Guds Kristna Kyrkor
[001]
De Utvalda som Elohim [001]
(Edition 1. 1.3
19940311-19990322) Audio)
Denna uppsats behandlar mångfalden av elohim i Gudomligheten och det förutbestämda ödet hos de utvalda att bli till elohim. Förmågan att bli till elohim eller theoi var synen hos den tidiga kyrkan. Denna uppsats är relaterad till uppsatserna Kristi Gudomlighet samt även Den Gud Vi Dyrkar och Den Helige Ande serierna.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1994,1999 Wade Cox)
(Tr. 2004 A. Binder)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt
förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens
namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter
skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas
i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
De Utvalda som Elohim [001]
Kyrkan antog,
under det tredje och fjärde århundradena en doktrinal brytning från hållningen
att de utvalda skall existera som elohim eller theoi, vilket var den
inställning de höll vid tiden för Kristus som vi ser i Johannes evangelium
10:34-35 från Psaltaren 82:6, som var den ursprungliga uppfattningen hos
Kyrkan. Den ursprungliga hållningen förklaras detaljerat i arbetet God
Revealed. Denna uppsats behandlar vad Bibelns text verkligen säger, och
utmärker den plan som Bibeln beskriver. Efter att ha upprättat det bibliska
schemat, kommer detta sedan testas mot uppfattningen hos de tidigaste kyrkoskriftställarna
för att pröva dess riktighet. Problemen och antagandena finns beskrivna i God
Revealed. De flesta hebreisk-engelska lexikon tar upp de olika variationerna i
ordens användning. De olika varianterna i användning av gudomligheternas namn
härrör från detta och förklaras ur ett trinitärt synsätt. En sådan paradigm
kräver att texterna förklaras i ett sammanhang vilket inte skulle framställa
doktrinen om treenigheten som absurd. Följaktligen drivs vissa, som Francis,
Driver och Briggs eller den mer vitt spridda och använda Gesenius (Robinson,
övers. Brown, Driver, Briggs reviderade), till att försöka förklara de
mångfaldiga förklaringarna som används för gudomarna och Värden inom paradigmet
hos en utvecklande religion. Den akademiska grenen för Religiösa Studier
försöker också förklara sammanhanget i det Gamla Testamentet samt även det Nya
Testamentet i liknande termer. Detta arrangemang passar både trinitarer och
agnostiker. De förra, för att premisserna vilka de antar är att den slutgiltiga
formen i strukturen inte var utvecklad förrän vid kyrkomötet i Kalcedon (c:a
451 e. Kr.) och använde sig av grekisk metafysik, och den senare för att
konceptet med en levande Gud skrivande en inspirerad Bibel är inte förenlig med den synkretiska naturen hos deras
studier. Vi är inriktade på de verkliga ordalydelsen i texten.
Ord som vanligen
är tillskrivna gudomligheter i Israeliska och icke-israeliska samhällen är även
tillskrivna människor. Sådana tillskrivningar är en genomgående världssyn i
Mellanöstern, som utsträcker sig till att den himmelska Värden interagerar med
människor. Undersökningen över användandet av Eloah, elohim, el, elim (eliym)
etc., de hebreiska eller de kaldeiska och arameiska motsvarigheterna finns
upptagen i God Revealed. Exemplen där Eloah (eller Elahh) används i singulär
form för att hänföra till ett koncept av en gud annan än Eloah, är i Andra
Krönikeboken 32:15; Daniel 11:37-39; Habakkuk 1:11. Eloah har aldrig artikeln,
trots att Habakkuk 1:11 bestämmer det genom suffixet och det används vid ett
tillfälle i strukturen i Psaltaren 114:7 (se Theological Wordbook of the Old
Testament, Harris red., Moody, Chicago, 1980, sid. 93). Sådana hänsyn frangår
inte av denna uppsats. Till exempel visar texten i Brown-Driver-Briggs-Gesenius
om El (SHD 410), sidan 42, att ordet betyder gud, men med ett antal
underordnade tillskrivningar för att uttrycka föreställningar om makt, och att
det används för människor av makt och rang.
På liknande sätt förklaras elohim (SHD 430), på
sidan 43, vara plural i antal och som hänförande till härskare, eller domare,
antingen som gudomliga representanter vid heliga platser, eller som en spegling
av gudomlig majestät och kraft. Således är termen utsträckt till människor så
väl som den angeliska Värden. De bibliska texterna visar att denna enkla
förklaringen att spegla den gudomliga mäjestäten är den mening med vilken
termerna antogs i Bibeln. Alltså bar namnet myndighet vilken i sig själv
överfördes av Gud. Denna mening motsägs av trinitarer.
Trinitära arbeten som söker att utvidga Bibelns koncept, som en utvecklande struktur som leder mot Treenigheten är vanliga. Goda exempel på detta återfinns hos Karen Armstrong A History of God, Heinemann, London, 1993, och C M LaCugna GOD FOR US: The Trinity and Christian Life, Harper, San Francisco, 1993.
LaCugna admits (Enc. of Religion, art. Trinity) att varken det Gamla Testamentet
eller det Nya Testamentet innehåller någon grund för Treenisheten. Det
klassiska verket som refereras till för sådana syften är W F Albright Yahweh
and the Gods of Canaan, London, 1968. G R Driver utvecklar konceptet om myten i
sin Canaanite Myths and Legends, Edinburgh, 1956. R L Fox går till och med
längre i detta sätt i The Unauthorised Version: Truth and Fiction in the Bible,
London, 1991. Den fundamentala trinitära inriktningen har varit att förändra
översättningen av de bibliska texterna för att dölja koncepten och för att
förneka pluraliteten hos ordet elohim. Josua 22:22 är ett exempel. RSV återger
texten som:
Den Mäktiga, Herren
Gud! Den Mäktiga, Herren Gud!
Mark S Smith
konstaterar i The Early History of God, Harper, San Francisco, 1990, på sidan 8
att den hebreiska texten lyder ‘el’elohim yhwh ‘el’elohim yhwh eller Gud av
gudar är yhwh Gud av gudar är yhwh. Således betyder El av Elohim ledare/överhuvud
av en pluralitet. Smith anser att texten visar upptagandet av ordet el till
hebreiskan och dess utveckling till ett generiskt substantiv i betydelsen gud.
Smith argumenterar för utvecklandet av det hebreiska konceptet, från
kananeiskan, kanske från perioden järnåldern 1, som framgår från
Ugaritsamlingen, själva antagande Yahwehkulten (Intr., sid. xxvii). Han säger
att vid slutet av monarkin, så var monolatrous Yahwism norm i Israel, vilket
tillät den gradvisa utvecklingen av monoteismen (ibid.). Smith medger
importerandet av utövanden i Israels religion. Han hävdar att vissa utövanden,
som anses som synkretiska, tillhör Israels antika religiösa arv (ibid., sid.
xxxi), kanske även från den kananeiska lingvistiska grund silket essentiellt är
samma språk som hebreiskan. Smith försöker upprätta de bibliska anspråken och
därefter undersöka dem inom ett bredare ramverk. Detta arbete är också upptaget
med att upprätta det bibliska ramverket så att det kan undersökas mer vitt, men
med slutsatser som skiljer sig från de hos Smith. Denna undersökning genomförs
längre i arbetet Mysticism. Alltså skall ramverket inte skrivas ned genom
sociologiska fördomar. Strukturen måste återupprättas trofast genom antagandet
att Bibelns text menar vad den säger. Trinitära fördomar och föreställningar
krockar med denna process. Dödahavsrullarna, Ugarit och Nag Hammadi har tänt
viktigt ljus på vad som verkligen uppfattades vara meningen hos de bibliska
texterna vid tiden för Kristus och dessa refereras till där det är nödvändigt.
Vad som är viktigt
här är att ingen seriös akademiker förnekar att Bibeln vid tiden för Kristus
uppfattades som hänförande till ett Råd av Elohim eller Elim och att termen
utsträcktes väl bortom begreppet om en dualitet eller en Treenighet. Ett viktigt
arbete över detta ämne är: The Psalms: Their Origin and Meaning av Leopold
Sabourin S.J., Alba House, NY, Reviderad & uppdaterad version (post 1974).
Sabourin visar konceptet om Rådet av Elohim i sitt arbete. På sidan 398 f,
uppräknar Sabourin användandet av Eloah men undviker att behandla dess betydelse.
Från sidorna 72-74, närmar sig Sabourin Psaltaren 86:8-10; 95:3; 96:4; 135:5.
Bene Elim identifieras som Guds Söner vilket även Bene Elyon (Söner
till den Högste) gör. På sidorna 102-104, nämner han helgonen eller De Heliga
(qedosim) from Psaltaren 89:6-8 vilka är Guds himmelska medhjälpare och att
den termen också används för de trofasta människorna. Dessa utomjordiska varelser
är av Bene Elim eller Bene HaElohim. Bene HaElohim är sönerna till Gud(arna).
Sabourin, noterar även Coppens kommentar (ETL, 1963, sid. 485-500) att substantivet
qedosim visar i den masoretiska texten, det utomjordiska Rådet av YHVH, vilket
anses vara elohim (sid. 102-103), och
säger om detta:
Konceptet om en
himmelsk församling är inte en helt igenom litterär form, utan det är ett
element av det levande mönstret hos den Israelitiska tron (sid. 75).
Mönstret för
användandet av termerna för Gud är en utsträckt ordning. Det råder ingen tvekan
om att betydelsen förstods vare sig det var skrivet på hebreiska eller
arameiska eller kaldeiska. Mönstret var tveklöst av en utsträckt ordning,
vilken inkluderade människor och innehöll ett Råd, vilket Kristus upprättade på
Sinai. Dessa elohim hänförs det till i Andra Mosebok 21:6 där ordet översätts
som domare i den engelska översättningen. (Gud i den svenska översättningen av
år 2000. Övers. anm.)
Ordet är således
erkänt som varande i plural här, och i Andra Mosebok 22:8-9, genom sin
översättning som domare ordet som används är elohim. Det finns dock två
fullkomligt självklara och vanliga ord för domare i hebreiskan. Dessa är SHD
6414 paliyl (2 Mos. 21:22; 5 Mos. 32:31) och SHD 8199 shaphat (4 Mos. 25:5; 5
Mos. 1:16 et seq.). Dessa ord användes vid tiden då ordet elohim användes.
