Guds Kristna Kyrkor

[097]

 

 

 

Guds Heliga Dagar [097]

 

(Edition 2.0 19950325-20000226)

Denna uppsats behandlar betydelsen och syftet med de Heliga Dagarna. Högtiderna som del av planen för frälsning förklaras. Högtiderna är också visade att vara lag. Det tidiga teologiska argumentet för att ta bort och överge Högtiderna vilka hölls av den tidiga Kyrkan visas vara teologiskt inkorrekt. Förhållandet mellan Högtiderna och Kyrkan samt även Templet och offer diskuteras också. Högtiderna visar sig vara centrala för tron och utgör en del av Guds sigill.

 

 

 

Christian Churches of God

PO Box 369,  WODEN  ACT 2606,  AUSTRALIA

 

E-mail: secretary@ccg.org

 

 

 

(Copyright ã 1995, 2000  Wade Cox)

(Tr. A. Binder 2004)

 

Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.

 

 

Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org
och http://www.ccg.org

 

 


 Guds Heliga Dagar [097]

 


Introduktion till Högtiderna och planen för frälsning

Planen och Guds syfte är uppenbarad genom strukturen och följden av högtiderna, nedlagd som föreskrifter i Bibeln. Den moderna kristendomen följer inte dessa högtider och är som följd utan riktning och förståelse rörande den bibliska planen. Den moderna kyrkan bortser ifrån instruktionerns som Bibeln, grunden för den judiskt-kristna religionen, visar upprättades i skapelseberättelsen i Första Mosebok och var tillhandahållen av Gud till Moses och Hans tjänare profeterna. Dessa lagar styr uppförandet av de i tron och beskriver uttryckligen Hans högtider. Antagandet att en religiös kropp hävdar sig dra sin autoritet från de bibliska texterna eller från Kristus, innebär ett allvarligt filosofiskt dilemma när det gäller uppfattningen om lag, kausalitet och konsekvens inblandat i behandlandet med eller ändrandet av dessa instruktioner.

 

Vi har undersökt uppfattningen om borttagandet av lagen (se uppsatserna Skillnad i Lagen [096] och The Government of God [174]) och det syns vara relaterat till en specifik del av lagen. Vi har även sett från en undersökning av Dödahavsrullarna (DSS), att samlingen av lag som refereras till av Paulus verkar vara en specifik del av den Traditionella eller Muntliga Lagen, vilken rörde sig om relering angående mathantering, rituellt tvättande och förberedelser. Detta kallades Lagens Arbete eller MMT (se uppsatsen Works of the Law Text - or MMT [104]). Regleringen av fariseisk och annan sekteristisk judendom under det första århundradet var lika varierad som den var tröttsam. Ofta var motståndet mot det judiska systemet inte religiöst utan helt enkelt antisemitiskt.

Judarna hade förvridit högtiderna och Sabbaterna och blev fördömnda av Kristus.

 

Markus evangelium 7:6-9 6 Han svarade: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. 7 Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. 8 Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” 9 Och han sade: ”Det är just det rätta – att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla!

 

Denna text citerades från Jesaja 29:13.

Jesaja 29:13-16 13 Herren sade: Detta folk nalkades mig med ord, deras läppar ärade mig, men deras hjärtan var långt ifrån mig, deras gudsfruktan var inlärda människobud. 14 Därför skall jag än en gång slå detta folk med förundran genom förunderliga gärningar. Då är det slut med de visas vishet, de förnuftigas förnuft är borta. 15 Ve dem som i dolda djup vill gömma sina planer undan Herren och utför sina gärningar i mörkret, dem som säger: ”Ingen ser oss, ingen vet!” 16 Ni vänder allting upp och ner! Är leran jämställd med krukmakaren? Skall verket säga om mästaren: ”Han har inte gjort mig”? Skall det som formats av lera säga om honom som formade det: ”Han kan ingenting”?

 

Fruktan för Gud vändes till traditioner som flöt emot lagen så som den uppenbarats av Gud till profeterna. Som har visats i uppsatsen The Bible [164], så var Skriften som refererades till av Kristus och apostlarna det Gamla Testamentet (Matt. 21:42; 22:29; 26:54, 56; Mark. 12:24; 14:49; Luk. 24:27, 32, 45; Joh. 5:39; Apg. 17:2, 11; 18:24, 28; Rom. 1:2; etc). Hela Skriften gavs av Guds inspiration och är förtjänstfull för doktrin, vittnesbörd, korrigering och instruktioner i rättfärdighet, att människan av Gud, kan bli fullkomlig, ordentligt danad för allt gott arbete (2 Tim. 3:16). Skriften måste fullföljas och kan inte brytas (Mark. 14:19; Joh. 10:35).

 

Fariseerna hade korrumperat och förstört Skrifterna och lärde ut människornas regler. Det inkluderade Guds Sabbater. Kristus fördömde dem som vi ser ovan. Det eliminerade inte de Heliga Dagarna. Det innebar att Kristus inte samtyckte med det sätt på vilket den fariseiska judendomen höll dem. Kristus själv höll dessa Heliga Dagar så som de skulle ha hållits. Han sade till de utvalda att inte följa de skriftlärde och fariseerna

 

Matteus evangelium 5:17-20 17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. 18 Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. 19 Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. 20 Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

 

Kristus talade om fariseerna och fördömde dem (Matt. 23:1-39). Han följde högtiderna så som de alla gjorde. De satt på Moses säte. De var tvungna att lyda tills deras auktoritet togs bort med grundandet av Kyrkan. Kristus talade, här i Matteus evangelium 23, till Juda och inte till Kyrkan. Auktoriteten hos fariseerna var borttagen, men detta upphävde inte Guds lagar. Lagarna rörande högtiderna förekommer i fem stycken i Moseböckerna från Andra till Femte Mosebok. Andra Mosebok 20 behandlar de tio budorden , vilka repeteras i Femte Mosebok 5. Andra Mosebok 21 behandlar frågor om äktenskap och hushåll och familjeansvar, vilket förstärker strukturen hos buden inom alla typer av samhällen. Andra Mosebok 22 behandlar utsträckningen av egendomsrätt och skyldigheter under budorden. Andra Mosebok 23 behandlar falsk vittnesbörd och respekt för personer och utsträckningen av det tionde budet. Andra Mosebok 23:10 ff. tar sig sedan an det fjärde budet och vidgar det för att visa dess applikation på samhällsstrukturen. Inte bara relaterar det till veckan, utan det innebär även jubileet och sabbatssystemet. Andra Mosebok 12 handlade om Herrens Påsk (jfr. upssatsen The Law of God (L1) och relaterade uppsatser i lagserien (252-263).

