Guds Kristna Kyrkor
[002]
Den Gud vi Dyrkar [002]
(Edition
1.1 19940312-19980613) Audio
Mycket osäkerhet existerar rörande vem eller vad Bibelns Gud är. En orsak
är översättningen av många bedrägliga hebreiska titlar och ord för och om Gud
till det enda engelska och svenska ordet för Gud, med den konsekventuella
förlusten i betydelsefulla detaljer och information, vilket i sin tur leder
till en vid variation av felaktiga doktriner så som trinitarism, binitarism ,
polyteism och ängladyrkan. Denna uppsats behandlar identifiering av den entitet
som är den ende sanne Gud i det Gamla och Nya Testamentet och som skall vara
föremålet fär mänsklighetens dyrkan.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright ã 1994, 1998 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta
manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin
helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt
upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på
mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom
kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Den Gud vi Dyrkar
[002]
Den grundläggande
skillnaden mellan de utvalda och så kallad vanlig kristendom är skillnaden som
dras i förståelsen av naturen hos Gud som vi dyrkar. Gudomligheten är en
struktur som är utsträckt till ett Råd. Det Rådet hänförs till i Psaltaren och
andra texter som refereras till nedan, och Guds Tron och de Äldstes Råd som
beskrivs i Uppenbarelseboken 4:1 to 5:14. Detta Råd som inkluderar Jesus
Kristus som Lammet och Översteprästen (från Heb. 8:1-2) tjänar och dyrkar
Herren Gud (Upp. 4:8-11).
Uppenbarelseboken
4:8-11 8 De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med
ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt: Helig, helig, helig
är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer. 9 Och när
dessa varelser hyllar och ärar och tackar Honom som sitter på tronen och som
lever i evigheters evighet, 10 då skall de tjugofyra äldste falla ner inför
Honom som sitter på tronen och tillbe Honom som lever i evigheters evighet och
lägga sina kransar framför tronen och säga: 11 Du, vår Herre och Gud, är värdig
att ta emot härligheten och äran och makten. Ty Du har skapat världen, och
genom din vilja blev den till och skapades den.
I tjänandet av
Gud offrade Kristus sitt liv, så som varje präst måste ha någonting att offra
Gud genom offer (Heb. 8:3). Uppenbarelseboken 4:8-11 konstaterar att Herren Gud
Allsmäktig är satt på tron över de äldste vilka också är satta på tron. Ändå är
deras kronor underordnade Herren Gud Allsmäktig av vems vilja Han skapade alla
ting. Han är Herren Gud för Jesus Kristus och Rådet.
Av det ovan och av Trosförklaringen för
den Kristna Tron (Nr. A1), är den Högste Gudomen i universum Gud. Han är
Allsmäktig, Skaparen och Upprätthållaren av himlarna, jorden och alla ting däri
(1 Mos. 1.1; Neh. 9:6, Ps. 124:8; Jes. 40:26,28; 44:24; Apg. 14:15; 17:24,25;
Upp. 14:7). Han allena är odödlig
(1Tim. 6:16). Han är vår Gud och Fader och Gud och Fader för Jesus Kristus
(Joh. 20:17). Han är den Högste Gud (1 Mos. 14:18; 4Mos. 24:16; 5Mos. 32:8;
Mark. 5:7) och den Ende Sanne Gud (Joh. 17:3; 1Joh.5:20)
Jesus Guds Son
Jesus är en avbild av den osynlige Gud,
den förstfödde (prõtotokos) av skapelsen (Kol. 1:15) därför begynnelsen (arche)
av Guds skapelse (Upp. 3:14). Han är Guds enfödde (monogene) Son (Matt. 3:17;
Joh. 1:18; 1 Joh. 4:9), avlad av den
Helige Ande och framfödd av jungfru Maria (Luk. 1:26-35). Han är Kristus eller
Messias (Matt. 16:16; Joh. 1:41), sänd av Gud för att bli vår Frälsare och
Försonare (Matt. 14:33; Joh. 8:42; Efes. 1:7; Tit. 2:14).
Förståelsen av
vem vi dyrkar visas också genom två tecken som tillsammans med förståelsen för
Guds natur utgör grunden för förseglandet av de utvalda. Dessa två tecken är:
1.
Sabbaten (från 2 Mos. 20:8,10,11; 5 Mos. 5:12). Sabbaten är tecknet mellan
oss och Gud som gör oss heliga (2 Mos. 31:12-14).
2.
Och Herrens Påsk. Herrens Påsk är ett tecken eller sigill som, från Andra
Mosebok 13:9,16, Påsken inklusive det Osyrade Brödet Högtid är tecknet för
Herrens Lag (5 Mos. 6:8) och för Hans frigörelse av Israel (5 Mos. 6:10) vilket
från Nya Testamentet utsträcks till all de som är i Kristus (Rom. 9:6; 11:25-26).
Dessa Lagens
tecken, Sabbaten och Herrens Påsk, är speciellt syftade att skydda gentemot
avgudadyrkan (5 Mos. 11:16). Dessa tecken är sigillen på handen och pannan hos
Herrens utvalda och tillsammans med dopet utgör grunden för förseglingen av de
144000 i de sista dagarna i Uppenbarelseboken 7:3.
Guds
Lag Utgår Från den Bestående Godheten i Hans Natur
Guds Lag utgår
från Guds natur och således består den för evigt eftersom Gud Han själv är
oföränderlig, varande essentiellt God så som det centrala i ultimate godhet.
I Markus 10:18
säger Kristus: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Guds godhet
leder var och en av oss mot ånger (Rom. 2:4). Guds natur är av oföränderlig
godhet. Den himmelska Värden tar del i Hans natur. Därför blir de konstanta i
den gudomliga naturen och godheten. PÅ detta sätt är Kristus densamma igår,
idag och genom tiderna (aiõnas) (Heb. 13:8). De utvalda blir, genom att ta del
i den gudomliga naturen (2 Pet. 1:4), del iav ett gudomligt prästerskap, det av
Melkisedek, vilket inte är överförbart (aparabaton) eller oföränderligt genom
tiderna (aiõna) (Heb. 7:24). Kristus kan frälsa i helhet de som närmar sig Gud
genom honom (se Heb. 7:25 Marshall’s Greek-English Interlinear). Men han är
inte målet för dyrkan, ej heller den Gud som befaller genom viljan.
Guds Lag skall
genomföras genom tro, inte genom gärning (Rom. 9:32).
