Guds Kristna Kyrkor
[013]
Jona-tecknet och
Historien om Restaurerandet av Templet [013]
(Edition 1.2 19940402-19980822) Audio
En av de mest missförstådda koncepten är det om Jonas Tecken. Detta var det enda tecknet som gavs till prästerskapet om Messias. Tecknet relaterar till restaureringn av Templet och det om de sjuttio veckorna för åren. Tecknet sträcker sig vidare till och har betydelse för våra dagar. Profetian är fortfarande i verkan och slutar i den nära framtiden. Förståelsen av den riktiga tidpunkten för återupprättandet av Templet är av vital betydelse. Denna uppsats relaterar evangelierna och Kristi mission till böckerna av Jona, Daniel, Esra, Nehemja, Haggai och andra.
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1994, 1998 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och
http://www.ccg.org
Jona-tecknet och Historien om Restaureringen av Templet
[013]
Det finns tre versioner när det handlar om
återupprättandet av Templet: -- den första är Bibeln, den andra Apokryferna vid
Esdras 1 och den tredje av Josefus i Antiquities of the Jews i bok XI kapitel I
till IV.
Alla är överens om att Kyros förde föremålen från
Templet till Sheshbassar, prinsen (Esra 1:8), eller guvernören (Esra 5:15 eller
Esdras 1) av Judeen för att förvaras i säkerhet fram till att uppförandet av
Templet var fullbordad, och de bars tillbaka med de återvändande från exilen.
(Förutom när det gäller Josefus The Antiquities of the Jews, bok XI, kap. III,
se fotnot angående Magis styre) Serubbabel nämns som guvernör senare under
Dareios styre (när det gäller återläggandet av grunden) och den apokryfiska
legenden om de tre vakterna återfinns också i Josefus vilket förläggs till
denna regeringstid (Serubbabel kan ha återvänt med andra under regeringstiden
för Dareios I, men detta är spekulation).
Herrens altare byggdes under den sjunde månaden av
det första året efter deras återkomst. De flesta av de återvändande från exilen
återvände till sina städer och inte till Jerusalem (om inte alla återvändande i
enlighet med profetian) (Esra 3:1-3). Grunden till Templet var ännu inte lagd
(v.6). Arbete påbörjades under det andra året med läggandet av grunden (v.10).
Från denna tid och framåt så var judarna hindrade i sina försök av invånarna i
området, den senare samariterna, som inte var israeliter utan kuteaner och
medeer, som åter bosatt sig i Israel efter att de tio stammarna hade förts bort
som en medveten handling av Esarhaddon,
kung av Assyrien. Josefus säger att de var förflyttade från Kutet och Media av
Salmaneser, kung av Assyrien. Politiken med medveten bosättningsomflyttning var
utmärkande för alla imperierna vid Eufrat och Tigris och påverkade länder så
långt borta som Etiopien och Libyen, där förflyttningar skedde så långt som
till Indusdalen. Israel blev omplacerade till norr om Araxes. Lämningar av
Israel under senare tid flyttade till hyddor längs med Eufrat och de återfinns
bland Juda, vilket ger upphov till antagandet att Israel är utspridd bland
Juda. Detta felaktiga antagande har haft stöd
bland vissa av de mest framstående rabbinerna i öst. Kuteanerna och
medeerna eller senare tids samariter antog den judiska religionen och senare
upprättade de en stad, Sechem, på berget Gerisim som befolkades av avfälliga
judar, det vill säga sådana som fruktade dom för förändringar i lagen i
förhållande till sabbaten och kött etc. (Josefus The
Antiquities of the Jews, bok. XI, kap. VII:2 & VIII:6-7 & Esra 4:2).
Följande tabell beskriver händelseföljden enligt
Bibeln genom användning av de nu accepterade dateringarna, trots att Josefus
kan avvika markant från dessa dateringar.
DATERING |
HÄNDELSE |
539 f.Kr. |
Kyros erövring av Babylon, med Dareios Medeen, son till Astyages (kallad Xerxes av Daniel), farbroder till Kyros och förste regent som styrde från Babylon och Media vart han förde Daniel. (Josefus Antiq. of the Jews, bok X, kap. XI:4). |
|
|
538/7 f.Kr. |
Kyros edikt. Återvändandet från exilen (datering osäker). De återvände till Israels städer, men inte till Jerusalem. |
? |
Sheshbassar lägger grunden till Templet (Esra
5:16). Grunden kan ha blivit omlagd av Serubbabel när han inledde byggandet
efter att ha byggt altaret (Esra 3:2). Det är troligt att Sheshbassar är
Shenassar i Första Krönikeboken 3:17-19, son till Shealtiel och broder till
Pedaja, fader till Serubbabel. Det är troligt att Serubbabel efterträdde
Sheshbassar som governör medan han ännu var en ung man. Matteus evangelium
1:12 nämner Serubbabel som son til Shealtiel, och indikerar att Pedaja skulle
ha dött ung och Shenassar eller Sheshbassar efterträdde till Shealtiel som
regerande prins av Juda och var i sin tur efterträdd av Serubbabel, antingen
då han blev äldre eller vid hans farbrors dödsfall. |
|
|
530-522 f.Kr. |
Kambyses
regeringstid. Han regerade under ett år tillsammans med Kyros, hans fader.
Josefus refererar till ett klagobrev som skrevs till denna kung, men ingen
anteckning om det finns i Bibeln. Försök har gjorts att binda honom till
brevet till Ahasverus, men detta är den persiska tolkningen en av Xerxes och
tolkas så av Moffatt, NIV och andra. Herodotus omnämner att denne kung var
galen. |
|
|
525 f.Kr. |
Fullbordande av
gåtan om profetian om Faraos brutna vapen i sin första fas genom Kambyses
ockupation av Egypten (Hes. kap. 29-30 et
seq.) åttio år efter 605 f.Kr. |
|
|
522 f.Kr. |
Magis styre
(enligt Josefus). Magi slaktades efter ett års styre och Dareios, son till
Hystaspes, valdes, av de sju mest utmärkande persiska familjerna, till kung.
Serubbabel återvände från Judea för de Guds kärl som fortfarande var i
Babylon (möjligen en motsägelse). Smerdis, magin, ersattes av Smerdis, son
till Kyros, som mördats på order av Kambyses. Han regerade i sju månader fram
till det att han och hans bror, Patizeithes, (skaparen av till namnbytet)
avslöjades och halshöggs under natten för slakten på Magi (Magophonia). Han
var inte en kung i ordets rätta bemärkelse och utfärdade endast ett dekret
som förlängde skatter i tre år. Han var förvisad till att vistas inne i
palatset i rädsla att bli upptäckt, vilket ändå skedde eftersom Kyros tidigare
hade skurit öronen av magin Smerdis som straff för ett allvarligt brott.