Alltså var skillnaden menad att påvisa ett koncept annat än domare. Konceptet
som termen var menad att visa var på Guds myndighet så som den var utsträckt
till Israels församling. Det styrande rådet för Israel var således en del av
elohim.
Denna
utsträckning var en spegling av den himmelska ordningen, så som det märks från
Hebreerbrevet 8:5. Mönstret uppfattades på ett konsekvent sätt genom hela det
Gamla Testamentet, och antogs på ett liknande sätt i Nya Testamentet. Det var
Guds uttalade intention att, genom detta förbund, skulle Han skriva lagen i
hjärtat och sinnet hos människorna och de skulle inte behöva några lärare (Heb.
8:10).
Det Gamla
Testamentet visar på det underordnade förhållandet för Elohim och visar på dess
omfattning. Det identifierar även YHVHs Ängel (uppfattar termen som Yahovah
från den antika tolkningen av Yaho från Elephantine texterna; jfr. Pritchard The Ancient Near East: An Anthology of Texts and Pictures,
Princeton 1958, sid. 278-282) och hans förhållande till lagen vilken är
grundläggande för frågan om ställningen och myndigheten hos Kristus. Den progressiva identifikationen av YHVHs
Ängel förekommer från Första Mosebok 16:7 (se NIV fotnot). Han är också
identifierad av kommentatorerna som Närvarons Ängel (Jes. 63:9). Det förekommer
även tillfällen då en mångfald entiteter hänförs till som YHVH. De tillfällen
för förändringen från YHVH till Adonai (av Sopherim) vid 134 ställen finns i
Appendix 32 av Companion Bible (se även App. 31 för de femton speciella
tillfällena och App. 33 för utläggningar och Ginsburg Introduction to the
Hebrew Bible, sid. 318-334 för detaljer).
Ängeln
uppenbarade sig för Abraham och hans familj. Hagar såg Ängeln (1. Mos 16:7) som
kallades för Du Är Guden Som Ser. Han var en El. Entiteten kallades omväxlande
för Yahovahs Ängel och Yahovah, Den Som Talade till Henne – således indikerande
en mångfald. Denna Ängel som var Yahovah uppräder för Abraham i Första Mosebok
17; 18:3 (de första av de 134 förändringarna av Sopherim; se Massorah, sid.
107-115 och Ginsburg, ibid.). Förändringarna som påverkar detta begrepp finns i
Första Mosebok 18:3,27,30,32; 19:18; 20:4; Andra Mosebok 4:10,13; 5:22; 15:17;
34:9; Fjärde Mosebok 14:17. Elohim behandlades på samma sätt och således kräver
uppräkningen en utvidgning. De tre
entiteter som uppträder för Abraham kallades för YHVH utan någon skillnad och
de två Änglarna i Första Mosebok 19 som förstörde Sodom kallades för YHVH, både
tillsammans och utan skillnad vilket troligtvis är orsaken till förändringen av
Sopherim. Förstörelsen av Sodom Gjordes av elohim (1 Mos. 19:29). Alltså är
titeln Yahovah eller YHVH antagen i en hierarkisk struktur från YHVH av
Värdarna, den Högste Gud eller Eloah till Elohim av Israel som är underordnad
Gud, till de två Änglarna vilka i sin tur var underordnade till den Elohim.
Alltså är termen en av myndighet delegerad från Eloah. Den elohim som var YHVHs
Ängel uppenbarade sig även för Abimelek vid Första Mosebok 20:4 et seq. Vid
Första Mosebok 21:17-30, refereras elohim till som elohims Ängel.
Abraham kallades
själv för elohim i Första Mosebok 23:6. Termen översätts på engelska som mäktig
furste, men orden är SHD 5387 nâsîy’ em upphöjd en som en kung eller shejk och
SHD 430 elohim, härav kunglig eller furstlig elohim.
Första Mosebok 23:6 Hör på oss, herre. En Guds utvalde är du i vår krets,
välj den förnämsta av våra gravplatser och begrav din hustru där. Ingen av oss
skall förvägra dig sin gravplats. Då kan du begrava din hustru.”
Orden som i den
engelska översätts ”mighty prince” (mäktig furste) är egentligen furste av
elohim. Detta är lite opassande för trinitarer och modern judedom, så de översatte
det med mäktig furste. Alltså kallades både Abraham och Moses för elohim i
Bibeln.
YHVHs Ängel
kallades elohim, Yahovah och Yahovahs Ängel i samband med Isaks offer i Första
Mosebok 22:11-12 (se The Interlinear Bible). Denna underordnade varelse var
inte allsmäktig. Han uppträdde i Första Mosebok 24:7,30-44,48 och var tydligt
inte Eloah.
YHVHs Ängel
uppenbarade sig för Jakob som El BethEl elle Gud (El) av Guds Hus, därför
översteprästen av Guds Hus (1 Mos. 28:21-22). Denne YHVH, Patriarkenas Elohim
och El av Guds Hus, identifierade sig senare som HaElohims Ängel eller
Gud(arna)s Ängel (1 Mos. 31:11-13). Denne elohim instruerar Jakob (1 Mos.
35:1-13). Första Mosebok 35:11 ff använder AbiEl eller Gud är Min Fader. Termen Elohim Abi El Shaddai har även
betydelsen Gud Som Dyrkar Den Allsmäktige Gud (se God Revealed). Denna Ängel
var Peniel eller Guds Ansikte (1 Mos. 32:24-30). Hosea identifierar denne Ängel
som elohim (Hos. 12:2-9). Denne Ängel, en av elohim, var Elohim (eller
Kapten/befälhavare) över Värden (Elohi ha Tseba’avch) felaktigt benämnd
Värdarnas Gud (utelämnande hänförelse till bestämd form).
Han var en ‘ach
elohim eller Broder Elohim vilket visar på ett vidare familjeförhållande hos
elohim. Amos 9:5 har även en liknande innebörd som överensstämmer med Josua
5:15. Denne Ängel var befälhavare över Värden eller fältherre för Guds Armé.
Yahovah är hans åminnelse verkar vara en annan term för Ängeln. Begreppet om
sigill eller märke kommer troligtvis från Andra Mosebok 3:15 (Mitt Namn är Min
Åminnelse). Jakob såg denne elohim som Försoningens Ängel (1 Mos. 48:15-16).
Denne YHVHs Ängel
tilltalade Moses vid Gud(arna)s Berg (HaElohim) och identifierade sig själv som
Elohi av Abraham, Isak och Jakob (2 Mos. 3:1-6,10-12). Han är skiljd från och
är en budbärare för Eloah, Värdarnas Gud eller den Högste Gud. Denne varelse
var Ängeln i Molnet i Andra Mosebok (2 Mos. 13:21; 14:19 (notera här den
omväxlande identifikationen)) Som var den YHVH som drev tillbaka vattnet (2
Mos. 14:21), den YHVH som var i Eld- och Molnstoden (2 Mos. 14:24). Han har
således omväxlande titlar. Det var han som gav lagen till Moses och upprättade
de sjuttio äldste av Israel (2 Mos. 24:9-18). Femte Mosebok 5:30-33
identifierar denne entitet som YHVH och han är budbärare för Värdarnas YHVH,
vilken Kristus säger att ingen människa någonsin har sett och röst som ingen
människa har hört (Joh. 5:37; 6:46). Denne Ängel uppfattades vara Guds Närvaro och
därför NärvaronsÄngel. Han är en underordnad Gud, utsedd så som Elohi av Israel
av sin Gud över hans likar (Ps. 45:6-7;
se även Heb. 1:5-13; Rom. 15:6; Efes. 1 till 3). Den YHVH som sände denne Ängel
att föra Israel ut ur Egypten (4 Mos. 20:16) och till att driva ut invånarna i
Kanaan (2 Mos. 33:2-3). Denne Ängel var den YHVH som talade till Moses ansikte
mot ansikte (2 Mos. 33:11) och Moses skiljde inte mellan dem på något
väsentligt sätt (2 Mos. 33:12-17). Alltså ansågs Guds närvaro vara i den Ängel som
var hans ansikte eller persona vilket är det latinska ordet för ansikte eller
mask och från vilket ordet person kommer, vilket också är felaktigt tillagt och
inneslutet i Treenigheten.
YHVHs Ängel
stannade hos Israel genom Domarperioden och refereras till som YHVH (se
Domarboken 6:11 ff). Ängel refereras till som Adonai (v. 13), och YHVH (v. 15)
(ändrat av Soferim), och Elohims Ängel (v. 20). Denne ängel är även refererad
till som YHVH Shalowm eller Han Skapar Fred, därför titeln Fredens Furste, en
titel för Messias. Gideon bad och offrade till Gud och inte till denne elohim
(Domarboken 6:36), även då denne elohim
möjliggjorde för Herrens Ande att träda in i Gideon (Domarboken 6:34).
Ängeln uppträdde
för Simsons föräldrar och kallades då elohim (Domarboken 13:19-20). Ängeln
förklarade sitt namn som pel’iy (Domarboken 2:18), vilket betyder ungefär
underbar, vilket är en titel för Messias (från Jes. 9:6). Ängeln uppträdde vid
tiden för Kungarna (2 Sam. 24:16, 1 Krön. 21:12-30). Denna Ängel är en förmedlare
mellan himlen och jorden från Första Krönikeboken 21:16. YHVHs Ängel var den
YHVH som talade genom profeten Gad (v. 18). Versionen i Samuel visar att två
YHVH är inblandade – YHVHs Ängel och YHVH för vilken offer görs. YHVH befaller
sedan Ängeln (1 Krön. 21:27). David motiverades av rädsla för YHVHs Ängel och
därför flyttade Templet eller Guds Hus (1 Krön. 22:3).
YHVHs Ängel
uppenbarade sig för Elijah och kallades YHVH (1 Kung 19:5-12).Han talade och
fördömde kungen i Andra Kungaboken 1:3. Han talade för YHVH i Andra Kungaboken
1:15 som identifieras som Värdarnas YHVH i Andra Kungaboken 19:31-32; Andra
Krönieboken 32:31; Jesaja 37:36 identifierar Ängeln som Israels Elohi. Denna
YHVHs Ängel, Förmedlande Gud för Israel, är Israels beskyddare (Ps. 34:7).