 

Andra Mosebok 23:10-33 10 Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, 11 men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd. 12 Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet,så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.

 

Det går till både sex år och sex dagar för de är tidsrymder. Ordet för de sex dagarna och sabbatsperioden relaterar till en sabbatisma, en vecka eller en sjuårsperiod. Sjuårsperioden föregår sedan veckan i Andra Mosebok 23, så att jubileumssystemet bryts ned till sabbatsdagen.

 

13 Rätta er noga efter allt vad jag har sagt er. Andra gudar skall ni inte åkalla, låt inte deras namn komma över era läppar.14 Tre gånger om året skall du hålla högtid till min ära. 15 Det osyrade brödets högtid skall du fira. Då skall du äta osyrat bröd i sju dagar, så som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv, ty det var då du drog ut ur Egypten. Ingen skall träda fram inför mig med tomma händer. 16 Du skall också fira skördehögtiden när du skördar de första frukterna av ditt arbete, av vad du sådde på åkern. Likaså skall du fira bärgningshögtiden vid årsskiftet när du från åkern samlar in frukten av ditt arbete. 17 Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren.

 

Det är inte frågan om ifall vi vill gå dit eller inte. Varje man (i termer av soldat, eftersom Israels församling i realiteten var en armé), varje person tjugo år och äldre, var tillgänglig för militärtjänst, och strrukturen var bokstavligen som en Guds armé mot resten av världen. Varje person var tvungen att närvara vid högtiderna tre gånger om året för att det relaterade till planen om frälsning och aktiviteterna och Guds interagerande med världen. Därför tar Kyrkan på sig, som Guds armé, alla de förpliktelser som lagts på Israels församling. Dessa är bindande.

 

18 Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och fettet från mina högtidsoffer får inte lämnas kvar till morgonen.

 

Vi måste ge våra offergåvor vid högtidens inledning och vi är inte tillåtna att låta offren kvarvara till morgonen. Högtidens fett var tvunget att fördelas så att de fattiga kunde äta vid festen. Det händer vid de tre högtidssäsongerna. Det är därför som vår insamlande tjänst sker den första av ögtidens nätter. Se uppsatsen Ingathering [139].

 

19 Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens, din Guds, hus. Du skall inte koka en killing i moderns mjölk. 20 Se, jag sänder en ängel framför dig för att skydda dig på vägen och föra dig till den plats som jag har bestämt. 21 Rätta dig efter honom och lyssna till honom! Sätt dig inte upp mot honom; han kommer inte att förlåta sådant trots, ty det är jag som handlar i honom.

 

Så den levande Gudens namn var i denna ängel. Denna ängel som tog Israel genom öknen var Jesus Kristus.

 

22 Men om du lyssnar till honom och gör allt vad jag säger, skall jag vara dina fienders fiende och dina motståndares motståndare. 23 Min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreerna, hettiterna, perisseerna, kanaaneerna, hiveerna och jevuseerna, och jag skall utplåna dem. 24 Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder utan tillintetgöra dem och krossa deras stenstoder. 25 Ni skall tjäna Herren, er Gud, då skall jag välsigna brödet du äter och vattnet du dricker och hålla sjukdomar borta från dig. 26 Ingen kvinna i ditt land skall få missfall eller vara ofruktsam. Jag skall låta dig uppnå din fulla livslängd. 27 Skräcken för mig skall jag sända framför dig, och jag skall sprida förvirring bland alla folk du kommer till och driva dina fiender på flykten. 28 Jag skall sända modlöshet framför dig, så att hiveerna, kanaaneerna och hettiterna jagas undan för dig. 29 Men jag skall inte fördriva dem på ett enda år, för att inte landet skall bli en ödemark, där vilddjuren förökar sig och vållar dig skada. 30 Steg för steg skall jag driva bort dem, till dess du har förökat dig och kan ta landet i besittning. 31 Jag skall låta din gräns nå från Sävhavet till filisteernas hav och från öknen till Eufrat. Ty jag skall ge landets invånare i ert våld och driva undan dem för dig.  32 Du skall inte sluta något förbund med dem och deras gudar. 33 De får inte bo kvar i ditt land, då kunde de förleda dig till att synda mot mig, och om du tjänar deras gudar fångas du i en fälla.

 

Gud sände Hans Förbundsängel för att bringa Israel genom öknen till sin arvedel. Lydnad för lagen så som den givits, var en del av systemet om frälsning. Frälsningen var inte genom lagen utan genom nåd, ändå var lydande inför Gud och Hans system en del av den frälsningsprocessen (se uppsatsen The Relationship Between Salvation by Grace and the Law [082]).

 

Således är buden utsträckta till systemet om levnad. De Heliga Dagarna eller Sabbaterna som hålls av nationen måste vara från Guds lag. Sabbaterna och de tre högtidsperioderna är uppräknade. Att följa ett annat system om Heliga Dagar annat än de som är nedtecknade i Bibeln, är detsamma som avgudadyrkan. Det är så allvarligt det är. Om vi inte håller Försoningsdagen och Högtiderna utan går och arbetar på dessa dagar så följer vi denna världs gud. Vi är inte mindre än dyrkande av en främmande gud genom att vi misslyckas med att hålla dessa högtider, som vi skulle vara om vi offrade till en annan gud på dessa högtider. Kristi lamm lyder habs röst och följer honom

 

Johannes evangelium 10:27-30 27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28 Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29 Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. 30 Jag och Fadern är ett.”

