Guds Kristna Kyrkor
[088]
De Ursprungliga Doktrinerna för den Kristna Tron [088]
(Edition 1.0 20020810-20020810)
Synen hos kyrkan i Rom under mitten av det andra århundradet var att Kristus var den Store Ängeln i det Gamla Testamentet som gav lagen till Moses. Denna syn finns med i Justinus Martyrens första Apologi till kejsaren av Rom å kyrkans vägnar runt år 150 – 155 e. Kr. Gudomligheten gick från denna unitariska syn genom kyrkan under det andra århundradet till den modalistiska strukturen hos de hedniska under det tredje århundradet och sedan den binitara synen av kyrkomötet i Nicea år 325 e. Kr. och återkomsten till det unitariska år 327 e. Kr. till den trinitära uppkomsten år 381 e. Kr. Den moderna katolska hållningen skulle ha blivit förkastad som kätteri under de första och andra århundradena i Rom självt, inte desto mindre i de mer konservativa områdena under apostlarnas skolor.
Christian Churches of God
PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA
E-mail: secretary@ccg.org
(Copyright © 2002 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2005)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript
finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
De Ursprungliga Doktrinerna för den Kristna Tron [088]
Synen hos kyrkan i Rom under mitten av det andra århundradet var att Kristus var den Store Ängeln i det Gamla Testamentet som gav lagen till Moses. Denna syn finns med i Justinus Martyrens första Apologi till kejsaren av Rom å kyrkans vägnar runt år 150 – 155 e. Kr. Gudomligheten gick från denna unitariska syn genom kyrkan under det andra århundradet till den modalistiska strukturen hos de hedniska under det tredje århundradet och sedan den binitara synen av kyrkomötet i Nicea år 325 e. Kr. och återkomsten till det unitariska år 327 e. Kr. till den trinitära uppkomsten år 381 e. Kr. Den moderna katolska hållningen skulle ha blivit förkastad som kätteri under de första och andra århundradena i Rom självt, inte desto mindre i de mer konservativa områdena under apostlarnas skolor.
De överlevande dekreten för huvudfåran inom kristendomen är resultatet av handlingar under det fjärde århundradet. De är alla försök att försätta teologin från kyrkomötet i Konsantinopel på en tidigare grund.
Det Nicenska dekretet är i verkligheten en rekonstruktion av Kanon från Konstantinopel år 381 e. Kr. Kanon från kyrkomötet i Nicea ”förlorades” och dekretet rekonstruerades för att få det att framstå som att dekretet var av ett tidigare datum.
Det så kallade Apostoliska dekretet är en liknande uppfinning.
Legenden at det var skrivet av apostlarna på Pingstdagen är en populär myt från medeltiden, som påstås gå tillbaka till det sjätte århundradet (jfr. Pseudo Augustine i Migne P. L. XXXIX, 2189 och Pirminius ibid LXXXIX, 1034; Catholic Encyclopedia, vol. 1, sid. 629).
Detta påstås vara föreskuggat i en predikan given av Ambrosius (Migne P. L. XVII, 671; Kattensbusch I, 81). Den predikan noterar att dekretet ställdes samman av tolv olika arbetare. Så de tolv arbetarna blev de tolv apostlarna.
Rufinus (c:a år 400 e. Kr.) (Migne P. L., XXI, 337) ger en detaljerad beskrivning av kompositionen av dekretet. En beskrivning som han uppgav sig ha fått från tidigare tid. Han tillskriver inte varje artikel till en apostel, för att på så sätt slå fast att det var arbetet av dem alla som skedde vid Pingst. Han använder termen symbol här för att identifiera denna trons regel.
Det tidigaste kända tillfället för användandet av denna term var cirka år 390 e. Kr. i ett brev adresserat till Påve Siricius av Kyrkomötet i Milano (Migne, P. L. XVI, 1213) (jfr CE, ibid).
Termen var Symbolum Apostolorum (Apostlarnas dekret).
Det finns ingen uppteckning över huvud taget om en förekomst av ett sådant dekret eller symbol före Kyrkomötet i Milano.
Slutsatsen är tydlig. Efter Konstantinopel stod de inför uppgiften att definiera det nya trinitära systemet och sökte någon symbol eller dokument som de kunde rekonstruera, och som föregick i tid rekonstruktionerna av Kyrkomötet i Konstantinopel tillbaka till Nicea år 325 e. Kr. De uppfann då det så kallade Apostoliska Dekretet för att ge den nya teologin för treenighetssystemet en grund för acceptans.
Termen "Symbolum" går inte tillbaka till före Cyprianus och Firmilianus skrifter under det tredje århundradet. Firmilianus talar om ett dekret som "symbol för Treenigheten" och inkluderar det som en integrerad del av dopritualen (Migne, P. L. III, 1165, 1143). Kattensbusch försöker spåra användandet av dessa ord tillbaka till Tertullian (jfr. II, sid. 80, not och jfr. CE ibid. sid. 630).
Konceptet om dekret anses ha setts i termer som "regula fidei", "doctrina", "traditio". Dessa termer reglering av tron, doktrin, och tradition, isolerade på inget sätt förekomsten av det så kallade Apostoliska dekretet och det finns inget bevis för ett sådant arbete. Faktum är att de skrivna uttalandena för tron som finns är sådana att de skulle ha ansett det fjärde århundradets dekret som kätterska av de skrifter som vi har och som har överlevt till idag.
Den främste teologen under 1800-talet Harnack säger att det Apostoliska dekretet endast representerar dopbekännelsen för kyrkan i södra Gaul, som daterades till, som tidigast, från den andra halvan av det femte århundradet (Das apostolishe Glaubensbekenntniss, 1892, sid. 3; jfr. CE ibid). Den romersk katolske Herbert Thurston, håller med om detta uttalande men säger att det inte var i Gaul, utan i Rom som dekretet fick sin slutliga form (ibid; jfr. Burn, The Journal of Theological Studies, July 1902).
