod av att resa högar av grenar och hölja dem med saker och skatter och sedan bränna dem i närvaro av de syriska gudarna, vilka alla var samlade i templet för denna ritual. Djur och även ibland barn offrades också på detta sätt. Pilgrimmer rakade alltid sina huvuden när de kom till templet på detta sätt och unga män och kvinnor offrade sitt hår i guld- eller silveraskar inför deras bröllop. Tatueringar till ära för guden var också ett vanligt utövande (jfr. ERE, article Atargatis vol. 2, sid. 166-167).Av detta kan vi se länken med det tidiga arabiska utövandet nedan. Lewis Paton är av åsikten att den lydiska guden Attis kan vara enbart en annan form av namnet Atargatis, eller Ishtar i formen ‘Ate (jfr. ERE, ibid., ‘Ate, vol. 2, sid. 168). Attis blev kastrerad av Rhea och gick därefter omkring i kvinnokläder. Lucian ger två orsaker för denna handling. Han säger att det var i ära till Ate eller Attis samt även i ära för Combabus som skadade sig själv för att hindra sig att vanära sig med Drottning Stratonice (ERE ibid.). Detta religiösa system som vi möter i Bibeln vid upprepade tillfällen är utan tvekan ursprunget för Bibelns förbud för detta utövande. Det är också lätt att se förhållandet mellan Ishtar eller den hedniska påsken (Easter på engelska. övers. anm.) och den döende guden Attis som blev offrad genom hängning på ett furuträdkors (jfr. uppsatsen The Cross: Its Origin and Significance [039]). Dyrkandet av Attis var endemiskt i Rom vid begynnelsen av den samtida eran.

 

Attis prästerskap protesterade kontinuerligt under det fjärde århundradet mot att de kristna hade stulit alla deras doktriner. Moderna religiösa system av solkulter använder till och med Ishtars namn (Easter, engelskans ord för den hedniskt anpassade påsken vi firar. övers. anm.) i dyrkan av den ordningen och håller högtider och statyerna av gudinnan och guden. Tertullian säger att Atargatis var syriernas gudinna. Macrobius säger att de kallade solen för Hadad och jorden för Atargatis. Således betyder ben Hadad solens son. Talmud kallar henne för Tar’atha. I Armenien är hon Tharatha. Hon är helt enkelt formen för den semitiska Ishatar-’Athtar eller helt enkelt på det antika Anglosaxiska Easter. Strabo och Hesychius identifierar henne båda med Athara och Delos inskriptionerna kallar henne Afrodite (ERE ibid.). Askelon, Karnaim och Delos var sedan länge hängivna till Astarte.Känd som Derketo vid Askelon var hennes älskare till hälften en fisk. Detta verkar vara ursprunget till sjöjungfrur. Lucian identifierar inte den syriska gudomligheten vid Hierapolis med gudomligheten vid Askelon, vad det verkar på grund av att gudomligheten vid Hierapolis hade en fullkomligt mänsklig form och han kallade henne Hera, men medger att hon kan identifieras med Rhea. Det råder lite tvekan om att de är en och samma gudom. Fisk åts inte av de som följde både Atargatis och Astarte och sexriterna identifierar båda gudinnorna som en och samma gudom. Gudomen igenkändes av sin lokalisation och var således lokalt särskiljd i sinnet hos vanliga människor precis så som hon var som Ishtar i Assyrien vid både Nineve och Arbela. De infödda namnen för Hierapolis är Mabog och betyder källa på Arameiska (jfr. ERE ibid.). Således också en association till vatten och källa.

 

I Andra Mackabeerboken 12:26 vänder sig Judas Mackabaios mot Atergatis tempel i Karnion år 164 e. Kr. och dödade 25,000 människor. Paton drar slutsatsen från texten i Första Mackabeerboken 5:43 att kulter kring Atargatis florerade inte bara i Hierapolis och Askalon, utan även i Bashan. Inskriptioner mellan Damaskus och Banias vid Kefr Hauwar indikerar att ett tempel fanns där så även med ett antal inskriptioner vid Delos, som kan dateras till strax innan den kristna eran, vilka identifierar henne med Hadad camt även med Afrodite (jfr. ERE, vol. 2, sid. 166). Hon är således maka till Hadad, solen, eller Baal. Som Rhea kastrerade hon Attis som också identifieras med henne.

 

Paton noterar också att Ovidius i skrift från år 17 e. Kr. talar om hur Derketis blev förändrad till en fisk i Palestina. Germanicus, kallar henne år 19 e. Kr. den syriska gudinnan Derceto och Atargatis och tillägger den nya informationen att hon blev förändrad till en fisk vid Bambyce, det grekiska namnet för Hierapolis. Strabo säger i en skrift från år 24 e. Kr. att:

‘Artargate (ellerr Artagate i vissa MSS) kallar syrierna för Arthara, men Ctesias kallar henne för Derketo. Här är Atargatis identifierad med ‘Athar (= Athtar, Ashtart, Astarte), på samma sätt som hon är identifierad med Afrodite i Delos inskriptionerna (ERE ibid).

