Guds Kristna Kyrkor
[242]
Lammets Död [242]
(Edition
1.0 19980314-19980314)
Många kristna uppskattar
inte till fullo vad som händer över tidsperioden för Herrens Påsk och
tidpunkten och betydelsen för Messias död som Guds Lamm.
Christian
Churches of God
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright © 1998 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt
förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens
namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter
skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas
i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet
på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Lammets Död [242]
Vi har undersökt tidpunkten för korsfästelsen och uppståndelse (se
uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen
och Uppståndelsen [159]).
Herrens Påsk undersöks i uppsatsen Herrens Påsk [098] och är uppbruten i sina beståndsdelar i förklaringen av
Herrens Nattvard i uppsatserna Betydelse
av Fottvagning [099], Betydelsen av Brödet och Vinet [100], och Herrens Nattvard [103].
Vi känner till att Herrens Påsk är en befalld föreskrift av Herren och
att den hölls i Israel så som Bibeln befaller fram till slutet av
tempelperioden år 70 e. Kr.
Vi förstår vad som hände vid Herrens Nattvard och vi vet att dessa
händelser ägde rum natten för den 14 Nisan innan Messias arresterades och
dömdes och följdaktiligen korsfästes.
Varje händelse i sekvensen vid denna Herrens Påsk var i enlighet med Guds
fullkomliga plan och i enlighet med Hans lagar och tidsbestämningar. Kristus korsfästes inte på
en fredag och han uppstod inte på en söndag så som det vanligtvis antas av
huvudfåran inom kristenheten. De hedniska ursprungen för den nuvarande påsken
och den gradvisa övergången från Herrens påsk till denna hedniska påsk
undersöks omfattande i uppsatsen Ursprungen
för Jul och Påsk [235].
Inte hade heller judarna tidpunkterna fel och Kristus dödades inte vid
fel tillfälle. Han dödades vid precis den tidpunkten då det första Herrens
Påsklamm dödades på Tempelberget och i enlighet med föreskrifterna som
utfärdats i befallningen från Gud.
Vi känner utantill dessa händelser och tjänsten hos det sista kvällsmål
Herren gav som Herrens nattvard. Vi vet att denna är en av Kyrkans enda två
sakrament (se uppsatsen Kyrkans Sakrament
[150]). Det andra sakramentet är dopet (se uppsatsen Ångersoning och Dop [052]).
Vad som inte förstås lika väl är tidpunkten och
orsakerna bakom Messias död så som Guds Lamm.
Föreskrifter för Herrens Påsk
Tredje Mosebok 23:4-14 4 Detta är Herrens högtider, heliga sammankomster,
som ni skall utlysa på bestämda tider. 5 I första månaden, på fjortonde dagen i
månaden, mellan skymning och mörker, är det Herrens påsk. 6 Och på femtonde
dagen i samma månad firas det osyrade brödets högtid till Herrens ära. I sju
dagar skall ni äta osyrat bröd. 7 Den första dagen skall ni hålla en helig
sammankomst; då får ni inte utföra några sysslor. 8 I sju dagar skall ni offra
eldoffer åt Herren, och på den sjunde dagen skall det hållas en helig
sammankomst; då får ni inte utföra några sysslor. 9 Herren talade till
Mose: 10 Säg till israeliterna: När ni
kommer in i landet som jag skall ge er och bärgar
grödan, skall ni bära den första kärven av er skörd till prästen, 11som
skall lyfta upp den inför Herren för att ni skall behaga honom. Dagen efter
sabbaten skall prästen lyfta upp kärven. 12Samma dag som kärven lyfts upp skall
ni offra ett felfritt, årsgammalt lamm som brännoffer åt Herren. 13Det
tillhörande matoffret skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl, blandat med
olja, som eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. Det tillhörande dryckesoffret
skall bestå av vin, en kvarts hin. 14Men bröd, rostat korn och färskt korn får
ni inte äta förrän denna dag, inte förrän ni burit fram gåvan till er Gud.
Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni än
bor.
Vi ser att denna förordning är uppdelad i följande struktur i följande
beståndsdelar.
·
14 Nisan då Herrens Påsk offras.
·
Det Osyrade Brödets Högtid som varar från 15 Nisan
till 21 Nisan och vid vilken inget syrat bröd får konsumeras.
·
Både den 15 och den 21 av den första månaden som
kallas Nisan eller Abib (Abib eller Aviv betyder vår, alltså Tel Aviv betyder
Vårkullen) är heliga sammankomstdagar och inget arbete var tillåtet dessa
dagar.
·
Ulloffret skall ges på dagen som följer Sabbaten och
lammet utan skador skall offras med detta offer av de först skördade. Detta var
traditionellt skördat vid den tredje timman eller klockan 9 på morgonen
följande den veckoliga Sabbaten under det Osyrade Brödets högtid. Denna söndag inledde också
nedräkningen till Pingst som vi såg i uppsatsen om
Pingst (jfr. uppsatsen Pingst Jämförelse av The Omer Count to Pentecost [173]).
Schurer är tyst angående detta offer.
Det finns ett
antal underföreskrifter som styr Herrens Påsk och vilka skänker ljus till
Messias handlingar och apostlarna vid Herrens Påsk år 30 e. Kr. då han dog.
Herrens påsk skulle hållas på följande sätt. Den ursprungliga
föreskriften var given för den måltid som åts på aftonen som följde på offret
från eftermiddagen av den 14 Nisan, alltså på aftonen den 15 Nisan. Det var
ursprungligen ett lamm ätet med bittra örter; dödat i Egypten och dess blod
stänktes över dörrposterna och gavlarna så att dödens ängel skulle passera
förbi Israels barns hus. Israel passerades över – därför termen Passover (det
engelska namnet på Herrens Påsk, Passover – pass = passera, over = förbi, över,
övers, anm.). På detta sätt visade Gud vad Han skulle göra med världen och att frälsningen
skulle komma av Messias död som Guds Lamm tillåtande inträde i Guds familj som
del av Israels nation.
Offret är befallt i Andra Mosebok.
Andra Mosebok 12:1-14 1 Herren sade till Mose och Aron i Egypten: 2
”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första
månad. 3 Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna
månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. 4 Men om
hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste
granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra
beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. 5 Djuret skall vara felfritt,
årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. 6 Ni skall
spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels
församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. 7 Man skall ta av
blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter
det. 8Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall
ätas med osyrat bröd och beska örter. 9Ni får inte äta något av köttet rått
eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och
innanmäte.10 Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall
ni bränna upp det. 11Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på
fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. 12 Den natten
skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både
människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är
Herren. 13 Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser
blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när
jag slår Egypten. 14 Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira
den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig
ordning att ni firar den.
Detta Påsklamm eller get skulle dödas av hela den samlade Israels
församling. Det utvaldes den tionde dagen och dödades på den fjortonde dagen.