Den primära
hållningen och det det främsta tecknet för de utvalda är och har alltid varit
det för absolut monoteism och en tro på det underordnade förhållandet för Jesus
Kristus. Vi dyrkar ingen annan Elohim än Gud som är Fadern (2 Mos. 34:14, 5
Mos. 11:16) annars skall vi bli förstörda (5 Mos. 30:17-18). Gud gav sitt
första bud som:
Andra Mosebok 20:2
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall
inte ha andra gudar (elohim) vid sidan av mig.
Konceptet jämte
här är som vid sidan om eller i stället för eller utan myndighet av den Gud som
vi uppfattar som Gud Fader (För en förklaring av de utsträckta elohim se
uppsatsen De Utvalda som
Elohim [001]).
Vi skall älska
Herren vår Gud och tjäna Honom med hela vårt hjärta och vår själ, med andra ord
med vår varelse, och i gengäld skall vi få regn vid rätt årstid som ger skörd
och bete för våra flockar. Med andra ord, vi skall bli närda med överflöd (5
Mos. 11:13-15). Men vi har ett nytt förbund där Herren upprättar Hans lagar i
våra sinnen och skriver dem i våra hjärtan. Han är vår Gud och vi är Hans tjänare,
dyrkande Honom, genom att hålla Hans Lagar i vår innersta natur (Heb. 8:10-13).
Vi skall dyrka
inför Herren vår Gud (5 Mos. 26:10; 1 Sam. 1:3; 15:25). Men är denna Gud en
mångfald och är det legitimt att jämställa andra med Honom eller att hävda att
Jesus Kristus, Guds Son, är Gud? Svaret är ett kraftigt NEJ!
Kristus utmanades
i öknen av Satan och då inleddes i praktiken rättegången mot Satan, som var
Morgonstjärnan, Lucifer eller Ljusbringaren för denna planet (Jes. 14:12) och
dess väktare och lärare, var i realiteten en av Elohim eller Gudarna, som var
underordnade Gud Fader.
Kristus skulle
bli Stjärnan som skulle komma från Jakob enligt Fjärde Mosebok 24:17. Alltså
var det utsatt i Moseböckerna att en av Morgonstjärnorna som nämns vara närvarande
vid fullbordandet av denna planet i Job 38:7, en av elohim, skulle bli en
människa av Jakob och från David (Upp. 22:16).
Denne elohim som
vi känner som Jesus Kristus var ännu inte Morgonstjärnan för denna planet. Den
ställningen hölls av Satan som vi ser i Jesaja 14:12 och Hesekiel 28:2-10.
Kristus hade
blivit smord som elohim för Israel som framgår av Psaltaren 45:7 och smord över
sina kompanjoner eller partner. Kristus var dock inte i positionen som
Morgonstjärna, och kommer inte att uppta dessa förpliktelser förrän hans Andra
Ankomst. Denna ställning och förpliktelserna skall delas med Kristus av de
utvalda, som delar hans natur som Morgonstjärna i deras hjärtan (2 Pet. 1:19).
De utvalda är lovade att delta i denna kraft som framgår av Uppenbarelseboken
2:28.
Satan, som
Morgonstjärna, utmanade den Högste Gud eller Gud Fader som vi förtäljs i Jesaja
14:12. Han försökte uppstiga eller höja sin tron, en tron av Gud, över Guds
Stjärnor eller Elohims Råd.
Detta Råd är
Församlingen av Elohim eller Gudar som hänförs till i Psaltaren 82:1. Det är av
intresse att notera att Irenaeus lärjungen till Polykarpus, lärjunge till
Johannes, ansåg att Psaltaren 82:1refererar till Theoi eller Gudar vilka även
inkluderade de utvalda, det vill säga de av adoptionen (upptagandet i Kristus.
övers. anm.) (Against Heresies, Bok. 3, Kap. 6, ANF, Vol. 1, sid. 419).
Det finns en
mångfald av Guds Söner, som framgår av Job 1:6; 2:1; 38:7; Psaltaren 86:8-10;
95:3; 96:4; 135:5, vilka identifieras som Elyon eller Söner till den Högste (se
även Sabourin SJ, The Psalms - Their Origin and Meaning, Alba House, NY, sid.
72-74). De mänskliga utvalda är även inkluderade i den himmelska Värden som
Söner av Gud enligt Romarbrevet 8:14.
Romarbrevet 8:14 14
Alla som leds av en ande från Gud är Guds söner.
Således är
Kristus och de utvalda som Guds Söner en med Gud genom den Helige Ande. De är
En men inte på det sätt som trinitarer påstår. Skall vi påstå att de är en
varelse för att Gud är en? Nej. Detta visar på det absurda hos trinitarismen och varför trinitarer är
tvungna at påstå att Kristus var Guds ende Son, när det är klart av bibliska
uppteckningar att ha inte är det och inte var från grundandet av världen.
Om påståendet
görs att Guds Söner var änglar, så måste också det också påstås att Kristus är
inkluderad i denna kategori. Från Apostlagärningarna 7:35-39 framgår det att
det var en ängel som talade till Moses på Sinai och denne ängel var Kristus. I
Galaterbrevet 4:14 liknar sig Paulus vid en ängel av Gud, till och med Jesus
Kristus. Även vi skall bli likt änglar (Matt. 22:30) som en order eller
isaggelos enligt Lukas evangelium 20:36, och bli arvtagare jämte Kristus (Rom.
8:17; Gal. 3:29; Titus 3:7; Heb. 1:14; 6:17; 11:9; Jas. 2:5; 1 Pet. 3:7).
Det Gamla
Testamentets identifikation av Messias var som en YHVHs Ängel, finns i
uppsatserna De Utvalda som
Elohim [001] och The Angel of YHVH [024]; (se även 2 Mos. 3:4-6 där Guden
eller elohim här var en ängel).
Psaltaren 89:6-8
visar att det finns ett Råd av Heliga (qedosim eller qadoshim, även använt om
människor) och en undersökning av texten kommer att visa att det finns både ett
inre och ett yttre råd.
Det råder inget
tvivel om man undersöker det första århundradets texter (Dödahavsrullarna,
Pseudoepigrafan, Ugarit och Nag Hammadi) att det uppfattades vara ett himmelskt
Råd av Rättvisans Gudar eller Rättvisans Elohim.
Rättfärdighet
(tsedek) och rättvisa är på hebreiska samma ord. De uppfattas som samma sak.