 

Cornutis (c:a 68 e. Kr) upptecknar att fisken och duvor var heliga för Atargatis, gudinnan hos syrierna. Detta är tveklöst det sanna ursprunget för fisksymbolen i Rom under det första århundradet. Kristna skulle aldrig ha gjort symbolen till sin för sin tro som ett föremål som var en avgud dyrkad i Palestina i århundraden före och under tiden för Kristus. Plinius säger år 79 e. Kr. att Ceto dyrkades vid Joppa. Både Plinius och Strabo säger att skelettet av ett havsmonster var uppsatt till förevisning vid Joppa. Ceta kan möjligtvis ses som en förkortad form av Derceto, men Paton säger att detta är osäkert (ERE ibid.). Plinius identifierar Atargatis som Derceto och säger att hon var dyrkad vid Hierapolis och säger att denna gudinna som dyrkades där är identifierad med Afrodite och Hera eller gudinnan som producerar ur fukten fröna för alla ting (ERE ibid.). Den mest uttömmande dokumentationen var given av Lucian i skrift c:a år 200 e. Kr., och som ett ögonvittne, var han själv en syrier. Som vi har lagt märke till, föredrar han att identifiera henne med Hera, men Paton säger att det inte finns någon tvekan om att vi har att göra med Atargatis (ERE ibid.). Således är kulten för Atargatis, Ishtar, eller Astarte, Ashtaroth eller Easter (engelskans ord för den hedniskt baserade påsken. övers. anm), grunden för de riter som fördöms i Bibeln och som innehåller dessa varierande aspekter. Reningsaspekterna innehåller frångåendet från detta system av dyrkan. Det kan dateras ändå tillbaka till ordningen med guldkalven under olika namn (jfr. uppsatsen The Golden Calf [222]). Således var alltså trossystemet med Attis och Easter fortfarande verkande i Syrien så sent som år 200 e. Kr.

 

Reningen och omskärelseriterna sågs som elimineringen av dessa fruktbarhets- och solkulter i Israel och bland Abrahams barn. Omskärelsen utövades alltid bland araberna och antogs i Islam utan att ifrågasättas, baserat på gammal utövande, som utan tvekan härrörde från Abraham. Islam har precis samma utövande när det gäller pojkar, i det att omskärelsen ses utövas i idealt läge efter sju dagar. Dock är det ofta försenat i fem, sex eller fler år. Barnets hår är också rakat och vägt och dess vikt i guld eller silver ges till de fattiga. Reningsperioden är samma period om fyrtio dagar och modern badar vid denna tiden (ERE, vol. 2, sid. 660).

 

Det antika utövandet av återlösningen av barnen i offer kom också in i traditionerna i Islam från äldre tider. Termen ‘aqiqah läggs både till rakandet av barnets huvud och slaktandet av geten för förlösning på den sjunde dagen (ERE, ibid.).Omskärelsen är således ihopblandad som varande på den sjunde dagen av denna antika utövning. Håret har här en liknande betydelse med den hos Naziriterna i den bibliska lagstiftningen, i att vara hängiven till Gud (jfr. även ERE, Vol. 12, sid. 148a).

 

Vi kan av förhållandet mellan de sju dagarna och handlingarna i omskärelsen på den åttonde dagen dra slutsatsen att vi har att göra med planen för frälsning. Den sjunde dagen av rening förhåller sig till det sluliga tusenårssystemet och reningen av jorden. Den åttonde dagen förhåller sig till den sluliga uppståndelsen och återställandet av allt kött på jorden som del av nationen Israel och därför del av Guds Stad (jfr. Upp. 21:1-3 och uppsatsen The City of God [180]). Kvinnor är helgade i den Helige Ande och sedan är också barnen helgade genom sina föräldrar

 

Vi kommer att se nedan hur begreppet om rening tas vidare till de högre nivåerna. Det som refereras till i Lagen som är uteslutna på grund av reningen, skall vi se göras tydligt i Messias. Dessa symboler har stor betydelse för de utvalda och kan inte förstås om de är slutna till det fysiska plan i vilket vi ser Juda fångat i nutid.

 

Kvinnlig Omskärelse

Skillnaden i lagstiftningen om rening rörande separation var till synes riktad till att upprätta en annan klar skillnad i förhållandet mellan män och kvinnor. Detta är av det barbariska och hedninska utövandet av kvinnlig omskärelse, vilket sedan länge föregick både Islam och kristendom, och till och med judendomen själv. Kvinnlig omskärelse har ingenting att göra med Gud eller Hans Lagar och är ren hednisk barbarism, som härstammar från avvikande seder bland vissa av Mellersta Österns stammar.

 

Kvinnlig omskärelse består av avskärandet av nymphoe ellerr labia minora hos vulvan vilken förenas över klitoris. Denna rit utförs bland de arabiska stammarna från Moab när tiden för giftermål närmar sig.Ursprungligen var det ett offer till fruktbarhetsgudinnan för att säkra en mer rik avkomma, men kan ha speglat offret av en del av en människa i stället för hela människan, vilket utövande var endemiskt bland moabiterna (jfr. ERE. ibid.).Skadandet av klitoris i kvinnlig omskärelse för att förhindra orgasm är en bisarr rit som härrör från vissa stammar i Mellersta Östern och har inget stöd från varken Bibeln eller Koranen.