Det åts på kvällen av den femtonde av den första månaden somskulle hållas som
Natten för stor Vaksamhet förevigt. Då dödens ängel passerade över vid midnatt
den 15 Nisan så dräpte han de förstfödda av Egypten från Faraos son till de
fångna i grottorna.
Andra Mosebok 12:29-36 29 Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i
Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde
sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. 30
Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det
hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död.
31Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: ”Gå er väg, lämna
mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt
Herren som ni har bett att få göra! 32 Ta med både era får och era kor så som
ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!” 33 Egypterna drev på
dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars
skulle dö allesammans. 34 Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den,
svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. 35 De hade gjort som
Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder.
36 Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att
de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.
Denna afton var befalld att hållas som en minnesdag av sparandet av
Israel. Denna händelse såg även fram mot frälsningen av världen genom Messias
offer.
Andra Mosebok 12:42 Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut
ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka,
släkte efter släkte.
Föreskriften ändrades efter den första Herrens Påsk på följande sätt.
Femte Mosebok 16:1-8 1Ge akt på månaden aviv och fira påsk till Herrens,
din Guds, ära, ty en natt I månaden aviv förde Herren, din Gud, dig ut ur
Egypten. 2 Du skall offra ett påskoffer från fåren eller korna åt Herren, din
Gud, på den plats som Herren väljer
ut och där han vill låta sitt namn bo. 3 Till det får du inte äta någonting
syrat; i sju dagar skall du äta osyrat bröd, utsatthetens bröd – ty du drog ut
ur Egypten i hast. Så skall du i hela ditt liv minnas den dag då du drog ut ur
Egypten. 4 Under sju dagar får ingen surdeg finnas någonstans i ditt land, och
inget av det kött som du offrar den första dagens kväll får finnas kvar på
morgonen. 5 Du får inte offra påskoffret i vilken som helst av de städer som Herren,
din Gud, ger dig, 6utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, väljer
ut och där han vill låta sitt namn bo. Där skall du offra påskoffret på
kvällen, när solen går ner, den stund då du drog ut ur Egypten. 7Du skall laga
till det och äta det på den plats som Herren, din Gud, väljer ut, och på
morgonen skall du vända hem. 8I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och den
sjunde är det en högtidssamling till Herrens, din Guds, ära. Då skall du inte
utföra något arbete.
Här ser vi att föreskriften var ändrad från den ursprungliga. Under den
första Herrens Påsk så genomfördes den i husen och inge var tillåten att lämna
dem. Då var hhusen skyddade av blodet på dörrposterna och tvärbjälkarna. På
detta sätt visades de utvalda vara skyddade medan de var i ett främmande land
från handlingarna av dödens ängel som var Messias själv i sin roll som domare
över jorden. För att kvalificera sig för den rollen var han tvungen att visa
sin villighet att lägga ned sitt eget liv för hela världen som han skulle döma.
Denna symbolik fördes över till ockupationen av Israel då Joshua och stammarna ockuperade det förlovade
landet. Den röda tråden på tvärbjälkarna till Rahabs hus på Jerikos mur
symboliserar denna Herrens Påsk med dödens ängel så som han uppträdde inför Joshua
som Befälhavare för Herrens Armé (se uppsatsen Jerikos Fall [142]).
Då Israel kom till sina egna arvedelar och trädde in i deras egna länder,
så beordrades de då att hålla Herrens Påsk utanför sina hem (5 Mos. 16:5-7).
Endast på morgonen för det Osyrade Brödet var de tillåtna att återvända till
sina hem. Även från denna tid, kunde det varit vilket rent djur som helst från
hjorden som dödades. Herrens påsk var dock fortfarande symboliserad av lammet
och det var det vanligaste och mest accepterade djuret får måltiden.
Vi kan börja skönja visst av symboliken och känslan av tidpunkten och
handlingarna hos Jesus Kristus under den Herrens Påsk då han korsfästes.
Vi vet, utom allt tvivel, när lammen dödades under Tempelperioden.
Josephus visar oss att lammen dödades från den nionde till den elfte timmen,
alltså från klockan tre till klockan fem på eftermiddagen av den fjortonde.
Lammen förbereddes då och åts på aftonen av den 15 Nisan som måltiden för herrens Påsk. Josephus säger om en
Herrens påsk under Neros regeringstid:
Så dessa överstepräster vid ankomsten av deras högtid som de kallar
Herrens påsk, då de slaktar sina offer, från den nionde timmen fram till den
elfte, men så att ett sällskap om inte mindre än tio hör till varje offer, (för
det är inte lagligt för dem att hålla högtiden ensamma för sig själva), och
många av oss är tjugo stycken i ett sällskap, fann att antalet offer var
tvåhundrafemtiosextusenfemhundra; vilket, om man inte tillskriver fler än tio
personer som håller högtiden tillsammans uppgår till tvåmiljonersjuhundratusen
och tvåhundra personer (Wars of the Jews, bok. VI, IX, 3).
Det fanns dock endast ett lamm – det första som slaktades vid
klockan 3 på eftermiddagen – som lades
fram inför överstepräster som Herrens Påsk.
Vi får således en uppfattning av innebörden bakom följden av skeenden vid
den 14 Nisan på vilken han dog.
Seden för Herrens påsk var också annorlunda. I Judea så arbetade
människor den 14 Nisan fram till middagen, men i Galileen så arbetade de inte
alls på den 14 Nisan (jfr. Schurer History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, Vol. II,
sid. 14).
Detta förbud
mot arbete på Herrens påsk är på grund av handlingarna som krävs på den 14
Nisan från femte Mosebok 16:5-7. I Galileen varifrån Kristus
kom, så gjorde folk vad Kristus och apostlarna gjorde på den dagen för
Påskoffret och vände sig till tillfälliga boningar och dödade Herrens påsk.
I Judea, vilket i alla avseenden och syften var ett separat land, som vi ser från lagarna i Mishnah angående fruar och egendom
(mKet. 13:10; mB.B. 3:2; jfr. Schurer, ibid.), verkade de ha
blivit eftergivna i denna sed, troligen på grund av deras närhet till Templet
och möjligen på grund av den reda volymen av arbete som krävdes i Jerusalem
till offren den eftermiddagen.
Inte desto mindre tog sig Messias och apostlarna till tillfälliga
boningar så som krävs av föreskrifterna i Femte Mosebok 16:5-7.
Messias identifieras som Guds Lamm.
Johannes
evangelium 1:29-37 29 Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. 30 Det är om honom
jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. 31
Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit
och döper med vatten.” 32 Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden
komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. 33 Jag kände honom
inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser
Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ 34 Jag har sett det, och jag har
vittnat om att han är Guds utvalde.” 35 Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina
lärjungar. 36 När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds
lamm.” 37 De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus.