Båda dessa anser ett annat och äldre form av dekret, kallat R, kom till under det andra århundradet i Rom, och Thurston försöker visa att denna datering går tillbaka till den apostoliska tiden.
Den tidiga R formen var som följer:
1. Jag tror på Gud Fader Allsmäktig;
2. Och på Jesus Kristus Hans enfödde son vår Herre;
3. Som var född av (de) den Helige Ande och av (ex) Jungfru Maria;
4. Korsfäst under Pontius Pilatus och begravd;
5. Den Tredje Dagen uppstod han från de döda;
6. Han uppsteg till himlen;
7. Satts på sin Faders Högra Hand;
8. Var han skall komma att döma de levande och de döda;
9. Och på den Helige Ande;
10. Den Heliga Kyrkan;
11. Syndernas förlåtelse;
12. Och Kroppens återuppståndelse.
Detta är det tidigaste dekret eller trosbekännelse som vi kan få fram och det dateras till det andra århundradet i Rom.
T dokumentet (sid. 5 nedan) erkänns av den romersk katolska kyrkan att ha erhållit sin slutliga form i Rom strax före år 700 e. Kr. (ibid).
Således tillades konceptet med deklarationen om ”Skapare av himmel och jord” vilket även ”nedstiga till helvetet”, ”helgonens församling”, ”Evligt liv”, samt orden ”skapad”, ”led” ”dog” och ”katolska”.
Om det finns ett tidigt dokument så grundas de på koncepten här och uttalandena av Tertullian varifrån vi kan göra vissa rekonstruktoner.
Det råder inget tvivel om att det senare Apostoliska dekretet är ett förfalskat dokument som innehåller begrepp och koncept som skulle ha förkastats av den tidiga kyrkan.
Vi kan rekonstruera det Gamla Romerska Dekretet från Tertullians skrifter från cirka år 200 e. Kr. och Thurston har gjort detta i sitt ursprungliga arbete för Catholic Encyclopaedia från år 1907 Vol. 1 sid. 630.
Hans tre skrifter använda för detta syfte är:
De Virg. Vel. (P. L, II 889).
(1) Tron på en Allsmäktig Gud, skapare av världen.
(2) Och Hans son Jesus Kristus,
(3) Född av Jungfru Maria (Mariam)
(4) Korsfäst under Pontius Pilatus,
(5) På den tredje dagen bringad till liv från de döda,
(6) Upptagen i himlen,
(7) Nu sittande vid Faderns högra hand,
(8) Skall komma att döma de levande och döda:
(12) Genom köttets återuppståndelse (se nedan)
Adv. Prax. ii (P. L., II, 156).
(1) Vi tror på en enda Gud;
(2) Och Guds son Jesus Kristus;
(3) Född av Jungfrun;
(4) Han lidande död och begraven;
(5) Bringade tillbaka till livet;
(6) Tagen igen till himlen;
(7) Sitter på Faderns högra hand;
(8) Skall komma att döma de levande och döda;
(9) Som har sänt från Fadern den Helige [Ande];
Praeser., De. xiii and xxxvi (P.L. II, 26,49).
(1) Jag tror på en Gud skapare av världen;
(2) Ordet kallat Hans son Jesus Kristus;
(3) Genom Anden och Guds kraft gjorde Fadern [honom, övers. anm.] i köttet i Marias [Mariams] livmoder och född av henne.
(4) Fastsatt på ett kors;
(5) Uppstigen den tredje dagen:
(6) Fångades upp i himlen;
(7) Satt vid den högra handen av Fadern;
(8) Skall komma i ära för att ta de goda
till evigt liv och fördöma de onda till evig eld;
(9) Sänt den hjälpande kraften av Hans Helige Ande;
(10) Att styra de troende (I detta stycke så föregår (9) och (10) nummer (8) som noterats av Thurston ibid).
(12) Uppståndelse i köttet.
Vi kan se av dessa två texter att R dokumentet senare blev ersatt av den existerande formen som kallas för T. Thurston förnekar att det antika R dokumentet verkligen ansågs vara det ursprungliga dekretet från apostlarna, annars skulle formen inte ha förändrats.
Det är viktigt att de är distinkt skilda. R dokumentet och Tertuilian, som fanns fram till slutet av det andra århundradet är absolut unitariska. Dessa tidiga dokument hävdar Jesus Kristus preexistens innan inkarnationen. Denna fråga undersöks i Cox, Jesus Kristus Preexistens [243]) (CCG, 1998).
Det ligger en total emfas på återuppståndelse för köttet till dom och evigt liv.
Jesus Kristi återuppståndelse på den tredje dagen var genom Fadern. Han befruktades av Guds kraft, vilket är den Helige Ande. Således är Anden en kraft och inte en person.
R dokumentet har punkt (11) den om syndernas förlåtelse, som Tertullian utesluter i sin skrift, utan tvekan på grund av sin åsikt som senare i hans karriär förde honom till de montanistiska diktrinerna.
Tertullian har refererat till det faktum att judarna höll Sabbaterna, Nymånadsdagarna och högtiderna och att de var älskade av ud fram till judarna förvred dem. Han missuppfattar argumentet, trots att han erkänner att de hölls och att hedningarna var mer trogna i sina högtider an de kristna i sina (Tertullian, On Idolatry, kap. XIV, ANF, vol. III, sid. 70).