Denne pseudo-Smerdis är ibland använd som en av de tre kungarna som nämns i
Daniel 11:2-4. De fyra kungarna som nämns är mer troligt Kambyses, Dareios,
Xerxes och Kyros Artaxerxes. De återstående kungarna var inte lika inblandade
trots att Dareios II blandade sig in i grekiska angelägenheter genom att ingå
ett avtal med Sparta (Thucydides De Peloponnesiska krigen (The Peloponnesian
War, bok. 8:5,6,36,37,57-59). Herodotus skriver om minst tre kungar i
Histories, bok. 6, sid. 100; Under de tre generationer som utgjorde
regeringstiden för Dareios, son till Hystaspes och för hans son Xerxes och
hans sonson Artaxerxes, Grekland led mer armod och nöd än vad de gjort under
de tjugo generationerna innan Dareios föddes delvis till följd av de persiska
krigen, delvis på grund av egna inre strider om makten. Efter Kyros
Artaxerxes, var Persien så hängivet till fientlighet gentemot Grekland, att
det var oundvikligt att en grekisk reaktion kom som den gjorde i form av
Alexander. |
|
|
521 f.Kr. |
Dareios I (Den
Store). Det förekom lite byggande på Templet (Ezra 4:4-5). |
|
|
516 f.Kr. |
Profetian om de
sjuttio åren upphör (Jer. 25:8-14 och Dan. 9). Jerusalem kunde inte ha varit
bebodd förrän vid denna tid. |
|
|
486 f.Kr. |
Xerxes I
(Ahasverus), fjärde son till Dareios I, förste sonson till Kyros. Brev
skrivet till honom, inget svar finns upptecknat (Esra 4:6). |
|
|
465 f.Kr. |
Artaxerxes I
(det riktiga namnet är Kyros, även kallad Macrocheir eller Longimanus). Brev
skrivet till honom av Bishlam, Mithredath och Tabe-el (Esra 4:7) ledarna av
den anti-judiska gruppen för restaurering under denne kungs regering. Dessa
är andra än ledarna som nämns av Nehemja, vilket vidare stärker ståndpunkten
att två olika kungar är inblandade. Artaxerxes utfärdade ett dekret som
beordrade att byggandet av Templet skulle stoppas (Esra 4:7-24). Atens
invasion av Egypten med Deloslegionen skulle ha föranlett de hårda
kontrollmetoderna som antogs. Revolten slogs ned år 454 f.Kr. i Egypten och i
andra delar av riket. Ett befäst Jerusalem var uppenbarligen inte
eftersträvat. Det grekiska kriget varade från brännandet av Sardis år 501
f.Kr. till det sjuttonde året av Artaxerxes år 448 f.Kr. |
|
|
424 f.Kr. |
Xerxes II
(ingen biblisk uppteckning). Lönnmördad år 424 f.Kr. efter 45 dagar av
Sogdianus hans utomäktenskaplige bror som regerade i 6½ månader. Han
lönnmördades i sin tur av en annan oäkta bror Ochus som blev Dareios II sent
424 f.Kr. / tidigt 423 f.Kr. |
|
|
423 f.Kr. |
Dareios II. Dekret utfärdat att inöeda byggandet år
422 f.Kr. (Esra 6:1 och 4:24) (alltså under hans andra år). 70 vekor för år
inleds.Av Esra 5 verkar det som om Haggai och Sakarja gjorde profetior år 423
f.Kr. 422 f.Kr. 70 vekor för år inleds 423/22 f.Kr. (alltså det första året
av den nya jubileumsperioden). Byggandet av Templet fullbordas under det
sjätte regerringsåret av Dareios Persern (Esra 6:15) den 3 Adar alltså mars
418 f.Kr. Dareios dör under perioden som varar från slutet av år 405 f.Kr.
fram till våren 404 f.Kr. |
|
|
404 f.Kr. |
Artaxerxes II
(Arsakes) möter egyptiskt uppror vid trontillträdet under våren eller Nisan
404 f.Kr. |
|
|
402 f.Kr. |
Artaxerxes förlorar Egypten. |
|
|
401 f.Kr. |
Inbördeskrig i
Persien. Grekerna besegrade vid slaget om Cunaxa och de retirerar till
Svartahavskusten. |
|
|
398 f.Kr. |
Utfärdande av
ett påbjudande dekret för Esras återkomst under det sjunde året, troligen
belönande judisk lojalitet (Esra 7:1-26). |
|
|
387 f.Kr. |
Artaxerxes
besegrar Sparta och hindrar deras inblandning. Kungens fred bevittnar Persien
återockupera Jonien. |
|
|
385 f.Kr. |
Nehemja utnämns
till guvernör över Judeen från 385-372 f.Kr. då staden och murarna
återuppbyggs (Neh. 5:14). Eliashib är överstepräst (Neh. 3:1). Detta var det
andra brevet eller dekretet för Artaxerxes. Detta var för återuppbyggandet av
portarna till befästningarna för Templet och för murarna till staden (Templet
var redan byggt - Neh. 6:10-11). Staden verkar ha blivit delvis förstörd
under inbördeskriget i vilket babylonierna och de israelitiska judarna uppenbarligen
stödde kungen. |
|
|
375/4 f.Kr. |
Detta
fullbordar profetian i Daniel 9:25 om den förste Smorde. Ett av de sju veckor
för år, alltså 49 åren från 423/2 f.Kr. - 375/4 f.Kr. |
|
|
374/3 f.Kr. |
Jubileumsåret
inleds år 374 f.Kr. under det trettioandra året av Artaxerxes II. Det är
oklart om återställandet av marken av Nehemja var en jubileumsrestaurering.
Det verkar troligt att detta var fallet, och detta, därför, var det sista
kända följda jubileet, |
|
|
321 f.Kr. |
Det
trettioandra året av Artaxerxes regering. Nehemja återvänder till Jerusalem
från Babylon och finner att Templet är övergivet under Eliashib och Tobiah
(Neh. 13:6). Nehemja återställer Templet och föreskriver Leviterna och
sångarna som återvänder till Templet (Neh. 13:10-11). Han återinrättar tiondet
och renar Sabbaterna (Neh. 13:12-19). Esra dör samma år som Alexander den
Store (Seder Olam Rabbah 30) |
|
|
62/63 e.Kr. |
Slutet av 62
veckor för år och den slutgiltiga elimineringen av tiondet och förfallet för
det högre prästerskapet till kriminalitet i och med avrättningen av Jakob,
Biskop av Jerusalem år 62 CE |
|
|
70 e.Kr. |
Slutet för 70
veckor för år och förstörelsen av Templet. |
|
|
73 e.Kr. |
Judea och Masadas fall. |
Josefus har Serubbabel återvändande omedelbart
efter Kyros dekret. Brevet till Ahasuerus är brevet till Kambyses och byggandet
är klart under Dareios I regeringstid med Esra och Nehemja återvändande under
den regeringstiden och profeterna Haggai och Sakarja uppkomna under det andra
året av den regeringstiden också. Byggnationen skulle enligt honom blivit
fullbordad år 516 f.Kr. 519-516 f.Kr. var den absolut tidigaste tidpunkten som
tilläts i profetian om sjuttio år som gjordes av Jeremia och upprepades av
Daniel som gav tiden då Jerusalem skulle bli ödelagd. Tidsföljden är för passande
och skulle saker ha skett i enlighet med det tidigaste möjliga skeende som är
tillåten av profetian, Det skulle inte funnits något behov för missionerna från
Haggai och, i mindre utsträckning, Sakarja till att beordra dem att sätta igång
med arbetet (Haggai 1:2-15). Esra 4:23 och 5:1-2 visar att Haggai och Sakarja
utnämndes efter att ett dekret från Artaxerxes tvingade fram ett upphörande av
byggandet (se även 1 Esdras 7:5).
Josefus identifierar vidare det tillåtande
dekretet för Esras återkomst med Xerxes och Esters make som Artaxerxes I.
Problemet är att Ahasuerus [eller Ahasaerus] är persiska för Xerxes. Artaxerxes
I, vilken Herodotus konstaterar kallades Kyros, benämndes Artaxerxes av
grekerna (se även Josefus Antiq. of the Jews, bok. XI, kap. VI:l).
Mer information som är belysande är att det var
sex generationer av leviter som var involverade i Serubbabels återkomst och
inledandet av arbetet fram till fullbordan under Dareios Perserns regeringstid
(Neh. 12:1-22). Serubbabels liv förlängdes av Herren till att överse fullbordan
(Sak. 4:9) och, efter budskapet från Haggai och Sakarja, så reste han sig och
fullbordade Templet med Jeshua, son till Jozadak.
Från Jeshuas anländande med Serubbabel fram till
Dareios Perserns regering så är det antecknat i Nehemja 12:10-11 att Jeshua
hade en son, Joiakim, en sonson, Eliashib, en sonsons son, Joiada, en sonsons
sonson, Jonathan, en sonsons sonsons son, Jeddua.
Från Nehemja 12:22 ser vi att Jonathan inte
efterträdde Joiada som överstepräst utan istället Joiadas broder Johanan.