Johannes konstaterar här Jesus preexistens. Johannes Döparne var född
före Kristus och ändå talar han här om Kristus som varande först före honom för
han var före honom. Denna text följer vidare från stycket i Johannes 1:18 där
vi ser att Messias var den enfödde [ende födde] Gud [monogenes theos] som är i
Faderns famn, Han viker upp [eller förklarar] [Honomm (tillagt)] (jfr. Concordant Literal New Testament samt
även Marshall’s Greek-English Interlinear RSV).
Aposteln Johannes konstaterar även här, att världen kom att bli till
genom honom (Joh. 1:10). Så som ordet blev kött och och helgat med oss. Detta uttryck för
logos var känt i det gamla Judea som Memra. Hans status var som Guds
Lamm att ta bort världens synder. Betydelsen hos lammet verkar om och om igen i
offret som offergåvor för synd och fred och andra ämnen.
Ändring i och med införandet av lammet i profetian kommer från Jesaja
16:1-5. Denna text talar om lammet.
Jesaja 16:1-5 1 Sänd ett lamm från härskaren i landet, från klippan i
öknen till Sions berg. – 2 Likt skrämda fåglar som flyr ur redet skall Moabs
döttrar komma till Arnons vadställen. – 3 ”Ge oss råd, visa en väg! Låt din
skugga mitt på dagen bli som nattens skyddande mörker. Göm de skingrade, röj
inte de flyende! 4 Låt Moabs skingrade folk få en fristad hos dig. Var deras
skydd mot skövlaren.” ”När våldet upphör och skövlandet är slut, när den som
förtrycker landet är borta, 5 då
skall av nåd en tron bli rest, och genom Guds trofasthet skall en domare regera
i Davids borg, en som söker rättvisan
och vet vad rätten kräver.”
RSV säger lamm, men enligt KJV menas hederslammet (Companion Bible).
Hederslammet döptes vid Jordanfloden på andra sidan från Jeriko.
Bullinger säger att härskaren över detta land är Judah. Lammet sändes som Mesha
kung av Moab hade gjort (2 Kung 3:4).
Sela identifierades som Petra i Berget Seir, nära Berget Hor (2 Kung
14:7).
Texten används även för att visa att följeslagarna till lammet som skall
bo inom Moab är ombedda att täcka sig själva över ansiktet för skövlaren som
identifieras som Sennakerib. Men Jesaja 14 talar faktiskt om Ljusbäraren eller
Lucifer från den fallne Värden. Vers 5 talat om att upprätta tronen i de
rättfärdigas tabernakel. Texten talar om de ofrälses omvändelse och Moabs
döttrar som de som är utstötta ur boet eller försakade vid Arnons fjordar
Uppgiften var att gömma Messias följeslagare bland de ofrälse och vara dömda
för detta. Denna text utgör en grund för liknelsen om fåret och getterna som
ges i Matteus evangelium 25:31-46.
Jesaja tar detta ännu längre i kapitel 53.
Jesaja 53:1-12 1Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar? 2 Som en späd planta växte han upp
inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog
våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. 3 Han var föraktad
och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig
bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. 4 Men det var våra
sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad. 5 Han blev pinad för våra brott, sargad för våra
synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. 6 Vi gick
alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld
drabba honom. 7 Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som
lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade
inte sin mun. 8 Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans
öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks
brott. 9 Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. 10
Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett
skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall
förverkligas genom honom. 11När hans elände är över skall han se ljuset och bli
mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och
bär deras skuld. 12 Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom
dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som
syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.
Denna man av sorg var skadad för våra övergrepp. Likt får gick vi vilse
och Herren lade på honom allas våra skulder. Denna text visar oss varför vissa
av sakerna skedde så som de gjorde vid den natten för Messias rättegång. Han
öppnade inte sin mun. Han fördes som lammet till slakt och, så som ett får
inför ullklipparen är stum, så öppnade han inte sin mun. Således var han
tvungen att tas till fånga och dom och därefter avrättad i enlighet med denna
profetia eftersom Skriften inte kunde brytas. (upprepades i Apostlagärningarna
8:32-33 jfr. Joh. 1:36).
Termen sin grav bland de gudlösa är egentligen nathan som utnämnd och
behåller denna betydelse där det används. Således var graven utnämnd att vara
med syndare och med de rika så som vi ser efter korsfästelsen.
Vers 5 är egentligen stucken för våra övergrepp, vilket är tillfället för
stöten av spjutet i sidan. Han skadades för våra synder och vår frids rättelse
var uppå honom. Vi är helade
av hans strimlor. Denna sista vers upprepas i Första
Petrusbrevet 2:24.
Denna fråga om vår frids rättelse är intressant.
Hela frågan i
Jesaja 53:1-9 behandlas av rabbinsk judendom som varande av de Israels tjänare
i exil som ses av babylonierna eller deras
representater, efter att ha känt tänaren i sin förödmjukelsen och martyrskap och
ser nu hans upprymdhet och nya värdighet, beskriva deras intryck och känslor
(jfr. Soncino
citerande Ibn Kaspi).
Detta är verkligen den sanna förklaringen eftersom Messias är Israel i
exil, och Israel är Jesu Kristi kropp. Detta enkla faktum förstås inte av
rabbinsk judendom även då de kan se att tjänaren var slagen och led för
övergreppen av andra. De ansåg att tjänaren led så att det kunde vara väl med
dem (jfr. Soncino v. 5): att vi må säkerställa välmående, har han blivit
straffad för vår skuld (Soncino; Rashi, Kimchi). De försökte få det till att
Judah i den babyloniska fångenskapen var den Israel som var Guds tjänare när
det uppenbarligen refererar till Guds tjänare i en betalande roll; medan Gud
straffade Judah för dess övergrepp, och använde babylonierna som Hans
instrument. De var inte utan skuld.
Jesaja 53:4-6 förstås rabbinskt som ett igenkännande att tjänarens
lidande inte var på grund av hans hemliga synder. Det är nu helt frankt erkänt
att han var offret som bar de dryga straffen som andras synder hade ådragit
(jfr. Soncino n. 4-6).
Rashi och Kimchi anser att termen våra sjukdomar som förekommer i vers 4
är de sjukdomar som skulle ha drabbat oss att termen bar innebär att han var
kallad för att utstå dem (jfr. Soncino).
De förstod att folket hade irrat likt får och försakat Guds ledarskap, i
följandet av deras egna falska religion (Soncino fotn. till v. 6; och
Arbarbanel).
Förståelsen att de ofrälse av det babyloniska systemet är frälsta av
Messias lidande, som egentligen är Guds Israel, är också Bibelns allmänna tema
och speciellt för Uppenbarelseboken.
Hela ämnet måste behandlas i detalj under Doktrinen om den Ursprungliga
Synden och Ondskans Problem som kommer att följa denna uppsats.
Messias arresterades efter prästerskapets planer, och Sanhedrin användes
i denna rättegång eftersom det var nödvändigt att ha minst 23 medlemmar
närvarande för dödsstraff.