Uppståndelsen av de döda till köttet och således existensen av Himmel och Helvete förnekades. Vi kan bekräfta dessa aspekter genom referens till den tidiga kyrkans texter nedan. Vi känner genom fakta till att den tidiga kyrkan var aldrig så engagerad som i insisterandet av Guds enhet, vem Fadern var och förnekelsen av förekomsten av Himmel och Helvete.
Vi vet att ordet Treenighet inte existerar i relation till kristendom under den första två århndradena. Det närmaste vi kommer till det är i skrifterna av Theofilius av Antioka som använder termen trias, vilket felaktigt tolkas som Treenighet på engelska i översättningen av hans arbeten. Denna fråga har undersökts i Cox arbete, Tidig Teologi för Gudomligheten [127] (CCG, 1995, 1999)
Justinus Martyren är en värdefull referens för doktrinerna och synen hos kyrkan vid inledningen av Quartodeciman Dispyten, vid tiden för uppstigandet av Anicetus till ämbetet som biskop av Rom och introduktionen av det hedniska påsksystemet som ersättning för Herrens Påsk (se Cox, Ursprunget för Julen och Påsken [235] (CCG, 1998), och De Quartodecimanska Dispyterna [277] (CCG 1998).
Justinus identifierar väldigt tydligt Kristus som den Närvarons Ängel som gav Lagen till Moses vid Sinai (First Apology, kap. LXIII, ANF, Vol. 1, sid. 184). Han identifierar Kristus som Israels underordnade Gud utnämnd av Fadern och nämnd i Psaltaren 45:6-7 (Second Apology, LXXXVI, ibid, sid. 242).
Han säger även i sin Andra Apologi adresserad till den Romerska Senaten:
För om ni fallit tillsammans med någon som är kallade kristna, men som inte erkänner denna [sanning om uppståndelsen], som hädar Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud; som säger att det inte finns någon uppståndelse av de döda, och deras själar när de dör tas till himlen; föreställer sig inte att de är kristna …(ibid, ANF ibid, sid. 239).
Justinus går i samma text vidare till att slå fast bortom allt tvivel att uppståndelsen skall vara för de döda helgonen med Kristus:
Men jag och andra som är rätt sinnade kristna på alla punkter, är förvissade att det skall komma en uppståndelse av de döda och ett tusen år i Jerusalem, som då skall byggas, smyckas och utvidgas [som] profeterna Hesekel och Jesaja och andra förklarat (ibid).
Det råder inget tvivel om att kristna som var för huvudriktningen vad denna tid ansåg de gnostiska doktrinerna om himmel och helvete som gudlösa och hädiska doktriner (se även Cox, Själen [092] (CCG, 1995); Uppståndelsen av de Döda [143] (CCG)).
De tidiga sanna kristna trodde på en fysisk uppståndelse till evigt liv och ett tusenårsrike eller en Chiliad, om en period av etttusen år, regerade från Jerusalem, och en Dom vid slutet av denna period för alla i köttet. Av Ireaneaus skrifter om utläggningar av bibeltexter, känner vi till att de även trodde att regeln om det himmelska systemet skulle vara som helgon uppstådda till andlig form och utnämnda till elohim, med och som Guds Ängel vid deras ledning (Sak. 12:8). (jfr. uppsatsen Cox, De Utvalda som Elohim [001] (CCG 1994, 1999)).
Det var deras syn att de utvalda skulle anta plikterna så som Elohim gjorde vid sidan om Kristus. Det var synen att. Det var synen att Gud utsträckte sig själv som Elohim för den singulära Eloah och att de utvalda skulle bli likt Gudar som Gud som var med Gud. Det var på detta sätt som Gud utsträckte Honom själv och till den Helige Ande var den kraftsom används för det ändamålet (se uppsatsen Konsubstantiell med Fadern [081] (CCG, 1994, 1999) och Den Helige Ande [117] (CCG, 1994, 2000)
Introduktionen va söndagsdyrkan till Rome skedda under påverkan av Mysterierna och solkulterna (se S. Bacchiocchi, From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press Rom, 1975). Detta misstag följdes av en serie av innovationer så som införande av den hedniska påsken.
När Easter introducerades av Anicetus av politiska orsaker, motstods de av kyrkan utanför Rom, vilken talesman var Johannes lärjunge vid namn Polykarpus. När biskop Victor, cirka 192 fram tvingade dess enhälliga accepterande i hos den romerska kyrkan, var Polycrates efterföljare Polykarpus oförmögen att härstamma flödet av felaktigheterna och den kristna kyrkan delades i vad som var, bortsett från det montanistiska misstaget, kanske den första stora Schismen. Det gjorde på order av Victor som deklarerade alla som inte skulle acceptera Easter i stället för Herrens Påsk som fördömda (se uppsats Cox, De Quartodecimanska Dispyterna [277] op.cit) (CCG 1998)).
Så den första störra scismen skedde år 196 e. Kr. med kontroversen on Herrens Påsk/påsk när den hedniska påsken introducerades till kyrkan genom kraft från Rom (jfr. uppsatsen De Quartodecimanska Dispyterna [277]). Vid år 325 vid Kyrkomötet i Nicea hade det hade det förekommit så mycket hednisk doktrin som introducerats genom dyrkan av Attis och de österlndska systemen som en annan uppdeling förekom i Kyrkomötet i Nicea. Uppfinning efter uppfinning var baserade på mysteriekulter och deras politiska pådrivande på kyrkans ledare. Vid Kyrkomötet i Konstantinopel hade det stora misstaget om Treenigheten under Cappadocianerna och Augustinus tvingat teologin till den intragudomliga introspektionen från vilket det aldrig har återhämtat sig.
Det Nicenska Dekretet, så kallat, var utformat i Konstantinopel år 381 e. Kr. för att kanon verkar ha förlorats (se även uppsatsen Cox (Binitarism och Trinitarism [076] (CCG, 1994, 2000)).