De skiljda
formerna av hänförande till Yahovah och hans Överordnade, Värdarnas Yahovah,
återfinns i Hesekel (se även SHD 3068, 3069). Yahovah hänförde till Värdarnas
Yahovah som Yahovih (t.ex. Hes. 16:36; 31:10,15; 36:5; 38:10,14; 39:8 etc.).
Dabar Yahovah eller ordet Yahovah återges normalt i Hesekel. Hesekel 31:1 ff
referar till Gudarnas Trädgård (HaElohim). Adonai Yahovih används för denna
profetia i Hesekel 29:8, och pekar således på en skillnad mellan Guds Ord och
användandet av Adonai Yahovih. Det hebreiska konceptet kretsar således kring
Memra vilket översattes som logos i det grekiska Nya Testamentet.
Ängeln eller Guds
Ord som Memra uppfattas vara Messias. Sakarja 3:1-9 visar Ängeln som Domare och
identifieras som YHVH och YHVHs Ängel. Satan står som anklagare. Ängeln har
domens kraft och är alltså den rättmätiga domaren i Testamentena och Elohim i
Psaltaren 82:1 som står i Els församling och dömer bland elohim. Hänförande
utsträcks till att omfatta YHVHs tjänare Grenen. Psaltaren 110:4 utsträcker prästerskapet
från Arons släkt till Melkisedek genom denna entitet. DSS visar att judendom
förväntade sig en Messias med två ankomster (se G Vermes The Dead Sea Scrolls
in English, speciellt Messianic Anthology och översättningen av de tretton
fragmenten från grotta XI). Härkomsten Messiah var av Nathan och av Levi (se
Sak. 12:10; därför Luk. 3). Messianic Anthology drar uppmärksamheten till
löftena till Levi i Femte Mosebok 33:8-11 och 5:28-29. Texten identifierar
profeten i Femte Mosebok 18:18-19 som hänförande till Messias så gör även
Fjärde Mosebok 24:15-17. Arons Messias och Israels Messias var samma person
enligt Damascus Rule (VII) och de icke publicerade fragmenten från grotta IV
(Vermes, sid. 49). Qumranöversättningarna refererar till Melkisedek som Elohim
och El. Detta härstammar från uppfattningen om en slutlig dom utförd av den
Messianska prästen och prästerskapet. Jesaja 52:7 använder elohim i sammanhang
av den Messianska ankomsten till Sion (se Heb. 12:22-23). Han uppfattades som
att vara identisk med ärkeängeln Mikael och var överhuvud för Himlens Söner
eller Rättvisans Gudar. Därför identifierar vissa judiska sekter Messias som
Mikael (från Dan. 12:1). Detta var den gamla adventistdoktrinen fram till 1931.
Messias antas
också vara Melkisedek. Båda dessa antaganden är felaktiga. Melkisedek har
betydelsen Min Kung är Rättfärdig eller Min Kung är Rättvisa (rättfärdig och
rättvisa är synonymer, se Vermes Dead Sea Scrolls in English). Om Melkisedek
var Messias så finns ett stort problem med inkarnationen och offret. Det
kristna antagandet att Melkisedek är Messias vilar på en missförståelse av
texten i Hebreerbrevet 7:3. Termerna utan fader, moder och härstamning (apator
etc.) hänför till kraven att ha en nedtecknad härstamning från Aron (Neh. 7:64)
för det levitiska prästerskapet. Termerna i dagarnas begynnelse och livets slut
hänför till kraven att utföra förpliktelser vid trettio års ålder och ett
upphörande av detta vid femtio års ålder (4 Mos. 4:47). Översteprästen
efterträdde sin föregångare vid dagen för dennes frånfälle. Melkisedek har inga
sådana krav. Hebreerbrevet konstaterar att han var en människa (Heb. 7:4). Han
gjordes likt Guds Son (Heb. 7:3) ändå var han inte den Guds Son som var en
annan präst (Heb. 7:11). Därför kan alla utvalda delta i prästerskapet, göras
likt till Guds Son, oavsett härkomst och ålder fortsatt i oändlighet. Angående
vem Melkisedek var kan vi bara anta (se uppsatsen Melkisedek [128]). Essenerna missuppfattade texten Messianskt så
som även vissa moderna fundamentalister gjort. Hebreerbrevet verkar ha skrivits
så att det skall korrigera detta fel, men har i sig själv blivit
missuppfattats. Midrash anser att han var Shem (Rashi) varandes kung (melek)
över en rättfärdig plats (tsedek) (Abraham ibn Ezra & Nachmanides). Denna
plats var där Templet skulle byggas för den Gudomliga Närvaron vilka Midrash
lägger till Jerusalem som helhet, från texten Rättfärdighet dvaldes i henne
(Jes. 1:21) (ibn Ezra & Nachmanides, se Soncini fotnot. 1 Mos. 14:18).
Men än mer
väsentligt var konceptet och ett Elohims Råd absolut och inte möjligt att
förneka som varande den korrekta uppfattade meningen i det Gamla Testamentets
texter rörande elohim. Den underordnade strukturen för Elohim förstås å ena
sidan, men missförstås i relation till Mikael and Melkisedek.
YHVH Sabaoth
eller Värdarnas YHVH namnet för Gud (fråm Jes. 51:15; 54:5; Jer. 10:16; 32:35
et seq.; Amos 4:13; 5:27) vilken är Eloah. Denna varelse har en Son, möjligtvis
från läsandet av texten i Första Krönikeboken 22:11 (snarare än hayah SHD
1691), som Sonen till Yehi Yahovah. Eloah har verkligen en son från
Ordspråksboken 30:4-5. Således verkar Eloahs Son vara Israels Elohi men är inte
föremålet för böner och offer.
Denne Elohim,
smord av sin Gud, havande en tron bland elohim (Ps. 45:6-7) står sedan i Els
Församling och dömer bland Elohim (Ps. 82:1).
Därför:
Gud, grip in, håll
dom över jorden (Ps. 82:8).
Slutresultatet av
denna handling av YHVHs Ängel som Elohim utsträcks till David hus i Gamla
Testamentet. Det är således alldeles säkert från Gamla Testamentet att ödet för
de utvalda som Davids hus som Kung av Israel skulle bli till elohim så som
YHVHs Ängel vid deras ledning.
Sakarja 12:8 Den dagen skall Herren skydda Jerusalems invånare. Den svagaste bland dem
skall den dagen vara som David, och Davids ätt skall vara som en gud, som en
Herrens ängel framför dem.
Termen framför
dem är annorstädes översatt vid deras ledning. Alltså var YHVHs Ängel vid
ledning för Israels hus. Denna varelse kan enbart vara Messias.
Det Gamla
Testamentet ser således framåt till ett framtida tillstånd för Israel. Kungens
hus är framskridet till elohims stående som härskare från Jerusalem bland
folken och nationerna. Vi ser att detta koncept inte är fysiskt och inte
utvecklats från det Nya Testamentet.
Nya Testamentet
(Apg. 7:38) bekräftar att det var en Ängel som uppenbarade sig på Sinai och
talade till Moses och som gav lagen (Apg. 7:53) och identifierar Kristus som
det Gamla Testamentets Ängel. Dessutom visar det Nya Testamentet (Heb. 1:8-9
citerande Ps. 45:6-7) klart Kristus underordnade ställning och lydnad.
Det singulära
ordet eller namnet som tillskrivs den Högste Gud är som synes det singulära
ordet Eloah. Det tillskrivs Gud Fader och används aldrig för att referera till
Kristus. Den generiska termen som används för att referera till den utsträckta
ordern för Värden som arbetar under Guds bemyndigande är Elohim.
Elohim agerar
både som Råd bland Värdarna och för mänskligheten. Hållning som uttrycks av
trinitarerna att Rådet är det av magistrater i Jerusalem är ett antagande som
härrör från kommentarerna i Andra Mosebok. Det var den accepterade
uppfattningen under det första århundradet att Elohims eller Theois medlemmar
utsträcktes till mänskligheten och uppfattades så att vara utsträckt till Moses
genom referenser härom hos Philo och Josephus. Den kristna inställningen var
uttryckt av Irenaeus. Detta förstås väl av moderna akademiker. Till exempel
Gregg och Groh refererar till Irenaeus som sade:
Det finns ingen
annan kallad Gud av skrifterna förutom Fader för alla och Sonen, och de som
innehar antagandet (adoptionen) (Early
Arianism - A View of Salvation, Fortress Press, Philadelphia, 1981, sid. 68).
Irenaeus använde
den grekiska termen theoi vilken motsvarade den hebreiska termen elohim.
Modernt antagande är att från detta uttalande var inte den angeliska Värden
inte inkluderad i denna term.
Det anses
nämligen att de var lägre än mänskligheten (från en missförståelse av 1 Kor.
6:3 vilken behandlar enbart den fallna Värden) eller inte innehade antagandet
(adoptionen) som för dem var onödig. Den fallna Värden sågs av de tidiga
teologerna som i förmåga till ånger (detta är vidare utvecklat i arbetet God
Revealed).
Modern forskning
visar att judendomen erkänner en dualitet hos Gudomligheten – nämligen en
högste Gud och en underordnad Gud ända fram till medeltiden (se Peter Hayman
Monotheism: A Misused Word In Jewish Studies? JJS 42
(1991), 1-15; Margaret Barker The Great Angel: A Study
of Israel’s Second God, SPCK, London, 1992; samt även Hurtado One God, One
Lord: Early Christian Devotion and Ancient Jewish Monotheism, Fortress/SCM;
hans artikel i Dictionary of Jesus and the Gospels (red. Green McKnight och
Marshall, Inter-Varsity Press, 1992); samt hans icke publicerade What do we mean by "First-Century Monotheism"? (University of Manitoba
forskningsuppsats). Theological Wordbook of the Old Testament (93c) förkastar
att ursprunget till Elah, det bibliskt arameiska namnet för Gud skall ha
härrört från två gudar, El och Ah, (förkortat Ahyeh eller "Jag skall
vara" som föreslås av Feigin (JNES 3:259)). Det finns lite tvivel att
entiten Eloah är den Högste Gud och att dualiteten hos de Israelitiska
gudomarna direkt innehåller en högsta och en underordnad form..