Därför utesluter den icke ångrade förvridningen av rättvisan de utvalda från
den första uppståndelsen.
Satan kastades ut
från himlen för synden av uppror, vilket, för att det försöker upprätta en
vilja som är jämlik eller högre än den hos Gud Fader, är avgudadyrkan (eller
svartkonst som det konstateras i 1 Sam. 15:23). Satan försökte göra sig själv
jämlik med den Högste eller Gud Fader. Kristus, å andra sidan, försökte inte
göra sig själv jämlik med Gud, utan underkastade sig Hans vilja (Joh. 4:34).
Filipperbrevet 2:6-9
6 Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet 7 utan avstod från
allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det
yttre hade blivit en människa 8 gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till
döden, döden på ett kors. 9 Därför har Gud upphöjt honom, över allt annat och
gett honom det namn som står över alla andra namn...
Alltså upphöjde
Gud Kristus genom hans lydnad eftersom han inte sökte jämlikhet med Honom och
inte sökte avsätta Gud som en tredjedel av elohim och bene elohim verkligen
försökt göra.
I Lukas
evangelium 10:18 sade Kristus att han såg Satan falla, likt en åskvigg, från
himlen. Satan drev ned en tredjedel av änglarna eller himlens stjärnor (Upp.
12:4) Dessa änglar blev utkastade med Satan till jorden (Upp. 12:9).
Denna ödeläggelse
symboliseras av ödeläggelsen som hänförs till i Uppenbarelseboken 8:10 där den
tredje ängeln återigen visar ödeläggelsen som orsakades av fallet av Värdens
Stjärna och ödelade en tredjedel av skapelsen.
Satan försökte
fresta Kristus på ett antal sätt. Först kallade Satan Kristus för Guds Son i
Matteus evangelium 4:3; 4:6 och Lukas evangelium 4:3. Demonerna kallade också
Kristus för Guds Son i Matteus evangelium 8:2; Lukas evangelium 4:41; och
Markus evangelium 3:11. Satan försökte fresta Kristus att bevisa sin ställning
som Guds Son genom en uppvisning av krafter,
eftersom Gud hade lovat att Han skulle ge honom befälet över sina änglar
í Psaltaren 91:11,12. Satan undvek att hålla dig på alla dina sätt och vid
varje tillfälle. Således försökte Satan ta Kristus liv, genom att förvanska
Skriften.
Kristus rättade
inte Satan eller demonerna vid något enda tillfälle genom att påstå att han var
Gud i stället för Guds Son. Inte heller försökte någon demon att påstå
villfarelsen att Kristus var Högste Gud förrän efter hans död, för att kunna
upprätta en lära att Kristus sade att Kristus var Gud på samma sätt och jämlikt
att Gud Fader var Gud och därför kunna uppnå, efter hans död, en villfarelse
att Kristus skulle ha bestridigt om han var i livet.
I varje
frestelse, var målet att underminera Kristus lydnad under Gud och att, som
effekt, bryta Skriften. Satan försökte få Kristus att dyrka honom. Han lovade
Kristus styret av planeten då om Kristus skulle dyrka honom. Kristus utmanade
inte sin rätt att överföra hans styre av planeten eller ens att han var
härskare. Kristus replikerade i stället:
Det är skrivet: Du
skall dyrka Herren din Gud och Honom allena skall du tjäna.
Kristus sade inte
till Satan att Satan skulle dyrka Kristus utan snarare visade honom till lagen.
Kristus hävdade inte vid något tillfälle under sin gärning att han skulle vara
Gud. Han sade att han var Guds Son. Det var av denna orsak som han ställdes
inför rätten. Som det konstateras i Matteus evangelium 27:43:
Han har satt sin lit
till Gud. Nu får Gud rädda honom, om Han bryr sig om honom. Han har ju sagt att
han är Guds Son.
Det var då som
Kristus ropade ut för att fullfölja Skriften i Psaltaren 22:1:
Min Gud, min Gud,
varför har du försökat mig?
Kristus ansåg sig
klart och tydligt inte sig själv som Gud. Att föreslå att han var del, på ett
jämlikt sätt, av den entitet till villken han vädjade, del av vad som var
oöversiktligt, är absurt.
Än mer väsentligt
är att det är doktrinen av antikrist som visas i Första Johannesbrevet 4:1-2.
Den korrekta antika texten för Första Johannesbrevet 4:1-2 är rekonstruerad
från Irenaeus (Kap. 16:8, ANF, Vol. 1, fn. sid. 443).
Härav känner du Guds
ande: Varje ande som bekänner att Jesus Kristus kom till köttet är av Gud; och
varje ande som skiljer Jesus Kristus är inte av Gud utan av antikrist.
Historikern
Sokrates säger (VII, 32, sid. 381) att stycket hade blivit förändrat och
förstört av de som strävade efter att skilja mänskligheten hos Jesus Kristus
från hans gudomlighet.
Även i Lukas
22:70 säger alla Är du då Guds Son?
Han svarade Du
har rätt i att säga att jag är det.
Han igenkändes
som Guds Son i:
·
Matteus evangelium 27:54 där de säger I sanning var detta Guds Son.
·
Markus evangelium 1:1 som säger att Evangeliet är om Jesus Kristus, Guds
Son.
·
Lukas evangelium 1:35 konstaterar att den Helige som skulle födas skulle
bli kallad Guds Son.
Att förstå att
Kristus är Guds Son är en uppenbarelse från Gud.
Matteus evangelium
16:16-17 Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.” Då sade
Jesus till honom: “Salig är du, Simon
Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig utan min Fader
i himlen.
Även Matteus
evangelium 11:27 konstaterar:
Allt har min Fader
anförtrott åt mig. Ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fadern,
utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara Honom för.
Således
uppenbarar Fadern saker för individer och ger dem till Kristus som då
uppenbarar Fadern för dem.
Det råder inget
tvivel att Gud är allena och suverän. Ordspråksboken 30:4-5 visar Guds namn och
att han har en son.
Vem har stigit upp
till himlen och kommit ner igen?
Vem har fångat
vinden i sina kupade händer?
Vem har knutit in
vattnet i sin mantel?
Vem har märkt ut
jordens gränser?
Vad heter Han, vad heter
hans son – vet du det?
Alla Guds [ELOAH]
ord är utan slagg, Han är en sköld för dem som flyr till Honom.