T Dokumentet som refereras till av Thurston (loc. cit.) lyder:
(1) Jag tro på Gud Fader Allsmäktig Skapare av Himmel och Jord;
(2) Och på Jesus Kristus Hans ende son vår Herre;
(3) Som var befruktad av den Helige [Ande], född av Jungfrun Maria [Mariam];
(4) Led under Pontius Pilatus, blev korsfäst, död och begraven;
(5) Han nedsteg till helvetet; på den tredje dagen uppstod han igen från de döda;
(6) Han uppstod till himlen, satt på den högra handen av Gud Fader den Allsmäkta;
(7) Från då skall han komma att döma de levande och de döda.
(8) Jag tror på den Helige [Ande],
(9) Den Heliga Katolska Kyrkan, helgonens församlling:
(10) Syndernas förlåtese,
(11) Kroppen uppståndelse, och
(12) Evigt liv
Thurston noterar att skillnaderna andra är en detaljerad undersökning av de latinska texten är att R dokumentet inte innehåller termerna ”Skapare av himmel och jord,” ”nedstigande till Helvetet,” ”helgonens församling,” Evigt liv,” ej heller orden ”befruktades,” ”lidande,” ”död,” och ”Kaotlsk.” Thurston anser att många av orden om inte alla, var kända för Jeromus i Palestina cirka år 380 e. Kr.(refererande till Morin i Morin in Revue Benedictine, January, 1904, ibid).
Alltså är felet direkt av källan hos Cappadocianern under denn period omedelbart före Konstantinopel år 381 e. Kr. att vi skall acceptera denna syn.
Grundandet av Islam var oundviklig. Vid år 532 e. Kr. var gunden satt för en splittring mellan teologin och monoteismen, detta hade med tiden gradvis blivit så främmande att den största Förintelsen i historien snart skulle drabba med oss. Förrövarna var de trinitära, hadhiterna och de talmudiska lärde, vilka hade ljugit och ändrat religionens historia för deras egna syften och de dödade alla som talade sanningen om den ursprunglia tron, eller försökte följa den tron som en gång levererades till helgonen.
Trinitarianism och Nicea
Den huvudsakliga uppfattningen för modern kristendom är att Gud existerar som tre entiteter eller hypostaser. Dessa tre entiteter är beskrivna som Fadern, Sonen och den Heliga Ande vare sig de beskrivs som personer eller inte. De tre entiteterna sägs utgöra en treenighet.
En annan falks föreställning är att den tidiga Kyrkan var binitar snarare än trinitär. Detta är att säga att Kristus, trots en underordnad ställning var inte desto mindre jämlik i evigheten. Detta är känt i antiken som det Duala Kraftkätteriet. Detta strider med Johannes vittnesbörd (17:3 och 1 John 5:20) som håller fast vid åsikten att det bara finns en Ende Sann Gud och att Jesus Kristus är Hans son. Även Paulus skrifter anser att endast Gud är odödlig frå Första Timothoesbrevet 6:16. Förståelsen för Johannes och Paulus och de andra apostlarna hölls också av lärjungarna till Johannes och desses arvtagare.
Antangandet och åsikten att Gud är inneluten i tre entiteter var och en varande gemensamt evig och jämlik var inte uppfattningen av apostlarna och de tidiga kyrkan. Konceptet om en gudomlighet av tre varelser föregick Kristi tid med många århundaden. Det råder ingen tvekan oom att den treeniga guden återfinns bland de tidigaste civilisationerna och är känt för att ha utsträckt sig österut i Asien. Dessa koncept inträdde i kristendomen huvudsakligen genom Grekland och deras inflytande på romarna.
Den Första Referensen om en Trefaldig Aspekt av Gud inom Kristedomen
Den första förekomsten av en referens till den kristna Gudomligheten som tre entiteter gjordes av Theofilus av Antioka (c:a år 180 e. Kr.) som använde termen trias för vilken den latinska trinitas anses vara en översättning. Termen användes då han talade om trias av Gud, Hans Ord och Hans Visdom (Theophilus to Autolycus. ANF översätter här ordet trias som Treenighet. Nästa tillfälle det används är av Tertullian (De Pud, c. xxi, P. G., II, 1026). Tertullian var den första att direkt påstå den essentiella enhet av dessa tre ’personer’, men hans logik och argument är i grunden subordinationistiska (se Schaff History of the Christian Church, Vol. II, sid. 570). Den närmaste jämförelse med det Nicaenska dekretet skedde inte förrän det föreslogs av de romerska biskopen Dionysius (år 262 e. Kr.) vilket var en grek av börd. Han var oroad för att eliminera processen och reducera dessa tre entiteter till separata Gudar (Schaff, ibid.).
Antagandet att Gud är en entitet som består av två varelser och en persona som en ande eller kraft, som utgår från en eller de båda, är ett senare trinitärt antagande från fjärde, femte eller sjätte århundradet. Detta antagandet gjordes i modifiering av en ursprunglig trias (ovan) och övergavs som inadekvat. Båda de treeniga kosmologierna och Treenigheten, som den uppfattas nu är bibliskt osund. Konceptet om treenigheten kan definieras på två sätt som.
1. ”Tre Personer som är jämlika i besittning av den gudomliga naturen”. Detta anses vara den dominerande synen sedan Kyrkomötena i Nicæa och Konstantinopel.
2. Sonen och Anden härrör ur Fadern som är den enda källa för Gudomligheten. Detta var den förhärskande synen för de AnteNicenska Kyrkofäderna och Kyrkan i allmänhet fram till (c:a. år 325 e. Kr.) (se G. H. Joyce The Catholic Encyc. (C.E.) artikel Trinity, vol. XV, sid. 51).