 

Det är därför som Kyrkan har hållit dessa system i sin helhet i över tvåtusen år, och följt Kristi röst. De har blivit förtryckta och dödade för sin lydnad (se uppsatserna Rollen för det Fjärde Budet hos den Historiska Sabbatshållande Guds Kyrkor [170] och den Allmänna Spridningen av de Sabbatshållande Kyrkorna [122].

 

Kyrkan blev underminerad väldigt tidigt i sin historia. Vissa gnostiker försökte undvika riktningen från det Gamla Testamentet genom att skilja Gud i det Gamla Testamentet från Kristus och bortse från visst av det Nya Testamentet. Modern kristendom misstolkar Paulus läror som eliminerande lagens förpliktelser. Detts uppnår en liknande efekt, men introducerar ologik i förklaringen av den bibliska strukturen och planen och förklaringen av Ondskans Problem, som gnostikerna försöker förklara. Det gnostiska systemet har faktiskt triumferat. Systemet som finns därute som hävdar sig vara kristendom är faktiskt det ärvda gnostiska systemet. De flesta människor som hävdar att de är kristna är inte det – de är gnostiker.

 

Högtiderna som Lag

De bibliska högtiderna finner vi i Tredje Mosebok 23. Detta är en mer fullständig förklaring än utsträckningen i Andra Mosebok. Så ser vi att Andra Mosebok 23 utsträcker Andra Mosebok 20 och Tredje Mosebok 23 förstärker Andra Mosebok. Fjärde Mosebok 15, 28 och 29 förstärker dem både och inkluderar Nymånadsdagarna och vidare utsträckning och förstärkning sker i Femte Mosebok 5 och 14.

Skapelsen var upprättad så att himlens ljus visade skillnaden inte bara mellan natt och dag, utan också för tecken och för årstider och för dagar och år (1 Mos. 1:14). Så Sabbaterna och skördesystemet är insatta i det himmelska systemen. De två skördemånarna av den norra och södra hemisfären markerar Skördemånaderna. Tiden och lagen insattes i skapelsen. Den Heliga Kalendern varupprättad från begynnelsen (se uppsatsen Guds Kalender [156]).

 

Högtiderna gavs till Moses av Yahovah (eller Jehovah). Dessa högtider proklamerades som heliga sammankomster. Dessa var errens högtider och Han kallade dem Mina högtider (3 Mos. 23:2). De omnämns som Herrens högtider i Tredje Mosebok 23 och Andra Krönikeboken 2:4. Termen dina högtider användes också i Fjärde Mosebok 15:3 och 29:39. Termen deras högtider används i Jesaja 1:14 och 5:12 i en negativ aspekt som nedan. Högtiderna var således inte av sekulär eller världslig betydelse. De kunde inte logiskt sett bli ändrade eller överges om inte Planen för Frälsning, vilken de representerade, hade ändrats eller övergivits.

 

Givet Guds ofäränderliga natur i utövandet av Hans plan för skapelsen så är detta argument absurt. Det föreslås att referenserna i Jesaja 1, speciellt i 1:14 där Herren slår fast att Han hatar nymånadsdagarna och de utsatta högtiderna, på något sätt skulle ta bort högtiderna. Kapitlet refererar till den avfällighet från tron som finns på högtiderna och att Herren inte står ut med den attityden men han kunde inte (Heb: Yakol) ta bort högtiderna själva (Jes. 1:13).

Jesaja 1:13-14 13 Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr offerröken. Nymånad, sabbat, högtidssamling – jag tål inte falskhet och fest. 14 Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära.

 

Yahovah (Jehovah) eller Närvarons Ängel var oförmögen att ta bort ondskan som fanns på högtiderna. Han tog inte bort högtiderna för att han (Yahovah) som Elohim av Israel (Hesekel 11 (se sp. vv. 7-21 för subordination av en till den andre)) var given följden för planen så som den speglades av högtiderna. Han sändes av Värdarnas Yahovah (Sak. 2:5-13).

 

Sakarja 2:5-13 5 Jag skall själv vara en mur av eld runt staden, säger Herren, och visa min härlighet där inne.”Herren kallar på de deporterade 6 Bryt upp, bryt upp! säger Herren. Fly från landet i norr! I alla väderstreck har jag skingrat er, säger Herren. 7 Bryt upp och rädda dig, Sion, du som bor i Babylon! 8 Ty så säger Herren Sebaot om de folk som plundrat er: Den som rör vid er, han rör vid min ögonsten. 9 Ja, jag lyfter min hand mot dem, de skall bli sina slavars byte. Då skall ni inse att Herren Sebaot har sänt mig.

 

Detta är Yahovah som talar till Israel genom Hesekel. Han säger Värdarnas Yahovah (Jehovah) sände mig.

 

10 Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren. 11 Många folk skall den dagen sluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag tar min boning hos dig. Då skall du inse att Herren Sebaot har sänt mig till dig. 1Herren skall ta Juda i besittning som sin del av den heliga marken. Än en gång utväljer han Jerusalem. 13 Var stilla inför Herren, allt levande, han bryter upp från sin heliga boning.

 

Värdarnas Yahovah (eller Jehovah) sände Yahovah (av Israel), översatt i RSV som Herren, till Israel och så att många nationer och folk skulle förena sig med Israel i de sista dagarna.

 

Värdarnas Yahovah var Herren som var hans Herre (Ps. 110:1).

Psalm 110:1 Av David, en psalm. Så lyder Herrens ord till min härskare: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.

 

Han var hans Elohim (Mika 5:2-4).