Jonathan hade äktat Sanballat, Horonitens dotter, och var borttagen av Nehemja
(Neh. 13:28). Dock kan det slutas att det var fem generationer födda av Jeshua
innan Dareios Perserns regering, som är den kung som utfärdade dekretet för konstruktionen
av Templet och under vilkens regeringstid det fullbordades. Trots det faktum
att Jeshua hade ett antal söner som var närvarande med honom när grunden till
Templet lades efter det andra året (Esra 3:9), så är det osannolikt att den
Dareios som låg bakom konstruktionen kunde ha varit Dareios I eftersom han
regerade åren 521-466 f.Kr. cirka 16 år efter återkomsten. Det måste därför ha
varit Dareios II åren 423-404 f.Kr. ungefär 114 år efter återkomsten. Om man
låter varje generation vara i 20 år, och om man låter Jaddua själv ha blivit en
präst före denna kung, så var Serubbabel ungefär 120 år gammal och Jeshua
skulle därmed ha varit 140 år gammal vid konstruktionen och de dog kort
därefter. Användandet av termen "reste sig upp" i Esra 5:2 förslår att
Serubbabel och Jeshua var av en aktningsvärd ålder och hade dragit sig tillbaka
från tyngande plikter så som Sakarja 4:9 också indikerar. Nehemja 12:26 visar
att Joiakim var överstepräst efter Jeshua men framkastar hans död väl innan
Nehemjas och Esras återkomst. Eliashib var den äldste översteprästen vid liv
vid Nehemjas återkomst (Neh. 3:1). Johanan verkar redan ha verkat som
överstepräst vid Esras återkomst (Esra 10:6). Prästerskapet avgick från
offerplikter vid femtio års ålder. Nehemja verifierar även Jaddua på listan
över överstepräster fram till Dareios Persern. Templet kunde därför inte ha
blivit byggt tidigare än 417 f.Kr.
Det skall även noteras att Iddo återvände med
Serubbabel. Under Joiakim tid som överstepräst så hade även prästerskapet gått genom
två generationer, så vi kan se att Sakarja nämns bland leviterna från tiden för
iddo. Han var faktiskt Iddos sonson,
sonen till Berechiah och han var en profet under Dareios andra år. Då Sakarja
talar om slutstenen i Serubbabels händer
och för översteprästen Jeshua, så är det ett underverk och ett tecken av Gud
att Serubbabel inte bara skulle lägga grunden, utan att han fortfarande skulle
vänta vid dess fullbordandet. Vi vet från Nehemja 12 att Sakarja var präst under Joiakim. Därmed verkar premissen om
handlande vid en hög ålder hålla.
Sakarjas profetia relaterar till betydelsen av
byggnationen av Templet och de sjuttio veckorna för år från Dareios II
regeringstid under det andra året, dess utveckling, fullbordan och restitution.
En mycket talande belägg för de bibliska
berättelserna kommer från Aramaic Letters (Arameiska
Brev, övers. anm), translated by H.L. Ginsberg och publicerat i The Ancient
Near East: An anthology of texts and pictures (ed. James B. Pritchard, Princeton, 1958, sid.
278-282), vilka var brev till och från judarna vid fortet i Elefantine. Detta
fort hade varit bemannat av judar och icke-judiska semiter sedan tiden för det
egyptiska kungariket som föregick invasionen av medoperserna.
Ett imponerande Tempel hade byggts där och det
hade funnits där länge då kamyserna invaderade Egypten. Som konstaterats
tidigare så slogs den atenska invasionen av Egypten, under Kyros Macrocheir
eller Artaxerxes I, under år 454 f.Kr. och satrappen som lämnades kvar i tjänst
var en medoperser vid namn Arsames som styrde som Satrap från 455/4 f.Kr. till
åtminstone 407 f.Kr.
Under åtminstone en viss av den tiden var ledaren
för judarna i garnisonen en jude vid namn Yedonja. Under det femte
regeringsåret för Dareios II, alltså 420/419 f.Kr., så skrev Hananja, en judisk
skriftställare til Arsames och beordrade en högtid för det Osyrade Brödet för
den judiska garnisonen, samt gav detaljer för beräkningsdagarna för högtiden
som inleddes den 14 Nisan som följer:
Så räknar ni från
fjor[ton dagar av månaden Nisan och] håll[er Herrens Påsk], och från den 15
till 21 dagen av [Nisan håller högtiden för det osyrade brödet]. Var (rituellt)
rena and vaksamma [utför ing]et arbete [på den 15 eller 21 dag, ej h]eller
drick [öl, eller ät] någonting [i] vilket det [är] syrat [från den 14 vid]
solnedgången fram till den 21 av Nis[an i sju dagar skall inte ses bland er.
Bringa inte] det till era boningar utan försegla (de) under dessa datum [På
order av kung Dareios. Till] mina bröder Yedonja och den judiska garnisonen, er
broder Hananj[a].
Not 1. psh i två
ostraca från Elefantine.
Not 2. Instruktionen
som inkluderar öl är en konstruktion som grundar sig på judisk tradition.
Detta firande på order av Dareios under det femte
året av hans regeringstid genom hela det judiska folket ända till Elefantine är
det firandet av Herrens Påsk som det refereras till i Esra 6:13-22. Detta
firande ägde rum vid dedikerandet av Templet vilket av breven vid Elefantine
skulle ha ägt rum 419/8 f.Kr.
Det femte året för Dareios den andra var året före
fullbordandet av Templet och det är besynnerligt att 123 män och kvinnor från
den judiska garnisonen i Elephantine vid den 3:e av Phanenoth (en månad i den
egyptiska kalendern) under år 5 tog upp kollekt av två shekel per person,
totalt 12 karash och 6 shekel
(vid 20 shekel per Karash, är detta 246 shekel).
Denna kollekt var dedikared till Gud, Yaho (Yah[o]weh). Det är underligt att de
icke-judiska i garnisonen verkar också ha givit, till och med minst 7 karesh för Ishumbethel, den manliga
arameiska guden och 12 karesh för Anathbethel, den kvinnliga gudomen som var
synonym med Anath, Baals hustru.
Denna avgift för det femte året var jämlik till en
specialavgift och var troligen till för utsmyckningen av Templet i Jerusalem. Vare
sig de andra bidragen gick till andra områden i Levanten till hedniska tempel
eller om de var bidrag till byggandet av Templet till förmån för de arameiska
kulterna kan vi bara gissa. Dock kan det vara en indikation för den
utsträckning i vilken folket hade beblandad sig med den ofrälse befolkningen
som vi vet skedde av Esra
9:1-4 och fortsatte fram till Nehemja.
Vad vi känner till är att på den 20 Marheshwan
under det sjuttonde regeringsåret för kung Dareios, alltså 408 f.Kr., så sändes
ett brev till Jerusalem till Bagoas, guvernör av Juda, vilket beskriver
händelseföljden som omgav Arsames who återkomst, vilken hade återvänt till
Mesopotamien till kungen. Efter att Arsames hade återvänt till Dareios, så
konspirerade präster för guden Khnub, i fästningen vid Elefantine med
befälhavaren, Vidaranag, till att utplåna Templet för Yaho vid Elefantine.
Hans son, Nefayan, vilken var befäl för fästningen
i Syene kallades och beordrades att förstöra Templet i Elefantine "i
fästningen av Yeb".
Han och
egyptierna och andra trupper trädde in i Templet och raserade det till
grunden och slog sönder pelarna av sten och de fem stora portarna men lämnade
dörrarna stående. De bar bort allt guld och silver och alla andra föremål.
Brevet avslöjar att detta Tempel var den enda som
stod kvar sedan Kambyses invasion. Vidaranag dödades senare och åts upp av
hundar.
Brevet avslöjar även att när katastrofen
inträffade så sändes ett brev till översteprästen i Jerusalem som bar namnet
Johanan, så att vi nu känner till att översteprästen under år 410 f.Kr. var
Johanan. Detta slår fast bortom allt tvivel den Dareios Persern som det
refereras till i Nehemja 12:22 var Dareios den Andre.
Brevet avslöjar även att de skrev till Ostanes,
Ananis broder och de ädla bland judarna. Dessa gentlemän svarade icke
("Aldrig ett brev har de sänt till oss."). Judarna vid Elefantine
klädde sig i säckväv och fastade från Tammuz under det fjortonde regeringsåret
för Dareios, alltså 411 f.Kr., till dateringen för brevet år 408 f.Kr.