Doktrinen om Treenigheten vilar på en serie av falska antaganden gjorda i strid till de bibliska bevisen. De två huvudsakliga falska antagandena vilka framgår från citaten häri är at:
Undersökning av Jämlikhet och Gemensam Evig
Många av Kyrkofädernas Patrisiska skrifter förnekade jämlikheten mellan Sonen och Fadern. Likså förnekar deras logik det gemensamma evigvarandet. De relevanta styckena följer.
Vår lärare om dessa ting är Jesus Kristus, som även föddes i detta syfte, och var korsfäst under Pontius Pilatus, prokurator av Judea, vid tiden för Tiberius Caesar; och att resonligen dyrka Honom, efter att ha hört att Han är Son till den sanne Gud Han själv, och hållande Honom på andra plats, och den profetiska Anden på tredje, skall vi visa. För de proklamerar vårt vansinne att bestå i detta att vi ger till en korsfäst man en plats som är andre efter den oföränderlige och evige Gud, Skapare av alla; för de förstår inte det mysterie som finns däri, till vilka, när vi gör det tydligt för er, vi ber att ni hörsammar. (Apol. I, xiii)
Och den första kraften efter Gud Fader och Herre för alla är Ordet [eller logos], som också är Sonen. (Apol. I, xxxii).
Det är därför fel att uppfatta Anden och Guds kraft som någontng annat än Ordet [eller logos], som också är Guds förstfödde. (Apol. I, xxxiii).
Således uppfattar Justinus Logos som en emanation av Gud, vilken är kapabel till individuation till att omfamna Anden i allmänhet och Kristus i synnerhet.
Änglarna ansågs även de vara gjorda efter Guds avbild. Från kapitel 13, 16 och 61, förespråkade inte Justinus dyrkan av Änglar. Justinus idemtifierar klart Kristus som Närvarons Ängel vid Sinai som gav Moses lagen (First Apol. kap. LXIII).
Justinus verkar ha varit en av första att uppteckna introduktionen till söndagsdyrkan (se Bacchiocchi From Sabbath to Sunday, sid. 223 ff) ändå var han fortfarande en subordinationist. Han höll besynnerliga antinomianska åsikter angående Sabbaten och dess tillhörighet till judendomen som ett speciellt straff. Dessa synsätt stöddes inte av de kristna vid den tiden och Bacchiocchi anser att den kristna kyrkan aldrig har accepterat en sådan falsk tes (sid. 225). Hans Dialoguew med Trypho visar en dual hållning av Sabbater och Heliga Dagar och det verkar som att de gjorde både och i Rom i mitten av det andra årundradet.
Att anse att Gud upprättade omskärelsen och Sabbaten enbart på grund av judarnas ondska som en särskiljande markering för att skilja dem från andra nationer och oss kristna så att endast judarna må lida följderna (Dial. 16:1, 21:1; se även Bacchiocchi, ibid.) gör Gud skyldig till grov brist i respekt för personer och är i strid med hela känslan i vittnesmålen för reformationen. Trots detta fel, är hans syn på Gudomligheten fortfarande subordinationistisk. Dock introducerar han emanationistiskt tänkande som verkar ackompanjera hans antinomianistiska infallsvinkel. Som vi har sett förnekade dock Justinus fortfarande doktrinen om själen och himlen som icke-kristna, härstammande från mysteriekulterna.
Irenæus säger om Gud:
För Han befallde, och de blev skapade; Han talade och de gjordes. Vem därför befallde Han?, Ordet, utan tvekan, genom vilken, Han säger, himlarna upprättades och all deras kraft genom andningen av Hans mun [Ps. 33:6]. (Adv. haer. III, viii, 3)
Irenæus ansåg att:
Det är klart bevisat att varken profeterna ej heller apostlarna namngav aldrig en annan Gud, eller kallade [honom] Herre, förutom den sanne och ende Gud … Men de ting som är upprättade är skiljda från Honom som har upprättat dem, och vad som har gjorts av Honom som gjorde dem. För Han är Han själv oskapad, både utan begynnelse och slut, och saknar ingenting. Han är Han själv tillräcklig för Honom själv; och ändå vidare, Han ger till alla andra denna rena existensen; utom de ting som har blivit gjorda av Honom (ibid.).
Irenæus utsträckte förmågan att bli till Gud (theos eller elohim) till Logos här som distinkt och skiljd från de andra tingen som upprättats (ibid.). Han hade alla redan upprättat positionerna för Gud och Sonen och de i adoptionen som theoi och alla Guds söner från bok III, kapitel IV. Det finns inget tvivel att Irenæus hade en subordinationistisk syn på Gudomligheten. Den lojala Värden var även inkluderad i rådet av förståelsen av Uppenbarelseboken 4 & 5 – således var den lojala Värden även Guds Ecclesia. Det råder inget tvivel om att termen elohim eller theoi ansågs gälla även för kyrkan. Detta var förståelsen under det första århundradets kyrka både av Johannes till Polykarpus som lärde Irenæus och vidare till det andra och följande århundraden.
Klemens av Alexandria säger på liknande sätt:
För Sonen är Guds kraft, som varandes Fadern äldsta Ord före skapelsen av alla ting, och Hans Visdom. Han är då korrekt kallad Lärare för de ting som formats av honom. Herrens energi har här en referens till den Allsmäktige, och Sonen är så att säga en enrgi av Fadern. ("Strom.", VII, ii, P.G., IX, 410)
Klemens förstod dock att de utvaldas öde var att bli till gudar. Han sade när han talade om gnosis, som han ansåg kunde uppnås av människan till viss del under hans tid på jorden:
Men det når sitt klimax efter kroppens död då själen av [gnoostikos] tillåts flyga tillbaka till sitt ursprungliga ställe, där det efter att ha blivit en gud, den kan njuta, i fullständig och evig vila, kontemplationen av den högsta gudomen 'ansikte mot ansikte', tillsammans med de andra [theoi] (S. R. C. Lilla Clement of Alexandria A Study In Christian Platonism and Gnosticism, Oxford, 1971, sid. 142).
