Guds Kristna Kyrkor

[173]

 

 

Omerräkningen till Pingst [173]

 

 (Edition 2.0 19960803-20031006)

 

Under nittonhundratalet ledde Guds Kyrkor in på fel väg när det gällde deras bestämmande av Pingsten efter det felaktiga införandet av Hillelkalendern och genom de som försökte judaisera i Guds Kyrkor. Denna text förklarar felen och den process som följdes ursprungligen. Denna text ersätter uppsatsen Pentecost: Comparing Leviticus 23:11-22 in the Septuagint [173].

 

 

 

 

 

 

 

Christian Churches of God

PO Box 369,  WODEN  ACT 2606,  AUSTRALIA

 

E-mail: secretary@ccg.org

 

 

 

(Copyright ã 1996, 2003  Wade Cox)

(Tr. A. Binder 2004)

 

Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.

 

 

Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org

 

 


Omerräkningen till Pingst [173]

 


Introduktion

 

Det har förekommit en del förvirring inom Guds Kyrkor under nittonhundratalet över bestämningen av Pingst. problemet kom till stånd på grund av Hillelkalendern. Denna kalender, som introducerades år 358 e.Kr., bestämmer Nymånadsdagarna genom iakttagande av månskäran som reducerades till specifika uppskjutanden av Nymånadsdagarna enligt ett regelsystem som bestämdes av rabbinska traditioner och ett fastslaget datum för Skörde offret.

 

Det uppenbara felet med systemet om fasta datum resulterar i en Sivan 6 Pingst och den historiska uppfattningen hos Kyrkan om att alltid ha Pingsten på en söndag till och med inom katolicismen, och texternas tydliga ordalydelse, gjorde det omöjligt att följa Hillelsystemet i detta avseende.

 

Guds Kyrkor började,  genom detta misstag, att anta Hillelsystemet under mitten av nittonhundratalet. Denna felaktighet kom in genom The Radio Church of God, senare Worldwide Church of God (WCG). Deras förändringar under år 1974 resulterade i en serie av felaktigheter som förespråkades i deras offshoots.

 

Det finns två klara misstag som följs av Churches of God, och tre om det samaritiska systemet antas som det följs av vissa enskilda individer snarare än som ett seriöst kyrkosystem.

 

De tre felaktiga systemen som används för att fastställa Pingst är:

(1) Nisan 16, som ett fastställt datum, vilket stöds av de flesta moderna judar (de rabbinska arvtagarna till fariseerna), och vissa judaiserande som kommer från Guds Kyrkor.

(2) Söndagen efter Sabbaten som infaller inom det Osyrade Brödets Högtid. Detta föregår läran från 1974 av Worldwide Church of God. Det stöds idag av vissa Messianska grupper som håller söndags-, eller måndagspingst.

(3) Den samaritiska räkningen från Nymånadsdagen som följer efter vårdagjämningen och som inleds från söndagen i det Osyrade Brödets högtid, trots att den hålls i vad som riktigt är den andra månaden.

 

Söndagen under det Osyrade Brödets Högtid stöds nu som det historiskt riktiga skördeoffret av the Worldwide Church of God sedan 1974, och flera av dess större utbrytarbrupper, trots att de inte följer Skördeoffret så som det föreskrivs i Tredje Mosebok 23. De är inte desto mindre felaktiga, oftast på grund av uppskjutningarna, så som samtliga alternativ ovan är, inklusive samariterna, vilka har genomfört uppskjutningarna för hela månaden i ungefärligen hälften av fallen. felaktigheterna krestar alla kring Hillelsystemet som introducerades år 358 e.Kr. eller det samaritiska felet rörande Nyåret efter vårdagjämningen.

 

De Historiska Inställningarna

 

Historiskt sett har Guds Kyrkor historiskt sett alltid hållit Pingsten på en söndag, åtminstone fram till WCGs misstag, först med att försöka hålla Pingsten på Sivan 6 och sedan med en måndagspingst före 1974, och Tempelordningen har alltid hållit Pingsten på en söndag. Till och med då den romerska kyrkan skilde sig ifrån Guds Kyrkor i Quartodecimanska dispyten år 192 e.Kr. så såg de ingen orsak för att ändra på sättet för bestämmande av Pingst. Problemet de mötte var helt enkelt att de hade ändrat bestämningen av Påsken enbart (se uppsatsen Den Quartodecimanska Duspyten [277]).

 

Den historiska inställningen undersöks även i uppsatsen Det Fjärde Budets Roll hos de Historiskt Sabbatshållande Guds Kyrkor [170]).

