Guds Kristna Kyrkor

[102]

 

 

 

Jag Törstar [102]

 

(Edition 1.0 20000416-20000418) Audio

 

De sista ord som uttalades av Kristus vid hans död har en profetisk betydelse och relaterar till hela strukturen hos Lagen för Offret och inlösandet av synd och försoning för Gud som förutsades i Psaltaren och andra vittnesmål.

 

 

 

 

Christian Churches of God

PO Box 369,  WODEN  ACT 2606,  AUSTRALIA

 

E-mail: secretary@ccg.org

 

 

 

(Copyright ã 2000  Wade Cox)

(Tr. A. Binder 2004)

 

Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.

 

 

Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org
och http://www.ccg.org

 

 


Jag Törstar [102]

 


Aposteln Johannes upptecknar de sista orden som uttalades av Messias före hans död på pålen (eller stauros) vid hans korsfästelse.

 

Han var ett ögonvittne. Det fanns sju uttalanden från korset. Matteus evangelium 27:46 och Markus evangelium 15:34 upptecknar ett uttalande.

 

Matteus evangelium 27:46 Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).

 

Lukas evangelium upptecknar tre uttalanden i Lukas evangelium 23: 34, 43, 46.

 

Lukas evangelium  23:34 Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem.

 

Lukas evangelium Luke 23:43 korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster.

 

Lukas evangelium 23:46 Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min

ande.” När han sagt detta slutade han att andas.

 

Johannes evangelium upptecknar även tre i 19:26, 27, 28 and 30.

 

Johannes evangelium 19:26-30 26När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” 27Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. 28Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” 29Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. 30 När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

 

Det är tydligt från Lukas evangelium 23:44 att löftet till lagbrytaren var före mörkret.

 

Orden i Psaltaren 22:1 yttrades vid början eller under de timmarnars väg till mörkret (jfr. Bullinger, Companion Bible, not till Johannes

19:30).

 

Bullinger anser det som troligt att Kristus skulle ha reciterat hela Psaltaren 22 som ett vittnesbörd inför översteprästen som var närvarande (Mark. 15:31 och Luk. 23:35). I och med sin död blev han ett vittne gentemot dessa präster och det korrupta system de hade tillåtet stiga fram. Efter detta tillfälle och framåt hamnade de under Jonahs tecken och sattes under begränsning av ånger eller förstörelse. Vid 1 Abib eller Nisan år 70 e. Kr., precis fyrtio år senare, vid begynnelsen av den första månaden och det nya året, omringades  Jerusalem av den romerska armén. Tempelordninge och dess prästerskap gavs fyrtio år för att ångra sig, på en år för en dag bas given åt Nineve, och de ångrade sig inte och blev förstörda (se uppsatsen Jonahs Tecken och Historien om Templets Återuppbyggnad [013]).

 

Psaltaren 22 är Den Lidandes Psalm som omtalar den Lidande samt även den ära som skall följa.

Psaltaren 22:1-31 1 För körledaren. En psalm av David. 2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. 3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro. 4 Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång. 5 På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom dem till hjälp. 6 De ropade till dig och blev räddade, de litade på dig, och du svek dem aldrig. 7 Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar. 8 Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: 9 ”Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom – han är ju älskad av Herren.” 10 Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. 11 Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud. 12 Dröj inte långt borta, jag är i nöd,moch ingen finns som hjälper mig. 13 Tjurar skockar sig runt mig, jag är kringränd av bestar från Bashan. 14 De spärrar upp sina gap som rovlystna, rytande lejon. 15 Jag rinner bort likt vatten som slås ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst. 16 Min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen. Du lägger mig i gravens mull. 17 Hundar samlas runt mig, jag omringas av en hord av våldsmän. Händer och fötter är skrumpnade, 18 jag kan räkna varje ben i min kropp. De står där och stirrar på mig, 19 de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder. 20 Men du, Herre, dröj inte långt borta, du min styrka, skynda till min hjälp! 21 Rädda mig undan svärdet, mitt liv ur hundarnas våld! 22 Rädda mig ur lejonets gap, mitt arma liv undan vildoxens horn! 23 Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa dig. 24 Ni som fruktar Herren, prisa honom, ära honom, Jakobs ätt, bäva för honom, Israels ätt! 25 Ty han föraktade inte den svage och vände inte ryggen åt hans nöd, han dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjälp. 26 Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren får jag frambära de offer jag lovat. 27 De betryckta får äta och bli mätta, de som sökt sig till Herren får prisa honom. – Må ni alltid vara fyllda av livsmod. 28 Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför honom. 29 Ty kungamakten är Herrens, han härskar över folken. 30 De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom. Men jag lever för honom, 31 och mina barn skall tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, 32 förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,