Således ser vi här en kombination av den grekiska gnosis kombinerat med den tidiga doktrinen som skulle komma att bli theoi or elohim. Det fanns inget som föreslog att Kristus eller de andra theoi var jämlika med denna högsta gudomlighet.
Hippolytus säger mest betydelsefullt:
Nu, att Noetus bekräftar att Sonen och Fadern är densamme, känner alla till. Men han gör sitt uttalande så: "När verkligen, då, Fadern inte hade blivit född, Han var än just menad Fader; och när det passade honom att genomgå generering, och blivit skapad, blev Han själv Hans egen Son, inte en annans." På detta sätt tänker han etablera Guds överhöhet, och påstå att Fadern och Sonen, så kallade, är en och densamma (substans), inte en individ skapad av en annan, utan Han själv från Han själv, och att Han menad genom namn Fader och Son, enligt skiften och förändringar i tiderna. (Hippolytus upprepar denn aåsikt i sin summering, Bok X.) (Con. Noet, n. 14, "The Refutation of All Heresies", Bk. IX, kap. V, ANF, Vol. V, sid. 127-128);
Det är med denna författare som vi först utvecklade felaktigheten om att Kristus var den ende emanationen av Fadern. De andra elementen av den himmelska Värden sägs vara skapelser av Sonen och sålunda inte del i den gudomliga naturen så som Sonen.
Detta är nu det grundläggande felet på vilket doktrinen om Treenigheten började att byggas. Elohim som var visade ur det bibliska sammanhanget är en mångfaldig Värd av vilken Lammet är Överstepräst. Han är en av dem som frände eller kamrat, även då all den hierarkiska strukturen var skapad genom, eller i, honom och för honom (Kol. 1:15).
Helgonen blir likaså partners till Kristus från Hebreerbrevet 3:14 och därför bröder till Värden (Upp. 12:10) och gemensamma arvtagare med Kristus (Rom 8:17). Himlarna, alla ting som varit, refererade till som skakap av Sonen, är de andliga och materiella strukturera. Detta är meningen med referenserna i Johannes evangelium 1:3 angående skapelsen och 1 Korinthierbrevet 8:6 angående universum (eller ta panta) och människorna. Kolosserbrevet 1:15-17 tillskriver specifikt skapelsen av alla ting, synliga och osynliga. Skapelsen av tronar, och herravälden och härskare och makter, genom honom och för honom, kan inte referea till Elohims Råd.
Kristi skapelse av herravälden (eller kuriotetes) är inte av entiteter.
The New Catholic Encyclopedias (N.C.E.) artikel Trinity, Holy, Vol. XIV, McGraw Hill, N.Y., 1967, sid. 296 Gör det mest besynnerliga antagande angående Hippolytus doktrin.
Hippolytus insisterar, i sin förnekelse av Noetus (10) och den överdrivna identifikationen av Kristus med Fadern, att Gud var en mångfald från begynnelsen.
Detta är helt enkelt falskt av en jämförelse med den verkliga texten av Hippolytus (C. Noetus 10) ovan.
Tertullian anser i Against (Adv.) Praxeas att:
Denne ende Gud har även en Son, Hans Ord, som utgick från Honom själv, genom vilken alla ting skapades … Allt är av en, genom enhet (det vill säga) i substans; medan mysteriet om spridningen fortfarande skyddas, som sprider Enheten till en Treenighet, och sätter i deras ordning de tre Personerna – Fadern, Sonen och den Helige [Ande]: tre, dock inte i tillstånd utan i grad; inte i substans, men i form; inte i kraft utan i aspekt; ändå av en substans, och av ett tillstånd, och av en kraft i så mått att Han är En Gud, från vilken dessa grader och former och aspekter känns igen, under namn av Fadern, och av Sonen och av den Helige [Ande] … (II);
Tertullian säger också att Fadern reste Sonen från de döda (II). Så Tertullian gör viktiga skillnader i förhållandet internt hos de tre entiteterna, vilket är askepter av Guds verksamhet i grad. Sonen och Anden utgår från Fadern och är underordnade aspekter av Hans manifestation. Tertullian gav Treenigheten en inbördes numerisk ordning och spridning (III). Han ansåg även att Guds Monarki utgick från Fadern (III). Men att det lika mycket var Sonens och hållen av dem båda (III) genom att den var tilldelad Sonen av Fadern (IV).
Tertullian ansåg att den Helige Ande utgick från Fadern genom Sonen. Tertullian ser (IV) Fadern och Sonen som två separata personer. Således kan det påstås att sann binitarism inleds med Tertullian. Det har setts från tidigare utveckling samt ovan att Bibeln och de tidiga Kyrkoteologerna var subordinationister och unitara. Gud Fader var Gud och Fader till Messias som var den förstfödde av många bröder (Rom. 8:29). Den Helige Ande är den mekanism genom vilket alla Guds Söner, änglarna inkluderat, når denna ställning med enhet med Gud. Kristus var en av en mångfald av andliga Guds Söner, bort genom synkretismen i den tidiga Kyrkan. Mysteriekulterna hade en effekt på teologin och det rituella inom den tidiga Kyrkan. Bacchiocchi (loc. cit.) spårade effekterna av solkiulterna i övergången från Sabbat till söndagsdyrkan och införandet av hedniska festivaler så som jul och påsk. Övergången från det Osyrade men han var den enfödde (monogenes) (Son av) Gud, den först tillblivne (prototokos) av den himmelska Värden som överstepräst för elohim.