När man referar
till den Högste Gud särskiljs Han från den underordnade YHVH genom epitetet
Värdarnas YHVH, eller Eloyn, den Högsta utmärkelsen. Utvecklingen av konceptet
Gud framförs av Smith (loc. cit.). Han
argumenterar att den ursprungliga Gud för Israel var El. Detta gör han för att
El inte är ett Yahvistiskt namn. Därför var El den ursprungliga huvudguden för gruppen kallad Israel. Smith
finner stöd för detta i Första Mosebok 49:24-25 vilken för fram Els namn
separat skiljt från nämnandet av YHVH i vers 18. Även Femte Mosebok 32:8-9
försätter YHVH i rollen som en av Els söner, här kallad Elyon.
När den Högste
(elyon) gav folken deras arvedel, när [H]an skiljde mänskligheten, fastställde
[H]an gränserna mellan folken i enlighet med antalet gudomliga varelser. För
Yahwehs del är hans folk, Jakob hans tilldelade arvedel (Smith, sid. 7).
Soncino
översätter den masoretiska texten (MT) i enlighet med antalet barn till Israel.
Således är nexus slutet till de tolv stammarna och det kanaaneiska territoriet,
men bara enligt rabbi Rashbam.
MT utläser bene yisrael
där Septuagint (LXX) utläser aggelon theou och Qumran utläser bny ‘ilhym [eller
bene eliym] (jfr. Smith, n. 37 notera även Meyer, och Skehan BASOR 136
(1954):12-15 (jfr. Sankt Klemens första epistel, som använder aggelon theou),
och texten av Ben Sira 17:17, som reflekterar över senare exegesis av Femte
Mosebok 32:8, som indikerar en gudomlig härskare för varje folk). Således
stöder de äldre texterna det ovan och den masoretiska verkar ha blivit ändrad
vid något senare tillfälle. RSV antar denna syn och återger texterna som Guds
Söner.
Tilldelningen av
folken i enlighet med antalet Guds Söner eller Elohim/eliym visar vidare den
utsträckta ordningen. Istället för att stödja antagandet av en utvecklande
struktur stödjer det snarare en utsträckt ordning förklädd till fariseisk
judendom och en sådan förklädnad stöddes, utan någon allvarlig utmaning, av
trinitarer.
Smith säger själv:
Precis som det finns
lite bevis för El som en separat Isrealitisk Gud under Domartiden, så är även
Asherah svagt stödd som en separat Isrealitisk gudinna under denna. Argumenten
... vilar på Domarboken 6 där hon nämns tillsammans med Baal.
De regionala uppfattningen
som en utsträckt struktur av elim uppskattas inte fullt av akademiker. Den
synkretiska integrationsteorin används för att förklara de olika titlarna
och hierarkierna. Detta var dock inte så förvirrande bland folken som vissa
akademiker vill få oss att tro. Faktum är att påståendet att de utvalda skulle
bli elohim tas upp i Gilgameshesposet där Noa (Uta-Napishtim) görs till en
av elim eller elohim (se New Larousse Encyclopedia of Mythology, kap. Assyro-Babylonian
Mythology, Hamlyn, 1984, p. 63).
Den så kallade
Yahweh (eller mer korrekt Yahovah) som det refereras till ovan, från Femte
Mosebok 32:8-9, är den underordnade Israels Yahovah som var tilldelad Israel
som nyckelnationen för återupprättelsen. Tilldelningen av folk i enlighet med
antalet gudomliga varelser utsträcks här till mer än trettio, då det
uppfattades att det fanns sjuttio nationer eller tungomål. Därför kan vi sluta
oss till att det uppfattades vara sjuttio gudomliga elohim i det fullständiga
Elohims Råd.
Sanhedrin eller
Äldstes Råd som upprättades i Sinai var en prototyp för den utsträckta
ordningen. Att de nationella vakterna eller elim motstod Gud och Israels YHVH
konstateras i Daniel 10:13 (jfr. 5 Mos. 32:18). Alltså måste det utsträckta
Rådet ha haft ett ansenligt antal Elohim som gjorde uppror. Dessa entiteter
skall ersättas från skarorna av utvalda med begynnelse från den första
uppståndelsen.
Harvey konstaterar (i
Jesus and the Constraints of History, i kap. The Constraint of Monotheism, Westminster
Press, Philadelphia, 1982) att hederstiteln används för att beskriva nadra
figurer än Gud. Moses refereras som “gudomlig”. Han refereras till som Theios
hos Josephus (Antiquities of the Jews 3:180; 8:34, 187; 10:35) samt även hos Philo (t. ex. Vita Moses
1:158). Harvey anser att refererandet till Moses som gudomlig är ett
lingvistiskt fenomen som inte kvalificerar till den unika gudomligheten hos Gud.
Dock verkar inga
kommentatorer vara medvetna om att det var Gud som gjorde Moses till Elohim och
satte honom som Elohim för Egypt och gjorde Aron till hans profet. Dessa termer
användes enbart för den gudomliga utövningen med delegerandet visas vara inte
bara från den Högste Gud till Närvarons Ängel utan även vidare till Moses som
var det första specifika bibliska beviset som vi har att Elohims skaror
utsträcktes till mänskligheten och detta på direkt order från Gud (se 2 Mos.
4:16; 7:1). Där Elohims skaror inte rankas som kapabla till delegation på
uppdrag av Eloah, då Gud själv skulle tvingat Farao att vara i brott mot det
första budordet genom att göra Moses till en Elohim för Farao. Det vill säga,
Farao skulle ha haft en annan Elohim jämte Gud. Budordet betyder dock helt
klart inte det. Genom utnämningen, visade Gud att termen jämte specifikt
betydde i stället för, eller utan delegering eller myndighet av. Därför kunde
Gud utnämna underordnade Elohim för Israel som i Psaltaren 45:7 utan att
påverka meningen eller myndigheten i det första budordet. Användandet av termen
Elohim genom delegering till magistraten, som domarna i Jerusalem, anses
påskina att termen Gud inte därför utsträcks bortom de tre hypostaserna i
realiteten. Ett sådant absurt resonemang verkar motsatt till det tankesätt som
finns i det Gamla Testamentet.
Termen Elohim
tillskrevs både den angeliska Värden och de i myndighet i prästerskapet,
speciellt Moses, för att visa att Elohim var rangordnade och Guds enhet och
Hans natur skulle utsträckas till att omfamna mänskligheten. Om det omvända var
fallet så skulle prästerskapet vara involverat i hädande på en fortskridande
basis.
Termen elohim är
ett ord i plural vilket används för att referera till den angeliska Värden,
eller till Gud då Han agerar genom eller med den angeliska Värden. Detta visar
i sig själv att termen elohim är en pluralterm som utsträcker konceptet om
Gud, och Guds auktoritet, till en underordnad struktur. I Första Mosebok 35:7
har termen elohim ett verb i plural med är översatt med Gud uppenbarades snarare
än Gudarna uppenbarades. Soncino konstaterar att:
Elohim som beskriver
Gud under aspekten av Herreskap kan användas i plural; men inget annat ord som
betyder Gud kan någonsin användas så.
Soncino
konstaterar vidare att den rabbinska auktoriteten Abraham ibn Ezra uppfattade
denna text refererande till änglar. Denna text kan utvecklas till att visa att
den refererar till Närvarons Ängel eller Messias. Den betydande aspekten är den
att den logiska användningen av elohim här accepteras att vara utsträckt till
den angeliska Värden. Således, konceptet om utsträckning av förmågan att bli
till elohim till Värden hölls inom judendomen. Utsträckningen till de utvalda,
bibliskt sett, inleddes åtminstone så tidigt som vid Moses.
Referensen till
Jesaja 44:8 som ett uppvaisande att YHVH är en Elohim, vilken framförs av
trinitarer, är helt enkelt falskt. Jesaja 44:6-8 slår fast:
6 Så säger Herren, Israels konung, han som friköper dem, Herren Sebaot:
Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag. 7 Vem är
som jag? Må han ge sig till känna, förklara och bevisa det för mig. Vem har i
förväg kungjort det som händer? Låt dem berätta för oss vad som skall ske. 8
Var inte förfärade, hys ingen fruktan! Kungjorde och berättade jag det inte i
förväg? Ni är mina vittnen. Finns det någon annan Gud än jag, någon klippa som
jag inte vet om?
Det antas att
Yahovah (eller felaktigt Jehovah) är en, men här talar texten faktiskt om två
entiteter, Yahovah Kung av Israel och Värdarnas Yahovah. Yahovah Kung av Israel
talar om Värdarnas Yahovah. Green har översatt texten genom att infoga hans
Friköpare för att göra så att det verkar som om båda refereras till som en och
samma. På liknande sätt har han översatt ordet biladay (SHD 1107) som förutom i
Jesaja 44:6 (ingen annan i svenska översättningen. Övers. anm.) och som vid
sidan av i Jesaja 44:8 (någon annan i den svenska översättningen. Övers. Anm.).
Dock är mening av förutom och vid sidan av vad som för vidare här.
Jesaja 44:8
identifierar klart entiteten som det talas om, nämligen Värdarnas YHVH, som
Eloah. Eloah är ett singulärt ord som refererar till endast Gud Fader eller
Värdarnas Gud. Från Ordspråksboken 30:4-5, känner vi till att denne Eloah är
Gud Fader och Han har en Son tillskriven Honom i Hans gammaltestamentenliga
förhållande med with Israel. Judendom, Islam och biblisk kristendom dyrkar
denne entitet som En Högste Gud. Israels Yahovah identifieras, från det ovan,
som Närvarons Ängel vilken är Messias. Texten visar att det finns två YHVH här,
den underordnade Israels YHVH som proklamerar uppstigandet för Värdarnas
YHVH Denne Värdarnas YHVH är Eloah och
jämte Honom, och definitivt utom Honom, finns där ingen Elohim. Detta koncept
utgör basen för det första budordet. Således är Israels YHVH här separat och
underordnad.