Jesus ställdes inför rätta inför Annas för ett förberedande förhör för
att fastställa prima facie grunderna för att kalla samman Sanhedrin. Detta hade
förstås redan blivit överenskommet, men det var nödvändigt för den juridiska
process på samma sätt som det skulle användas för våra.
Johannes evangelium 18:12-14 12 Kommendanten med sin vaktstyrka och
judarnas män grep Jesus och band honom 13 och förde honom först till Hannas,
svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. 14 Det var Kajafas som
hade förklarat för judarna att det var bäst att en enda man dog för folket.
Detaljerna om prästerskapet och datumen och tiderna finns alla i i
uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen
och Uppståndelsen [159] och Golgotha:
Huvudskalleplatsen [217] och de andra uppsatserna om Herrens Påsk. Detta
förhållande är av översteprästen och den biträdande översteprästen även då
judendomen försöker försätta användandet av förhållandet till Nasi till ett
något senare tillfälle.
Bullinger är av åsikten att Annas hade blivit avsatt år 779 A.U.C. (efter
stadens grundande, den romerska beteckningen på tideräkningen, övers. anm.),
det år då Messias mission inleddes. Tre andra hade blivit avsatta och utnämnda
innan Kajafas utnämndes av Valerius Gratus. Bullinger tror att Annas skulle ha
varit mer erfaren i lagen för att formulera en anklagelse gentemot honom. Detta
var i verkligheten ett förberedande förhör. Schurer anser att Kajafas utnämnd
av Valerius Gratus (år 15-26 e. Kr.) cirka år 18 e. Kr. och han styrde från år
18-36 e. Kr. Ananaus, son till Sethi, hade blivit utnämnd av Quirinius (år 6 e.
Kr.) och styrde från år 6 till år 15 e.Kr. De tre överstepräster där emellan
som Bullinger talar om är utan tvekan Ismael, son till Phiabi, (c:a. år 15 til
år 16 e. Kr.); Eleazar, son till Ananus, (c:a. år 16 till år 17 e. Kr.) och
Simon, son till Camithus (c:a. år 17 år till 18 e. Kr.) alla utnämnda av Gratus
(jfr. Josephus
Antiquities of the Jews, bok XVIII. II. 2; jfr.
Schurer, Vol. II, sid. 216, 230). Shurer behandlar från om
Nasi Ab-beth-din och anser att det inte skedde förrän senare. Han menar att
termen Nasi refererar till statsöverhuvudet fram till sammanställandet av
Mishnah. Det kan väl vara så att termen medvetet inte användes för Herodes
familj och vilade hos översteprästen eftersom landet var delat, enligt Mishnahs
uppteckningar. Judah och Galileen ansågs som separata länder som vi ser ovan.
Handlingarna i Johannes är är grova anklagelser och procedurerna hos
Sanhedrin skall vara rättvisa enligt lagen. Alltså verkar funktionen för Annas
vara Ab-beth-din eller viceordförande för Sanhedrin agerande som huvudsaklig
anklagare.
En av lärjungarna gick in med Messias i pataltset för översteprästen.
Johannes evangelium 18:15-18 15 Simon Petrus och en annan lärjunge följde
efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med
Jesus in på översteprästens gård, 16 men Petrus stod kvar utanför porten. Den
andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade
med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. 17 Men flickan
vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?”
Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” 18 Tjänarna och vakterna stod och värmde
sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där
också och värmde sig tillsammans med dem.
Han tog Petrus in i palatset och den kvinnliga dörrvakten anklagade honom
för att vara en av Kristus lärjungar (kvinnliga dörrvakter var inte ovanliga;
jfr. 2 Sam. 4:6 LXX; Apg. 12:13). Då följde Petrus första förnekelse. De andra
lärjungarna var utmanade, men verkar ha varit kända eftersom ordet användes
också av Petrus som indikation på att det förhöll sig så. Detta kunde inte ha
varit Johannes eftersom han alltid kallade sig för Lärjungen som Jesus älskade
(Joh. 13:23; 19:26; 21:7,20). Lärjungen var antagligen Nikodemus eller Josef av
Arimethea vilka båda var medlemmar av Sanhedrin (cf. Bullinger Companion Bible,
n. to v. 15). Termen i vers 18 tolkas bokstavligen som slavar och tjänster till tjänare
och officerare. Chiliaren och de romerska soldaterna hade återvänt till fort
Antonia och lämnat Messias i judarnas händer.
I
fullbordande av Jesaja 53, ser vi nu lidandet och
ovärdigheten börja åsamkas.
Johannes evangelium 18:19-24 19 Översteprästen frågade Jesus om hans
lärjungar och hans lära. 20
Jesus sade: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla
judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. 21Varför frågar du
mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har förkunnat för dem. De vet ju vad
jag har sagt.” 22 En av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade:
”Skall du svara översteprästen på det sättet?” 23 Jesus sade: ”Har jag sagt
något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du
mig?” 24 Hannas skickade honom då bunden till översteprästen Kajafas.
Det är skrivet Gud (elohim) skall du inte smäda, och en hövding i ditt
folk skall du inte förbanna (tala illa om) (jfr. Ex. 22:28; Eccl. 10:20; Apg.
23:5; 2 Pet. 2:10; Jud. 8 Samt även Jak. 4:3 – grekiska: kakos som förorätta
med ont uppsåt) och således kan inte översteprästen talas illa om. Dock bestred
Kristus här anklagelsen att han skulle ha brutit lagen. Han bestred synden som
tillskrevs honom eftersom han var fri från synd.
Profetian förklarar att han inte öppnade sin mun eller att han var stum
som ett får inför sin klippare och detta fullbordades i hans hållning inför
Pilatus. Alltså, han försvarade sig inte dock gav han klart vissa svar. Är det
en konflikt här? Nej det är det inte. Svaren som han gav och som i praktiken
förnekade anklagelserna om brott av lagen var effektiva i att tillhandahålla
exempel på uppträdande inför auktoritet. Hade han inte svarat alls så skulle
det ha varit värre. Exemplet skulle för historien effektivt sett ha förstört
den socaila ordningen bland kristna grupper inför juridiska processer.
Evangeliet hade satt et exempel i enlighet med Bibelns lag.
Annas hade gått igenom handlingarna av att förbereda en anklagelse och
ställa honom inför Sanhedrin och sänt honom till den verklige översteprästen
Josef Kajafas.
Petrus prövades igen.
Johannes
evangelium 18:25-27 25 Men Simon Petrus stod där och värmde sig. De sade till
honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus
förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” 26 Då sade en
av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat
av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i
trädgården?” 27 Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.
Här ser vi Petrus, prövad helt enkelt genom sammankoppling, förneka
Kristus, så som Kristus förutsade för honom att han skulle göra och sedan gol
tuppen och signalerade slutet på denna omedelbara prövning. Alla av oss borde
lära en läxa av detta och se till Kyrkans rättegångar och våra bröder i stöd
annars ger vi till varandra.