Denna förståelse och uppfattning började tappas Brödets Högtid och Herens Påsk till den hedniska påsken (easter) var väldigt utdragen.
Konverterade till kristendomen från mysterie och solkulterna ökade trycket på synkretismen och avjudiseringen av lagen och högtiderna (se Bacchiocchi, op. cit.), vilka var baserade på månkalendern och inte solkalendern. Denna synkretiska inblandning byggdes upp till ett klimax vid Kyrkomötet i Nicæa. Den bibliska kosmologin var grundad på solen och den transcendenta myndigheten hos Eloah. Detta hade allvarliga implikationer för lagens orubbliga natur.
Förändringen av systemen kunde endast bli logiskt giltiga om en process kunde upprättas vilken upphöjde Kristus till en jämlik ställning med Gud och därefter gav myndighet till Kyrkan att utöva en sådan myndighet som man kunde uppfatta som blivit överförd till Kyrkan. Den första infarten till lagen gällde frågan om Herrens Påsk och den veckoliga Sabbaten. Upprättandet av söndagen som den obligatoriska dagen för dyrkan inleddes med Kyrkomötet i Elvira (c:a år 300 e. Kr.).
Det var ingen olyckshändelse att Nicæa beslutade i frågan om Herrens Påsk och upprättandet av den hedniska påsken (easter). Det var ingen tillfällighet att nästa fråga som avgjordes var Sabbatsfrågan där, vid Kyrkomötet i Laodicea c:a. år 366 e. Kr. (dateringen är osäker), Rådet i Kanon 29 förbjöd Sabbatshållande och upprättade söndagen som den officiella dagen för dyrkan för Kyrkan. På så sätt var scenen satt för vad som uppfattades som borttagandet av de så kallade judaiserande elementen i den kristna tron.
Den ursprungliga Katolska Kyrkan trodde:
1. På en Sann Gud som inte hade någonting jämte Honom själv och från Honom genererades alla Guds Söner, inklusive Jesus Kristus.
2. I Uppståndelsen av de Döda och Jesu Kristi Tusenåriga Rike från Jerusalem.
3. De hade två sakrament för kyrkan.
4. De höll den bibliska Sabbaten, Nymånadsdagarna och Högtiderna enligt Tempelkalendern.
5. De trodde att helgonen var de av kyrkan som hade dött och som väntade den Första Uppståndelsen vid denna tids slut och början av Tusenårsriket vid Kristi återkomst.
6. De ansåg att ingen hade uppstigit till himlen utom Kristus som kom ned från himlen.
7. De trodde att Kristus var den varelse som gav Lagen till Moses vid Sinai och som bringade Israel ut från Egypten.
8. De uppfattade Kristus som född av en jungfru som var en kvinna som hade ett antal barn efter den händelsen och som ett helgon väntar på uppståndelsen från de döda.
De Heliga Dagarna eliminerades inte som vi ser av Lärjungarnas uppförande i Apostlagärningarna. Apostlagärningarna. 20:6 visar att de höll det Osyrade Brödets högtid. Efter det Osyrade Brödets högtid seglade de till Filippi. Så vi har konstaterat att Paulus och Kyrkan i Filippi höll högtiden. Apostlagärningarna.20:7 säger "mia ton Sabbaton" vilket bokstavligen är "Första av Sabbaterna" och Bullinger anser detta vara den första fullkomliga Sabbaten av Omer räkningen och inte söndagen. Alltså höll de även Ulloffret och räkningen upp till Pingst, som vi vet att de höll enligt Apostlagärningarna 2:1. De höll Apostlagärningarna annars skulle de ej ha mottagit den Helige Ande. Frasen ”Pingstdagen var till fullo kommen” innebär att de även höll Sabbaten dagen före som del av denna tvådagarshögtid.
Vi vet att de höll Försoningsdagen och den Sjunde Månadens Högtid av texten i Apostlagärningarna 27:9, vilken refererar till Försoningens fasta. Vi kan inte förstå frälsningens pplan utan Guds Heliga Dagar. Kristus var Påskens lamm och Ulloffret. Han befallde oss att hålla Herrens nattvard natten då han förrådes, vilket var aftonen 14 Abib.
Kolosserbrevet 2:16 visar att Kyrkan höll alla Sabbater, Nymånadsdagar och Heliga Dagar. Det säger låt ingen man döma er om hur ni håller dem, ignorera dem inte. Apostlagärningarna visar tydligt att hela kyrkan höll högtiderna och Sabbaterna och här, Nymånadsdagarna. Vi har hållit dem i över 1971 år. Evangelierna är överfulla med referenser om att alla högtiderna hölls av Kristus och apostlarna. Inte en enda referens finns som säger att de inte skall hållas. Paulus höll dem och det kan uttolkas av hans skrifter (Apg 12:3; 20:6).
Första Korinthierbrevet 5:7-8 förklarar att vi skall hålla det Osyrade Brödets Högtid. Det finns inte en enda referens till att flytta Sabbaterna eller som säger till Kyrkan att inte hålla Sabbaterna, Nymånadsdagarna och Högtiderna och det inkluderar Kolosserbrevet 2:16. Paulus upprättar en allmoseinsamling på veckans Första Dag för att det inte kunde göras på Sabbaten. Det är den enda referens vi har till sammankomster på en söndag. Till och med dagen som tolkas som "Första dagen av veckan" är i verkligheten "första av Sabbaten" på grekiska.