Lägg ingenting till
Hans ord, så att Han inte kan anklaga dig för lögn
Bibeln tolkar sig
själv och Guds namn är direkt tillhandahållet följande frågan och det är klart
att denna entitet inte är en sammansättning av Fadern och Sonen, utan snarare
att Han har en son. Vidare konstaterar det Nya Testamentet klart och tydligt
att det är Fadern som är föremålet för dyrkan. Kristus varnade den samaritiska
kvinnan i Johannes 4:21 att det skulle komma en tid då de inte kunde dyrka
Fadern, vare sig på hennes berg (Samaria) eller i Jerusalem. Men han säger
klart i Johannes 4:23
Ändå skall en tid
komma och har nu kommit då de sanna dyrkarna skall dyrka Fadern i ande och
sanning, för de är den sorts dyrkare som Fader söker.
Kristus
identifierar här föremålet för dyrkan som Fadern och inte sig själv. Det är
därför klart hädiskt att påstå att man skulle dyrka den upplyfta Kristus av en
förvridning av Johannes evangelium 3:14 där människosonen skulle bli upplyft så
som Moses hade lyft upp ormen i öknen. Syftet med korsfästelsen var så att man
skulle kunna nå evigt liv, inte så att Kristus skulle bli ett föremål för
dyrkan så som de avfälliga falskeligen påstår. Det påstås i realiteten från
denna falska premiss att Kristna dyrkar Kristi kropp och blod i nattvarden. En
sådan handling är ren avgudadyrkan.
Trinitarer påstår
att den Helige Ande är en tredje person i en sluten Gudomlighet. Det är falskt.
(Citerat från
Trosbekännelsen för den Kristna Tron, [A1] sid. 1-4):
Den Helige Ande (Apg 2:4) är den essens
av Guds kraft som Kristus lovade att sända till de utvalda (Joh. 16:7). Det är
ingen person utan en förlängning av den levande kraften hos Gud. Det är det
medel genom vilket vi blir dektagare i den Gudomliga Natur (2 Pet. 1:14), genom
att bli uppfyllda med den Heliga Ande (Apg. 9:17; Ef. 5:18) och således alla
söner till Gud (Job 38:7; Rom. 8:14; 1 Joh. 3:1-2) och gemensamma arvtagare med
Kristus (Rom. 8:17; Gal. 3:29; Tit. 3:7; Heb. 1:14, 6:17, 11:9; Jes. 2:5; 1
Pet. 3:7). Det är givet till alla som ber om det (Luk. 11:9-13) och lyder
honom, vilar i de som håller Guds budord (1 Joh. 3:24; Apg 5:32). Den Helige
Ande är den omhändertagare som leder Guds tjänare in i all sanning (Joh. 14:16,
17, 26). Den Helige Ande överför kraften till vittnena (Apg. 1:8). Den sköter
gåvorna så som det är nedtecknat i Första Korinthierbrevet 12:7-11 och har
frukterna beskrivna i Galaterbrevet 5:22-23 som inte ges genom mätning (Joh.
3:34 (RSV); Rom. 12:6). Det är det medel genom vilket Gud slutligen blir till
alla i alla (1 Kor. 15:28; Ef. 4:6).
Den Helige Ande verkar redan före
dopet. Anden drar individen till Gud genom Kristus (Heb. 7:25).
De första frukterna av Anden ges till
individen vid dopet, som vi ser i Romarbrevet 8:23, som klart konstaterar att
adoptionen inte infaller förrän befrielsen från synd ges kroppen.
Så är vi födda men fortsätter att växa
i Anden dagligen genom Kristus Jesus tills vi når Guds ära. Den Helige Ande är
Sanningens Ande (1 joh. 4:6, 5:6) och genom att tala sanning i alla sammanhang
växer vi för Kristus vår ledare i alla aspekter (Ef. 4:15). Den Helige Ande är
Guds Ande (Rom. 8:14) och trons Ande (2 Kor. 4:13) vilken söker alla ting och
vet alla ting (1 Kor. 2:10-11, 12:3 ff).
Således är den Helige Ande inte en
oberoende del av en treenig Gud, utan det medel genom vilket vi blir till
elohim (Sak. 12:8). Anden visar Gud en förståelse av våra tankar och vårt
varande, som tar vägen genom Jesus Kristus som vår medlare och förmedlande
elohim och theos (Ps. 45:6-7; Sak. 12:8;
Heb. 1:8-9) den möjliggör för Kristus att hjälpa, lära och omhänderta oss och
möjliggöra för oss att utföra Guds makt. Anden ges till varje människa de
attribut Gud begär till förmån för kroppen som uppställd i Första
Korinthierbrevet 12:7-11
Anden kan släckas (1 Tess. 5:19) genom
att förbises eller sorg (Ef. 4:30) och således erkänner vinster och förluster
för individen.
Den Helige Andes frukter är Kärlek som
ses i Galaterbrevet 5:22. Därför, om vi inte älskar varandra är inte den Helige
Ande tydlig.
Anden är medlet genom vilket vi dyrkar
Gud så som konstateras i Filippinerbrevet 3:3, Därför kan det inte vara Gud som
ett objekt för dyrkan och därför jämställd med Gud Fader. Det är en kraft som
bemyndigar Kristus. Kristus är således en evigtvarande Fader (Jes 9:6) av vilka
det finns många faderskap i himlen och på jorden (Ef 3:15). Kristus blir
evigtvarande fader genom delegation.
Alla dessa faderskap eller familjer är
benämnda för Gud Fadern vilket är orsaken att vi göjer oss för Gud Fadern, och
dyrkar honom (Ef. 3:14-15).
Kristus var den förstfödde i skapelsen
För honom var alla saker i himlen och på jorden, synliga så väl som osynliga, i
fall av troner eller styren eller furstendömen eller myndigheter, alla dessa
ting var skapade genom honom och för honom. Han är före alla ting och inom
honom hålls alla ting samman (Kol. 1:16-17). Men det var Gud som gjorde honom
och som ville att skapelsen skulle existera och underordnas Kristus. Därför är
Kristus inte Gud i något hänseende, Gud Fadern är Gud och den som allena är
odödlig (1 Tim. 6:16) Existerade i vilande evighet.
Gud anses av Bibeln att vara Gud och
Fader till Kristus (från Rom. 15:6; 2 Kor. 1:3, 11:31; Ef. 1:3,17; Kol. 1:3;
Heb. 1:1 ff; 1 Pet. 1:3; 2 Joh. 3; Upp.
1:1,6, 15:3). Kristus får sitt liv, sin kraft och sin myndighet genom
befallning av Gud Fadern (Joh. 10:17-18).