Mika 5:2-4 2Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna. 3 Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött. Då skall de som är kvar av hans bröder

återvända till Israels folk. 4 Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då han blir ärad över hela jorden.

 

Han var den Elohim som hade smort honom som Elohim (Ps. 45: 6-7, återciterat i Heb. 1:8-9 som refererande speciellt till Kristus).

Hebreerbrevet 1:7-9 7 Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor, 8 om Sonen däremot: Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira. 9 Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.

 

Så de Heliga Dagarna är direkta befallningar till mänskligheten givet av Jesus Kristus från Gud Fader som är hans Gud. De kan således inte finnas någon makt att flytta eller ändra dessa högtider eller lagen. Kristi makt relaterar till kraften att hålla lagen i den Helige nde och därför genom nåd. Kristus höll alla Sabbater, Nymånadsdagarna och högtiderna (Kol. 2:16) så som Kyrkan har gjort i över tvåtusen år (se uppsatserna ovan). Nationerna i tusenårsriket skall hålla dessa Sabbater, Nymånadsdagar och högtiderna likväl (Jes. 66 23; Sak. 14:16-19).

 

Messias var verkligen den primära och essentiella delen av Guds skörd som porträtterad genom Herrens påsk och Lammoffret, men han hade en preexistens som Elohim för Israel underordnad sin Elohim som var Eloah. Det var i denna kapacitet som han gav lagen till Moses och med vilken han talade ansikte mot ansikte. Moses talade inte med Gud (Fader som Eloah (Allah) eller Theon) eftersom Johannes enkelt säger att ingen människa någonsin sett Gud (ton Theon) (Joh. 1:18). Det var denne Elohim som kallades Närvarons Ängel eller Ängeln av det Stora Rådet (Jes. 9:6 LXX).

 

Högtiderna är således givna av Gud till Kristus och Kristus upprätthåller och förstärker dessa strukturer inom hans utvalda och slutligen genom nationerna för tusenårsrikets struktur. Kristus är densamme igåd, idag och imorgon (Heb. 13:8). Gud är konstant (Mal. 3:6; Jak. 1:17). Alltså förändras ingen av dem, och således ändras inte dagarna som de håller som heliga för mänskligheten som givna enligt lag.

 

Tidiga Teologiska Argument för Borttagandet av Högtiderna

Referensen i Jesaja 1:14 används vanligen för att rättfärdiga behållandet av den Kaldeiska högtiden påsk och den midvinterfestival som hölls i december i strid med de bibliska föreskifterna. I King James Version av Bibeln i engelsk översättning så har Apostlagärningarna 12:4 medvetet blivit felaktigt översatt att lyda Easter (den hedniska påsken, övers. anm.) istället för Passover (Herrens Påsk, övers. anm.)

4 Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket. (år 2000 svenska övers.)

 

Apostlagärningarna 12:4 Och när han hade arresterat honom, satte han honom i fäbgelse, och gav honom till fyra vaktstyrkor att hålla honom; och tänkte efter påsk (Easter) bringa honom inför folket. (KJV i svensk översättning av A. Binder)

 

Apostlagärningarna 12:4 Och när han hade tagit honom, satte han honom i fängelse och gav honom fyra styrkor av soldater att vakta honom, och tänkte efter Herrens Påsk (Passover) bringa honom ut till folket. (RSV i svensk översättning av A. Binder)

 

Att föreslå att Kristus skulle tillåta Kyrkan att ersätta högtiderna från Planen för Frälsningen med hedniska festivaler, när högtiderna instiftades av honom under instruktioner av Gud verkar besynnerligt och förnuftsvidrigt. Tertullian faller in i detta misstag när han argumenterar mot Marcion rörande Sabbaten. Genom att inte ha förstått att Messias också var den Yahovahs Elohim eller Ängel från det Gamla Testamentet, gör han antagandet att de är skilda entiteter och tillskriver att både det Gamla Testamentets Yahovah och Nya Testamentets Kristus hatade Sabbaten. Användande Jesaja som ovan för det Gamla Testamentet och resonerande således för Kristus att:

Även om han inte var judarnas Kristus [här det Nya Testamentets Kristus] visade han ett hat gentemot judarnas mest vördade dag, Han följde endast yrkesmässigt Skaparen, som varandes Hans Kristus [Messias], i detta starka hat mot Sabbaten; för Han uttrycker det genom Jesajas ord: 'Era Nymånadsdagar och er Sabbat hatar min själ' (Bacchiocchi i From Sabbath To Sunday - A Historical Investigation into the Rise of Sunday Observance in Early Christianity, The Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1977 citerat Against Marcion 1, 1, ANF, Vol III, sid. 271; (men referensen är enbart till inledningen av verket)).

 

Bacchiocchis åsikt var att Tertullians argument i böckerna 1, 2, 4 & 5 visade, i motsats till vad Marcion lärde, att typen av Sabbatshållande som lärdes av Gud i det Gamla Testamentet och det som lärdes av Kristus var identiskt. Lärorna i båda testamentena var i harmoni. Båda härrörde från samma Gud som var Gud för båda utbredningarna. I argumenteringen för harmonin så reducerar han dock Sabbaten till en institution som Gud alltid har föraktat (Bacchiocchi, ibid., sid. 187, fn. 61).