De begärde assistans för att återuppbygga sitt
tempel på ett högst vädjande sätt och informerade även guvernören om att de
hade skrivit till Delaja och Shelemja, Sanballat, Guvernören av Samarias söner.
Antagligen ville de att de två skulle intervenera för dem hos guvernören. Denne
Sanballat var den horonit som omnämns i Nehemja 2:10 och hans dotter hade äktat
sonen till Joiada, Eliashib översteprästens, son. Detta hade diskvalifiserat
honom från ämbetet som överstepräst. Översteprästen Eliashib var fortfarande i
livet vid Nehemjas återkomst (Neh. 3:1) men Johanan hade redan utövat
ställningen som överstepräst vid Esras återkomst och definitivt år 410 f.Kr. Vi
kan sluta oss till att Eliashib var den äldste av översteprästerna som var kvar
i livet vid Nehemjas återkomst och var således överhuvud för prästerskapet men
hade sedan länge överlämnat plikterna till Jojada och därefter till Johanan
(som ersatte sin brorson) och senare till Jaddua som verkar ha tillträtt som
överstepräst under
Dareios Perserns (II) regeringstid enligt Nehemja
12:22. Nehemja 12:22 verkar dela upp femårsperioden i två eror.
Den första eran var den av vaktandet under
Joiakim, son till Jeshua, och den rådande eran hänfördes till som "dagarna
för Nehemja, Guvernören och Esra prästen och skriftställaren ".
Detta verkar vidare bekräfta en uppdelning i tiden
kring de av översteprästerna som var döda (Jojakim var fader till Eliashib),
och den rådande eran för de levande i prästerskapet, som injkuderade Eliashib
som den äldste levande av översteprästerna.
Vid Esras återkomst så är inte Jaddua omnämnd,
endast Jehohanan nämns ha haft en kammare, vilket påvisar att han fortfarande
var överstepräst. Jaddua verkar vara inkluderad i Nehemja 12:22 som innehavare
av ämbetet som präst vilket kan ha varit på en tillfällig basis eftersom
Nehemja inkluderade alla i prästerskapet fram till regeringstiden för Dareios
Persern, vilken utan tvekan är Dareios II. Esra skriver som om Johanan (eller
Jehohanan) och Jaddua var frånvarande och som om han innehade Johanans kammare
i dennes frånvaro.
Intrycket som fås både från bibliska och
icke-bibliska källor är att översteprästerna förföll efter Jojakim. Eliashib,
Johanan och Jaddua verkar inte ha givit tillräcklig noggrannhet till sina
plikter. Bristen på svar till judarna i Elefantine från Johanan och bristen på
deltagande i Esras och Nehemjas handlingar visar på att de försummade sina
plikter. Blandäktenskapen, orening och hädelse är vidare bekräftad av brev från
Elefantine. Ett memorandum noterade att Bagoas och Delaja skrev till garnisonen
och instruerade Arsames att informeras att Templet skulle återuppbyggas vid
Elefantine med köttoffer och rökelse som skulle utföras på altaret så som det
hade varit brukligt.
Inget omnämnande om offer gjordes så det inte
skulle väckte anstöt hos Arsames, en masdean, som skulle ha ansett kontakten
mellan eld och döda kroppar som något profant. Det är vidare omnämnt att
judarna vid Elefantine under Yedonja till slut var tvungen att begära hos
Arsames med löfte om inga brännoffer i Templet och en betalning om tusen ardab
av korn (text i Pritchard, ibid.).
Det verkar som om Templet var färdigställt år 417
f.Kr. De äldsta bland översteprästerna dog och någon brist på inriktning
uppstod med Eliashib, Johanan och Jaddua inaktiva i viss mån.
Det som är viktigt med dessa texter är att de
tillhandahåller viktig bekräftelse av texter med biblisk information och de
demonstrerar en bokstavlig giltighet för Bibeln. De visar också att traditionen
om en datering för byggandet till 516 f.Kr. är en möjlighet.
En annan viktig bekräftelse av de bibliska
texterna återfinns i de arameiska breven. Mibtaja, dotter till Maseja, son till
Yedonja, hade äktat Pi, son till Pahi (Phy), byggaren av fästningen i Syene där
Maseja tjänstgjorde i Varisatas avdelning. Detta visar på utsträckningen av
blandäktenskap som ägde rum fram till Esra och Nehemja.
Under Artaxerxes tjugofemte år, så skilde sig
paret och avtalet finns bevarat bland de arameiska breven. Mibtaja var till och
med tvingad till en ed vid en egyptisk gudinna (Sati) för upplösningen och
uppdelningen av hemgiften finns upptecknad.
Förstörelsen av Templet i Elefantine var
startskottet för en serie av anti-semitiska egyptiska uppror som inleddes år
410 f.Kr. och som fortsatte till regeringstiden för Artaxerxes II som mötte ett
egyptiskt uppror vid sitt trontillträde år 404 f.Kr., och år 402 f.Kr.
förlorade han Egypten. År 401 f.Kr. utkämpade han ett inbördeskrig i Persien,
och genom hela detta kvarstod judarna lojala på grund av deras förmånliga
behandling.
Bibeln nämner ingenstans något dekret av
Artaxerxes som rörde byggandet av Templet förutom när det gäller upphörandet av
byggandet, som nämns i Esra 4:23. När det påbjudande dekretet utfärdades, så
hade Templet redan byggts, om det nu var påbjudet av Xerxes I eller Artaxerxes
I eller Artaxerxes II. Inte i någon version, känd av antik historia, vare sig
biblisk eller icke-biblisk krediteras Artaxerxes I med något dekret som är
välvilligt inställt till byggandet av Templet eller tillåtande till leviterna.
detta är ett mer modernt påfund.
Teologer som hävdar Artaxerxes I, speciellt i
relation till de 2,300 dagarna eller till de sjuttio veckorna för år i Daniel
9:25 (vilken bär med sig en felaktig översättning i King James och andra, men
som tolkas korrekt i RSV), har fel.
Där Bibeln skiljer sig från historiska källor, har
den konsekvent visat sig vara mer korrekt, all eftersom kunskapen växer.
Betydelsen hos profetian om de sjuttio veckorna
för år i Daniel 9:25-27 är att, då de tas från dekretet av Dareios II, så tar
de slut år 70 e.Kr., inlett från omringandet av Jerusalem av Titus armé den 1
Nisan och fortsatt till förstörelsen av Templet år 70 e.Kr. Samma dag, enligt
traditionen, som det föll till
babylonierna (se Moffatts översättning). Ärendet slutar med stängandet av
Templet i Leonopolis i Egypten (se nedan).
Den förste Smorde är Nehemja som återupprättade
Templets prästerskap år 372 f.Kr. (7 veckor för år) och renade Sabbaterna och
återinstiftar tiondet. Han fullbordade Tempelfästningens murar och stadsmurarna
och omorganiserade Jerusalem.
Den andre Smorde är av Messias mission. Men
profetian hänför till Jerusalem och till Templets funktion, inte till tiden för
Messias mission. Försoning för synder och evig rättfärdighet kunde inte kunde
inte ses ha blivit infört eller fullbordat medan den ceremoniella lagen
fortfarande var utförd. Profetians fullbordan var därför beroende av
avlägsnandet av eller upphörande av platsen för offer.
För medan offren fortfarande pågick i Templet så
var Messias inte ännu överhöghet, ej heller kunde hans offer sägas ha riktigt
upphävt de dagliga offren, även då detta genomfördes genom hans död. Denna
profetia har ännu inte upphört, men inte som en delad vecka, som vissa hävdar,
utan för att det föreskrivna slutet ännu inte har blivit hällt ut över
ödeläggaren, alltså det romerska systemet. Detta kommer att ske, så som
Uppenbarelseboken visar, när staden är förstörd och det sjunde/åttonde riket om
tio kungar slutligen förstörs.