 

Sadduceerna styrde Templet under tiden för dess verksamhet och de höll alltid Pingsten på en söndag.


Templet i Egypten följde även det systemet som vi ser av texten i Septuagint (LXX) som var den officiella grekiska översättningen av det Gamla Testamentet och som hade blivit beställd och översatt i Egypten för den egyptiska diasporan av Farao där.

 

Samma situation gällde för samariterna. Deras Pingst var på en söndag, men skilde sig endast i och med att de hade infört ett inledande av Nyåret efter vårdagjämningen, och hade alltid Nyåret efter vårdagjämningen och inte närmast i tiden till den, så som det var under Tempelordningen. På detta sätt var de vid minst hälften av tillfällena en månad sena med Herrens Påsk, och höll ofta den andra Påsken som den första.

 

Således var interkalationen ur fas även med det judiska systemet. De höll alltså hlgtiden under den åttonde månaden vilket var misstaget som begicks av Jeroboam, för vilket han dömdes av Gud genom profeterna (se uppsatsen Jeroboam och Hillelkalendern [191]).

 

Tempelsystemet

 

Tempelsystemet var riktigt och följde den skrivna lagen som vi ser utfördes av sadduceerna. Tempelsystem har undersökts i uppsatsen Guds Kalender [156].

 

Det fanns inga uppskjutanden i bruk under Tempelperioden. Det är tydligt av sammaställandet av Mishnah c:a år 200 e.Kr. till vilken Talmud senare sammanställdes som kommentar. Det verkar finns vissa falska påståenden av pseudo-akademiker från vissa av Guds kyrkor som försöker hävda att uppskjutningarna var i bruk under Tempelperioden enligt Talmus. Det är dock ett klart falskt uttalande som bestrids av historiens bevisning och Mishnah själv.

 

Den judiska auktoriteten (Judaeus) Philo, som skrev i Alexandria, visar att hela Tempelsystemet och diasporan hade en kalender som inte innehöll några uppskjutningar med undantag av Qumranförsamlingen som vissa kallade Essener. Philo säger ganska tydligt att Nymånadsdagarna bestämdes av konjunktionerna, vilka beräknades i de astronomiska skolorna. Månaden varade från en konjunktion till nästa. Det förekom inga uppskjutningar och det hade aldrig någonsin antecknats några uppskjutanden under Tempelperioden. Detta har undersökts i uppsatsen Kommentar angående UCG Doktrinska Handlingar: Borde Kristna Följa Nymånadsdagarna [124]. Philo säger:

 

"Detta är Nymånadsdagen, eller inledningen av den månbaserade månaden, det vill säga perioden mellan en konjunktion och nästa, längden som har riktigt kalkulerats av de astronomiska skolorna." (Judaeus, Philo, The Special Laws, II, XXVI, 140, Avhandling av F.H. Colson, Harvard University Press: Cambridge, MA, 1937).

 

Det är den historiskt kända inställningen och det är den kända riktiga inställningen hos Tempelordningen. Det finns inga andra belägg som kan få oss att tro att de ens funderade på uppskjutanden förrän efter Templets fall, så som vi ser av Talmud, eftersom uppskjuta´ndena inte trädde i kraft förrän efter sammanställandet av Mishnah, kring år 200 e.Kr.

 

Förekomsten av uppskjutanden har undersökts i uppsatsen Kalendern och Månen: Uppskjutanden av Högtiderna [195] samt även i olika FAQ (Frequently Asked Questions, Vanligt Förekommande Frågor, Övers. anm.) i ämnet.

 

Tempelsystemet så som det framställs i Septuagint (LXX)

 

Texten som rör Omerräkningen i LXX undersöktes i uppsatsen Pentecost comparing Leviticus 23:11-22 in the Septuagint, som denna uppsats nu ersätter.

 

Översättningen Septuagint eller de Sjuttio (LXX) är en översättning av den hebreiska texten till grekiska som fullbordades i Alexandria. Den skulle därför följa den hebreiska texten. Skillnader skulle belysa teologiska synvinklar i enlighet med de rabbinska åsikterna. Översättningen av LXX som här används är den av Sir Lancelot C. L. Brenton (London, 1851, Hendrickson, omtryckt 1992, till svenska från den engelska texten av övers. övers. anm.). Den grekiska är romaniserad för denna skrift.