Kristus underordnar sin vilja efter
viljan hos Gud, vilken är Fadern (Matt. 21:31, 26:39; Mark. 14:36; Joh. 3:16,
4:34). Gud gav de utvalda till Kristus och Gud är större än Kristus (Joh.
14:28) och större än allt (Joh. 10:29). Sålunda sände Gud sin enfödde
(monogene) Son in till världen så att vi må leva genom honom (1 Joh. 4:9). Det
är Gud som ärar eller förhärligar Kristus (Joh 8:54), Gud är Större än Kristus
(Joh. 14:28).
Gud är Klippan (sur) som en Gruva eller
Berg ur vilket allt annat är utvunnet, flintan i Josua 5:2 vilken omskär
Israel, den ursprungliga och verkande orsaken (5 Mos. 32:4). Gud är Israels
Klippa, Klippan för deras frälsning (5 Mos 32:15), Klippan som gav dem liv (5
Mos. 32:18, 28-31). Första Samuelsboken 2:2 visar att Vår Gud är vår Klippa, en
evigtvarande Klippa (Jes. 26:4). Det är från denna Klippa som allt annat är hugget
så är också alla arvtagare till Abraham i tron (Jes 51:1-2). Messias är huggen
ur denna Klippa (Dan. 2:34, 45) för att underkasta de världsliga väldena. Gud
är Klippan eller grunden på vilken skapelsen är lagd och på vilken Kristus
skall bygga sin Kyrka (Matt. 16:18) och på vilken han själv vilar. Messias är
den störste Grundstenen i Guds Tempel, av vilken de utvalda är Naaos eller de
Heliga av Heliga, Den Helige Andes viloplats. Templets stenar är samtliga
huggna ur den Klippan som är Gud, så som Kristus var och given till Kristus,
den andliga klippan, (1 Kor. 10:4), den klippa man stöter emot och den sten man
snavar på (Rom. 9:33) för att forma Templet.
Kristus skapar Templet så att Gud kan
vara allt, i allt (Efes. 4:6). Gud har givit Kristus att vara allt i allt
(panta kai en pasin Kol. 3:11) lagt alla ting under hans fötter (1 Kor. 15:27)
givit honom att vara överhuvud över alla ting för Kyrkan vilken är hans Kropp,
hans fullkomlighet som fyller allt i allt (Efes. 1:22-23). När Gud lägger alla ting under Kristus, är
det framställt att Gud är undantagen, den Ende som lägger tingen under Kristus
fötter (1 Kor. 15:27).
När Kristus underkastar alla ting skall
Kristus själv vara underkastad Gud som lägger alla ting under Kristus så att
Gud kan vara allt i allt (panta en pasin 1 Kor. 15:28). Således motsäger de
Platonska doktrinerna som söker att förena Gud och Kristus i Treenigheten
Skriften. Kristus skall sitta på Guds högra sida genom Guds hänvisning (Heb
1:3, 13, 8:1, 10:12, 12:2; 1 Pet 3:22) och dela Guds tron som de utvalda skall
dela den tron som är given Kristus (Upp. 3:21) vilken är en tron av Gud (Ps.
45:6-7); Heb. 1:8) eller Gud är din Tron översatt Din Tron Oh Gud (se fotnot
till annotated RSV). Gud, som sänder, är större än han som är sänd (Joh..
13:16), tjänaren är inte större än hans Herre (Joh. .15:20).
Det är med
ytterst absurditet som man föreslår att en varelse kund bli offrad till sig
själv. En sådan handling, logiskt sett, är självmord, eller inom trinitarismen,
en partiell skada. Därför förnekar doktrinerna uppståndelsen speciellt från
Första Korinthierbrevet 15.
Således är
distinktionen i korsfästelsen och uppståndelsen obligatorisk och fullständig.
Uppståndelsen var tvungen att ske i köttet innehållande en översättning så som
Ull offret, annorstädes sker där ingen frälsning och ingen fortgående skörd.
Kristi förberedelse för uppstigandet till sin Gud och vår gud, som är vår Fader
(Joh. 20:17) var verklig och distinkt särskiljande. Kristus uppnådde sin
förmåga att bli Gud och uppnådde Gudomlighetens fullkomlighet kroppsligen genom
verket av den Helige Ande. Således är
doktrinen om Sonskapet genom dopet sann och fullständig.
Det finns dock en
enda sann Gud Eloah och alla andra Elohim existerar genom Hans vilja och i
lydnad av Hans Myndighet. Alla krafter och troner och herravälden i himlen och
på jorden skall bringas till underkastelse av Jesus Kristus av och genom
befallning av denne varelse, som allena är den Högste Gud och föremålet för vår
dyrkan.
Det är av ingen
nytta över huvud taget att göra skillnad i din dyrkan av materiella tecken så
som Sabbaten och de Heliga Dagarna med inledning genom Påsken. Om denna Kyrka,
eller vilken vilken annan Kyrka som helst för den delen, antar ett trinitärt
eller diteistiskt närmande till Gud och bestrider suveräniteten hos den Högste
Gud, som är Gud Fader, så är den redan avfällig och andligen död. Vid tiden då
den når till punkten där ni har bestämt att skillnaden vilar, er så kallade
linje i sanden, kommer ni att ha rationaliserat förhållandet och vara andligen
döda själva. Ni kommer bara att flytta gränsen längre tillbaka.
Ni är kallade
till att dyrka Gud Allsmäktig genom offret av Hans son Jesus Kristus. Sabbaten
och Herrens Påsk är tecken för den dyrkan. De är inte de bestämmande faktorerna
för er tro. Gud allena är centret i er varelse. Dyrka Honom.
Den
Ologiska Hållningen hos Trinitarismen
Trinitarerna
försökte göra en Trehövdad Gud bergriplig genom att använda den Stoiska termen
hypostas och den Platoniska termen ousia vilket i realiteten betyder, kärnan i
varandet.
Termen hypostas
kom slutligen att bli upptagen i den katolska doktrinen vilket resulterade i
bannlysningarna vid kyrkomötena i Kalcedon och Konstantinopel II. Strukturen
resulterade i deklarationerna om Monarchia och Circumincession. Förklaringen
att Gudomligheten är särskiljd men inte separat är i grunden ett uttalande från
dessa deklarationer. Det är filosofiskt absurt givet de funktioner dessa har i
våra språk. Användandet av hypostasis och ousia som termer verkar vara ett
försök att skyla över denna brist på logik. Gudomligheten anses av trinitarer
att vara tre hypostaser i en ousia genom användning de stoiska och platonska
termerna för att söka skapa en skillnad.