Om det föreskrivande dekretet antas från 516 f.Kr.
från regeringstiden för Dareios 1 till att följa direkt från de 70 veckorna för
år, då var slutet för profetian år 26 f.Kr. vilket verkar relatera till absolut
ingenting. Moderna kristna försöker knyta det hela till år 27 e.Kr. och
tillskriva detta till att Kristus mission skulle ha inletts det året, vilket
den inte gjorde. Josefus har helt klart fel angående inledningen och hans
förläggande av den kaldeiska dynastin verkar rikta sig till att sträcka ut
deras regeringstid till att täcka tid för de persiska kungarna för att ge
profetian om 70 veckor för år någon mening från Kyros. Bland Zadoks söner, så
hade 70 veckor för år en helt annan innebörd som relaterade till människans
ålder, men det är utom räckhåll för detta arbete (se Appendix för en analys av
Josefus).
Förändringen av byggandet av Templet från Dareios
II till Dareios I verkar vara en efterkristen plan (anpassad av Josefus) vilken
verkar underminera betydelsen av profetian om 70 veckor för år och är antagligen
syftet hos den apokryfiska 1 Esdras vilken är felaktig.
De 70 veckorna för år inleddes inte från
regeringstiden för Dareios I eller från ett icke-existerande dekret utfärdat av
Artaxerxes I, utan snarare från Dareios II. Det är det positiva bevis för
Kristus Messiasskap och det behöver inte bollande utanför skrifterna om tre och
en halv eller ofullbordade sjuårsperioder.
Jonas Tecken är den mest betydelsefulla aspekten
av Messias mission. Kristus slog fast i Matteus evangelium 12:39-42
Matteus evangelium
12:39 Han svarade: ”Detta onda och trolösa
släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än
Jona-tecknet. 40 Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre
dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och
tre nätter. 41 Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta
släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns
något som är förmer än Jona. 42 Söderns drottning skall uppstå vid domen
tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty hon kom från jordens yttersta
gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än
Salomo.
Detta upprepades i Lukas evangelium 11:29-32. Av
Lukas så ser vi att Kristus säger i vers 30:
30 Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen
bli det för detta släkte.
Jonas Tecken var inte enbart att han var tre dagar
och tre nätter i valens buk, utan han inträdde även i Nineve vilken var tre
dagars resa tvärs över, och efter en dags resa in till staden så uttalade han
profetia till Nineve vilken föll i ånger efter att ha getts 40 dagar för det
(Jona 3:3-10).
Kristus inledde sin mission efter att Johannes
Döparen hade inlett sin predikan. Johannes Döparen inledde sin predikan under
Tiberias Caesars femtonde regeringsår. Om man använder det allmänna året som
inleds i Tishri (sept/okt.) och dateringen för Tiberius styre från Augustus död
snarare än proklamationen av Senaten, då är den tidigaste dateringen för detta
oktober 27 e.Kr. (se Tidpunkten för
Korsfästelsen och Uppståndelsen [159]). Vi vet att Johannes hade döpt en
tid då Jesus kom för att bli döpt av honom. Mer precist kan vi rekonstruera
dagarna från hans dop fram till Herrens Påsk 28 e.Kr. vilket verkar vara cirka
50 dagar inalles. Från Matteus evangelium 4:17 känner vi till att Jesus inte
inledde sin mission förrän Johannes hade satts i fängelse (Matt. 4:12). Från
Johannes evangelium 3:22 är det tydligt att, efter Herrens Påsk år 28 e.Kr., så
döptes Jesus och hans lärjungar i Judeen (trots att Kristus själv inte döpte
(Joh. 4:2)). Johannes hade ännu inte kastats i fängelse och han döpte vid Aenon
nära Salim (Joh. 3:23-24). Således inledde inte Kristus sin mission förrän
efter Herrens Påsk år 28 e.Kr. Kristus hade således som varade mindre än två
år. Kombinerat med Johannes Döparens mission och hans dop och urval av
lärjungarna så varade missionen i två och ett halvt år. Detta var med år för en
dag principen för profetian om Jona.
Vissa moderna Kyrkor anser att Kristus mission
varade i tre och ett halvt år och att han korsfästes år 31 e.Kr. Från
kronologin för Johannes och de andra så pekar det på Herrens Påsk år 30 e.Kr.
(se Tidpunkten för Korsfästelsen och
Uppståndelsen [159]). Hans mission varade i två år (eller två profetiska
dagar) från Herrens Påsk 28 e.Kr. till Herrens Påsk 30 e.Kr. det var två
flyglar om cirka femtio dagar eller mer innan hans dop fram till Herrens Påsk
och efter hans uppståndelse fram till Pingst.
När det läggs till Johannes Döparens så får vi
fram en mission om mindre är tre år (eller tre profetiska dagar) på en år för
dag basis med Jona. Johannes Döparens mission motsvarar dagsmarschen in till
staden och missionen för Kristus är tvådagarsprofetian. Från Kristus dop ser vi
Satans frestelse över de fyrtio dagarna i öknen, innan Herrens Påsk 28 e.Kr.
och inledningen av Kristus mission. Satans frestelse över de fyrtio dagarna i
vildmarken var i sig själv en analog till perioden som angavs för Nineva, och
Satan dömdes.
Som ett positivt bevis för Kristus mission, gavs
Jerusalem ett år för en dag i jämförelse med Nineve. Det tredje stadiet om 40
dagar var för Juda 40 år, som slutade med den totala förstörelsen av Jerusalem
år 70 e.Kr., 40 år efter Kristus död, för till skillnad från Nineve så ångrade
de sig inte trots att ett större tecken gavs till dem än Jona vid Nineve.
Den huvudsakliga betydelsen för Jonas mission var
att den var till de ofrälse och att han allena bland de hebreiska profeterna
genomförde ånger hos de ofrälse. Detta var förlagan för Messias roll som
påvisades av Jesaja 53. Genom lidande, som också påvisas av Psaltaren 22, så
var Kristus medveten om antagandet av dessa Skrifter. Han uttalade orden från
Psaltaren 22 från korset och gav tecken om sin mission till de ofrälse i
liknelsen om husbonden i Markus evangelium 12 :1-9. Indikationerna i de
synoptiska evangelierna görs tydliga i Johannes evangelium, och visar att
Kristus letade efter de lidande och döda vilka likt ett vetekorn skulle bära
mycket frukt och "dra alla människor till mig själv " (Joh. 12:32).
Om fariseerna och saducceerna accepterade att
Tempelbyggandet skedde under regeringstiden för Dareios II, då var det
oundvikligt att de stod fördömda och följdaktligen framförde de felaktiga och
förvridna händelseföljder. Moderna kristna förvridningar av de sjuttio veckorna
för år kring Artaxerxes I är helt i strid med Esra och Nehemja, och på grund av
detta så förkastas de av judendomen. 70 veckor för år slutade precis vid
fullbordandet av den fyrtioårsperiod som gavs för ånger för Juda och Jerusalem
inlett från den 1 Nisan 70 e.Kr. till 1 Nisan 71 e.Kr., vid vilken tid Templet
hade blivit förstört. Kristus referens till Nineve och till Salomon visar på
betydelsen av varaktigheten för Templet och upphörandet av offren. Jerusalem
var omringat den 1 Nisan och den plundrades och Templet förstördes vid
Försoningshögtiden år 70 e.Kr. Det var fortfarande en del av händelseförloppet
som var ofullbordat.
De 70 Veckorna för År startade under det första
året av ett nytt jubileum. Detta var även under det andra året av
regeringstiden för Dareios II. Vid slutet av jubileet så var Restaureringen av
Esra och Nehemja (se uppsatsen Läsa Lagen
med Esra och Nehemja [250]).
Vad som inte allmänt uppfattas är att offren
fortsatte i Juda efter förstörelsen av Templet i fullbordan av profetian i
Jesaja 19:19.
Jesaja 19:19 Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren
mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns.
Det uppfattas att ett Tempel hade blivit byggt i
Elefantine och offren hade fortsatt där medan Templet i Jerusalem låg i ruiner
efter plundringen av Jerusalem av babylonierna. Detta Tempel fortsatte i full
verkan fram till det plundrades efter Jerusalems Tempel hade byggts upp igen
under tiden för Dareios II styre. Jerusalem fortsatte då som centrum för
tempeldyrkan för nära nog två århundraden fram till det andra århundradet f.Kr.