 

Skyddet av flickebarn

Ett av utövandena som var endemiska i antik tid var offrandet av barn till Molok och månguden Sin, eller vad helst namn som brukades i olika områden i vilka den var dyrkad. En av de lite kända fakta i denna process var också att kvinnor begravdes i offer till gudomen för jorden. Detta utövande var också lika gammalt som det om omskärelse. Utövandet bland araberna upptogs i artikeln om araber (Antika) (ERE, Vol. 1, sid. 669 ff.). Koranen (Qur’an) noterar utövandet och tillskriver det sanna motivet till det, nämligen fattigdom (Suror 5:152; 17:33).

 

Offret slogs utan blodsspillan. Med andra ord begravdes det levande. Denna utövning kan mycket väl ha utgjort grunden för lagstiftningen om skyddandet av flickebarn. Vår kunskap om utövningen är liten nu efter denna skillnad i tid, men det kan inte förbises att denna pålaga lades till oss som ett tecken och en symbol för skyddet av flickebarn i Israel och dess hängivelse till Gud i rening och avskiljande från det hedniska systemet hos nationerna och folken, från vilka Israel hade blivit utvalda och kallade.

 

Lagstiftningen rörande rening förefaller även att ha visst samröre med separationen av Messias och hans offer. Messias som hade varit preexisterande bringades till sin mission och sitt ämbete vid slutet av det fjärde milleniesystemet, eller fyrtio århundraden, genom att ha blivit född år 5 f. Kr. Kvinnan som var bruden till mannen drogs ut och hölls avskiljd för sjuttio århundraden från Adam till den första uppståndelsen och därefter över tusen år av det sjunde milleniet och vidare in till den andra uppståndelsen vid det åttonde milleniet. Därför var mannen omskuren på den åttonde dagen, vilket också var en symbol för slutet på systemet, detta symboliserades även av kvinnans åttio dagar. Den sista fasen är en ny himmel och en ny jord.

 

Lagens symbolik och offren

Offerordningen var i sig själv symbolisk för ett antal aspekter av dyrkan. Fredsoffren med dess församlinghögtid visade på det ideala bundsförhållandet mellan Gud och människan. Tamid, eller det fortsatta offrandet symboliserade Israels heliga löfte om obrutet tjänande gentemot Yahovah. Syndoffren

med sitt spridande av blod visade att en av förhållandena av att rena sig själv från synd var för att placera sig själv underkastad inför Gud (ERE, vol. 12, sid. 148).

 

Omskärelse var en folkets och nationens märke om hängivenhet till Yahovah. Sabbaten symboliserade fullbordandet av skapelsens verk. Sabbaterna var i sig själva också tecknet för helgandet av Israel och Guds folk (2 Mos. 31:13).

 

Andra Mosebok 31:13 Tala till israeliterna och säg: ”Mina sabbater måste ni hålla, ty sabbaten är ett tecken som förenar mig och er, genom alla släktled, för att ni skall veta att det är jag, Herren, som helgar er.

 

Alltså är varje annan ordning för Sabbaterna är ett tecken på dyrkan av en annan Gud och måste av lagen och dyrkan utgöra avgudadyrkan. Det är en kompromiss av reningen som följer vidare från Messias offer. Lagen i sig själv och lagstiftningen om reningen kunde aldrig göra människan fullkomlig och visade mot en mer fullkomlig ordning.

 

Hebreerbrevet 10:1-23 1 Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt. Därför förmår den aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. 2 Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. 3 Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, 4 ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. 5 Därför säger Kristus när han inträder i världen: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig. 6 Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. 7 Då sade jag: Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja. 8 Först säger han: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen. 9 Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Så upphäver han det första för att låta det andra gälla. 10 Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. 11 Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder. 12 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. 13 Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. 14 Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade. 15 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det:16 Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. 17 Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. 18 Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer. 19 Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen 20 på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss. 21 Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. 22 Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. 23 Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast.

 

På dettas sätt blev vi alla renade. Eunuckerna och de ofrälse som förhindrades av Lagen från tjänstgjjordes till en del av guds Tempel i det räddande offret av Jesus Kristus.

 

Apostlagärningarna 8:26-40 26 En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” 27 Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud 28 och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” 30 Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – 31 ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32 Skriftstället som han läste var detta: Liksom ett får som leds till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun. 33 Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden? 34 Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” 35 Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. 36 När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” 38 Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. 39 När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. 40 Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

 

Från detta tillfälle framåt hade eunucker inget behov av en lärare och Filip flyttades för att visa genom mirakler i den Helige Ande, att eunucken var lärd direkt genom anden och inte längre hade något behov av en lärare annan än Kristus i den Helige Ande som Guds makt av att vara allt i allt. Det vilket var i synd blev renat och gjort heligt.

 

Där annat icke anges är bibelöversättningar från år 2000 svenska översättning

 

q