Den underordnade
Israels Gud, YHVHs Ängel som är Messias är överstepräst för Guds hus eller Guds
tempel. Han är El BethEl. Hebreerbrevet konstaterar denna utnämning direkt från
Psaltaren 45:6-7. Det råder ingen tvekan om att denna elohim var smord och
utnämnt över sina partner (metoxous) eller likar (Heb. 1:9) i Rådet. Elohims Råd som han leder som överstepräst är
återspeglad i organisationen av Templet, eftersom Sions Tempel är ett exempel
och en skugga av den himmelska strukturen (Heb. 8:5). Översteprästerskapet i
Templet består av tjugofyra divisionsöverstepräster och en central
överstepräst. Organisationen speglas i de Älsdtes Råd i Uppenbarelseboken 4 och
5. Detta elohims Äldstes Råd refereras till genomgående i kosmologin i
Mellersta Östern och refereras till från Sumer till Egypten och visar att den
bibliska strukturen var vida känd (se även Eliade Gods, Goddesses and Myths of
Creation, Harper and Row, New York, 1974, sid. 21-25).
Psaltaren 9:5-8
refererar tillYHVH som är trofast i församlingen av helgon (mångfald). Han är
den högste av den Mäktiges Söner (eller Eliym som plural av El, här Gudarna).
El skall fruktas stort i församlingen (inre samlingen eller råd) för helgonen
(qadoshim eller heliga). Yahovah, Värdarnas Gud är entiteten som refereras till
som omgiven av trofasthet. Uppenbarelseboken 4 och 5 visar att denna grupp
uppgick till ett antal av trettio entiteter inklusive de fyra keruberna eller
levande djuren. Därför krävdes trettio silverpengar (även priset för en slav)
för förrådandet av Kristus (Matt. 27:3,9
jfr. Sak. 11:12-13) eftersom det var ett brott mot hela Gudomligheten. De
Äldste är satta att övervaka bönerna för helgonen (Upp. 5:8) och Kristus deras
överstepräst, den medlem av dem som har funnits värdig att öppna rullen med
Guds plan, efter att ha inlöst människorna och gjort dem ett kungarike och
präster för vår Gud, här Rådets och Kristus Gud (Upp.5:9-10).
Inlösandet av
mänskligheten är en del av en återupprättning i sluttiden vilken inträffar vid
den andra ankomsten av Messias som Kung av Israel; hans första ankomst
uppfattas som Arons Messias. Den första ankomsten av Messias var försoningen
för synd och upprättandet av Melkisedeks prästerskap. Återupprättandet vid
sluttiden skall förstås som en utsträckning av elohim som beskrivs i Sakarja
12:8. I de sista dagarnas återupprättande när Messias skall komma till Sion,
som den uppfattas från Hebreerbrevet 12:22-23, innehåller följden av ankomsten
försvaret av Jerusalem och stärkandet av
de fysiska invånarna i staden för tusenårsriket. Men som vi konstaterade ovan,
går Sakarja vidare med att konstatera:
svagaste bland dem skall den dagen vara som David, och Davids ätt skall vara som en gud (elohim), som en Herrens ängel framför dem. (emfas tillagd).
Betydelsen här
var att Sakarja gavs att uppfatta att YVHVs Ängel var en elohim och att Davids
hus (vilket sedan länge var död) skulle bestå av dem som själva skulle bli
elohim som del av Davids hus. Sakarja skrev mot slutet av bibelperioden som en
av de sista böcker som skrevs (anges till c:a. 413-410 f. Kr., enligt App. 77
of Companion Bible). Förståelsen av följden var således inte förändrad över
tiden för sammanställandet av texten. Från DSS/Ugarit/Nag Hammadi, känner vi
till att förståelsen var intakt vid tiden för Kristus.
Kyrkan antog en
form av trinitarism vilken primärt sökte att förneka det ovan. Den är
allvarligt ologisk och ickebiblisk. I korthet var den tidiga formen av trinitarismen var ursprungligen utvecklad
av Origenes i Alexandria för att bestrida den så kallade gnostiska synen om ett
himmelskt råd av elohim som följdes av av den tidiga kyrkan. Kristus var en
underordnad Gud utnämnd av sin Gud (Ps. 45:7 (användande Eloheik) & Heb.
1:9) som var Eloah eller Theon eller ho Theos (Guden) på grekiska (Jn. 1:1,18).
Origenes användandet stoiska konceptet om hypostasen vilken är en synonym
(liksom den platoniska ousia) vilket betyder sann existens eller essens, det
som ett ting är. Origenes ger det betydelsen av individuellt livsuppehåll och
således individuellt existerande. Alltså utvecklade Origenes en sluten hierarki
av endast tre element i Gudomligheten. Fadern var den Högste Guden. De två
andra elementen av Son och Helig Ande var skapelser av Fadern som ktisma. Men
Origenes schema är en förelöpare till trinitarismen vilkets enda syfte var att
begränsa utsträckningen av förmågan att bli elohim till tre varelser och
förneka förmågan hos de utvalda och den himmelska Värden. Grekerna tog upp
Origenes schema under den senare delen av det tredje århundradet. Vissa , som
Theognostus av den katekesiska skolan i Alexandria, lade emfas vid Sonens
släktskap med Fadern trots att Sonen var en skapelse med sitt agerande
begränsat till rationella varelser. Theognostus förklarade även att Sonens
substans eller ousia (användande den platoniska termen snarare än hypostases)
härrörde ur Faderns substans (se Kelly Early Church Doctrines, sid. 133). Andra
lade emfas vid hans underordnade ställning. Från uppsatsen Ursprunget för Jul och Påsk [235], vet vi att guden Attis bar båda
aspekterna av fader och son. Det är den modalistiska strukturen. Dessa två
element gav upphov till trinitarismen. Trinitarism är strävan att införa
strukturen av dyrkan av guden Attis och dess modalism till kristendomen för att
tillfredsställa de filosofiska invändningarna av dess efterföljare.
Origenes lärjunge
Dionysius, Påve av Alexandria, skrev på grund av ett utbrott av sabellianism i
Lybiska Pentapolis under de senaste femtio åren av det tredje århundradet, i
syfte att slå tillbaka modalismen. Han kastade in den personliga skillnaden
mellan Fadern och Sonen i förgrunden. Sabellianerna hade ett av hans brev till
biskoparna Ammonius and Euphranor för att belysa denna aspekt som Kelly (sid.
134) påstår var indiskret. Sabellianerna klagade att origenisterna gjorde en
skarp åtskillnad i försök att separera Fadern och Sonen. Detta bestreds och
begränsades av novationisterna i Rom som påverkade Biskop Dionysius, Påven.
Athanasius försök (De sent Dion. 4) rentvå Dionysius av Alexandria ett
århundrade senare, men Basilius (Ep. 9.2) höll fast vid att han hade gått till
den yttersta mostsatsen i sitt antisabellianska strävande.
Termen hypostases
blev slutligen införlivad i den katolska doktrinen vilket resulterade i kyrkans
bannor vid kyrkomötena i Chalcedon och det andra mötet i Konstantinopel.
Strukturen resulterade i den kristolgiska förklaringen som i kompromiss förenar
Kristi två naturer, oupplösligt och oskiljaktigt, utan sammanblandning och
förvandling, den helt och hållet gudomliga och den helt och hållet mänskliga.
Förklaringen att Gudomligheten är särskiljd men inte separerad är i grunden ett
uttalande av dessa förklaringar. Det är filosofiskt absurt givet deras
funktioner i våra språk. Användandet av termerna hypostases och ousia verkar
vara ett försök att skyla över det ologiska. Gudomligheten anses av trinitarer
att vara tre hypostases i en ousia som att använda de stoiska och platoniska
termerna försök att skapa en skillnad
Förnekelsen av
termen Vara till Gud och Kristus förnekar effektivt sett deras existens, vilket
är absurt. Att säga att Gud är Universellt Sinne (eller Universell Själ)
avpersonifierar Gud ytterligt och förnekar realiteten hos Guds Son förutom att
Sonens existens uppfattas som deklarerad som en hypostas. Det är en ordlek som
inte ger någon realitet åt Frälsaren. Å andra sidan om Sonens realitet
insisterades, då är läran i grunden ett medvetet brott mot det första budet.
Ni skall inga andra
gudar hava jämte mig.
Entiteten här är
YHVH Eloheik (YHVH Vår Elohim) som identifieras i Psaltaren 45:7-8 som den
Elohim som smorde Israels Elohi.
Genom att upphöja
vår förmedlande elohim, en av Rådet (Ps. 89:7), till Eloah, Gud Faders, nivå så
är vi i brott mot det första budordet. Detta är Satans synd, som hävdade att
han var El för Elohims Råd (Hes. 28:2).
Doktrinen om
Treeniheten vilar på en serie av falska premisser skapade för att möjliggöra
ett paradigmskifte (jfr. uppstatsen Binitarianism
och Trinitarianism [076]). Dessa är:
·
Att elohim som Gudomlighet adresserar till bara två entiteter och inte gör
någon skillnad mellan Eloah och mångfalden enititeter inklusive Rådet och
Värdarna (Dan. 7:9 ff)
·
Att dessa två entiteter (och Anden) är oförmögna till separation i fakta
eller i tanke och är inte korrekt beskrivna som Varelser.
·
Att den förinkarnerade existensen hos Kristus inte var som YHVHs Ängel.
·
Att Kristus var den ende Guds Son före skapelsen av världen (se Job 1:6;
38:7).
·
Att Kristus och Satan var de enda Morgonstjärnorna (se Job 38:7; Jes.
14:12; Upp. 2:28; 22:16).
·
Att Kristus är Gud på samma sätt som Gud är Gud (se ovan) och inte en
underordnad Gud (Heb. 1:9) sänd av Värdarnas Herre (Sak. 2:10-11). Därför görs
han till ett föremål för dyrkan och bön i strid med 2 Mos. 34:14, Matt. 4:10
etc.
·
Att Kristus var den enfödde Sonen och inte den Ende Födde Gud och Son
(monogenes theos & uion) (Joh. 1:18; 3:16; 1 Joh. 4:9; se även Luk. 7:12;
8:42; 9:38; Heb. 11:17 för jämförelse). Han var den förstfödde (prototokos) av
hela skapelsen (Kol. 1:15) och därför begynnelsen på Guds skapelse (Upp. 3:14,
inte som enligt översättningen i NIV).
·
Att Kristus hade en existens skiljd från hans inkarnation och därför kunde
han ha bett till sig själv som Gud. En sådan hållning förnekar på ett effektivt
sätt skillnaden mellan Fader och Son och fullkomligheten i återuppståndelsen.
Det är enligt antikrist (1 Joh. 2:22; 4:3; 2 Joh. 7).