Under denna tid av prövning så ser vi detaljer som inte är med i Johannes
evangelium mellan handlingarna i Johannes evangelium 18:27 och fortsättningen
av historien i vers 28.
Historien från detta mellanspel finns i Matteus evangelium 26:58 till
27:2.
Matteus evangelium 26:58-75 58 Petrus följde efter på avstånd, ända till
översteprästens palats. Där gick han in på gården och satte sig bland tjänarna
för att se hur det skulle sluta. 59 Översteprästerna och hela rådet sökte få
fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
60 men de lyckades inte trots att det uppträdde många falska vittnen. Till sist
trädde det fram två 61 som påstod att han hade sagt: ”Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen inom tre
dagar.” 62 Då reste sig översteprästen och frågade: ”Har du inget att svara på
deras beskyllningar?” 63 Men Jesus teg. Och översteprästen sade: ”Jag besvär
dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.” 64
Jesus svarade: ”Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på
Maktens högra sida och komma på himlens moln.” 65 Då slet översteprästen
sönder sina kläder och sade: ”Han har hädat. Vad skall vi nu med vittnen till?
Ni har själva hört hädelsen. 66 Vad säger ni?” De svarade: ”Han förtjänar döden.”
67 Då spottade de honom i ansiktet och slog honom, och några gav honom örfilar
68 och sade: ”Visa att du är en profet, Messias: vem var det som slog dig?”
6 9Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och
sade: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.” 70 Men han förnekade
det inför alla och sade: ”Jag förstår inte vad du talar om.” 71 Han gick ut i
porten, och där var det en annan kvinna som såg honom, och hon sade till dem
runt omkring: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.” 72 Han
förnekade det på nytt och svor på det: ”Jag känner inte den mannen.” 73 Strax
efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av
dem. Det hörs på talet.” 74 Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den
mannen.” I samma ögonblick gol en tupp. 75Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade
sagt: ”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut
och grät bittert.
Således ser vi från denna rättegång och slutet av en prövning av Petrus
händelser från Matteus evangelium 27:1-2 tas upp i Johannes evangelium 18:28.
Matteus evangelium 27:1-2 1 På morgonen beslöt alla översteprästerna och
folkets äldste att försöka få Jesus avrättad. 2 De lät binda honom, förde bort
honom och överlämnade honom åt Pilatus, ståthållaren.
Johannes visar oss att de inte ville bli besudlade genom att ha kontakt
med de ofrälse för fariséerna hade redan då låtit sina traditioner förstöra
förståelsen av lagen
Johannes evangelium 18:28-40 28 Från Kajafas förde de Jesus till residenset.
Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena
utan kunna äta påskmåltiden. 29 Pilatus gick då ut till dem och frågade: ”Vad
anklagar ni den här mannen för?” 30 De svarade: ”Om han inte hade varit en
förbrytare skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig.” 31 Pilatus sade: ”Ta
honom då själva och döm honom efter er egen lag.” Men judarna svarade: ”Vi har
inte rätt att döda någon.” 32 Ty det ord skulle uppfyllas som Jesus hade sagt
för att ange hur han skulle dö. 33 Pilatus gick tillbaka in i residenset och
lät kalla till sig Jesus och frågade: ”Så du är judarnas konung?” 34 Jesus
svarade: ”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” 35
Pilatus sade: ”Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har
överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” 36 Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte
till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina
följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är
mitt rike av annat slag.” 37 Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus
svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till
världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till
sanningen lyssnar till min röst.” 38Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”
Sedan gick han ut igen till judarna och sade: ”Jag kan inte finna honom skyldig
till något. 39Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni
alltså att jag skall frige judarnas konung?” 40 Då ropade de igen: ”Inte honom,
utan Barabbas!” Barabbas var en rövare.
Denna del är en av de mest kraftfulla liknelserna i Bibeln. Här, i
enlighet med Skriften, ser vi Messias som kung inför rätta för folkets synder
och dömd av ledaren för de ofrälse efter att olagligt ha blivit dömd till döden
av Judah och Sanhedrin som handlat till förmån för fariséerna och den härskande
klassen. Här dömdes de. Det är skrivet, ni skall inte ta en muta och förvrida
domen.
Andra Mosebok 23:1-9 1 Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte
gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. 2 Du skall inte följa
mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger
sanningen, när du vittnar i någon sak. 3 Du skall inte vara partisk för den
fattige i hans sak. 4 Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har
kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. 5 Och om du ser att din
oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp:
du måste hjälpa honom att lasta av djuret. 6 Du skall inte vränga rätten för
den fattige. 7 Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den
oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. 8 Du skall
inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som
har rätt. 9 En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara
invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Straffet för att förvrida rättvisan var avskiljande från domen och det
var straffet för Sanhedrin. Domen togs bort frpn dem och gavs till Kyrkan. Den
togs även och gavs till nationen som visar frukterna av den, som Kristus sade
senare, vilken nation verkar vara Israel istället för Judah.
Tredje Mosebok 19:15-16 15 Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du
skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du
döma din landsman. 16 Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du
skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren.
Domen skall upprättas i landet i rättvisa.
Femte Mosebok 16:18-20 18 Inom dina stammar skall du tillsätta domare med
biträden i alla städer som Herren, din Gud, ger dig, och de skall skipa rätt åt
folket med rättvisa domar. 19 Du skall inte vränga rätten och inte vara
partisk. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den vise blind och fördärvar
saken för den som har rätt. 20 Det rätta, endast det rätta, skall vara din
strävan. Då får du leva och ta i besittning det land som Herren, din Gud, vill
ge dig.
Det var privilegiet för Sanhedrin och prästerskapet att döma Messias. Men
det måste vara en rättvis dom annars följer fångenskap.
Femte Mosebok 17:8-13 8 Om det blir för svårt för dig att döma i dråpmål,
egendomsmål eller misshandelsmål, vid rättsfall i dina städer, skall du bege
dig upp till den plats som Herren, din Gud, skall välja ut 9 och vända dig till
de levitiska prästerna och till den domare som då kommer att finnas där. Du
skall fråga dem, och de skall meddela
dig domslutet. 10 Sedan skall du handla enligt det besked som de har gett
dig på den platsen, den som Herren skall välja ut. Du skall troget följa alla
deras anvisningar. 11 Anvisningarna de ger och domen de avkunnar skall du
följa. Från det besked som de har gett dig får du inte vika av åt vare sig
höger eller vänster. 12 Men om någon är så förmäten att han handlar utan att lyssna
till prästen som står i tjänst hos Herren, din Gud, eller till domaren, så
skall den mannen dö. Du skall utrota det onda ur Israel. 13 Hela folket skall
känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen vara så förmäten.
De befalldes av Gud under lagen att visa straff av gott omdöme och de
gjorde inte så.
De överräckte domen till de ofrälse och till Pilatus. De lämnade honom
till Pilatus vid Praetorium praetorns hus (jfr. Mark. 15:16) eller Domens Hall
vilket var Herodes palats som vi ser från Lukas evangelium 23:7.