 

Tredje Mosebok 23:15-17 15 Och ni skall räkna från dagen efter sabbaten, från dagen då ni skall offra skörden, sju hela veckor: 16 från till morgonen efter sista veckan skall ni räkna femtio dagar, och skall föra fram ett nytt köttoffer till HERREN. 17 Ni skall ta från era boningar, som ett skördeoffer, två bröd, de skall vara två tionde portioner av fint mjöl; de skall bakas med jäst från Herrens första skörd (LXX) [ KJV översätter den sista frasen som de är de första skörden för Herren]. (översatt från engelskans KJV av övers. Den svenska översättningen av texten i Bibel 2000 lyder: 15 Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. 16 Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren. 17 Hemifrån skall ni ta med bröd att lyftas till offer, två stycken. De skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl och bakas med surdeg; de är en förstlingsgåva åt Herren. övers. anm.)

Kai arithmesete umin apo tes epaurion tõn sabbatõn, apo tes emeras es an prosenegkete to dragma tou epithematos, epta ebdomadas oloklerous, eõs tes epaurion tes eschates ebdomados arithmesete pentekonta emeras, kai prosoisete thusian nean tõ Kuriõ.

 

Översättningen i KJV är i huvudsak densamma som LXX i den fortsatta texten och den citeras för jämförelse.

 

Tredje Mosebok 23:18-22 18 Och ni skall offra med brödet sju lamm utan skador från det första året, en ung tjur och två baggar: de skall vara för ett [helt, LXX] brännoffer inför HERREN, med sitt köttoffer, även ett gjort offer av eld, av god smak för HERREN. 19 sedan skall ni offra en killing som ett syndoffer, och två lamm från den första årskullen som fredsoffer. 20 Och prästen skall offra dem med brödet av den första skörden som ett skördeoffer inför HERREN, med de två lammen: de skall vara heliga för HERREN för prästen [de skall tillhöra prästen som för fram dem, LXX]. 21 Och ni skall deklarera på samma dag att det skall hållas an helig sammankomst bland er: ni skall inte utföra något servilt arbete då: det skall vara en föreskrift för evigt i alla era boningar genom alla släktled. 22 Och när ni skördar era marker, skall ni inte renskrapa marken [skörda helt, LXX] i örnen av era fält då ni skördar, inte heller skall skall ni samla någon spillsäd efter er skörd: ni skall lämna det till de fattiga och främlingarna: Jag är Herren er Gud (översatt från engelskans KJV av övers. Den svenska översättningen av texten i Bibel 2000 lyder: 18 Förutom brödet skall ni föra fram sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar. De skall offras som brännoffer åt Herren, med tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. 19 Sedan skall ni offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. 20 Och prästen skall lyfta upp dem till ett offer inför Herren tillsammans med de första bröden av skörden och två lamm. De skall helgas åt Herren och tillhör prästen. 21 Till samma dag skall ni utlysa en helig sammankomst. Helig skall den vara för er, då får ni inte utföra några sysslor. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni än bor. 22 När grödan bärgas i ert land, skall du inte skörda ända ut till åkerrenen, inte heller skall du samla in de sista axen av skörden. Du skall lämna kvar det åt den fattige och åt invandraren. Jag är Herren, er Gud. övers. anm.)

 

Det är tydligt av texten i LXX och Brentons översättning att texten inleder räknandet dagen efter Sabbaten, sju hela veckor.

 

Det råder ingen tvekal om att denna räkning inkluderar den Första heliga Dagen i Högtiden utom då denna infaller på den veckoliga Sabbaten.

 

Ordet är på grekiska Sabbatõn och detta ord översätter det hebreiska ordet Shabbath. Det kan inte så vara att högtidens Heliga Dag menas, eftersom texten på hebreiska gör det helt klart i Tredje Mosebok 23 att det finns tre olika typer av Sabbatsdagar som det refereras till i texten. De tre typerna är Shabbath (SHD 7676) eller den veckoliga Sabbaten, Shabbathown (SHD 7677) eller Heligt Sabbatsgjord dag, och Shabbath Shabbathown i fallet om Försoningsdagen som är en Sabbatsgjord Sabbat eller en högst helig Sabbat. Försoningsdagen är helt klart ställd över alla andra dagar och känns under namnet Sabbat.

 

Räknandet av Pingst och de Tre Typerna av Sabbat

 

Tredje Mosebok 23 är helt tydlig i sitt användande av termerna på hebreiska i att sättet för att räkna till Pingst (bokst. räkna femtio) när det gäller sju fullständiga eller kompletta Sabbater. Tredje Mosebok 23 är ytterst nogrann och precis i den hebreiska texten när det gäller användandet av termerna Shabbath, Shabbathown och Shabbath Shabbathown. Termen Shabbathown förekommer i Tredje Mosebok 23:24,39. Fram till den delen i texten så används prdet Sabbat specifikt, och refererar endast till den veckoliga Sabbaten så som skild från de Heliga Dagarna, vilka benämns heliga sammankomster (qodesh miqra’ SHD 6944, 4744). Högtiden för Hornstötarnas Dag är en Shabbathown och erkänns som en qodesh miqra’ (uttalas chodesh mikrå). De heliga sammankomsterna vid Lövhyddehögtiden och den Sista Stora dagen är också Shabbathown. det finns alltså en klar skillnad mellan Shabbath och Shabbathown vid högtiderna och även när det gäller Shabbath Shabbathown vid Försoningsdagen, vilket är den heligaste av Sabbater. Shabbath Shabbathown används således för Sabbaten och Försoningsdagen enbart (3 Mos. 23:3,32).