·
Att Kristus och Gud var av samma vilja och att Kristus inte ägde en separat
vilja vilken han underkastade Gud genom frivillig lydnad i motsats till Matteus
21:31; 26:39; Markus 14:36; Johannes 3:16; 4:34.
·
Att gudomlig natur inte tillåter någon vinning eller förlust i Kristus.
Logiskt sett skulle detta förneka återuppståndelsen av helgonen som förklaras i
Första Korinthierbrevet 15, och de bibliska löftena till de utvalda.
Treenigheten söker att tillskriva att den gudomliga naturen som givits till de
utvalda skiljer sig från sättet som den delas av Kristus.
·
Att den Helige Ande är given ett fastställt mått i motsats till Johannes
evangelium 3:34 (RSV); Romarbrevet 12:6.
·
Att Kristus inte kunde ha syndat (från den falska premissen om att den
gudomliga naturen inte tillåter någon vinning eller någon förlust snarare än
från Guds Allvetande som visste att Kristus inte skulle synda).
·
Att Kristus var av gemensam substans med Gud på ett sådant sätt att han var
jämlik och gemensamt evig med Gud i strid med Filipperbrevet 2:6 och Första
Timotheosbrevet 6:16 som visar att endast Gud är odödlig. Kristus eviga, eller
aioonion, life (1 Joh. 1:2) och det för alla varelser, inklusive Kristus,
härrör ur den entiteten. Både Kristus och de utvalda är av samma ursprung (Heb.
2:11 RSV) härrör sina liv och evigvarande från beroende lydnad till Fadern
(Joh. 5:19-30) som skapade oss alla (Mal. 2:10-15). Som Fadern har liv i Honom
själv, så gav Han Sonen att ha liv i sig själv (Joh. 5:26), och vi är
gemensamma arvtagare tillsatta att ha liv i oss själva genom bemyndigande av
Gud (se uppsatsen Konsubstantiell med
Fadern [081]).
·
Att de utvalda inte är Guds Söner på samma sätt som Kristus är Guds Son och
därför inte gemensamma arvtagare i strid med Romarbrevet 8:17; Galaterbrevet
3:29; Titusbrevet 3:7; Hebreerbrevet 1:14; 6:17; 11:9; Jakobsbrevet 2:5; Första
Petrusbrevet 3:7.
·
Att den Högste Gud kom ned i köttet och vistades bland människorna
(härstammar från ett felaktigt tillägg i tetxen i Första Timotheosbrevet 3:16
in Codex A. De falska tilläggen behölls i KJV och manipulerades till yttermera
i NIV). Uppfattningen att den Högste Gud kom ned i köttet är i strid med
Johannes 1:18 (och Joh. 1:14 där det var logos (eller Memra) som blev till
kött) och de många texter som distanserar Kristus från den Ende Sanne Gud
(Eloah eller Theon eller ho Theos som Guden, som är Gud Fader), Jesus Kristus
Gud (Joh. 17:3, 20:17; 1 Kor. 8:6; 2 Kor. 1:3) som står i sitt namn (Mik. 5:5).
Begreppen om hur
Gud är En missförstås av trinitarerna. Shema (5 Mos. 6:4) referar till Yahovah
Elohenu eller Yahovah som en Gud. Entiteten i Femte Mosebok 6:5 är igenkännbar
som Högste gud, Gud som smorde Kristus som Israels Elohi i Psaltaren 45:7.
Guds enhet,
nödvändig för monoteismen, är av en utsträckt ordning vilande i enheten under
en central vilja i överenskommelse och andlig interaktion genom anden och Guds
kraft (1 Kor. 2:4-14) vilket genom Kristus är gentemot Gud (2 Kor. 3:3-4).
Treenigheten förnekar föreningen som är nödvändig för monoteismen och är
således logiskt sett polyteistiskt. Detta sker för att härskarna inte förstår,
eftersom de är ickeandliga (1 Kor. 2:8,14).
Guden som
konstateras i Ordspråksboken 30:4 som havandes en Son är Eloah från
Ordspråksboken 30:5. Guds Söner är således kända från det Gamla Testamentet och
speciellt Messias är känd. Förståelsen av Fadern av Kristus är konsekvent av
Faderns vilja till att uppenbara sig själv (se Upp. 1:1, 6). Kristus är inte
allvetande och hävdade aldrig att han skulle vara det.
Gud anses av
Bibeln att vara Gud och Fader till Kristus (från Rom. 15:6; 2 Kor. 1:3, 11:31;
Ef. 1:3,17; Kol. 1:3; Heb. 1:1 ff; 1 Pet. 1:3; 2 Joh. 3; Upp. 1:1,6, 15:3). Kristus får sitt
liv, sin kraft och sin myndighet genom befallning av Gud Fadern (Joh.
10:17-18). Kristus underordnar sin vilja efter viljan hos Gud, vilken är Fadern
(Matt. 21:31, 26:39; Mark. 14:36; Joh. 3:16, 4:34). Gud gav de utvalda till
Kristus och Gud är större än Kristus (Joh. 14:28) och större än allt (Joh.
10:29). Sålunda sände Gud sin enfödde (monogene) Son in till världen så att vi
må leva genom honom (1 Joh. 4:9). Det är Gud som ärar eller förhärligar Kristus
(Joh 8:54), Gud är Större än Kristus (Joh. 14:28).
Gud är Klippan
(sur) som en Gruva eller Berg ur vilket allt annat är utvunnet, flintan i Josua
5:2, den ursprungliga och verkande orsaken (5 Mos. 32:4, se Maimonedes Guide of
the Perplexed, University of Chicago Press, 1965, kap. 16, sid. 42 ff)). Gud är
Israels Klippa, Klippan för deras frälsning (5 Mos 32:15), Klippan som gav dem
liv (5 Mos. 32:18, 28-31). Första Samuelsboken 2:2 visar att Vår Gud är vår
Klippa, en evigtvarande Klippa (Jes. 26:4). Det är från denna Klippa som allt
annat är hugget så är också alla arvtagare till Abraham i tron (Jes 51:1-2).
Messias är huggen ur denna Klippa (Dan. 2:34, 45) för att underkasta de
världsliga väldena. Gud, inte Petrus, Inte heller Kristus eller någon annan, är
Klippan eller grunden på vilken skapelsen är lagd och på vilken Kristus skall
bygga sin Kyrka (Matt. 16:18) och på vilken han själv vilar. Messias är den
störste Grundstenen i Guds Tempel, av vilken de utvalda är Naos eller de Heliga
av Heliga, Den Helige Andes viloplats. Templets stenar är samtliga huggna ur
den Klippan som är Gud, så som Kristus var och given till Kristus, den andliga
klippan, (1 Kor. 10:4), den klippa man stöter emot och den sten man snavar på
(Rom. 9:33) för att forma Templet.
Kristus skapar
Templet så att Gud kan vara allt, i allt (Efes. 4:6). Gud har givit Kristus att
vara allt i allt (panta kai en pasin Kol. 3:11) läggandes alla ting under hans
fötter (1 Kor. 15:27) givit honom att vara överhuvud över alla ting för Kyrkan
vilken är hans Kropp, hans fullkomlighet som fyller allt i allt (Efes.
1:22-23). När Gud lägger alla ting under
Kristus, är det framställt att Gud är undantagen, den Ende som lägger tingen
under Kristus fötter (1 Kor. 15:27).
När Kristus
underkastar alla ting skall Kristus själv vara underkastad Gud som lägger alla
ting under Kristus så att Gud kan vara allt i allt (panta en pasin 1 Kor.
15:28). Således motsäger de Platonska doktrinerna som söker att förena Gud och
Kristus i Treenigheten Skriften. Kristus skall sitta på Guds högra sida genom
Guds hänvisning (Heb 1:3, 13, 8:1, 10:12, 12:2; 1 Pet 3:22) och dela Guds tron
som de utvalda skall dela den tron som är given Kristus (Upp. 3:21) vilken är
en tron av Gud (Ps. 45:6-7); Heb. 1:8) eller Gud är din Tron översatt Din Tron
Oh Gud (se fotnot till annotated RSV). Gud, som sänder, är större än han som är
sänd (Joh.. 13:16), tjänaren är inte större än hans Herre (Joh. .15:20). Det är
ytterligt absurt att föreslå att en varelse kunde bli offrad till sig själv. En
sådan handling, logiskt sett, är självmord, eller inom trinitarismen, delvis en
stympning. Därför förnekar doktrinen återuppståndelsen, speciellt från Första
Korinthierbrevet 15.
Således är
distinktionen i korsfästelsen och återuppståndelsen obligatorisk och komplett.
Återuppståndelsen var tvunget att ske i köttet innehållande en översättning av
ulloffret annars finns det ingen frälsning och ingen fortgående skörd.
Förberedelsen av Kristus för uppstigandet till hans Gud och vår Gud, vilken är
vår Fader (Joh. 20:17) var verklig och distinkt. Kristus uppnådde sin kapacitet
att bli Gud och erhöll fullkomligheten hos Gudomligheten kroppsligen från den
Helige Andes handling. Därför är doktrinen om Sonskapet från dopet sann och
fullständig.
Efter att ha upprättat
den bibliska hållningen vid tiden för Kristus, kan vi se hur denna hållning
var närvarande under de första och andra århundradena. Från texterna som gjorts
tillgängliga för oss av Justinus Martyren och Irenaeus, vet vi att förståelsen
härom utsträcktes till den tidiga Kyrkan.
Justinus Martyren
konstaterar att Gud lärde ut samma saker genom profeterna som av Moses och
detta bärs ut ovan (se Dialogue with Trypho, kap. XXVII, ANF, Vol. I, sid.
207 f). Justinus lärde ut att Gud skapade, som begynnelse, en speciell rationell kraft från Honom själv,
vilken kallades av den Helige Ande: Nu Herrens Ära, nu Sonen, åter vishet,
åter en Ängel, Sedan Gud (Theos), och därefter Herre och logos. Justinus identifierar
honom som Kapten för Herrens Armé, vilken uppenbarade sig för Josua (ibid.,
LXI). Denna del drogs i uttryck för Ordspråksboken 8:21 ff där Visheten identifierades
som Messias, Som skapades av Gud. Guds vilja utfördes sedan av Messias. Moses
ansågs således deklarera att skapelsen innehöll minst två varelser som till
antalet var skiljda från varandra. Diteister försökte särskilja dessa till
två stycken, och trinitarer försökte smälta ihop dessa till tre oskiljaktiga
hypostaser. Elohim var i realiteten en mångfald, som framgår enligt texterna
som hänförts till ovan, speciellt Psaltaren 45:6-7, vilken beskriver likar
till Krtistus.