De talade om för Pilatus att om han inte var en brottsling så skulle de
inte överlämnat honom till Pilatus (Joh. 18:30). Då han tillfrågades om han var
en så gav han detta svar
Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna
för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”
Pilatus som var utbildad och kunnig i retorik svarade Vad är sanning? För
han var ännu inte av sanningen. Ni har blivit kallade av Gud till att förstå.
Pilatus gick då ut till judarna och sade: ”Jag kan inte finna honom
skyldig till något.”
De gavs en chans att ta tillbaka sin oärliga dom av munne på de ofrälse
som de avskydde och ansåg opassande att gå i deras tempel.
Pilatus gav dem en chans till att få Kristus befriad och gav dem ett val,
men här ägde den stora ersättningen i historien rum.
De kalalde inte ut denne man utan Barabbas som var en rånare. Bar Abbas betyder faderns son.
Symboliken här var att Kristus dog få att vi kunde bli befriade som en
son av fadern.
Innan processen sedan genomgåtts med all den effektivitet för vilken Rom
var känt, så försökte Pilatus att övertyga dem igen.
Johannes evangelium 19:1-7 1 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. 2 Och
soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde
på honom en purpurröd mantel. 3 De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad,
judarnas konung”, och de gav honom örfilar. 4 Sedan gick Pilatus ut igen och
sade till judarna: ”Jag för ut honom till er för att ni skall förstå att jag
inte finner honom skyldig till något.” 5 Jesus kom ut, med törnekransen och den
purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” 6 Så snart
översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: ”Korsfäst, korsfäst!”
Pilatus sade: ”Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte
skyldig till något.” 7 Judarna svarade: ”Vi har en lag, och enligt den lagen
måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son.”
De ville inte lyssna och sade Han gjorde sig själv till uds son. Pilatus var
då medveten om att han hade att göra med en religiös dispyt där denne man inte
bara var felfri utan även kunde ha varit en gud. För romarna och grekerna
liksom asiaterna trodde att elohim eller theoi hade kraften att bebo människor
och förekom som människor som gudomliga avkommor. Detta var anklagelsen på
vilken Sanhedrin hade dömt honom så som vi ser av Matteus evangelium 26:65-66
(jfr. 3 Mos. 24:16).
Denna hädelse påstod vara emot Guds namn ändå hävdade han att han var
Guds son och detta bars i Malaki som ett sant uttalande Har vi inte alla samma
Fader? Har inte en Gud skapat oss alla?
Malaki 2:10 10 Har vi inte alla en och samme fader? Är vi inte skapade av en och
samme Gud? Varför handlar vi då trolöst mot varandra och kränker det förbund
som våra fäder slöt?
Kristus försvarade sig själv till och med innan anklagelsen var framlagd.
Johannes evangelium 10:33-38 33 Judarna svarade: ”Det är inte för någon god
gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast
du är människa.” 34 Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? 35 Lagen kallar alltså dem som fick
Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. 36 Hur kan ni då säga till
mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger:
Jag är Guds son. 37 Om jag inte gör min faders gärningar skall ni inte tro på
mig. 38 Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte
kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i
Fadern.”
Detta uppdrag var grundlöst och härstammade från judisk okunnighet om
lagen och Guds plan. På samma sätt bringas onda anklagelser mot de utvalda idag
av den huvudsakliga kristenheten och de har konspirerat att döda dem i
århundraden så som de dödade Messias inför de utvalda.
Pilatus försökte återigen släppa honom fri med dessa ord.
Johannes evangelium 19:8-11 8 När Pilatus hörde detta blev han ännu mer oroad. 9 Han gick tillbaka in i residenset och
frågade Jesus: ”Varifrån är du?” Men Jesus gav honom inget svar. 10 Pilatus
sade då: ”Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige
dig och makt att korsfästa dig?” 11 Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon
makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som
överlämnade mig åt dig större skuld.”
Makten som getts till Pilatus var given från Gud. Således är allt styre
tillåtet av Gud för de utvalda. Vem som än falskt anklagar eller befriar oss
från dom under falsk anklagelse eller orättfärdig dom är skyldig av den större
synden. Pilatus försökte
släppa Messias fri, men judarna ville inte höra om
det. Om han hade rätt så stod de fördömda av lagen de förvridit.
Johannes evangelium 19:12-16 12 Efter det svaret ville Pilatus frige honom. Men
judarna ropade: ”Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig
till kung
sätter sig upp mot kejsaren.” 13 När Pilatus hörde
de orden lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade
Stengården, på hebreiska Gabbata. 14 Det var på förberedelsedagen före påsken,
vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: ”Här ser ni er kung.” 15 Då
ropade de: ”Bort med honom! Korsfäst honom!” Pilatus frågade: ”Skall jag
korsfästa er kung?” Översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än
kejsaren.” 16 Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom
alltså med sig.
Stycket om korsfästelsen i Johannes är välkänd.
Johannes evangelium
19:17-22 17 Han bar själv
sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. 18 Där
korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i
mitten. 19 Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset,
och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. 20 Detta lästes av många
judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax
utanför staden, och
texten var på hebreiska, latin och grekiska. 21 Men judarnas överstepräster
sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt:
Jag är judarnas konung.” 22 Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag
skrivit.”
Termen här för en på varje sida är egentligen termen enteuthen kai
Enteuthen som betyder hit och dit. Denna aspekt undersöks i uppsatsen Korset: Dess Ursprung och Betydelse [039].
Pilatus rördes till att skriva denna verse inte bara av den Helige Ande
utan på grund av att han var övertygad om Messias oskuld och att han var den
bäste eller mest kunglige av denna orättvisa mobb som sökte genom sina präster,
döda en rättfärdig man.
Profetian fortsätter att bli fullbordad allt eftersom korsfästelsen
fortsätter.
Johannes evangelium 19:23-24 23 Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder
och delade upp dem I fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan,
men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. 24 De sade därför till
varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.”
Ty skriftordet skulle uppfyllas: De
delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Det var
vad soldaterna gjorde.
Detta var för att fullborda Psaltaren 22:19.
Psaltaren 22:1-9 1 För körledaren vid Aijeleth Shahar. En psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du
är långt borta. 3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om
natten men finner ingen ro. 4 Dock är du den Helige, till din tron stiger
Israels lovsång. 5 På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom
dem till hjälp. 6 De ropade till dig och blev räddade, de litade på dig, och du
svek dem aldrig. 7 Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av
envar. 8 Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: 9
”Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom-han
är ju älskad av Herren.”
Här ser vi uttalandet av Kristus upptaget i profetian. Från vers 1 ser vi
hans rop på korset. Vi ser Psaltaren 22:9 citerad i Matteus evangelium 27:43;
Markus evangelium 15:29 och Lukas evangelium 23:25.