ty han grep in.

 

I texten vid Johannes evangelium 19:23-24 ser vi en annan och slutgiltig bli uppfylld. Soldaterna delade på på hans klädnader och drog lott om hans dräkt eller kappa som det hade profeterats (Ps. 22:18). Detta är den slutgiltiga delen av profetian och ägde troligen rum efter hans reciterande av Psaltaren 22. Men Gud gömde inte sitt ansikte för honom, inte heller försakade Han honom så som Psaltaren konstaterar (Ps. 22:24).

 

Efter att ha räckt sin moder till omsorgen hos den närvarande lärjungen som omedelbart toc henne i sin vård, fortsatte Kristus till att slutföra Skriften och profetian genom att yttra orden Jag Törstar. De fyllde då en svamp med vinäger vilken de satte på en Hyssop och satte till hans mun. Då Jesus tog emot vinägern så sade han Det är fullbordat (teleõ). Detta har betydelsen hos innebörden att alla ting som nödvändigtvis måste ske var fullbordade, eftersom Skriften kan inte brytas (Joh. 10:34-35). Han böjde då sitt huvud vilket visar att det hade varit upprätt fram till denna tidpunkt och gav upp eller befriade (paradidõmi) sin ande eller pneuma.

Matteus säger sände fram sin ande (Mat. 27:50).

 

Den enda Skrift som fortfarande var tvungen att uppfyllas kunde inte äga rum förrän han var redo och hade frambringat sin ande. Detta var den 14 Nisan år 30 e. Kr. Den inföll på en onsdag. Under inget år då Kristus kunde ha dödats i enlighet med Bibelns uppteckningar, så inföll den 14 Abib eller Nisan på en fredag (se uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen och Uppståndelsen [159]). En fredagskorsfästelse är en del av det hedniska påsksystemet och dyrkan av Baal_Istar eller Easter, modergudinnesystemet dyrkat under prästerna för Attis i väst eller för Adonis i öst (se uppsatsen Ursprungen för jul och Påsk (Nr. 235)). Det har även relationer till systemet med den Gyllene Kalven (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]). Systemen har även relation till filistéerna och dyrkan av Derketo och Dagon, varifrån symbolerna om fisken och duvan kommer in i dyrkan (se uppsatsen David och Goliath [126] och Piñata [276]).

 

Torsdagen var år 30 e. Kr. eh Hög Dag som varande den första Heliga Dagen av det Osyrade Brödets Högtid. Den natten som Herrens Påsk skulle ätas (se uppsatsen Herrens Påsk [098]).

 

Dagen får inte besudlas och människor får inte förorenas av att röra de döda kropparna under Lagen. Alltså var de tvungna att försäkra sig om att de var döda inom den tillåtna tiden. Benen av de första två korsfästa med honom bröts men när de kom till Kristus såg de att han redan var död och de bröt inte hans ben utan en soldat stack honom i sidan och blod och vatten trängde ut.

 

Detta skedde för att uppfylla Skriften angående hans död. För det första att inget ben skulle brytas i honom (jfr. Ps. 34:20). Den andra Skriften sade De skall se på honom som de stuckit, vilket kommer från Sakarja 12:10. Detta har implikationer för Messias släktskap (se uppsatsen Messias Genealogi (Nr. 119)). Profetian har även implikationer angående vem Messias var samt även ödet för de utvalda i att bli till elohim (Sak. 12:8; se uppsatsen De Utvalda som Elohim [001]).