Irenaeus (c:a.
125-203) skrev angående frågan om utsträckningen av termen elohim (eller theoi
på grekiska) till mänskligheten. Irenaeus är viktig för han upplärdes av
Polykarpus, Johannes lärjunge (se Butler Lives of the Saints, Burns & Oates,
UK, 1991, sid. 56). Alltså kan vi vara ganska säkra på att Irenaeus förståelse
(bortsett från förfalskningar) liknade den hos den tidiga Kyrkan. Han stödde
definitivt Quartodecimanerna och medlade i Påskkontroversen (Butler, ibid.,
sid. 197), trots att han var skiljd från Mindre Asien, genom att vara i Lyon. I
hans arbete Against Heresies undersökte han i detalj konceptet att de utvalda
skulle existera som elohim.
Irenaeus ansåg
att änglarna och skaparen av världen inte var okunniga om den högste Guden sett
till att de var Hans egendom och Hans boskap och att de var inneslutna i Honom
(Bok II, kap. VI, ANF, sid. 365). Irenaeus kallade inte skaparen av världen,
som var Messias, för den Högste Gud eller den Allsmäktige (ibid., kap. VI:2).
Från detta verk visas det att det grekiska begreppet om Demiurgen och Pleroma
hade invaderat begreppen om det vilket kallas Aeoner och som hade sökt att
infiltrera de bibliska koncepten med grekisk metafysik, och därigenom förstöra
dem. Gnostikerna tvingas gå under jorden som del av Mysterierna och utvecklades
slutligen till Treenigheten. Detta utvecklas vidare annorstädes.
Irenaeus (och
Justinus) lärde ut att uppståndelsen var fysisk, och sedan skulle Gud göra
kropparna oförstörbara och odödliga (ANF, Vol. I, sid. 403). Gud anses vara
skaparen (ibid., sid. 404) till skillnad från Kristus som skapade världen under
denne Gud (ibid., sid. 405). Irenaeus ansåg att den Helige Ande hade utmärkt
både Fadern och Sonen (från Ps. 45:6-7) som Elohim eller Theoi – Fadern
utnämnande Sonen.
Irenaeus ansåg att
Psaltaren 82:1 refererade till Fadern, Sonen och de utvalda (de i adoptionen
som Kyrkan) när den sade:
Gud stod i gudarnas
(theoi) Församling, Han dömer bland gudarna (Adv. Her., Bok. III, kap. VI, ANF,
Vol I, sid. 419).
Han förstod inte
fullt ut vidden av broderskapet hos de utvalda vilket utsträcktes till alla av
Värden som är bröder i Kungariket. Uppenbarelsen gavs it Johannes i exilen på
Patmos efter att han hade tränat upp Polykarpos. Uppenbarelseboken 4 och 5
visar att de utvalda har blivit inlösta till de Äldstes Råd att bli till kungar
och präster bland Värden. Kristus konstaterar att de utvalda skall bli jämlika
med änglar (isaggelos från isos och aggelos (Luk. 20:36) vilken bär konceptet
av att vara en del av dem som en orden). Kristus bekänner oss inför sina bröder
i Värden.
Irenaeus ansåg
att Kyrkan var Guds synagoga vilken Sonen hade samlat för honom själv. Gudarnas
Gud i Psaltaren 50:1 anses referera till Gud. Vår Messias var theos eller Gud
som skall komma öppet och som inte skall hålla tystnad (Ps. 50:3) och som
uppträdde öppet för de som inte sökte honom (Jes. 65:1) och gudarnas namn i
Psaltaren 50:1 refererar till de utvalda om vilka Kristus anses ha menat när
han sade:
Ni är gudar och alla söner till den Högste (Joh. 10:34-35 jfr. Ps. 82:6) (ibid.). (från engelskan av övers.)
Det är således
ganska felaktigt för Kyrkan att förklara från ett avstånd i tid över två tusen
år att Kristus använde en text som refererade till magistraten i Jerusalem när
en lärjunge till Polykarpus ansåg att han refererade till de utvalda som
elohim. De som trodde på Kristus ansågs av Irenaeus att vara Guds Söner som
gemensamma arvtagare till Kristus och således elohim.
Irenaeus ansåg
även att Kristus var Son till Jag Är Vad Jag Är (YHVH) eller mer korrekt, Jag
skall bli till vad Jag skall bli till (jfr. Oxford Annotated RSV) (från 2 Mos.
3:14). Således var hans bärande av titeln genom delegtation. Irenaeus citerade således Jesaja:
Jag är också vittne
(förklarar han) sade Herren Gud, och Son som Jag har valt, så att ni må veta,
och tro, och förstå att JAG ÄR (Jes. 43:10) (ibid.). (Från egnelskan av övers.)
Soncino utläser
texten:
Ni är mina vittnen,
sade Herren, Och Min Tjänare som Jag har utvalt; Så att ni kan veta och tro på
mig och förstå Att Jag är Han; Före Mig fanns det ingen Gud (El) skapad, Ej
heller skall det bli någon efter Mig. (från engelskan av övers.)
Citatet från
Irenaeus, och Soncinovarianten vilken mer eller mindre bekräftar Irenaeus,
visar att JAG ÄR refererar till Gud som är Fadern. Referensen till tjänaren i
Soncino ses hos Irenaeus att handla om Messias. Soncino försöker jämställa Min
Tjänare med det tidigare vittnena, som Israel, trots att ingen rabbinsk
auktoritet citerades. Vad som är klart är att denna text sågs som indikation
att endast Gud, och inte Messias, var preexistent. Vidare så är Messias skiljd
från Gud.
Irenaeus visade
att hans förståelse av Jesaja 44:9 och Jeremia 10:11 när det gäller frågan om
avgudabilderna var att dessa avgudabilder var avgudabilder av demoner (Adv.
Her., Bok. III, kap. VI, ANF, sid. 419). Dessa demoner togs bort från theoi
eller elohim. I referens till Jeremia 10:11, citerar Irenaeus:
Gudarna som inte har
skapat himlarna och jorden, låt dem utplånas från jorden vilken är under himlen.
För genom det faktum att han har lagt till deras förstörelse så visar han att
de inte är gudar (elohim eller theoi) överhuvud taget.
Således visade
det sig att avgudarna själva uppfattades, inte blott att vara simpla avgudar,
utan snarare att vara förkroppsligandet av demonen vilken de representerade (se
även Bok. III, kap. XII:6, ibid., sid. 432). Detta var den allmänna
uppfattninen genom hela den antika världen. Således förvisade borttagande av
demonerna och deras motstånd och senare dom, dem från kategorin för elohim.
Irenaeus visar geneom referens till Andra Mosebok 7:1 att Moses verkligen var
gjord till en elohim för Farao, men är inte riktigt kallad Herre eller Gud av
profeterna. Han talas snarare om av Anden som Moses, den trofasta prästen och
Guds tjänare (Heb. 3:5; 4 Mos. 12:7) vilket även är hus Messias benämns i dessa
texter. Således är varje elohim en underordnad tjänare till Eloah, Elyon.
Irenaeus (ibid.,
sid. 421) förklarar att Kristus bekände Caesar som Caesar och Gud som Gud
enligt Matteus evangelium 22:21 och även
från Matteus evangelium 6:24 i tjänandet av Gud och inte Mammon. Således
avlägnsade sig Kristus från anspråket att vara Gud (se även ibid., sid. 422).
Genom att citera
Filipperbrevet 2:8, så visar Irenaeus att förhållandet som Kristus har som Gud
och Domare härrörde från Gud för Alla eftersom han förblev lydig in till döden
(ibid., Kap. XII:8, sid. 433). Irenaeus citerar LXXs version av Jesaja 9:6 som
konstaterar att Messias var Emmanuel budbäraren [eller Ängeln] av det Stora
Rådet av Fadern (ibid., kap. XVI:3, sid. 441). Han visade därmed att Ängeln av
det Stora Rådet i det Gamla Testamentet (LXX) skulle uppfattas som Kristus
Irenaeus förnekar
konceptet att den lidande Jesus kan skiljas från Messias genom att påstå att
Kristus fortsatte att vara ogenomträngbar. Med andra ord, han förnekade
försöken att tillskriva att den gudomliga aspekten hos Messias skulle kunna
skiljas från den mänskliga Jesus på jorden. Detta kom att bli en lära hos de
gnostiska sekterna som förvred Markus evangelium och ignorerade andra. Irenaeus
visade även vad som skulle bli till grunden för felen hos sekterna. Ebioniterna
använde endast Matteus evangelium. Alltså drog de felaktiga slutsatser angående
ställningen för Kristus. Athanasierna eller Trinitarierna använde termen
Ebionite senare som ett försök att innesluta doktrinerna om underordnande, och
de som följde en underordnad doktrin av varje övertygelse till en ebionitisk
heretisk ättelinje som ledde fram till de inblandade deltagarna i dispyterna i
Nicea som var kallade Arianer. Sådana påståenden är falska som framgår av varje
undersökning av den tidiga Kyrkans skriftställare som, före Nicea, var av den
underordnande doktrinen (jf.r uppsatsen Tidig
Teologi om Gudomligheten [127]).
Irenaeus var emfatisk
att det endast fanns en Gud eller Fader, nämligen Gud Fader. Messias var Hans
Son. Han säger även att Marcion slaktade Lukas evangelium för att upprärra sin
egen lära. Valentinianerna använde Johannes evangelium till andras
förskräckelse, och även genom att införa pseudoevangelier. Faktum är att, då
som nu, måste Skrifterna användas tillsammans försiktigt och inte selektivt.
Irenaeus visar en framstående förståelse av den fyrfaldiga naturen hos
evangelierna, och deras betydelse i förhållande till keruberna (ibid., ok. III,
kap. XI:8, sid. 428-429).
Irenaeus
förnekade begreppet att Jesus kunde ha lidit och upprests igen och att han
skulle ha flugit bort högt upp var en annan, kvarstår ogenomtränglihet.