 

Tertullian hävdar med utgångspunkt från Galaterbrevet och annorstädes och ganska felaktigt, att Gud föraktade Saabbaterna och högtiderna och menade:

 

'Ni följer dagar och månader, och tider, och år' [Gal. 4:10] – Sabbaterna förmodar jag och, 'förberedelserna' [ANF översätter 'Coenas puras': som 'troligen paraskeuai [paraskeuai eller förberedelse] hos Johannes xix. 31'; se avdelningen 'Herrens Påsk' för en utläggning i detta ämne] och fastorna och de 'höga dagarna' [Johannes 19:31 även?]. För upphävandet av dessa, inte mindre än det för omskärelsen, utfärdades av Skaparens dekret, som hade sagt genom Jesaja 'Era Nymånadsdagar, och era sabbater och era höga dagar kan jag inte med; er fasta och högtider och ceremonier hatar min själ' [Jes. 1:13,14]; även av Amos, 'Jag hatar, Jag föraktar era högtidsdagar, och Jag skall inte lukta i era vördnadsfulla församlingar' [Amos 5:21]; och igen av Hosea, 'Jag skall orsaka ett upphörande av all hennes glädje och hennes högtidsdagar och hennes sabbater och hennes nymånadsdagar och all hennes vördade församlande' [Hosea 2:11]. De institutioner som Hn satte upp själv ber du Honom sedan förstöra? Ja, hellre än någon annan. Eller om någon annan förstörde dem, så hjälpte han bara Skaparens syfte, att ta bort vad till och med Han fördömde. Men detta är inte platsen att diskutera frågon om huruvida skaparen tog bort sina egna lagar. Det är tillräckligt för oss att bevisa att Han syftade till ett sådant borttagande, så att det må bejakas att aposteln inte bestämde någonting till Skaparens fördom, eftersom borttagandet självt utgick från Skaparen.

 

Tertullian visar att Marcion först kan igenkännas som kättare genom sin separation av evangeliet och lagen (Against Marcion, ibid., kap. XXI, sid. 286). Underligt nog är denna aspekt av det marcionitiska kätteriet som är det mest betydelsefulla idag i kristet rättfärdigande av borttagandet av föreskrifterna i lagen, både från dyrkan och högtiderna, och speciellt Sabbatsfrågan. Uppfattningen är filosofiskt osund av orsaker som utvecklas på annat håll (se uppsatserna Skillnad i Lagen [096]; och Works of the Law Text - or MMT [104]. Det blir tydligt av att läsa honom att han inte förstår den verkliga frågan bakom uttalandena i Jesaja, Amos och Hosea. I desssa texter sågs högtiderna som följdes av både Israel och Juda förstörda. Det var bristen på rättvisa och rättfärdighet (Amos 5:24) som var problemet som tydligt framgår till och med av en flyktig läsning av texterna.

 

Tertullians kristendom var så pass påverkade av Mithras och andra solkulter vid hans tid, att han inte korrekt förstod syftet och planen för frälsning, ej heller kosmologin. Tertullian blev också verkligen ledare för den montanistiska sekten cirka tio år efter hans konvertering. Detta orsakades av dekadensen hos den Romerska Kyrkan. Det är av betydelse att Hornet i Daniel 7 som är det tiohornade kungariket som det talas om i Uppenbarelseboken skall

trötta ut den Högstes helgon, och betänka att ändra tider och lagar (Dan. 7:25).

 

Denna förmåga att ändra tider och lagen förkastades som ett legitimt koncept av Daniel och är logiskt sett absurt av konceptet om att lagen utgår från Guds natur. Ändrande av tider och lagen ansågs vara en markering av världens falska religiösa och politiska system, vilket slutligen kontrollerar världen men som förstörs av Messias återkomst. I behandlandet av hela problematiken rörande lagen ska det hållas i minne att det slutliga ordet är att synd är överträdelse mot lagen (1 Joh. 3:4) och detta förhållande är det som är centralt för Problemet med Ondskan.

 

Hela denna struktur var ämnad att eliminera Hebreernas lag och Guds lag för Hebreerna, så att de kunde upprätta Kristus som en separat gud med ett separat system och romanisera honom. De ville göra en Romersk gud av Jesus Kristus och det var det de gjorde.

 

Högtiderna som Del av den Ursprungliga Tron

Högtiderna från den veckoliga Sabbaten till skördefesten och Försoningsdagen har speciell betydelse i förhållande till följden och betudelse för Herrens handlingar när det gäller mänskligheten. Det är absurt att föreslå att Gud skulle ta bort högtiderna, så som det är att föreslå att Han skulle ta bort förlösningen för mänskligheten. Det skulle medföra att Påskalammet inte hade någon betydelse som en botgörande offerhandling och att Arons Messias, som hade väntats av församlingen i Israel under det första århundradet, var utan syfte (se uppsatsen The Passover [098] för förklaring). Lammet offrades under Herrens påsk eller så var han inte Messias. Det var offer dagligen. Således var ett Lamm offrat på fel dag inte Påskalammet. Detta argument relaterar till följden för Nisan 14 och uppsatsen Timing of the Crucifixion and the Resurrection [159].

 

Vi såg från uppsatsen Skillnad i Lagen [096] att reformationen misslyckades med att återupprätta den ursprungliga tron som en gång levererades till helgonen (Judasbrevet 3), och de blev då förhindrade att upprätta de Heliga Dagarna genom gudomlig fiat och intervention. De Heliga Dagarna och Sabbaterna är utmanade avsiktligt. Det är ett löfte som Gud själv gjorde genom profeterna. Gud talade genom profeten Amos och liknade Israel under de sista dagarna med en korg med sommarfrukt (Amos 8:1 ff.). Bristen i att lyda Gud är ett nyckelelement. Straffet för att brista i att lyda Gud är att Sabbaterna och högtiderna vänts till sörjande. Det följs av svält från att höra Yahovahs (Jehovahs) ord (Amos 8:11-14). För att bristen att förstå naturen hos den Ende Sanne Gud (Joh. 17:3; 1Jn. 5:20) så straffas folket (Hos. 8:5-9). Till och med demonerna känner till att Gud är en och skälver (Jak. 2:19). De stora tingen med Guds lag skrevs för Israel för att de räknade dem som en främling genom deras brott av det första budordet och deras fall i synd av dyrkan (Hos. 8:11-12 se Interlinear Bible).