 

LXX bevarar skillnaden mellan Shabbath och Shabbathown genom att använda den helleniserade termen sabbaton för Shabbath och termen anapausis eller vila för Shabbathown då det används i Tredje Mosebok 23 (i verserna 24 och 39). Betydelsen är att ge vila (from SGD 373 anapauo, se Thayers, sid. 40). LXX bevarar således skillnaden mellan Sabbaten och de Heliga Dagarna genom att använda termerna sabbaton och anapausis, båda termer för vila, för Shabbath och Shabbathown. Denna användning visar klart och medvetet att termerna användes för räkningen i förhållande till Pingst när det gällde den veckoliga Sabbaten enbart och inte för de Heliga Dagarna. Detta är ett tydligt bevis på att, vid tiden för sammanställandet av LXX, så togs inte 6 Sivan med i beräkningen av Pingst och att den uppfattades som tillhörande den veckoliga Sabbaten.

 

Inte vid något tillfälle när det gäller Pingst har termen Shabbathown använts. Det är därför inte möjligt för den Heliga dagen i det Osyrade Brödets högtid att refereras till i sammanställningen för räkningen, varken vid dess inledning eller vid Pingsten själv. Pingstdagen är den följande dagen efter den sjunde Sabbaten och den är en helig sammankomst (SHD 6944; 4744; qodesh miqra’: se även Green, The Interlinear Bible). Termen helig sammankomst här följer den veckoliga Sabbaten och är consistent in this section to make the Holy Days klart skild från Shabbath eller veckolig Sabbat. LXX delar upp texten så att det inte finns någon sammanblandning mellan den veckoliga Sabbaton (för Shabbat) och den heliga sammankomsten på den följande dagen. Förklaringen om qodesh mikra’ ges vid Hornstötarnas Dag (3 Mos. 23:24) där den känns som en Shabbathown. LXX använder anapausis för Shabbathown här i vers 24.

 

Det finns ingen som helst grund för att anta att LXX skiljer sig i sin metod för bestämmande av Pingst eller att de Heliga Dagarna berörs i räkningen, eller att andra än de veckoliga Sabbaterna berörs. Det finns heller ingen grund för att anta att räkningen börjar och slutar på dagen efter den veckoliga Sabbaten. Dagen efter Sabbaten är och har alltid varit den första dagen i veckan, daen som känns som söndag i det romaniserade systemet. Bestämmelsen av 6 Sivan är en senare farisaisk felaktig bestämmelse av Pingstordningen, baserad på rabbinska traditioner, för att undvika att ha en fortsatt dubbel Sabbatsordning. Rabbinsk judendom verkar ha medvetet konstruerat den felaktiga kalendern under Hillel II, för att kunna bevara sina traditioner i strid med Bibelns uttryckliga syn. Utvecklandet av kalendern granskas i uppsatsen Guds Kalender [156]. Skördeoffret på den 16 Nisan från den rabbinska felaktiga kalenderräkningen noterades av Josephus vid slutet av det första århundradet CE (A of J, bok. 3, kap. 10, stycke. 5) samt även av Philo (De spec. leg., ii 29 (162)) kring år 40 e.Kr.

 

Försvaret av det rabbinska systemet av vissa farisaiske judaiserande i Guds Kyrkor ignorerar alla belägg från historien i bestämmandet av Pingst. Argumentet för 6 Sivan från LXX är utan grund. Dessutom är argumenten från historien entydiga.

 

Tidig Judisk-Kristen Historia Rörande Pingst

 

Pingst bestämdes av samtliga grenar av den Kristna tron från de tidiga århundradena som räknad från söndagen i det Osyrade Brödets högtid och femtio dagar framåt och förklarades på söndagen efter Sabbaten av hela kyrkan. Detta visar att den tidiga kyrkan förkastade den farisaiska seden. Lukas evangelium 4:16 och Apostlagärningarna 16:13 visar att det rör hela veckor. Till och med efter den Quarto-decimanska debatten rasade under det andra århundradet, så  aldrig diskuterades aldrig att söndagen i det Osyrade Brödets Högtid var den riktiga dagen för inledning av räkningen till Pingst. Det är tydligt att Pingst hölls över hela jorden av alla grenarna av den kristna tron på en sändag igenom nästan hela historien. Det var endast under nittonhundratalet som Pingsten började flyttas inom Guds Kyrkor och det var av ren okunnighet om den historiska inställningen för både Juda och kyrkan.