I Psaltaren 22:19 så ser vi profetian att de delade hans klädnader genom
lottdragning.
I Psaltaren 22:23 så ser vi profetian som citerats vilken yttrades i
Hebreerbrevet 2:12.
Psaltaren 22:23-32 23 Då skall jag
sjunga ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa dig. 24 Ni som
fruktar Herren, prisa honom, ära honom, Jakobs ätt, bäva för honom, Israels
ätt! 25 Ty han föraktade inte den svage och vände inte ryggen åt hans nöd, han
dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjälp. 26 Du är källan till min
lovsång i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren får jag frambära
de offer jag lovat. 27 De betryckta får äta och bli mätta, de som sökt sig till
Herren får prisa honom.– Må ni alltid vara fyllda av livsmod. 28 Hela jorden
skall minnas vad som skett och vända om till Herren, alla folk och stammar
skall tillbe inför honom. 29 Ty kungamakten är Herrens, han härskar över
folken. 30 De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden
kan inte böja knä för honom. Men jag lever för honom, 31 och mina barn skall
tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, 32 förkunna hans
rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.
Vi ser i denna psalm att Gud inte vände bort sitt ansikte från Messias
och Han försakade honom inte som ofta tros, på grund av citatet från Psaltaren
22:2 utan Gud frälste honom.
Hebreerbrevet visar oss orsaken för detta offer.
Hebreerbrevet
2:10-18 10Ty
när han, för vilken och genom vilken allting är till,
ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till
frälsningen bli fullkomnad genom lidande. 11Han som helgar och de som blir
helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem
bröder 12 då han säger: Jag skall
förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov,
13 likaså: Jag vill sätta min lit till
honom, och vidare: Se, här är jag och
barnen som Gud har gett mig. 14 Då nu barnen är av kött och blod måste han
på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre,
djävulen, maktlös 15 och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit
slavar hela sitt liv. 16 Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams
ättlingar tar han sig an, 17 och därför måste han i allt bli lik sina bröder
för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona
folkets synder. 18 Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem
som prövas.
Så lammet tilläts att bli dödat för genom hans död så skulle många bli
givna genom deras tro.
Varför var då detta Guds Lamm tvunget att ge upp själv sin preexistenta
andliga natur och bli till en människa som inte sökte jämlikhet med Gud som
någontig att gripa efter då han ödmjukat sig själv till död, till och med på
ett kors? (jfr. Fil. 2:5-8 RSV).
Vad önskar då Gud skall offras – till och med Hans egen son? Nej! Han
önskar inte offer.
Hosea 6:4-7 4 Vad skall jag göra med dig, Efraim? Vad skall jag göra med dig, Juda?
Er kärlek är som morgondimman, dagg som snabbt försvinner. 5 Därför har jag
huggit ner dem genom profeterna, dödat dem med mina ord. Min dom bryter fram
som ljuset. 6 Ty jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än
brännoffer. 7 De bröt förbundet i Adam, där var de trolösa mot mig.
Vi såg även detta koncept i Första Samuelsboken 15:22, Ecclesiastes 5:1
och Mika 6:8.
Samuelsboken säger att det är lydnad som Gud vill ha snarare än offer.
Denna lydnad är nödvändig för evigt liv. Olydnad är övergrepp av övergrepp av
lagen och övergrepp av lagen är synd och lönen för synd är döden.
Så soning är nödvändig för evigt liv. För att bli sonade så måste vi bli
lydiga inför Gud och Hans lag som utgår från Hans natur (jfr. uppsatsen Guds Styre [174]; Kärlek och Lagens Struktur [200]).
Denna lydnad utsträcktes till Jesus Kristus. För att skapelsen skulle
sonas var Kristus tvungen att vara villig att lägga ned sitt liv och bli kött
med oss och vara frestad så som vi var. Gud ville inte ha offer; Han ville ha lydnad från
alla Hans söner. För att passa till att leda oss, var Kristus tvungen att visa att han var
lydig in i döden. Satan hade ingen sådan lydnad.
Det är funktionen i Messias död. Han tillfredsställde inte någon sjuk
uppfattning hos Gud. Inte heller är Messias död någon hednisk uppfattning som
förts fram i förvridning av Skriften som vissa bisarra grupper har hävdat
nyligen.
Messias död genom sitt eget frivilliga offer var grundläggande för
försoning hos Guds skapelse, både de himmelska och jordiska skapelserna. Det
enda sättet detta kunde ske var för en av Värden att lägga ned sin ställning
och sitt aeoniska liv och bli till en dödlig man (se uppsatserna Om Odödlighet [165] och Skapelsens Syfte och Kristi Offer [160]).
Kristus var tvungen att sätta denna tid på plats och sedan vara förberedd
att dö för den. Endast på det sättet skulle han passa att leda den.
Denna samma prövning krävs av de utvalda och det är därför som vi har
blivit prövade och dödade utanför lägret så som han själv var satt att dö
utanför lägret. För vi ser mot Guds stad och det fungerande Jesu Kristi styre
vid hans återkomst till denna jorden som en erövrande konung
Hebreerbrevet 13:5-16 5 Lev inte för pengar; nöj er med vad ni har. Gud själv
har sagt: Jag skall aldrig svika dig,
aldrig överge dig, 6 och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa
göra mig? 7 Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad
deras liv förde fram till och ta efter deras tro. 8 Jesus Kristus är densamme i
går, i dag och i evighet. 9 Låt er inte ryckas med av alla slags främmande
läror. Vår inre styrka beror av Guds nåd och inte av en viss sorts mat. Att
lägga vikt vid matregler har aldrig gagnat någon. 10 Vi har ett offeraltare
från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta. 11 Ty när
översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns
kropparna utanför lägret. 12 Därför led också Jesus utanför stadsporten för att
med sitt blod rena folket. 13 Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och
dela hans smälek. 14 Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi
söker den stad som skall komma. 15 Så vill vi genom honom ständigt frambära
lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.
16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
När Paulus skrev så var Templet i full funktion. Ämnet för diskussionen
är frågan om offret och dess roll för de utvalda, och kanske för de dödade
djuren.
Kom ihåg att vi är Guds Tempel och de som tjänar tabernaklet med dess
offer har ingen rätt att äta från våra altar. Han led utanför lägret så att
hans blod må helga folket, inte för att tillfredsställa någon offerlust från
Fadern.
Hela
offersystemet sattes på plats för att visa mot de utvalda och Messias som
ledare för Guds styre. Antalen och tillfällena över hela året hade en speciell
innebörd. Gud är inte någon sadist som vill ha folk dödade. Han vill ha lydnad
för sina Lagar. Resultatet för lydnaden är döden genom att det eviga livet inte
kommer att överföras till de som inte lyder. Det är därför det är två uppståndelser
(jfr. Upp. 20:4-15). De utvalda ges den första
uppståndelsen och evigt liv genom deras lydnad och tron på Kristus.