 

Nexus mellan högtiderna och offren som märks i Femte Mosebok 12:8-14 togs bort tillsammans med nexus mellan offren och den veckoliga Sabbaten. Man kan inte länka den heliga Kalendern och högtider och offerlagen utan att tillägga samma koncept till alla andra aspekter av lagen inklusive Sabbaten. Alla system för Guds styre befriades från offersystemet inklusive Sabbaten och Systemet med de Heliga Dagarna. När Kristus uppfyllde offret så eliminerade han det inte, han fullbordade det en gång för alla. Så offergåvorna har offrats, men dagarna hålls fortfarande. Medan offren utfördes i Templet så fanns det tjugofyra uppdelningar av prästerskapet som tjänstgjorde under Högtidsperioderna. Hemma var alla av Israel i tjänst. När prästerskapet delades upp och det fanns en del i tjänst och samma avdelning hos folket var i tjänst i hemmet för den dagliga offertjänsen. De offrade böner och gåvor i hemmet (Bibelstudier) och detta var i det antika Juda.

 

När offren var fullbordade var dessa människor fortfarande i bön och Bibelstudie – det är en del av offersystemet. Endast Kristus offrades en gång för alla. Vi är fortfarande förpliktade att offra det dagliga offret och Sabbatsoffren och offren de Heliga Dagarna, i bön och Bibelstudie. Kristus, som Påskalammet, offrat en gång för alla offer från Herrens påsk hela vägen igenom den veckoliga Sabbaten och de Heliga Dagarna och Högtiderna och Nymånadsdagarna. Vi är alla förpliktade att vara i tjänst.

 

Herrens påsk själv introducerades innan lagen gavs vid Sinai. Hela processen med introduktion av de utvalda inom kristendomen är beroende på följden med de Heliga Dagarna, ända fram till den allmänna uppståndelsen. De kan inte tas bort förrän den Sista Stora Dagen. Varje högtid representerar en pågående del av Guds plan som fortfarande öppnar sig. De är, per definition, skördesystemet, fortfarande vid liv och öppnande sig. Lagen var skuggan av de saker som skulle komma att ske (Heb. 10:1). Skuggan visar verkligheten, den tas inte bort från den. Den skuggan var knuten speciellt till offret (Heb. 10:1-10), och inte till högtiderna.

 

De katolska och protestantiska kyrkorna båda två förstår att de tidiga högtiderna måste hållas. De har förvillat Herrens påsk med den hedniska påsken och räknar Pingst felaktigt från påsken. Dock argumenterar de inte deras nödvändighet. På grund av deras felaktiga förståelse av doktrinen om Guds Kungarike och förnekelsen av den fysiska upprättelsen i Tusenårsriket och den andra uppståndelsen så förstår de inte de senare högtiderna.

 

Bibeln säger att skador på högtiderna orsakas av att de i kroppen överger sig själva för förtjänst för Bileams fel och försvinnande i Korachs uppror (Judasbrevet 11-12). Med andra ord, de predikar för hyra och de förvrider högtiderna och förståelsen av lagen och vittnesbörden. Det finns inget ljus (Jes. 8:20 KJV) eller gryning (RSV) i dem. De är två gånger döda och uppryckta. Dessa folk, uttömda på Anden, delas upp i avdelningar i de sista dagarna (Jud. 19). Korachs uppror är således en fortgående process gentemot Guds ord. Det är viktigast att hela strukturen i attityden och bevarandet av högtiderna förstås vila på de utvalda. Vi har en förpliktelse (var och en av oss) fill Kristus, vems huvud är Gud, och dessa Högtider är obligatoriska för oss och vi skall ära dem oavsett antalet som träffas samman. Världen kommer inte kunna skadas förrän de sista av de 144,000 är förseglade. Det är inte särskilt långt ifrån oss nu. Det fullständiga antalet av de 144,000 är nästan uppnått och när det har skett eller fullföljts, då skall slutet komma. Kraften hos vårt folk skall brytas och slutligen skall Kristus komma.

Kristus förmår hålla de utvalda från att falla och att presentera dem inför Gud vår Frälsare (Judasbrevet 24-25 se Marshall’s Interlinear RSV). Dock, uppdelningen i Kristus kropp är tillåten, så att det kan göras manifest vilka som har sanningen och Guds godkännande (1 Kor. 11:19). Argumentet att texten till Galaterbrevet 3:10 eliminerar högtiderna visar en okunnighet av naturen hos skapelsen och Sabbaterna före Sinai. Återupprättelsen av högtiderna under straff av svält är en nödvändig underordnad händelse för inledningen av Tusenårsriket (Sak. 14:16-19). Sabbaten och Nymånadsdagarna kommer också att utårupprättas (Jes. 66:20-23).

 

Guds Kyrkor inklusive Kristus och den Apostoliska Kyrkan (Matt. 26:17-20; Luk. 2:41, 42; 22:15; Joh. 2:13, 23; 5:1; 7:10; 10:22; Apostlagärningarna 18:21 (KJV); 19:21; 20:6, 16; 24:11, 17) har hållit högtider i över tvåtusen år med undantag av en kyrka som inte höll Lövhyddehögtiden. De östeuropeiska Kyrkorna höll Sabbaterna och Nymånadsdagarna intakt från det sextonde århundradet. Hornstötarnas dag behandlades som en Nymånadsdag i deras psalmer. Element av den Sabbatshållande Kyrkan i Europa som har misslyckats i att hålla budorden eller som har fallit av tron har sedan förlorat högtiderna (se uppsatserna Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122] samt även Rollen för det Fjärde Budordet i de Historiska Sabbatshållande Guds Kyrkor [170]).

 

Likt Kristus och de andra apostlarna och Presbyteri (som Irenaeus betecknar dem), så höll Paulus högtiderna som vi ser från Apostlagärningarna. Även Försoningsdagen refereras till i Apostlagärningarna 27:9 som fastan eller nesteian, vilket var en vändpunkt i väderscykeln för Mellersta Östern. Paulus hade sålunda inte, och kunde heller inte, ta bort Guds högtider.