 

Följandet av Pingst eller Veckohögtiden under de första århundradena före och i inledningen av den nuvarande eras visar på en skarp uppdelning inom judendomen. Fariseerna firade Pingst på den 6 Sivan medan saduceerna alltid firade den på en söndag femtio dagar efter Skördeoffret, vilken de också firade på söndagen i det Osyrade Brödets Högtid. Varken den egyptiska Therapeutae, eller de palestinska essenerna, av vilka Therapeutae verkar ha varit en gren, firade Pingst, deras största högtid, på den 6 Sivan. De kallade den för Veckohögtiden, eller Förnyandet av Förbundet. De hade ett år om sju femtiodagarscykler, som alla slutade med en jordbrukshögtid (Schurer History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, Vol. II, sid. 595-597).

 

De skilda sätten att följa Veckohögtiden bland alla de judiska sekterna härstammade direkt från tolkningen av ordet Sabbath i Tredje Mosebok 23:11,15. Sadduceerna, och speceiellt boethusierna, uppfattade den som en vanlig Sabbat, alltså den veckoliga Sabbaten (se Schurer, ibid, Vol. II, sid. 410), förkastade de fariseiska traditionerna till förmån för de bokstavligt tolkade texterna (ibid, sid. 408-411). Således inföll Skördeoffret och Pingst alltid på den första dagen i veckan, det vill säga söndagen. Fariseerna uppfattade termen i Tredje Mosebok 23:11 som refererande till den första högtidsdagen i veckan för Herrens Påsk, den 15 Nisan (Schurer, Vol. III, sid. 312). Jubileumsboken, som är äldre än Mishnah, och både Philo och Josephus tolkar Sabbaten som den sista dagen i veckan för Herrens Påsk, 21 Nisan (Schurer, ibid.). Schurer ansåg att den fariseiska vanan stöds av Septuagints översättning av Tredje Mosebok 23:11 [te epaurion tes prõtes] och att den förekom vid tiden för Philo (De spec. leg., ii 29 (162), och Josephus A of J, iii 10,5 (248)). Enligt DSS (Dödahavsrullarna, övers. anm.) Damaskus Regel, så förespråkade essenerna Jubileumskalendern (ibid.).

 

Jubileumskalendern verkar ha sitt ursprung i för-essensk hasidim under första halvan av det andra århundradet, alltså kring år 160 f. Kr. (Schurer, Vol. III, sid. 314).

 

Problemet ses därmed tydligt som en uppdelning inom judendomen som härstammade från det andra århundradet f.Kr., under vilket minst tre uppdelningar ägde rum. Philo och Josephus stöder den fariseiska åsikten. Sadduceerna var bokstavstrogna som hånade fariseernas traditioner. De, påstås det av vissa av den tidiga kyrkans skriftställare, ägnade endast ren kanonisk uppskattning till den skrivna Toran, och förkastade, på grund av sitt förkastande av den fariseiska traditionen, även profeterna. Denna åsikt avfärdas numera av nutida akademiker. De accepterade profeterna som kanoniska och avfärdade endast traditionerna (Schurer, Vol. II, pp. 407-408). Ingen jude eller sann kristen accepterar inte det Gamla Testamentets kanon i sin helhet, och de kristna placerar det tillsammans med den Nya Testamentet.

 

Schurer anser att fariseerna beslutade att Skördeoffret gjordes under den första högtidsdagen i Påskveckan, alltså den 15 Nisan, från översättningen i LXX av Tredje Mosebok 23:11, som lyder:

 

...på morgonen av den första dagen skall prästen lyfta upp det (från Brentons engelska övers. LXX, 3 Mos. 23:11 av övers.).

 

Schurer antar detta vara 15 Nisan om morgonen av den första dagen skall antas vara den Heliga Dagen i det Osyrade Brödets Högtid.

 

Dock slår Josephus klart fast att den 16 isan är datumet som används för Skördeoffret och således kan inte den fariseiska synen vara den sanna innebörden i texten här i LXX. Den första dagen är dagen efter Sabbaten, alltså den första dagen i veckan, eller söndagen.