Vissa trinitarer
försöker förneka att Gud är en Varelse och hoppas därigenom att införa viss
tillagd vaghet för att försvara sig gentemot anklagelserna att vara ologisk,
vilket de försvarar genom att förklara hela saken som ett mysterie. Förnekelsen
av termen Varelse för Gud och Kristus förnekar i effekt deras existens, vilket
är absurt. Att säga att Gud är ett Universellt Medvetade (eller Universell
Själ) avpersonifierar ytterligt Gud och förnekar realiteten hos Guds Son
förutom att Sonens existens är uppfattningsmässigt förklarad som hypostasis.
Det är en ordlek som inte ger någon verklig rättvisa till Frälsaren. Å andra
sidan, där realiteten hos Sonen framhålles, så, blir i grunden doktrinen ett
brott mot det första budordet.
Ni skall inga andra gudar ha jämte mig.
Entiteten här är
YHVH Eloheik (YHVH Er Elohim) som identifieras i Psaltaren 45:7-8 som den
Elohim som smorde Elohi av Israel. Genom att upphöja vår mellannivå elohim, en
av Rådet (Ps. 89:7), till samma nivå som Eloah, Gud Fader, så bryter vi mot det
första budordet. Detta är Satans synd som gjorde anspråk på att vara El av
Elohims Råd (Hes. 28:2).
Doktrinen om
Treenigheten vilar på en serie falska premisser utformade för att möjliggöra
ett paradigmskifte. Dessa är:
Att elohim som
Gudomligheten hänför till är två entiteter, men ingen skillnad görs mellan
Eloah och den mångfaldiga entiteterna inklusive Rådet och Värden. (Dan. 7:9
ff).
·
Att dessa två entiteter (och Anden) är oförmögna att skiljas i realiteten
eller i tanken och beskrivs inte på ett korrekt sätt som varelser.
·
Att den förinkarnerade existensen hos Kristus inte var som YHVHs Ängel.
·
Att Kristus var den ende Guds Son före skapelsen av världen (se Job 1:6;
38:7).
·
Att Kristus och Satan var de enda två Morgonstjärnorna (se Job 38:7; Jes.
14:12; Upp. 2:28; 22:16)
·
Att Kristus är Gud på samma sätt som Gud är Gud och inte underordnad Gud
(Heb. 1:9) sänd av Värdarnas Herre (Sak. 2:10-11). Alltså är han gjord till ett
föremål för dyrkan och bön i motsats till Andra Mosebok 34:14 och Matteus 4:10
etc.
·
Att Kristus var den ende födde Sonen och inte Den Enfödde Gud och Sonen
(monogenes theos & uion) (Joh. 1:18; 3:16; 1 Joh. 4:9; se även Luk. 7:12;
8:42; 9:38; Heb. 11:17 för jämförelse). Han var den förstfödde (proototokos) i
hela skapelsen (Kol. 1:15) sedan begynnelsen av Guds skapelse (Upp. 3:14, inte
som i NIV).
·
Att Kristus hade en existens skiljd från sin inkarnation och därför kunde
han ha bett till sig själv som Gud. Ett sådant förslag förnekar på ett
effektivt sätt skillnaden mellan Fadern och Sonen och fullständigheten i
återuppståndelsen.Det är av antikrist (1 Joh. 2:22; 4:3; 2 Joh. 7).
·
Att Kristus och Gud var av samma vilja och att Kristus inte innehavde en
separat vilja vilken han underordnade Gud genom beredvillig lydnad strider mot
Matteus 21:31; 26:39; Markus 14:36 och Johannes 3:16; 4:34.
·
Att den Gudomliga naturen inte tillåter någon förtjänst ej heller förluster
genom Kristus. Logiskt så skulle detta förneka uppståndelsen av helgonen så som
det förklaras i Första Korinthierbrevet 15, och i de bibliska löftena till de
utvalda. Treenigheten försöker påstå att den gudomliga naturen given till de
utvalda skiljer sig från det sätt som den delas av Kristus.
·
Att den Helige Ande ges ett fast mått i strid med Johannes evangelium 3:34
(RSV) och Romarbrevet 12:6.
·
Att Kristus inte kunde ha syndat (från den falska premissen om att den
gudomliga naturen inte tillåter någon vinning eller någon förlust snarare än
från Allvetandet hos Gud, som kände till att Kristus inte skulle synda).
·
Att Kristus hade en gemensam substan med Gud i så motto att han var jämlik
och gemensamt evig med Gud i strid mot Filliperbrevet 2:6 och Första
Timotheosbrevet 6:16 vilket visar att endast Gud är odödlig. Kristus eviga
eller aioonion liv (1 Joh. 1:2) och det för alla varelser, inklusive Kristus,
härrör från den entiteten. Både Kristus och de utvalda är av samma ursprung
Hebreerbrevet 2:11 (RSV) härrör sina liv och evighet från en beroende lydnad
inför Fadern (Joh. 5:19-30) som skapade oss alla (Mal. 2:10-15). Så som Fadern
har liv i Sig själv, så gav Han Sonen att ha liv i sig själv (Joh. 5:26), och
vi är gemensamma arvingar som blivit förordnade att ha liv i oss själva genom
bemyndigade från Gud.
·
Att de utvalda inte är Guds Söner på samma sätt som Kristus är en Son av
Gud och därför inte gemensamma arvtagare i strid med Romarbrevet 8:17;
Galaterbrevet 3:29; Titusbrevet 3:7; Hebreerbrevet 1:14; 6:17; 11:9;
Jakobsbrevet 2:5 och Första Petrusbrevet 3:7.
·
Att den Högste Guden kom ned i köttet och vandrade bland människorna
(härstammande från de bedrägliga tilläggen i Första Timotheosbrevet 3:16 i
Codex A. De falska tilläggen togs upp i KJV och manipulerades till statut i
NIV). Antagandet att den Högste Gud kom ned i köttet är i strid med Johannes
1:18 (och Joh. 1:14 där det var logos (eller Memra) som blev till kött) och ett
antal texter som skiljer Kristus från den Ende Sanne Gud (Eloah eller Theon,
vilken är Gud Fader), Jesus Kristus Gud (Joh. 17:3, 20:17; 1 Kor. 8:6; 2 Kor.