 

Trots att Paulus försökte återvända till Jerusalem för högtiden som nämns i Apostlagärningarna 18:21; 19:21 (se KJV; The Interlinear Bible), så visat Apostlagärningarna 20:6 att Paullus höll det Osyrade Brödets dagar i Filippi, då han var försenad. Hana försökte då vara i Jerusalem för Pingst (Apostlagärningarna 20:16). Kyrkan i Filippi höll således klart högtiderna. Uppteckningarna från den Sabbatshållande Kyrkorna i Europa visar att högtiderna var centrala för deras dyrkan. En undersökning av Inkvisitionen visar att högtiderna användes som medel för att identifiera kättare (C. Roth The Spanish Inquisition, sid. 77 ff.). Högtiderna är hållna till denna dag i de Östeuropeiska eller Transkarpatiska Kyrkorna. Både judar och kristna håller högtiderna i förskingringen.

 

Templet och Offret

Templet valdes som ett offrets tempel (2 Krön. 7:12), efter tabernaklet och offren, både när David var vid Hebron och när Tabernaklet var vid Silo. Dock var inte högtiderna knutna till Templet.

 

Judarna skulle ha oss att tro detta som ett faktum. De försökte knyta allting till Templet. De försökte centralisera det för att pengar var inblandat. Det är samma argument för att sända allt vårt tionde till högkvarteren av varje kyrka. De ville centralisera pengaförråden.

 

Herren valde Sion för sin bosättning (Ps. 132:13-14), men det valet upphävdes för Kyrkans vandringar i öknen fram till Messias återkomst.

 

Kyrkan skulle vandra i tvåtusen år. Det är en period av fyrtio jubileer. Symboliken kan då ses i relation till Jonahs Tecken på år/dag/jubileumsliknelsen. Förskingrandet av Kyrkan var förevisad av de fyrtio åren under eld- och molnstoden i öknen. Det systemet var en specifik indikation på att Kristus skulle visa dyrkans centrum genom de utvalda. Detta förstods av apostlarna som höll högtiderna på olika platser.

 

Kontroversen om Herrens påsk/den hedniska påsken slungades mellan element inom kyrkan som inte hade någonting att göra med Jerusalem och Templet hade faktiskt varit förstört i ett århundrade när kontroversen nådde sin fulla omfattning (se uppsatsen The Quartodeciman Disputes [277]). Inte vid något tillfälle var argumentationen centrerad kring förekomsten av tempeloffer. Offret var aldrig ansett som en avgörande faktor. Högtiderna är inte knutna till Templet. De föregick Templet och efterlevde det. Endast offret är centralt för Templet. Dock har offer skett även på andra platser, både medan Templet stod och när Templet var förstört under den babyloniska fångenskapen (se uppsatsen Guds Kalendar [156]; jfr. Schurer History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, Vol. II, sid. 292-313). De tjugofyra uppdelningarna av folket var kallade till tjänst med prästerna enligt schema och var kvar i hemmet för dagliga böner och Bibelstudier, med sina delegater schemabestämda och skickade upp till Jerusalem (ibid., sid. 293). Templet vid Elefantine antog plikterna om offren fram till Templet ombyggdes under Darius II regeringstid. Templet vid Elefantine förstördes senare av en attack (se Pritchard The Ancient Near East, Vol. I, sid. 278-282). De Arameiska breven i Pritchard, översatta av Ginsberg, visar uppteckningen av direktiven för Herrens påsk till riket som nämns i Esra (se uppstasen The Sign of Jonah and the History of the Reconstruction of the Temple [013]).

 

Bidragen till återuppbyggandet av templet nämns, vilket även omständigheterna kring förströelsen av Templet vid Elefantine under Darius IIs fjortonde regerinsår. Juda guvernörer hade även kontroll över prästernas policy i Elefantine.  Texten visar att offren aldrig upphörde under tiden för förstörelsen i Jerusalem och Templet och var återupprättat till Jerusalem vid återuppbyggnaden av Templet där. Offren upphörde med det Nya Förbundet och den sista förstörelsen av Templet i Jerusalem år 70 e. Kr., men högtiderna fortsatte i förskingringen. Prästerskapet i templet i Jerusalem försökte reducera utövandet av offer vid Leontopolis (Schurer, sid. 146-147). Vid tiden för Antiokus V Eupator (år 164-162 f. Kr.) for prästen Onias IV, son till översteprästen Onias III, till Egypten och fattade tycke hos Ptolemaios VI Philometor och hans hustru Cleopatra. De gav honom ett raserat tempel i Leontopolis i namn av Heliopolis (alltså inte i namn av Leontopolis proper och således i ett annat område), vilket tidigare hade varit en helgedom för agria boubastis. Det låg drygt 38 kilometer norr om Memphis i Deltat. Det var byggt på mönster efter Templet i Jerusalem men var mindre (se The Wars of the Jews, bok. VII, kap. 10.3, sid. 426-432; jfr. Schurer, ibid., sid. 146).

 

Formell judisk tempeldyrkan upprättades där från år 160 f. Kr. och framåt. Templet var byggt där i enlighet med riktlinjerna av Gud till Jesaja (Jes. 19:19). Gud satte upp detta tempel av en orsak: Att visa att Hans son skulle vara i Egypten och ut från Egypten skulle Han kalla sin son. Det fanns ett fungerande Tempel där med ett offersystem och vid inget enda tillfälle var Kristus hindrad från kommunikationen av Templet och med hans Gud. Templet i Leontopolis stängdes på order av Vespasianus år 71 e. Kr. enligt Bullinger (Companion Bible, appendix 81) eller år 73 e. Kr. enligt Schurer (Vol. III, sid. 146).

 

Templet upprättades i Gosen där ljuset var under Exodus, så att Messias kunde skyddas där från Herodes som barn. Offren där ordinerades från Gud genom profetior.