Tro utan
arbete är död (Jak. 2:20-26) och vi visar genom arbete vår tro (Jak. 2:18) och
vårt arbete är lydnad för den levande Gud som Messias visade för att bli den
första skörden och de förstfödda från de döda (Kol. 1:18) att bli en Guds son i
kraft av den Helige Ande genom sin uppståndelse från de döda (Rom. 1:4).
Vi kan nu se att korsfästelsen och Lammets död var kulmen av hela
historien fram till det tillfället och alla profetior. På den dagen vilade hela
världen och dess öde på skuldrorna av det syndfria offret. Han lade ned sitt
eget liv för oss för det är skrivet Ni skall älska era nästa som er själva och
detta är det andra stora budet (jfr. Matt. 19:19). Detta prövades till sutet
för större kärlek har ingen människa än att lägga ned sitt liv för sin vän
(Joh. 15:13). För Gud är kärlek (1 Joh. 4:8).
Johannes 19:25-42 visar följden av hans sista handlingar som människa.
Hans omsorg var för hans moder. Hon sattes i Kyrkans vård. Hans andra bröder
var uppenbarligen inte närvarande vid korset; endast hans moder och moster stod
vid aposteln Johannes i vilkens vård han gav henne. Det skall noteras att
Johannes verkar ha överlevt Kristus bröder. Därför överlämnade Kristus sin
moder i Johannes vård som skulle överleva bröderna och så vårda henne till
gammal ålder.
Johannes evangelium 19:25-27 25 Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster,
Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. 26 När Jesus såg sin mor
och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna,
där är din son.” 27 Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den
stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.
Alla ting var fullbordade förutom ett fåtal profetior. En av dessa profetior
krävde att han skulle stickas.
Sakarja 12:8-14 8 Den dagen skall Herren skydda Jerusalems invånare. Den
svagaste bland dem skall den dagen vara som David, och Davids ätt skall vara
som en gud, som en Herrens ängel framför dem. 9 Den dagen ämnar jag förinta
alla de folk som drar upp mot Jerusalem. 10 Men i Davids ätt och i Jerusalems
invånare skall jag ingjuta en anda av godhet och vilja till bön, och de skall
se upp till mig. Den som de har genomborrat skall de sörja som man sörjer sin
ende son, de skall gråta bittert över honom
som man gråter över sin förstfödde. 11 Den dagen skall sorgehögtiden i
Jerusalem vara lika stor som den som hölls på Megiddoslätten över Hadad-Rimmon.
12 Och landet skall hålla dödsklagan släkt för släkt: Davids släkt för sig och
dess kvinnor för sig, Natans släkt för sig och dess kvinnor för sig, 13 Levis
släkt för sig och dess kvinnor för sig, Shimis släkt för sig och dess kvinnor
för sig, 14 alla de andra släkterna var för sig och deras kvinnor för sig.
I denna profetia ser vi Yahovahs Ängel vid Davids hushålls ledning bli
till en elohim så som även Davids hushåll under honom. Då skall de se upp på honom
som de har stuckit och de skall sörja för honom. De stack den elohim som var
sänd till dem och de skall sörja för honom så som man sörjer för en ensam son.
Det skulle inte bli en till sänd till världen. Han var av Davids ättelinje
genom Nathan (Mariams ättelinje i Luk. 3) och Levi genom Shimei (vilken var en
annan ättelinje som framgår som för Mariam och Elisabeth moder till Johannes
Döparen genom deras gemensamma anfäder).
Johannes evangelium 19:28-37 28 Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för
att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” 29 Där stod ett
kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det
sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. 30 När Jesus hade fått
det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och
överlämnade sin ande. 31 Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte
fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna
Pilatus att de korsfästas
benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. 32 Soldaterna kom därför
och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den
ene och sedan på den andre. 33 Men när de kom till Jesus och såg att han redan
var död krossade de inte hans ben, 34utan en av soldaterna stack upp sidan på
honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. 35Den som såg det har
vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han
vet att han talar sanning. 36Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas:
Inget ben skall krossas på honom. 37
Och på ett annat ställe heter det: De
skall se på honom som de har genomborrat.
Alltså stacks han och han gav upp den Helige Ande.
Det var vid den nionde timman eller klockan 3 på eftermiddagen då lammen
slaktades. Mörker täckte jorden vid denna tid från middagen eller den sjätte
timman till den nionde timman (Matt. 27:45; Mark. 15:43).
Matteus evangelium 27:39-54 39 De som gick förbi smädade honom och skakade på
huvudet 40 och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre
dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.”
41Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och
sade: 42 ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels
kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. 43 Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud
rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds
son.” 44 På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa
tillsammans med honom. 45 Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden,
och det varade till nionde timmen. 46 Vid nionde timmen ropade Jesus med hög
röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?”
(vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). 47 Några som
stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” 48 En av dem sprang genast
bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att
ge honom att dricka. 49 Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och
hjälper honom.” 50 Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.
51 Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden
skakade och klipporna rämnade, 52 och gravarna öppnade sig. Många kroppar av
avlidna heliga uppväcktes, 53 och efter hans uppståndelse lämnade de sina
gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. 54 När officeren
och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra
som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds
son.”
Denna text ger tidsförloppen som var inblandade i handlingarna i Johannes
och gör vissa andra kommentarer. Vi ser från texten att, då den Helige Ande
gavs upp och Kristus dog, slets tempelskynket itu. Här ser vi det sanna syftet
med korsfästelsen uppvisad materiellt. Fram till den tidpunkten så hade endast
översteprästen kunnat träda in i det Heliga av Heliga och då endast en gång om
året och bara med blod som visade fram mot Kristus som Messias och hans död vid
just detta tillfälle. Då Messias dog så öppnade han vägen in i det Heliga av
Heliga för oss andra så att vi kunde gå modigt inför nådens tron och
intervenera för andra så som Kristus hade intervenerat för oss. Vi gör detta
tills vi själva är upphällda som ett dryckesoffer till Herren. Uppståndelsen
som inträffade som involverade alla dessa helgon var av samma ordning som
Lazarus, vilken var en uppståndelse till det fysiska livet. De uppsteg inte som
vissa adventister hävdar, till himlen.
Efter detta så togs han ned från Korset och begravdes då de Heliga
Dagarna skulle börja.
Johannes evangelium 19:38-42 38 Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus
fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu
kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. 39 Nikodemos kom
också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med
sig en blandning av myrra
och aloe, omkring trettio kilo. 40 De tog Jesu kropp och lindade den med
linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en
gravläggning. 41Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård
och I trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. 42Där lade de
Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.
Han var lammet och han placerades i graven där han skulle vara kvar i tre
dagar och tre nätter från början av den 15 Nisan klockan 6 på kvällen onsdagen
det året 30 e. Kr. och han var kvar där till lördagens kväll klockan 18.00 vid
slutet av den 17 Nisan i förberedelse för uppstigning till himlen klockan 9 på
morgonen söndag morgon som Ulloffret.
q