1:3) som står i Hans namn (Mik. 5:5).
Konceptet om hur
Gud är En är missförstått av trinitarer. Shema (2 Mos. 6:4) är för detaljerad
för att undersökas här (se uppstatsen Joshua, the Messiah, the Son of God (Nr.
134)). Entiten i Andra Mosebok 6:5 är identifierbar med Gud den Högste, den Gud
som smorde Kristus som Elohi för Israel i Psaltaren 45:7. Guds enhet, nödvändig
för monoteism, är av en utsträckt ordning som vilar i enigheten under en
central vilja i överensstämmelse och andlig samverkan genom Anden och Guds
Kraft (1 Kor. 2:4-14) vilken genom Kristus är gentemot Gud (2 Kor. 3:3-4).
Treenigheten
förnekar den förening som är nödvändig för monoteismen och är därför logiskt
sett polyteistisk. Det förekommer eftersom härskarna inte förstår, eftersom de
inte är andliga (1 Kor. 2:8,14).
Om Gud är en
varelse i tre hypostaser, eller personer, som Fadern, Sonen och den Helige
Ande, hur är det då möjligt för det följande att ske, som det så uppenbart sker
inom den Bibliska berättelsen?
·
För Jesus Kristus att motta uppenbarelse från Gud?
·
Uppenbarelseboken 1:1 säger att det är Jesus Kristus Uppenbarelse som Gud
gav till honom att visa sina tjänare saker som skulle äga rum snart. Och han
sände det och beseglade det genom sin ängel till Hans tjänare Johannes.
·
För Kristus att sitta på hans Faders tron?
·
(Upp. 3:21) Den som segrar skall jag
låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader
på hans tron.
·
För Kristus huvud att vara Gud?
·
(1 Kor. 11:3) Nu vill jag att ni skall
veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud
är Kristi huvud.
·
För Kristus att ropa ut till Gud?
·
(som han gjorde i Matt. 27:46; Mark. 15:34): Min Gud, min Gud, varför har
du försakat mig.
·
För Kristus att uppstiga till Gud som enligt Johannes 20:17?
·
Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader.
Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min Fader och er Fader,
min Gud och er Gud”.
·
För alla dem med Guds ande att bli Gudar?
·
I Johannes 10:34-36 Jesus sade: “Står det inte i er lag: jag har sagt att
ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften
kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt
till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son
·
Skriften kan inte upphävas införs här för att visa att vi skall bli till
elohim och att vårt öde inte kan brytas, upphävas eller bekämpas. Hur kan
Kristus skiljas från andra av Gud som Han själv och sänd in till världen om han
är Gud och det inte finns några andra?
·
För Kristus att vara skapad av Fadern?
·
För honom att vara början (arche – inte härskare som i NIV) av Guds
skapelse (Upp. 3:14), bilden av den osynlige Gud, den förstfödda i hela
skapelsen (Kol. 1:15).
·
Trinitarers försök att påstå att arche och proototokos är titlar för att så
undvika de självklara slutsatserna som flödar ut ur dessa texter i jämförelse
med Första Timotheosbrevet 6:16 vilken visar att endast Gud är odödlig.
·
För en varelse att frambringa sig själv?
·
(Joh. 3:16) Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son.
·
För endast Fadern att vara över allting?
· (Ef. 4:6) en är Gud och allas Fader, Han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.
·
Således förnekar denna text enbart att Fadern är i Sonen och Sonen är i
Fadern. Detta ömsesidiga förhållande utsträcks till de utvalda.
·
Jesus är Son till den Högste Gud (Mark. 5:7) som är hans Gud och Fadern
(Kol. 1:3; 1 Tess. 3:11), varande särskiljd från vår Gud och Fader (2 Tess.
2:16). Att han sade att Gud var hans Fader gjorde honom själv inte jämlik med
Gud så som påstods av fariseerna i Johannes 5:18. Alltså är det trinitära
påståendet samma lögn som Kristus då anklagades av. Hur är detta så?
·
Om det finns tre hypostaser hur kan då de sju Guds andar existera (Upp.
5:6)? Är dessa sju ögon i lammets sju horn inte en separat uppdelning under,
eller bemyndigande utsänt under ledning av Kristus som Lammet för att styra
jorden?
·
Hur kan en varelse offra till sig själv?
· (1 Pet. 1:19) Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod...(21) Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud. Romarbrevet 5:15 säger Om alla dog av en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Vår tro och vårt hopp är till Gud, inte till Kristus, utan snarare genom Kristus med medel av Anden vilken är Anden av Tro och Sanning.
·
Hur kan en varelse be till sig själ och /eller ge något åt sig själv? Som
exempel:
·
(Luk.. 11:13)...skall då inte Fadern i himlen ge Helig Ande åt dem som ber
Honom?
·
(Joh. 17:4) Jag har förhärligat Dig här på jorden genom att fullborda det
verk som Du har gett mig att utföra..
·
(Joh. 17:9) Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som Du
har gett mig, eftersom de är Dina.
· (1 Joh. 5:10) eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son.
·
Hur kan en varelse vara större än sig själv?
·
(Joh. 14:28) Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er
igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty
Fadern är större än jag.
·
Hur kan en varelse ha olika uppfattning om vad han vet?
·
(Matt. 24:36) Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte
ens Sonen, ingen utom Fadern.
·
(Upp. 1:1) Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att
visa sina tjänare vad som snart skall ske.
·
Hur kan en varelse vara medlare med sig själv?
·
(1 Tim. 2:5) Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor ,
människan Jesus Kristus.
·
(Gal. 3:20) Och förmedlaren företräder fler än en, men Gud är en.
·
(1 Joh. 2:1)...har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som
är rättfärdig.
· (1 Joh. 2:22) Vem är nu lögnare om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den ät antikrist som förnekar Fadern och Sonen.
·
Hur kan en varelse vara underordnad sig själv?
·
(Joh. 10:18)...Detta har min Fader bestämt för mig.
·
Hur kan en varelse förneka sin egen lära?
·
(Joh. 7:16) Min lära är inte min, utan Hans som har sänt mig.
·
Hur kan en varelse skilja sig i vilja och ändå ha ett element, Kristus,
lyda det högre, som är Gud?
·
(Matt. 7:21) Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i
himmelriket, utan bara de som gör min himmelska Faders vilja.
· (Matt. 12:50) Den som gör min himmelska Faders vilja är min bror och syster och mor.
·
(Matt. 26:39). Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om
det är möjligt, men inte som jag vill, utan som du vill.