 

Judarna i Diasporan höll Sabbaterna, Nymånadsdagarna och högtiderna (Schurer, Vol. III, sid. 144). Horace stycke (Sat. I 9, 69 GLAJJ I no. 129; jfr. Schurer, sid. 144) visar att Nymånadsdagarna refererades till som hodie tricesima sabbata eller trettionde Sabbaten i betydelsen Sabbaten av den trettionde dagen. I allmänt språk är tricesima namnet för Nymånadsdagen (Schurer, ibid.). Medan tempelprästerskapet försökte förlägga offren till Jerusalem, så hölls offermåltiderna genom hela diasporan (jfr. Schurer, ibid.).

 

Sekterna höll högtiderna på liknande sätt men det fanns skillnader. Sadduceerna höll Lammullsoffret på den första dagen i högtidens vecka (söndag) och firade Pingst femtio dagar senare på söndag. Detta gjordes också inom Kyrkan. Essenerna höll Lammullsoffret på den sista dagen av högtiden, vilket var enligt solkalenderna och förbehållet till onsdags Påsken – tisdags Lammull (se uppsatserna The Wave Sheaf Offering [106b]; The Passover [098]; Guds Kalendar [156] och The Omer Count to Pentecost [173])

 

Kyrkan har hålli högtiderna under förtrycket i tvåtusen år.

 

Trons Centrala Fråga

De utvalda är dömda av sin kunskap onm den ende sanne Gud. Genom kunskap om Gud flödar förståelsen för lagen och blir insatt i sinnet och hjärtat hos individen. Frågan är inte Sabbaten eller högtiderna eller lagen. Det är det faktum att Gud Fader är den ende sanne Gud (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20) och att Han allena är odödlig (1 Tim. 6:16). Man kan hålla Sabbaten och ändå vara en kättare. Om vi inte håller fast vid denna sanning skall vi bli bortförda från de utvalda och överges till stark förvillelse och tron på en lögn. (2 Thess. 2:11). Marshall’s Interlinear översätter denna vers som en handling av felaktighet så att de tror på en lögn. De kan inte hjälpa sig själva längre. De är helt enkelt bortförda från de utvalda och deras förståelse borttagen. De kan inte förstå även om de ville se felet.

 

All kunskap hos de utvalda är beroende av deras förhållande med den ende sanne Gud och deras kunskap om Gud och Hans son Jesus Kristus (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20). Kristus förstorade lagen och blev till Trons andra element, men han är inte den Ende Sanne gud och således inte ett föremål för dyrkan. Brottet mot det första budet försäkrar att högtiderna tas bort. De kan inte hållas, även om de i fel vill behålla dem. Gud skall intervenera i det långa loppet. Gud må tillåta det binitara felet, till exempel att sammanfalla med hållandet av högtider. Dock skall det noteras att Herrens Påsk inte har hållits korrekt i samverkan med detta fel. Ett gott exempel är WCG och hållandet av påsk under 1960-talet. När det binitara felet infördes så ändrades även Påsken till ett felatkigt tillfälle och Femte Mosebok 16:6-7 följdes inte längre. Inom trettio år hade Kyrkan blivit helt trinitär. Högtiderna förändrades till ’workshops’ och Herrens Nattvard blev en varierad och mångfaldig församling.

 

För de som höll lagen är högtiderna en nödvändig påminnelse om Guds plan. Mer därtill så visar Kristi obligatoriska återupprättelse under hans system att högtiderna är nödvändiga och i verkligheten är en välsignelse för hans följeslagare. Att vara en följeslagare till Jesus Kristus, innebär dock att man måste följa Guds bud. Uppgåendet med Jesus Kristus innebär at leva som han levde. När vi håller Försoningsdagen, så symboliserar det vad han skulle ha gjort vid sin återkomst som Kung Messias. Det skall ännu ske. Planeten kommer att återföras till Gud av Kristus. Högtiderna demonstrerar denna process.

 

Högtiderna som Guds Sigill

Högtiiderna behandlas i en följd. Den veckoliga Sabbaten är det primära kravet enligt lagen för en person som har döpts och i mottagning av den Helige Ande, att bära frälsningens märke, vilket kallas Guds Sigill. Herrens påsk är det andra kravet att visa att Guds lag är i hans hand (handlingar) och hans panna (sinne) (2 Mos. 13:9). Straffet för att inte hålla Försoningsdagen är att avskiljas från vårt folk (se uppsatsen Atonement [138]). Vårt folk är det andliga Israel eller Kyrkan.

 

Guds tjänare är förseglade på sina pannor (Upp. 7:3 & 9:4) och på sina händer (2 Mos. 13:9). Faderns namn bärs även på pannorna av de utvalda (Upp. 14:1). Märket för dyrkan (verkligen för alla religioner) är beskrivet som funnet på pannorna och händerna, till och med det för odjurets ordning av de sista dagarna (Upp. 14:9). De Heliga Dagarna som man åtföljer i tjänst för sin Gud skiljer varje system och utmärker de andliga entiteterna av varje system.

 

Ett system som håller Sabbaten och de bibliska högtiderna är bibliskt baserad. Ett system som håller solens dag och håller solkultens högtider så som solståndet och den hedniska påsken är inte bibliskt grundad. I verkligheten kan ett sådant system ses vara i total motsättning till Guds lagar. Julen är så helt öppet erkänd som en hednisk festival, att förslaget om någon kristen anknytning är ett skämt, till och med för den vanlige mannen på gatan (se uppsatsen Ursprunget till jul Och Påsk [235]). Det är svårt att föreställa sig hur någon verkligen kunde konstruera ett system så fjärran från den bibliska modellen i koncept och metoder för syrkan. Eftersom vi är slavar för de vi dyrkar, så är följsamhet för Guds ord viktig för tron.

 

Var och en av oss är under en direkt förpliktelse att hålla Högtiderna, lika mycket som vi är under förpliktelse att hålla Sabbaterna samt även hålla Nymånadsdagarna. Guds system är direkt klart och under lagen.

 

 

q