 

Den första dagen i veckan, eller söndagen, är den uppfattade betydelsen som antogs av sadduceerna och även för hela den tidiga kristna kyrkan. Kom ihåg att LXX översätter den hebreiska texten som lyder på morgonen efter Sabbaten skall vi skörda det. Den för-fariseiska orsaken är detta cirkulär. Den grekiska översättningen av en hebreisk text används alltså för att åter tolka den enkla betydelsen i den ursprungliga texten. Översättningen i LXX bekräftar, genom sitt användande av termen första dagen, att den första dagen i veckan, alltså dagen efter Sabbaten (3 Mos. 23:11, MT) det vill säga söndagen, som det här gäller. Nisan 16 är inte den första dagen - det är den andra dagen av det Osyrade Brödets Högtid, och i realiteten den tredje dagen i ordningen Herrens Påsk/det Osyrade Brödets Högtid, om förberedelsetiden och kommentarerna i Nya Testamentet tas i beaktande, grundat på Femte Mosebok 16:6. LXX uppfattades i det sammanhanget av den tidiga kristna kyrkan. Dessutom var Kristus Skördeoffret och han visas utan tvekan ha stigit upp som Skördeoffret på morgonen av den första dagen i veckan, eller söndagen (te de mia tõn Sabbatõn; Luk. 24:1; Joh. 20:1). Texten i Tredje Msebok 23:15 bekräftar som vi ser från en mängd skilda översättningar (se uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen och Uppståndelsen [159]).

 

En annan aspekt som berör det första århundradets kyrka är att Veckohögtiden refereras till i Apostlagärningarna 16:12-13 är att Sabbatõn återges i plural som Sabbater av Marshall i huvudtexten av Interlinear. Av denna förväntan inläses ett avstånd mellan Sabbaten och Pingst. Detta följer inte av texten. Väntan var fram till tiden för Sabbaten, om pluralanvändningen verkligen är en referens till Pingst. Således gick de till platsen för bön på Sabbaten och arresterades fängslades för vad som kom att bli Pings. Termen Sabbatõn refererar till den veckoliga Sabbaten i på grekiska som vi har sett, och den veckoliga Sabbaten ensamt kan refereras till här, men i vilket fall som helst, så var väntan för den händelsen - antingen Sabbat eller Pingsthelgen, vad som än var fallet. Samma term används i Lukas evangeliet 4:16 (se Marshall). Det visar på en grupp av händelser snarare än skilda händelser och borde peka på att Pingsten följer den veckoliga Sabbaten.

 

Det finns således ingen syn som stödjer en 6 Sivan Pingst i Skriften. Den vilar helt på muntliga traditioner hos fariseerna, som synen hos sadduceerna och den tidiga kyrkan visar. Dessutom skall det noteras att i varje annat fall där ett speciellt datum hos den hebreiska kalendern avses, då uttrycks högtiden i termer om den specifika dagen i en specifik månad. Att detta inte sker i samband med Pingst är en annan indikation på att ett bestämt datum inte avses eller menas.

 

Brödet och den Nya Säden

 

Ett annat problem som dyker upp av det felaktiga användandet av LXX är det som handlar om att äta bröd och säd (från 3 Mos. 23:14). Brenton översätter texten:

 

Och ni skall inte äta bröd eller rostad säd tills denna dag, då ni offrar till er Gud: det är en evig föreskrift genom alla era släktled var ni än bor (från Brentons engelska av övers.)

 

Denna text översätter MT som lyder:

 

Tredje Mosebok 23:14 Och ni skall varken äta bröd, rostat korn eller färskt korn får ni inte äta förrän den dag då ni burit fram en gåva till er Gud: detta skall vara en föreskrift för evigt genom alla släktled var ni än bor (översatt från engelskans KJV av övers. Den svenska översättningen av texten i Bibel 2000 lyder: Men bröd, rostat korn och färskt korn får ni inte äta förrän denna dag, inte förrän ni burit fram gåvan till er Gud. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni än bor. övers. anm.)

 

Texten refererar till den nyrostade säden som vi kan se från det hebreiska ordet (SHD 3759) karmel som betyder helt gröna sädesax från fältet. Gröna översätts med ordet ny gröda (The Interlinear Bible). Ordet för bröd (arton) översätter det hebreiska (SHD 3899) lechem som betyder mat (för människa eller kreatur) speciellt bröd eller säd. Om man tar det bokstavligt så skall inge sädesprodukter, eller till och med mat ätas förrän Skördeoffret. Denna syn bestrids av biblisk lag. Denna syn bestrids till och med i samma text när det gäller måltider och pffergåvor för Herrens Påsk eller den Första Heliga Dagen för Det Osyrade Brödet (2 Mos. 12:18; 3 Mos. 23:6; 5 Mos. 16:8).