· (Mark. 3:35) Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.
·
(Joh. 4:34) Min mat är att göra Hans vilja som har sänt mig och att
fullborda Hans verk.
· (1 Tess. 5:18)...och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.
·
Hur kan element av den ena varelsen vara underordnade och ändå jämlik och
jämbördigt evig och även vara del av en utsträckt struktur, nämligen Kristi
kropp utan att samma ställning utsträcks till alla medlemmar av kroppen?
·
Hur kan en varelse dyrka sig själv utan att ha allvarliga psykologiska
problem?
·
Gud är föremålet för dyrkan som fastslås i Jesaja och som upprepas av
Kristus i Matteus 15:9
·
Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.
·
(Luk. 4:8) Det står skrivet: Herren, din Gud skall du tillbe, och endast
Honom skall du dyrka.
·
(Joh.
4:21-23)...tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till,
eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan
här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty
så vill Fadern att man skall tillbe Honom.
·
(Ef. 3:14-15) Därför vill jag falla på knä för Fadern [för vår Herre Jesus
Kristus], efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har fått
sitt namn.
·
Hur kan en allvarande varelse i hypostaser komma och gå från sig själv?
·
(Joh. 14:28) Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er
igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty
Fadern är större än jag.
·
(Joh. 16:27-28) ... och trott att jag kommer från Gud. Jag kommer från
Fadern ... Jag lämnar världen igen och går till Fadern.
·
På samma sätt, hur kan den vara större än sig själv? Eller hur kan den ses
och ändå förneka att någon enda har sett den?
·
(Joh. 6:46) Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud;
han har sett Fadern.
·
(Joh. 5:37) Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni
har aldrig hört Hans röst eller sett Hans gestalt.
·
Hur, då, kan Gud ha form men inte skepnad?
·
Hur kan en varelse lyssna till sig själv och vara föremålet för sina egna
böner?
·
(Joh. 11:41-42)...Fader jag tackar dig för att du har hört mig. Själv
visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som
står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.
·
Hur kan en varelse vara maktlös och ändå beroende av sig själv?
·
(Joh. 5:19) ... Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte
göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör det
gör också Sonen.
·
Hur kan det imitera sig själv.
·
Hur kan en varelse tillskriva oberoende myndighet till sig själv?
· (Joh. 12:49-50) Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala. Och jag vet att hans befallningar ger evigt liv. När jag talar talar jag så som Fadern har lärt mig.
·
Hur kan en varelse vara underkastad sig själv och ändå leverera något till
sig själv?
·
(1 Kor. 15:28) Men när allting har lagts under honom skall Sonen själv
underordna sig den som har lagt allting under honom, så att Gud blir allt,
överallt.
· (1 Kor. 15:24) Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket år Gud, Fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft.
·
På liknande sätt, hur kan en varelse omfördela sin kraft?
· (Joh. 5:30) Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har dömt mig.
· (Joh. 5:19) ... Sannerligen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör det gör också Sonen.
·
Hur kan Kristus tillskriva Guds Kungarike till Fadern om de är en och samma
varelse?
· (Matt. 26:29) Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min Faders rike.
· (Mark. 10:15) Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.
· (Luk. 12:32) Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.
·
Hur kan en jämlik varelse ha någonting tilldelat sig av Fadern för att
tilldela detta till sina egna underordnade?
·
(Luk. 22:29-30) Och samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig,
tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni
skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.
·
Hur kan de utvalda bli gemensamma arvtagare med Kristus om Kristus redan är
Gud och innehavande Gudomligheten genom evigheten? Vad fanns eller finns det
att ärva?
·
(Rom. 8:17) ... men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar, och
Kristi medarvingar, …
·
Hur kan en varelse bekänna eller förneka andra för sig själv?
·
(Matt. 10:32-33) Var och en som känns vid mig inför människorna, honom
skall jag kännas vid inför min Fader i himlen. Men den som förnekar mig inför
människorna, honom skall jag förneka inför min Fader i himlen.
·
Hur kan en varelse älska eller hata sig själv på något meningsfullt sätt
annat än som ett psykologisk tillstånd?
·
Johannes 15:23 konstaterar att han som hatar mig hatar också min Fader.
Detta är dock inte för att de är en varelse som vi ser i Johannes 5:20: Fadern
älskar Sonen, och visar honom allt vad Han själv gör; och ännu större gärningar
skall Han visa Honom, så att ni kommer att häpna. Givet detta, hur kan en
allsmäktig varelse bli visad något av en annan allsmäktig varelse? Hur, då,
given det ovan (och Upp. 1:1), kan Kristus vara allsmäktig?
Gud är en ande.
Johannes 4:24 konstaterar att Gud är ande, och de som tillber Honom måste
tillbe i ande och sanning”. Försöken att göra så att denna text skall läsas Gud
är ande och inte Gud är EN ande, är inte stödda av någon enda av
översättningarna av texten och eller det sätt på vilken den användes av var och
en av de ante-nicenska teologerna och deras översättare. Försöken är att påföra
denna ickeindividualitet och ospecifika naturen till Gud. Gud är således utvecklad
till en utsträckt allomfattande närvarande struktur. Detta för allt längre
bortom treenighet in i processteologi.
Gud har en familj
som framgår av Efesierbrevet 3:14-16 Därför vill jag falla på knä inför Fadern,
efter vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn …
Trinitarers
försök att göra Kristus och Gud tll en Varelse eller att påstå att Kristus är
Gud genom hänförande till de falska texterna som noteras ovan och den felaktiga
översättningen av Johannes evangelium 1:1 vilken mer korrekt säger att i
begynnelsen var ordet och ordet var med Gud (Theon) och ordet var [en eller
vår] God (theos).
Referens hänförs
till texten i Johannes 2:19 där man håller för att Kristus var Gud eftersom han
sade
Förstör detta tempel
och jag skall resa det igen inom tre dagar.
Förkastandet av påståendet återfinns i samma
evangelium, i Johannes 10:18 där Kristus säger om sitt liv att:
Ingen har tagit det
ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt
att få det tillbaka. Detta har min Fader bestämt för mig.
Det råder inget
tvivel om att Kristus är en underordnad, lydande, lojal tjänare till den Ende
Sanne Gud. Han är vår broder och gemensamme arvinge till Guds Kungarike. Vi
dyrkar dock inte honom eller hans andliga symboler. Genom hans befallning
dyrkar vi Gud.
q