Jesaja hade profeterat att ett Tempel skulle byggas i Egypten. Denna profetia
relaterade till Messias (Jes. 19:20) som skulle frälsa Egypten. De var under
romerskt styre vid den tiden och Messias sändes verkligen till Egypten för att
vara i säkerhet som barn och för att fullborda denna profetia och den i Hosea,
så att han kunde kallas ut ur Egypten som Guds son och den första av Israel.
Byggandet av det sista Templet där i Egypten finns upptecknat (vid ett stadium felaktigt daterat till år 1 f.Kr.) av The Companion Bible i Appendix 81. Byggandet finns antecknat av Josefus (Antiquities of the Jews 13.3.1-3; 6; The Jewish Wars 7.10,3; och Against Apion 2.5).
Summeringen är på grund av krigen mellan judarna
och syrierna, Översteprästen Onias IV flydde till Alexandria. Han stödde aktivt
Egypten mot Syrien. Han välkomnades där av Ptolemaios Filometor på grund av
detta faktum. Han utnämndes till prins över judarna där och uppförde Etnark och
Alabark. Han bad om tillåtelse av Ptolemaios och Kleopatra till att bygga
Templen där i fullbordan av Jesaja. Han bad om tillåtelse att befolka de med
sina egna präster och andra leviter. Breven han skrev och svaren från kungen
och drottningen finns upptecknade i det ovan nämnda appendix. Templet i
Jerusalem hade blivit orenad av förekomsten av grekiska gudar som placerats där
av Antiochos Epifanes. Jerusalem blev högst helleniserat under denna period och
systemet var korrupt och förfallet.
Onias kom till Leontopolis i distriktet, eller
nome, Heliopolis. Platsen för Templet
var den plats där Israel hade ljus i sina boningar då Egypten var i mörker.
Syftet var här att representera Messias som skulle vara ljuset i mörkret.
Templet fungerade i mer än 200 år från 160 f.Kr. till 71 e.Kr. då det stängde
på order av Vespasian. Platsen omnämndes i LXX som staden för de rättfärdiga
(‘ir-ha-zedek). Judarna var mäkta avundsjuka på detta Tempel och ändrade
bokstäverna i namnet på solens stad till att utläsas förstörelsens stad (cheres
till heres). De fem städer som nämns i Jesaja 19:18 är troligen Heliopolis,
Leontopolis, Daphne, Migdol och Memphis. Stängandet av Templet år 71 e.Kr. på
order av Vespasian avslutade denna fas av Jonas Tecken. Emedan offren hade
fortsatt vid Elefantine under perioden då det första Templet låg i ruiner, så
tillät inte ud detta Tempel att överleva efter förstörelsen av Templet i
Jerusalem. Denna tid skulle Templet uppföras av levande stenar och myndigheten
hade förts över från Juda till Kyrkan i öknen. Denna fas av Jonas Tecken skulle
döma folken och nationerna över fyrtio jubileer. Offren skulle upphöra över
hela denna period om fyrtio Jubileer. Var och en som försökt återinföra offren
har blivit dödad eller förstörd.
Detta fullbordar de 70 veckor för år som har den
utsatta varaktigheten av det andra templet. Jonas Tecken var likaså fullbordat
och det tredje Templet från denna tid var bortförd från Jerusalem och splittrad
och utspridd.
Det tredje Templet eller det fjärde tabernaklet
skulle byggas av individuella stenar av genom Anden tillblivna Guds Söner.
Betydelsen av detta återfinns i Sakarja 3:8-10 och Sakarja 4.
Från vers 8, görs
uttalandet om ankomsten av grenen och de sju ögonen profeteras (dessa är de sju
stjärnorna i Upp. Rev. 2:1). Från Kristi ankomst, vilken skall "ta bort
skulden för landet på en enda dag ", så ser vi utvecklandet av Sakarja
4:1-3 av de sju erorna för Kyrkorna och de två olivträden. Dessa två olivträd är
de två Smorda och de tillför oljan ur sig själva genom två gyllene rör (Sak.
4:12). Således är det tredje Templet av Guds Ande och därför skall det
fullborda alla ting genom oljan av Guds Ande. För nåd är given för det (Sak.
4:7) och från Sakarja 4:6 så ser vi att alla ting uppnås från den tiden och
framåt " Varken med styrka eller makt utan med min ande,
säger Herren Sebaot." (I
Coxs text är slutorden Värdens Herre. övers. anm.)
På grund av detta, var det andra Templet, eller
det tredje Tabernaklet, begränsat i tid och var tvunget att försvinna till
förmån för det tredje och andliga Templet, det fjärde tabernaklet, för de sju
lampställena, som vi känner till från Uppenbarelseboken 2 och 3 är de sju
Kyrkoerorna. Dessa eror benämndes från områden som var skilda från Jerusalem
och som inleddes med Efesus som den efesiska eran.
Men från år 70 e.Kr. så blev Judas hjärta så
förhärdat så de förstod inte betydelsen av det. Det är lika troligt att de
rabbinska myndigheterna för den tiden inte såg den fullständiga betydelsen i
profetian och att de stod dömda för det. Efter det började fabriceringen av
historien om byggandet under Dareios I styre fördunkla betydelsen i ämnet.
Den sista sekvensen av Jonas Tecken skulle
involvera fyrtio jubileer, vilket, som vi ser från Moses liv, var det sista och
tredje stadiet vilket visades av de fyrtio åren i öknen för Israel innan de tog
upp sin arvedel.
Dessa fyrtio år var förlagan för de fyrtio
jubileerna. Det första jubileet skulle involvera Kristi födelse och leda fram
till hans mission. Johannes Döparen inledde sin mission under Jubileumsåret 27
e.Kr. vilket, så som varande det femtonde året av Tiberius styre, därmed måste
ha varit i oktober härav betydelsen att han inledde det när Jubileet blåstes.
Som vi har sett i symboliken var restaureringen av Josia under det första året
av det nya Jubileet. Detta är precis vad Kristus gjorde. Han inledde sin
mission år 28 e.Kr. efter Herrens Påsk. Således för de fyrtio Jubileerna Jonas
Tecken fram till upprättandet av Millennium under det första året av det nya
Jubileet i mars/april 2028 e.Kr. Denna sekvens om de trettio åren sker mellan
1997 och 2027.
Fixeringen hos protestantiska teologer vid
Artaxerxes dekret härstammar från försök att förknippa profetian med en
felaktig översättning av Daniel 9:25 i King James version. Under den sena delen
av 1830 så valde William Miller för
inledningdatumet för profetian om de 2300 dagarna. Varför han och andra skulle
ha begått detta misstag är förbryllande. Inledningen av profetian finns
fastslagen i Daniel som varande från den tid då det heliga är nedtrampat av
fötter och de kontinuerliga brännoffren i Templet tagits bort. Detta skedde
inte från, eller sammanföll med, något av dekreten om byggnationen eller de
påbjudande dekreten.
Miller gjorde ett allvarligt fel och den
postreformatoriska manipulationen av dessa profetior har varit en källa till
fascination.
Relaterande Profetian om de 2,300 Dagarna
Den tidigaste tiden från vilken profetian kan
dateras var invasionen av Jerusalem och våldförelsen på Templet av Ptolemaios
(Soter) vid slutet av år 302 f.Kr. Detta förlägger fullbordan av profetian, i
sin tidigaste form till slutet av år 1998.
Genom att vara den mest troliga dateringen så
innebär detta att allt kommer att fullbordas från år 1999. visar relaterar
upphörandet av de dagliga offren till Antiochos Epifanes år 167 f.Kr., vilket
skulle förlägga fullbordan till år 2133 eller 2134, men detta skulle inte
sammanfalla med Daniel 12 eller Uppenbarelseboken. På likadant sätt skulle en
datering till år 197 f.Kr. ge ett datum vid år 2108 e.Kr.