 

Texten hos Joshua visar på betydelsen. Kombinerat med texten här som betyder ny säd, så ser vi att den nya säden och alla produkter som gjorts av den nya säden är förbjudna. Det osyrade brödet och måltiderna fram till Skördeoffret görs av lagrad säd från det föregående året fram till söndagmorgonen då den nya säden får användas.

 

Joshua 5:10-12 10 Och Israels barn hade sitt läger i Gilgal, och de firade påsk på den fjortonde dagen i månaden på slätten vid Jeriko. 11 Och de år den gamla säden från jorden på morgonen efter Påsk, osyrade kakor, och rostad säd samma dag. 12 oxh mannan upphörde på morgonen efter att de hade ätit av den gamla säden från jorden; Israels barn hade ingen manna mer, utan de åt av marken i Kaanans skördar det året (översatt från engelskans KJV av övers. Den svenska översättningen av texten i Bibel 2000 lyder: 10 När nu israeliterna hade sitt läger i Gilgal firade de påsk i öknen vid Jeriko, på kvällen den fjortonde dagen i månaden. 11 Dagen efter påsk åt de av vad landet gav, osyrat bröd och rostat korn, just den dagen. 12 Och från den dag de åt av vad landet gav kom inte längre något manna. Israeliterna fick inget manna mer utan åt detta år av skörden i Kanaan. övers. anm.)

 

Här vid morgonen efter Herrens Påsk, den 15 Nisan, så åts den gamla säden. Det var inte den nya säden. Således används den gamla säden fram till Skördeoffret och därefter kan den nya säden användas. Detta enkla misstag gjordes för att fariseerna ville följa traditionen hellre än Toran, och det är orsaken till att de är straffade (Ords. 26:2).

 

Andra felaktiga tolkningar

 

En mer bisarr felaktig tolkning (men kanske mer trolig ärn hävdandet av 6 Sivan) berör utgångspunkten att Pingst är på en måndag. detta härrör från premissen att rökningen erkänns att ha inletts med söndagen som följer den veckoliga Sabbaten i det Osyrade Brödets Högtid och följer sju veckoliga Sabbater. Detta argument bygger på något sätt på att de femtio dagarna inkluderar söndag, men den Heliga dagen för Pingst  inleds inte förrän aftonen för söndegan, och gör således måndagen till den Heliga Dagen. Texten slår klart och tydligt fast att på morgonen efter den sista veckan (hebdomados, LXX) det vill säga på söndagen, skall ni föra fram ett nytt köttoffer till Herren. LXX visar här att veckan han sju dagar och att sju sjudagarsperioder (hepta hebdomadas; se även Ps. 118[119]:164; Ords. 24:16 för strukturen i LXX och Thayers, sid. 247) berörs. Måndagspingsten var en åsikt som fördes fram av Herbert Armstrong från Radio Church of God under hans tidiga tid, men förkastades sedan som felaktig av honom och styrelsen Radio (senare Worldwide) Church of God. Vissa styvnackade personer kunde inte acceptera det faktum som rörde det tydliga felet i tankeprocessen och denna åsikter kommer ibland upp igen. Den har inget stöd i fakta eller historien, och den är logiskt och lingvistiskt falsk.

 

Då Hillelkalendern antogs år 358 e.Kr. från sitt införande från Babylon vilket inleddes kring år 344 e.Kr., så hade den kristna kyrkan hållit den riktiga dagen så länge att de ansåg den rabbinska inställningen inte bara felaktig, utan även irrelevant.

 

Påsksystemet

 

Faktum är att symboliken i Skördeoffret inte förstås av huvuddelen av kristendomen. De har infört Påsken eller Ishtarsymboliken med en söndagsuppståndelse grundad på vårens fruktbarhetskult. Påsken, eller Easter, den anglosaxiska formen av Ishtar, är ett hedniskt system av dyrkan som trängde in i kristendomen under det andra århundradet. Symboliken härstammar från Tammuz eller Dumuzis död på fredagen och hans uppständelse på söndagen. Detta speglar säden och den nysprungna säden. Påskkakan kommer från att baka tärtor eller kakor till Himlens Drottning vid Ishtarhögtiden för hennes återuppväckande av Tammuz (Dumuzi är den Assyro-Babyloniska motsvarigheten). Detta fördöms av Bibeln (Jer. 7:18; 44:19; SHD 3561 kavvan offerkakor). Kakorna är bevarade i symboliken vid nattvarden. Gråten för Tammuz (Hes. 8:14) refererar till sorgeprocessen i symboliken om död/återuppståndelse för påsken.