 

Han togs sedan bort av Josef av Arimatea, som hade blivit till en hemlig lärjunge till Messias. Josef bad Pilatus om hans kropp och gavs densamma. Tillsammans med lärjungen Nikodemus som hade femtio kilo av balsameringsörter, tog de honom att bli begraven i Josefs egen grav vilken var ny. Detta faktum var även viktigt angående hans renhet som offer. För att förstå texterna och offren kan nu se till Psaltaren och dess profetia. Psaltaren 22 relaterade till Kristus som Syndaoffret.

 

I Psaltaren 40 ser vi Kristus som det Hela Brännoffret.

Psalm 40:1-18 1 För körledaren. Av David, en psalm. 2 Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. 3 Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. 4 Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren. 5 Lycklig den som litar fast på Herren och inte vänder sig till de trotsiga och dem som avfaller till lögnens makter. 6 Stora är de ting du har gjort, dina under, Herre, min Gud, och dina planer med oss. Ingen kan mäta sig med dig. Jag vill tala och berätta om dem, men de är fler än jag kan räkna. 7 Slaktoffer och matoffer önskar du inte, du har lärt mig att lyssna. Brännoffer och syndoffer begär du inte, 8 därför säger jag: Jag är här. I bokrullen står vad jag skall göra. 9 Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta. 10 Jag bär bud om din trofasta hjälp till den stora tempelskaran. Jag håller inte tillbaka mina ord, det vet du, Herre. 11 Jag tiger inte om din hjälp, att du är trofast och räddar förkunnar jag. Jag döljer inte din godhet och trohet för den stora tempelskaran. 12 Du, Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig, din godhet och din trohet skall alltid bevara mig. 13 Jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. 14 Jag ber dig, Herre, befria mig! Herre, skynda till min hjälp! 15 Skam och smälek må drabba alla som vill beröva mig livet. Låt dem vika tillbaka med vanära, de som vill mig ont. 16 Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. 17 Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” 18 Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte!

 

I Psaltaren 69 ser vi Kristus som förrådelseoffret (Detta är även Bullingers åsikt jfr. not till Ps. 69:1).

Psaltaren 69:1-36 1 För körledaren. Av David. 2 Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. 3 Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig. 4 Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud. 5 Flera än håren på mitt huvud är de som hatar mig utan grund. Många är de som vill förgöra mig, som är mina fiender utan skäl. Jag tvingas lämna tillbaka det som jag aldrig stulit. 6 Du känner min dårskap, Gud, min skuld är inte dold för dig. 7 Låt mig inte dra skam över dem som hoppas på dig, Herre Gud Sebaot. Låt mig inte dra vanära över dem som söker sig till dig, du Israels Gud.8 Det är ju för din skull man hånar mig och mitt ansikte rodnar av skam. 9 Jag har blivit en utstött bland mina bröder, en främling för min moders barn. 10 Lidelsen för ditt hus har förtärt mig, jag smädas av dem som smädar dig.

 

Psaltaren 69:10 refererar till Johannes evangelium 15:25.

Johannes evangelium 15:25 25Men ordet som står skrivet i deras lag skulle uppfyllas: De har hatat mig utan grund.

 

Psaltaren 69:11 fortsätter:

11 Jag grät och fastade, då blev jag hånad. 12 Jag klädde mig i säckväv, då blev jag en visa för dem.13 De sladdrar om mig i stadsporten, drinkare sjunger om mig. 14 Jag kommer till dig med min bön, må stunden vara den rätta. Svara mig, Gud, i din stora godhet, ge mig din trofasta hjälp. 15 Rädda mig från att sjunka i dyn, låt mig bli räddad från dem som hatar mig och från det djupa vattnet. 16 Låt inte strömmen dra ner mig och djupet uppsluka mig, låt inte graven sluta sitt gap om mig. 17 Svara mig, Herre, i din trofasta godhet, vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. 18 Dölj inte ditt ansikte för din tjänare, jag är i nöd, skynda dig att svara. 19 Kom till mig och gör mig fri, befria mig från mina fiender. 20 Du vet hur jag blir smädad, hur jag lider hån och skam, du ser ju alla mina ovänner. 21 Deras hån har krossat mig, mitt hjärta finner ingen bot. Jag hoppades på medkänsla, men förgäves, på någon som ville trösta mig, men ingen fanns. 22 De förgiftade min mat, i min törst fick jag ättika att dricka. 23 Må deras bord bli en fälla för dem och deras offermåltid en snara. 24 Må det mörkna för deras ögon så att de inte kan se. Låt deras lemmar mista sin stadga. 25 Ös ut din vrede över dem, låt din glödande harm hinna upp dem. 26 Må deras läger bli öde och ingen mer bo i deras tält. 27 De förföljer ju den du har slagit, ökar plågan för den du har sargat. 28 Lägg fram brott efter brott, låt dem aldrig bli friade. 29 Må de strykas ur de levandes bok och inte stå skrivna bland de rättfärdiga. 30 Men jag är betryckt och plågad, rädda mig, Gud, och för mig i säkerhet. 31 Jag vill prisa Guds namn med sång och tacka och lova honom. 32 Det behagar Herren mer än tjurar, offerdjur med horn och klövar. 33 De betryckta skall se det och glädjas, ni som söker er till Gud skall få nytt mod, 34 ty Herren lyssnar till de fattiga och föraktar inte de fångna. 35 Himlen och jorden skall prisa honom, haven och allt som rör sig i dem. 36 Gud skall rädda Sion och bygga upp Juda städer.Där skall de bo, de skall äga landet. 37 Det skall gå i arv till hans tjänares barn, de som älskar hans namn skall bo där.

 

Psaltaren 69:15-21 anses av Bullinger relatera till Getsemane i Matteus evangelium 26:36-45. Det täcker händelserna för rättegången och korsfästelsen där fienderna till Kristus är inför honom.

 

Matteus 26:36-45 36 Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” 37 Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, 38 och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” 39 Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” 40 Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? 41Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” 42 Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägaren inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” 43 När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. 44 Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. 45 Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas

händer.

 

Psaltaren 69:21 refererar till korsfästelsen (Matt. 27:34-48; Joh. 19:29). Det är profetian som han måste fullborda före sin död som Messias genom att dricka vinäger. Den handlingen och att ha blivit erbjuden galla tidigare bringar fördömelsen över Judah. De är övergivna som nation till den andra uppståndelsen. De inträder rangen som utvalda endast som individer. De hade inte behövt göra detta.

 

Psaltaren 69:25 refererar till Judas i Apostlagärningarna 1:20 som det citeras där. Det är här tillfället är i termer av de tolv apostlarna. Det finns en apostel i med ansvar för och representerande var och en av stammarna som finns inblandade. Judas symboliserade förrådandet av Judah, av Messias som Förbundets Budbärare som befriade dem från slaveriet i Andra Mosebok. Han var av Judah stam och Betlehem Efratas klan. Det är mer än bara en referens till Judas när det sätts samman här. Psaltaren 69:22-28 anser Bullinger refererar till Romarbrevet 11:9,10. Detta citat följer från det i Romarbrevet 11:8 refererande tillbaka till Jesaja 29:10. Det råder ingen tvekan om att dessa profetior relaterar till bristen hos Juda som en nation att ta emot den Helige Ande vid den tiden och deras traditioner blev en komplett snara för dem.

 

Varje lag som skulle ha funnits för deras välfärd hade blivit en fälla för dem. Efter att Templet förstördes så förstörde Judah och Levi kalendern genom uppskjutningar och gjorde matlagarna till en bisarr fars till dags dato. De varken ser eller hör eller förstår och på så sätt vänder om för att bli frälsta. De hade ingen arvedel och deras boplatser var öde i tusen år. Men Gud skall rädda Sion och skall bygga Judahs städer. I de sista dagarna skall de upprättas och den Helige Ande skall falla över dem genom Messias som de dödade och som skall återvända till de som träget väntat honom. Dessa är de som höll Guds bud och vittnesbörden och tron på Jesus Kristus eller Joshua Messias (Upp. 12:17: 14:12).

 

Där annat icke anges är bibelöversättningar från år 2000 svenska översättning

q