Irenaeus ansåg att Kristus vilken Gud lovade att sända, sände Han i Jesus
vilken de korsfäste och Gud uppreste (ibid., kap. XII:2,4,5, sid. 430-431).
Det finns ingen
förväxling mellan Gud och Kristus i sinnet hos denne teolog och han fastslår
här, klart och tydligt, att apostlarna inte ändrar Gud, utan Kristus var sänd
av Gud. Irenaeus säger:
Härmed känner ni Guds ande: Varje ande som bekänner att Jesus Kristus som kom i köttet är av Gud; och varje ande som skiljer Jesus Kristus är inte av Gud utan är av antikrist (kap XVI:8 citerande Första Johannesbrevet 4:1,2. Notera: Vulgatan och Origenes håller med Irenaeus. Tertullian verkar känna igen både lydelserna. Sokrates säger (VII,32. sid. 381) att stycket hade blivit förändrat av de som ville skilja Kristi mänsklighet från hans gudomlighet. Polycarpus (Ep., c, vii) verkar hålla med Irenaeus och det gör även Ignatius (Ep. Smyr., c, v) (se fotnot till ANF, ibid., sid. 443, citerar även Burton Ante-Nicene Testimonies to the Divinity of Christ).
Alltså förstods
och uppfattades varje doktrin som försökte separera Kristus genom förenad om
flyttning till både jordiska och himmelska domäner av den tidiga Kyrkan som en
doktrin av antikrist. Förändringen av texten verkar ha skett i öst. Bibeltexten
är ännu inte korrigerad till denna dag.
Irenaeus säger
att Guds Ande nedsänkte sig över Kristus som en duva så att den kunde fullborda
Jesaja 11:2 (Och Guds Ande skall vila på honom) samt även Jesaja 61:1 (Herrens
Ande är över mig för Han har smort mig). Trots att det inte skulle tala än, så
talade er Faders Ande i er (Matt. 10:20) (ibid., kap. XVII:1, sid. 444). Den
Helige Ande uppfattades alltså att vara från Gud och inte från Kristus utan
snarare genom Kristus som förklarats ovan.
Detta var som det
var:
Guds Son, gjorde
Människosonen, blev van i sällskapet med Honom för att vila i människorasen,
att vila med mänskliga varelser och att vila i Guds arbete, arbetande Faderns
vilja i dem, och förny dem från deras gamla vanor in i nyheten hos Kristus
(ibid.).
Irenaeus lärde ut
att de utvalda skulle ta på sig odödlighet så att de kunde erhålla antagandet
som Söner (ibid., kap. XIX:1).
Anden förenade de
utvalda med Gud och bringade avlägsna stammar till enighet, och erbjöd Fadern
de förstfödda av alla folk (ibid., 2). Kristus var medlet av denna handling men
han var inte föremålet för dyrkan, ej heller arkitekten av den handlingen. Men
han var, inte desto mindre, den Underbara Förmedlaren och Mäktige Gud, som det
talas om genom Jesaja 9:6, Domaren hos Daniel 7:13 (ibid.).
Dock erkänner Kristus
Fadern som hans gud, vilket även David gjorde citerande Psaltaren 22:1 där
David först sade:
Min Gud, min Gud,
varför har du försakat mig?
Och Kristus uttryckte
detta på korset som det finns nedtecknat i Matteus 27:46 och Markus 15:34.
Båda texterna refererar till Eloah, den Högste Gud och Gud och Fader till
Kristus. De ord som användes av Kristus är på Arameiska, nämligen påstås han
ha sagt:
Eli, Eli, la’ma
sabach-th’a’ni.
Detta är en
engelsk translitterering av en grekisk translitterering av det arameiska ‘eli,
‘eli lamah ‘azabthani. Ordet för Gud i arameiskan är El, men här är det
likvärdigt med Eloah, som Gud uttrycker Hans vilja och till Hans Son. Inte
desto mindre, så kallades Kristus och de utvalda för Gud (elohim) genom
utsträckning.
Irenaeus säger:
Det finns ingen
annan kallad Gud av Skriften förutom Fadern för alla, och Sonen, och de som
innehar adoptionen (Adv. Her., Bok. IV, förord. 4, ANF, sid. 463).
Vidare:
[kap] 1. Eftersom,
därför, är detta säkert och hållfast, att ingen annan Gud eller Herre utnämndes
av Anden förutom Honom vilken, som Gud härskar över allt, tillsammans med Hans
ord, och de som erhållit anden i adoptionen [se iii. 6,1], det vill säga, de
som tror på den ende och sanne Gud, och på Jesus Kristus, Guds Son; och liksom
apostlarna själva gjorde och kallade ingen annan för Gud, eller nämnde [ingen
annan] som Herre; och vad som är än viktigare [eftersom det är sant (sic)] att
vår Herre [handlade likadant], som också befallde oss att inte bekänna någon
annan som Fader, förutom Honom som är i himlarna, som är den ende Gud och den
ende Fader;… (ibid., sid. 463).
Det är således
absurt att föreslå att uppfattningen att de utvalda skall bli till Elohim inte
var förstådd som den ursprungliga hållningen av de första två århundradenas
Kyrka, givet att Irenaeus var den närmaste länk vi har med dess doktriner och
han höll så klart och tydligt denna hållning. Vidare är det visat bortom tvekan
att den hållningen är i överensstämmelse med planen i Skriften, inte bara med
Skrifterna som genom biblisk definition var det Gamla Testamentet (Dan. 10:21;
Matt. 21:42; 22:29; 26:54; Mark. 12:10,24; 14:49; 15:28; Luk. 4:21;
24:27,32,45; Joh. 2:22; 5:39; 7:38; etc.), utan också hos evangelierna och till
skrifterna i det Nya Testamentet.
I själva det stycket
som behandlar de utvalda som Elohim, nämligen Johannes evangelium 10:35, introducerar
Kristus begreppet att Skriften inte kan brytas. Valet av detta stycke som
exempel var ingen slump. Själva detta koncept markerar vårt öde och är den
aspekt som motståndarna skulle attackera mest och för vilket syfte trinitarismen
utformades. Evangelierna är speciellt för uppritandet av ankomsten av Guds
Kungarike. Apostlarnas skrifter skall förbereda de utvalda och visa mekaniken
i utförandet. Men alla apostlar, så som Paulus noterade, ansåg att:
Alla skrifter är
inspirerade av Gud (eller Gud-andade) och förtjänstfulla för lärandet, för
återbevis, för rättning och för träning i rättrådighet (2 Tim. 3:16).
Skriften är
bärare av den kungliga lagen att älska din nästa så som dig själv (Jas. 2:8).
Ej heller är Skriften av någon privat och enskild tolkning (2 Pet. 1:20).
Alltså, en doktrin utvecklad av tre Kappadociska teologer under de fjärde och
femte århundradet, i strid med Skriften och den tidiga hållningen hos Kyrkan,
skall motstås med all vår makt. Det bryter ganska uppenbart det första budordet
när det gör Kristus till jämlik Gud. Det var så tydligt syftet att stycket i
Filipperbrevet 2:6 ändrades i KJV för att spegla denna asåekt och skapa
illusionen att Kristus var jämlik med Gud. Dett är att anklaga Kristus för
avgudadyrkan, så som Satans synd.
Ingen kristen kan
acceptera doktrinen om treenigheten då den förnekar Gud Faders allsmäktighet
och förkastar vårt öde. Av dessa orsaker har Guds Kyrkor blivit förföljda i
1600 år.
De utvalda har
blivit förföljda på grund av denna doktrin av dem som kallar sig själva
ortodoxa, eller åtminstone har blivit tillskrivna att de har rätt, för att
deras doktrin för styre var bäst lämpad för den medborgerliga struktur i det
rike som använde dem. Guds Kyrkor hade haft, fram till ganska nyligen, en annan
struktur i organisationen vilken hjälpte dem att motstå en sådan förföljelse
som de mötte.
Paulus nedtecknar
att Kyrkan har haft dispyter rörande doktrinen vid många tillfällen trots att
de inte har någon vana att dra sig till strid (1 Kor. 11:16). Han nedtecknar
att dispyter byggdes upp till att skillnader uppstod inom Guds Kyrkor.
Det måste till och med finnas olika partier (heresies, kätterier i den engelska texten, övers. anm.) bland er, så att det visar sig vilka av er som
är att lita på.
(1 Kor. 11:19).
Dispyter över
Guds natur och Kristus uderordnande har rests tidigare under kyrkoerorna.
Resultatet har varit att skilja inom kyrkan. De grupper som omfamnade
trinitarismen, eller dess modalistiska jämställdhet, under Johannes dagar, har
därefter antingen lämnat Kyrkan när deras fel blev utpekade som med Johannes (1
Joh. 2:19), eller föll i antinomianism, blev till protestanter som skedde med
Waldensianerna. Kristus blandade sig inte in i dispyten, åtminstone vid det
sista tillfället. Varje person var tvungen att göra deras val baserat på deras
förståelse så som den utvecklades av den helige Ande.
Processen för den
trinitariska utvecklingen har traditionellt sett skett över en utsträckt
tidsperiod. Det första steget var att förklara doktrinen att Kristus var
jämlikt evig med Gud från begynnelsen snarare än från hans riktande, så som
alla utvalda är och alla i Värden. Givet detta misstag, framförs sedan
doktrinen om jämställdhet tills det anses som kätteri att tillskriva hans
beroende underordnade ställning, eller att han var prõtotokos, den förstfödde i
skapelsen, begynnelsen av Guds skapelse. Prõtotokos är inte en titel som
visades från den tidiga förståelsen. Av denna orsak gör Kristus anmärkningen i
Uppenbarelseboken 3:14 till Kyrkan i Laodikea att han var begynnelsen eller
arche av Guds skapelse (jfr. uppsatsen
Arche av Guds Skapelse som Alpha och Omega [229]). Det verkar som om Kyrkan
lärde ut att han inte var det. De var den enda Kyrkan att göra så och varje lära
rörande tidsepoker måste dra slutsatsen att den sista eran för Kyrkan gör samma
sak. Felaktigheterna om jämlikt evig, ab orgine, började att detaljeras i Guds
Kyrkor för första gången på femhundra år någon tid efter 1940, troligtvis under
1950-talet. Detta misstag måste förstås och åter bestridas.
Där
annat icke anges är bibelöversättningar från år 2000 svenska översättning
q