År 197 f.Kr., blev Judeen en provins i det
seleusidiska riket, de östra efterträdarna till Alexander, från vilket
Antiochos Epifanes kom. Seleucus IV inledde den hellenistiska infiltrationen
som den sadokitiske översteprästen Onias III stred mot.
Slutet för profetian om 70 veckor för år och
detaljerna som omger förstörelsen av Templet år 70 e.Kr. kräver en fördjupad
undersökning för att försäkra en riktig förståelse.
Den judiska överhögheten över Templet erkändes och
godkändes av romarna. Förbudet för ofrälse att beträda de inre gårdsplanerna i
Templet sanktionerades av romarna och bestraffningen för brott mot detta var
döden, även om förbrytaren var en romersk medborgare. Romarna bekräftade judisk
lagstiftning även över icke-judar. Det var av denna orsak som Paulus var
tvungen att vädja till Kejsaren (Apg. 25:9-12) och endast detta förhindrade
Festys från att behandla Åaulus i enlighet med judisk lag.
Enligt Emile Schurers The History of the Jewish
People in the Age of Jesus Christ, Vol. 1, 111.2, T&T Clarke Ltd,
Edinburgh, 1973, så tolererades inte bara judisk dyrkan utan åtnjöt skydd av
den romerska staten. Och statlig administration för Templet, speciellt av dess
finanser, skedde åren 6-41 e.Kr. (ibid., Vol. 1, sid. 377-379).
Från 44 e.Kr. till 66 e.Kr. så överfördes
administrationen till Herod av Kalsis och sedan till Agrippa II (ibid., Vol. l,
sid. 377,472). Kejsarens porträtt togs till och med bort från Imperiets Standarer
(ibid., sid. 380).
Judar var även undantagna från militärtjänst för
att undvika konflikt med högtiderna och Sabbaterna (op. cit., Vol. I, sid.
362-363, Vol. II, sid. 474-475, Vol. III, sid. 22-23,120-121). Juda kvarstod
fram till år 70 e.Kr. som en administrativ enhet med sin egen provinsregering.
Den romerska armén i Caesarea bestod mest av
syrianska caesarenska och sebastenska trupper fram till utbrottet av det
judiska kriget år 66 e.Kr. År 66 e.Kr. var det möjligt för Vespasian att
inkalla sin armé, fem kohorter och en ola av kavalleri från Caesarea (ibid.,
Vol. I, sid.364), lika många som var stationerade där år 44 e.Kr. Trupperna i
Apostlagärningarna 27:1 vid omkring 60 e.Kr. kan ha varit en av de fem
kohorterna som nämns av Josefus i The Antiquities of the Jews, bok XX, 8,7, där
han menar att oron mellan judar och syrianer slutligen orsakade kriget. Det
sista byggandet på Templet var av en mur vid den högsta delen av byggnaden som
tillhörde den inre gården på den västra sidan för att förhindra Agrippas insyn
över den inre gården under ceremonier (Schurer, Vol. I, sid. 475). Förstörelsen
av denna mur förhindrades av en vädjan till Nero och efter inblandning från
Poppea, Neros hustru. Vid denna tid började det prästerskap som var utnämnda av
Agrippa, att lägga beslag på tiondet och de fattigare prästerna dog av svält
(ibid., sid. 465, sid. 468-470).
År 62 e.Kr. fullbordades detta sista byggande på
Templet och borttagandet av tiondet upprättades som norm av Agrippas utnämnda,
med början hos Ananus.
Imperiets intäkter som upptogs av syrianerna från
Nero genom mutor till Beryllus, Neros skriftställare som var ansvarig för den
grekiska korrespondensen, vägde tungt över judarna (ibid., sid. 467). Från 62
e.Kr. under översteprästen, Ananus, Agrippas utnämnde, så avrättades många i
prästerskapet.
Översteprästen för det fjärde tabernaklet eller
det Tredje Templet, Jakob, Biskop av Jerusalem, broder till Jesus Kristus,
avrättades (ibid., sid. 468). Detta betydde slutet på eran för prästerskapet
för Templet i Jerusalem och slutet av det 62 veckorna för år. Den nye
prokuratorn, Albinus, (62-64 e.Kr.) var extremt ond, och plundrade både
allmänna och privata pengar, inklusive skattkammaren.
Från denna tid och framåt så var
översteprästerskapet ett tillhåll för skurkar. En överstepräst, Jesus son till
Damnaj, gavs sig in i ett upphetsat gatuslagsmål med sin efterträdare, Jesus
son till Gamaliel, för han ville inte lämna sitt Heliga Ämbete (ibid., sid.
469). Då Albinus återkallades så avrättade han de största brottslingarna och
släppte alla fångar -- vilket lämnade fängelserna tomma och landet fullt av
rånare. Hans efterträdare, den siste prokuratorn, Gessius Florus (64-66 e.Kr.),
var även den värste, den störste skurk som innehade ett ämbete. Han plundrade
hela städer och tillät banditer att verka obehindrat (ibid., sid. 470).
År 64 e.Kr. så deklarerade Nero förföljelsen av de
kristna i Rom, och traditionen berättar att Petrus och Paulus led martyrdöden.
"Pakten med många " mot judarna och de kristna var vida spridd. År 68
e.Kr. förstördes klostret i Qumran, och Nero avsattes också.
Revolutionärerna utvecklade vanan att kidnappa
prästerskapet i utbyte mot fångar och vid år 66 e.Kr. så inledde myndigheterna
med syrianerna et al. de handlingar som kom att bli det judiska kriget.
Från 1 Nisan 70 e.Kr. så omringades Jerusalem. På
Försoningsdagen år 70 e.Kr. så förstördes Templet och från Försoningsdagen år
70 e.Kr. så skedde inget offer i Templet fram till slutet av kriget år 73 e.Kr.
i samband med Masadas fall. Denna period är den som det refereras till i Daniel
9:27.
Enligt en vecka för år, så upphörde majoriteten av
folket med att utöva sin religion härigenom från år 63 e.Kr. till 70 e.Kr. på
grund av föroreningen av Templet och stölderna av tiondet och dödsfallen för
prästerskapet. Termen för halva den tiden skall offren upphöra tas allmänt för
att referera till halva veckan för år, men troligen refererar den till tiden
efter förstörelsen från år 70 e.Kr. till 73 e.Kr. då nationen kämpade vidare
men utan Templet eller offer. Således är de 70 veckorna för år helt klart en
uppfylld profetia. Efter Jakobs död och före förstörelsen år 70 e.Kr., så
flydde Kyrkan från Jerusalem till Pella (ibid., sid. 498 & fotnot 65) för
de visste av profetian att slutet för den perioden skulle ske och nästa Tempel
om de sju Kyrkorna, det fjärde av Hesekiels täckande keruber (Hes. 1:15),
skulle inledas. Från Ecclesiastes 6:6, har Salomon indikerat att det kan vara i
tvåtusen år.
Jonas Tecken förde då vidare till sin nästa och
mycket lite förstådda fas, tiden för de ofrälse. denna skulle vara i fyrtio
jubileer fram till återkomsten av Messias och inledningen av Millennium som
refereras till i Uppenbarelseboken 20:4.
Kyrkan under Symon, brorson till Messias,
återvände till Jerusalem omkring 72 e.Kr. och upprättade kyrkorna för Desposyni
eller de som tillhörde Herren och tillhandahöll biskopar till kyrkorna i Asien
och Egypten, i många årtionden fram till det att Rom ersatte dem med greker.
Man kan gott ställa sig frågan: Vad skulle ha hänt
om judarna ångrade sig?
Svaret är tillhandahållet genom referensen till
Israel i öknen där spionerna eller vittnena sändes för att speja efter det
heliga landet. De sändes, en man för varje stam. Hoshea son till Nun sändes
från Efraim och kallades Joshua av Moses (4 Mos. 13:8,16). De sändes från Sin
och återvände vid slutet av fyrtio dagar (4 Mos.13:25). De avstod att ta upp
sin arvedel, och vittnade mot deras arvedels fruktbarhet; alla förutom Joshua
och Kaleb (4 Mos. 14:6-7). Ingen enda person över tjugo års ålder som klagade
mot Gud tilläts inträda i det förlovade landet förutom Joshua och Kaleb. Barnen
gavs fyrtio år i öknen som vandrande herdar som betalade straffet för deras
otrogenhet. Detta representerade Juda och Levi vid tiden för Messias.