 

Det felaktiga förläggandet av Påsken och det Osyrade Brödets Högtid, i dess förvillelse med fredag/söndag påskordningen, tar inte ut det bibliska systemet eller kraven på att följa Skördeoffret på söndagen som infaller inom de sju dagarna för det Osyrade Brödets Högtid efter den veckoliga Sabbaten Kravet att hålla Pingst på en söndag efter den sjunde fullständiga Sabbaten, eller fullständiga veckan, är en tydlig biblisk indikation (en fullständig Sabbat är en sjunde period, alltså en vecka om sju dagar, se uppsatsen Guds Kalender [156], sid. 2-3).

 

Problemet som skapar förvirringen i denna fråga är tidsföljden då söndagen infaller på den 15 Abib och Sabbaten är 14 Abib, vilken vanligen är en förberedelsedag. Således är den Första Heliga Sagen även Skördeoffret. Detta ger inga bekymmer för judendomen, dock anser vissa att Sabbaten är utanför denna högtid i detta fallet och Skördeoffret borde infalla på den sista Dagen, vilken är Sabbaten inom högtiden. Faktum är att den 14 är del av en Högtidsperiod och Skördeoffret sågs alltid som en del inom högtiden.

 

Argumentet för 6 Sivan vilar på medveten misstolkning av de bibliska föreskrifterna grundat på rabbinsk judisk felaktig uppbyggnad, med vilken inte ens hela judedomen verkar hålla med i. Dess förespråkare inom kristendomen drivs av en genuin längtan att anta och följa det ursprungliga systemet korrekt. De skall berömmas för sin strävan, men rättas i sina fel.

 

Den Samaritiska Omerräkningen och Pingst

 

Ståndpunkten som följs av samariterna, trots att de har fel när det gäller hållandet av Nyåret på Nymånadsdagen som alltid följer vårdagjämningen, är i överensstämmelse med Tempelsystemet när det gäller Nymånadsdagarna och de har alltid följt konjunktionen, vilket de har gjort sedan Tempelperioden.

 

Inte desto mindre avfärdade Kristus dem som ett system till att börja med, så som han avfärdade de ofrälse också, och sände sina lärjungar till de förlora fåren av Israels Hus och inte till samariterna, vilka också hävdar ett slktskap med Israel och Josef (Mat. 10:5-6). Således ifrågasattes deras ursprung vid den tiden. de hade dock ett levitiskt prästerskap fram till nyligen, som påstods vara av ett rent släktskap, och kanske mer så än Levi i Juda.

 

Tredje Mosebok 23:15 i den samaritiska Samaritan Torah säger:

"Och ni skall räkna från morgonen efter Sabbaten, från den dag som ni förde fram skördens offer; sju Sabbater skall fullbordas." (från engelskan av övers.)

 

De sju veckorna för Omer räknas från söndagen i det Osyrade Brödets Högtid. Pingst firas sedan på den första dagen av veckan det vill säga söndagen i den åttonde veckan. Namnen på veckorna så som de ges i de samaritiska skrifterna för deras trossystem (KS) är de följande.

 

1. "Veckan för korsandet av (Röda) Havet " (2 Mos. 14:26-15:21);

2. "Veckan för  ändrandet av marahs [bitterhetens] vatten" (2 Mos. 15:22-26);

3. "Veckan för elim, där de fann tolv vattenkällor och sjuttio palmträd " (2 Mos. 15:27-16.3);

4. "Veckan för mannan, vilken föll ned på dem från himlen i öknen " (2 Mos. 16.4-36);

5. "Veckan för vattnet ur klippan " (2 Mos. 17.1-7);

6. "Veckan för kriget mot 'Amaleq" (2 Mos. 17.8-17);

7. "Veckan för lägret vid berget Sinai " (2 Mos. 19.1 ff.).

(jfr. Sylvia Powels, The Samaritans, redigerad av Alan Crown.

 

Omerräkningens händelseförlopp undersöks även i uppsatsen Pingst vid Sinai (Nr. 115).

 

Det ovanstående argumentet visar att Omerräkningen börjar från söndagen inom Det Osyrade Brödets högtid och slutar med Pingst eller Veckohögtiden på de 49:e och 50:e dagarna som Sabbat och söndagen respektive som ett tvådagarssystem. Detta har alltid varit ordningen och är fortfarande ordningen hos de flesta av Guds kyrkor, till och med de som felakt igt följer Hillelkalendern i andra sammanhang.

 

 

 

 

Där annat icke anges är bibelöversättningar från år 2000 svenska översättning q