De fyrtio dagarna för vittnesbörd blev till fyrtio
år i Jonas Tecken från Messias till Templets förstörelse. De fyrtio åren i
vildmarken blev till de fyrtio jubileerna av vandringar fram till den andra
ankomsten.
Juda kunde ha ångrat och skulle ha bringats in under
deras ledarskap. De ångrade inte och Gud visste att de inte ångrade. Vi
kallades då ut under olika omständigheter. Juda kommer att ges ånger snart.
Kyros Dekret och de Kaldeiska Kungarna Enligt Josefus
Många historiker har uppehållit sig med att påvisa
att profetian om de 70 veckorna för år relaterar sig till Kristus mission -- på
något sätt bestämmande dess inledning och på något sätt lämnande 3½ år över
tiden för slutet. I missriktad ansträngning har vissa översättare så
manipulerat Daniel 9:25-27 att anklagelserna om förfalskning inte fel kan
åläggas dem. troligen är den mest trogna översättningen den av Moffatt.
Betänk då och förstå
att mellan frågan om den profetiska befallningen att återbefolka och
återuppbygga Jerusalem och helgandet av en högsta överstepräst så skall sju
veckor för år förlöpa; under loppet av sextiotvå veckor för år skall det vara
återuppbyggt, med sina torg och gator; slutligen, efter de sextiotvå veckorna
för år, så skall den helgade prästen bli borttagen och inte lämna någon
efterträdare; staden och helgedomen skall förstöras tillsammans med den helgade
prästen, och därefter skall ruinerna välla in med en flod av krig till det
verkliga slutet.
För en vecka för år
skall den huvudsaklige delen av folket upphöra med att utöva sin religion, för
halva den tiden skall offer upphöra, och istället skall det ske en förfärlig
avfällighet från tron, till slutligen det utsedda förfallet rasar ned över de
hädande avfälliga.
Ni kommer att märka att smörjningen av den helgade
verkar vara återupprättandet av prästerskapet och därefter förstörelsen av
Jerusalem och Templet och avlägsnandet av offren.
Emedan det inte råder något tvivel till att Kristi
korsfästelse var refererad till i vers 24, så är uppenbart profetian inte sysselsatt
med hans mission utan snarare med dess fullbordan i och med Templets
förstörelse.
Förteckningen av de kaldeiska kungarna fram till
Kyros Persern är återskapad och de dateringar som accepterats från Ptolemaios
Kanon är också inkluderade för informationens skull.
Josefus antecknar även att Nehemja gavs sitt
uppdrag av Xerxes under dennes 25:e regeringsår och att murarna fullbordades på
två år och fyra månader och de fullbordades under Xerxes tjugoåttonde år.
Olyckligtvis är de år som tillskrivs Xerxes genom
att använda Ptolemaios från 486 till 464 f.Kr. -- en tidsperiod om 22 år.
Antingen är översättningen fel, eller så är, Josefus fel, eller, mer troligt,
så är både fel. De enda kungar som man vet har regerat i över 25 år var Dareios
I och Artaxerxes I och II.
En väldigt intressant datering framkommer om vi
tar dateringen för Kyros för byggnationen från Nebukadnessar vid den
accepterade dateringen av år 605 f.Kr. och lägger till Josefus kronologi för de kaldeiska kungarna. Detta
ger tiden för Kyros dekret till år 464 f.Kr.
Sjuttio veckor för år från denna datering är
slutet av år 27 e.Kr. Johannes Döparen inledde sin mission vid slutet av detta
år. Ett år eller två åt endera håll för startdatumet är acceptabelt. Problemet
med detta är dock att slutdateringen för den persiska kungen om man använder
Ptolemaios Kanon och de allmänt accepterade dateringarna som återfinns i de
flesta bibliska tidsaxlar är år 260 f.Kr. -- vilket förlägger Alexanders
erövring 72 år för sent.
Längden för de persiska kungarna kan vara för
lång, eller så kan startdatumet verkligen vara fel med ett antal år.
Faktum är att Ptolemaios Kanon är uppvisat korrekt
med dateringen 605 f.Kr. astronomiskt fastställd. Möjligheten finns dock att de
70 veckorna för år, genom att använda Josefus datering för de kaldeiska
kungarna, slutar vid tiden för Kristus. Inte vid något läge, genom att använda
de möjliga permutationerna, så får Kyros Artaxerxes I (Longimanus) mjölkko.
Denna tabell som konstruerats utifrån Josefus och
som lagts till dateringarna som erhållits från utomstående källor är
slumpmässig och om Josefus är korrekt, då är profetian om de 70 årens
fångenskap ogiltig. Det var 96 år enligt Josefus från Nebukadnessars aktioner
gentemot judarna, vilka ägde rum under hans tjugotredje år, fram till Kyros
dekret. av denna orsak allena så måste Josefus avfärdas och den ursprungliga
tolkningen upprätthållas.
Vilken tidpunkt för inledning man än använder så
finns det ingen sjuårsperiod av vilken tre och ett halvt år lämnas kvar för att
tas upp igen vid någon mytisk tidpunkt före tiden för Kristus återkomst, inte
heller uppmålar Daniel att det skulle finnas någon delad vecka, eller en senare
period om en vecka. Tidsramen tillåter inte det. Daniel omnämner klart att
slutet för tidsperioden, för en vecka för år, så skulle huvuddelen av folket
upphöra att utöva sin religion och, för halva den tiden så skulle offren
upphöra. En studie av Jerusalems förstörelse och Templet visar att denna
profetia fullbordades år 70 e.Kr.
Vissa påstår att det utfärdade slutet skall hällas
ut över ödeläggaren i 3½ år, alltså perioden för plågorna av Guds vrede i
Uppenbarelseboken. Medan perioden om 3½ år av Guds vredes plågor kommer att
ske, så är försöken att förena dem med denna profetia verkligt tvivelaktiga argument.
Andra lär ut att perioden om en vecka för år är förbehållen för tiden vid
slutet. Det finns definitivt inget stöd för en sådan slutsats. Om man hade
varit i mitten av
Jerusalem vid tiden för perioden om 3½ år fram
till år 70 e.Kr., så skulle man antagligen vara mer medveten om riktigheten i
profetian och bristen i den ovanstående inställningen.
KUNGAR ANTAL
ÅR DATERING
Nebukadnessar 21 622 f.Kr.
(Nabopollance) (Begynnelseår
är inte i enlighet med Josefus utan regeringsåren är)
Nebukadnessar 43 605-562 f.Kr.
Den Onde Morodach 18 562-522 f.Kr.
Neglissor 40 522-482 f.Kr.
Labosordakus 9/12 482-
? f.Kr.
Baltasor (Naboandelus) 17 465-
? f.Kr.
Kyros (av Dareios) 10 465-455
f.Kr.
(Sammanställandet
av Ptolemaios Kanon)
Kambyses 7 455-448 f.Kr.
Dareios I 36 448-414 f.Kr.
Xerxes 22 414-392 f.Kr.
Artaxerxes 41 392-351 f.Kr.
Xerxes II - 351 f.Kr.
Dareios II 19 351-332 f.Kr.
Artaxerxes
II 46 332-286 f.Kr.
Artaxerxes
III 20 286-266 f.Kr.
Dareios
III 6 266-260 f.Kr.
The Common Bible (Revised Standard Version), Collins, 1973.
Herodotus The Histories, övers. av A de Selincourt (Burns Rev.), Penguin, 1983.
Josefus Complete Works, övers. av William Whiston, Kregel Publications, 1981.
Emile Schurer The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ (175 BC - 135 AD), Vols. I to III, rev. av Varnes and Millar, T&T Clarke Ltd, 1958.
James B. Pritchard The Ancient Near East - An Anthology of Texts and Pictures, Princeton, 1958.
Där annat icke anges är bibelöversättningar från
år 2000 svenska översättning
q