Det Nya testamentet visar tydligt att de höll matlagarna och att de höll den heliga Kalendern, och att de höll Herrens påsk. Faktum är att Quartodeciman dispyten splittrade kyrkan år 192 e. Kr. och att den Sabbatshållande kyrkan har varit skiljd från den Romerska Kyrkan ända sedan dess. Se uppsatsen De Quartodecimanska Dispyterna [277].
Texten i Apostlagärningarna 15:24 är en förfalskning införd i Receptus med det uttryckliga syftet att underminera Guds Lag bland de trofasta. The Companion Bible KJV har en not som lyder: "Säger att ni måste vara omskurna och hålla lagen", till svenskan från den engelska texten av övers., ej med i den svenska övers av år 2000, övers. anm.) är inte med i de antika texterna, och inte i andra Biblar som behandlar eller grundas på de antika texterna.
I Första Korinthierbrevet 5:6-8 talade Paulus om det Osyrade Brödets Högtid och Herrens Påsk, som är en del av den, som inleddes på Förberedelsedagen 14 Abib. Han instiftade också den formella Herrens nattvard vid den första måltiden om aftonen 14 Abib vid det första Chagigah målet, som inledde Förberedelsedagen för herrens Påsk den följande aftonen, vilken Påsk Kristus var.
Om man inte håller det Osyrade Brödets Hlgtid, så förstår man inte syftet med förlåtandet av synden genom Kristi offer. Paulus och de andra apostlarna och den tidiga kyrkan höll alla högtider. Avskiljandet kom år 192 e. Kr. när den Romerske biskopen försökte framtvinga kätteriet med den hedniska påsken, och forcerade fram en splittring av kyrkan. Se Cox, De Quartodecimanska Dispyterna [277]. Se även Cox, Herrens Påsk [098]; Den Gamla och Nya Syran [106a]; och Skördeoffret [106b].
Modalism
Den Kristna Kyrkan var delad i två grupper, unitarerna och trinitarerna från det fjärde århundradets kyrkomöten. Under de första två århundradena var alla unitarer som trodde att Kristus den Store Ängeln från det Gamla Testamentet. Trinitarer fanns inte i kristendomen. De var hedningar i Rom, dyrkande Jupiter, Juno, och Minerva den Obefläckade Jungfrun.
Det binitara systemet av dyrkan av Guden Attis inträdde i kristendomen från Rom och även av Adonis från öster. Det upptogs som Modalism under det tredje århundradet och blev till binitarism i Nicea år 325 e. Kr. under det fjärde århundradet. Efter att trinitarismen antogs i Konstantinopel år 381 e. Kr. så delades tron igen. Den splittrades över introduktionen av den hedniska påsken under det andra århundradet (jfr Cox, De Quartodecimanska Dispyterna [277]; och Ursprungen för Jul och Påsk [235].
Unitarerna var i krig med trinitarerna under ett antal århundraden. Se uppsatsen The Unitarian/Trinitarian Wars [268]. Unitarierna var även Sabbatshållare. De kallades felaktigt för arianer. Muhammeds familje var av denna Sabbatariska härkomst.
Under det fjärde århundradet sände den Abyssinska Kyrkan sin ärkebiskop Mueses till Kina via Indien. Han upprättade de kristna i Kina, vilka var unitariska Sabbatshållare. Många av dessa människor utgjorde även en del av de handelsallianser med araberna som kom att bli till muslimer. Dessa blev kända som Hue Hue. Detaljer om detta finns i uppsatsen Allmän Spridning av den Sabbatshållande Kyrkan [122]. Sabbatarier finns fortfarande i Kina och det finns ungefär en miljon av dem. Många har utvecklat en kättersk Sabellianism och skiljer sig numera från de ursprunliga doktrinerna. Viss av dem anser att Jesus är gud och fader.
Vid reformationen splittrades den unitariska kyrkan i två grenar. En var ett radikalt unitariskt element som kom in från de protestantiska grupperna och behöll söndagsdyrkan från deras katolska dagar. Det andra elementet kom från de förreformationska Waldensiska Kyrkan och de var Sabbatarier. Deras arvtagare finns i Europa än idag. Problemen kan utläsas i uppsatserna: Rollen för det Fjärde Budordet hos den Sabbatshållande Guds Kyrkor [170]; och Socinianism, Arianism och Unitarianism [185].
Den radikala formen av unitarism förnekar Kristi preexistens och, i historiska termer, är en relativt ung uppfinning. Islam utvecklade också denna idé ganska tidigt. Det är inte den ursprungliga unitarismen, eller ens Islamska doktrinen, inte heller är det den för biblisk judendom angående messias. Historien om vad som hände med Kyrkan i Transsylvanien kan återfinnas i verket av Rabbi Samuel Kohn, The Sabbatarians in Transylvania, CCG Publishing, USA, 1998. Se även uppsatsen Jesus Kristi Preexisten [243] för detaljer och Goternas dekret.
Fram till de senaste årtiondena var samtliga Sabbatshållande Kyrkor icke-trinitära. Sjundedagsadventisterna blev trinitära formellt så sent som 1978. The Worldwide Church of God år 1993/4 och the Church of God (SD) i Denver blev binitära år 1995. De andra konferenserna i USA blev diteistiska. De andra Guds Kyrkor sträcker sig från trinitära till binitära till diteistiska. En, Guds Kristna Kyrkor, Christian Churches of God, är ursprungligt unitär och håller fast vid det första århundradets tro. The Unitarians Universalists är vad som kallas för radikala unitarer, vilket även Guds Kyrkors Generalkonferens, Churches of God General Conference, i Georgia är.
Det slutgiltiga ödet för de utvalda är att existera som Elohim eller theoi under kraft och inom anden av den Allsmäktiga Gud. Denna ställning hölls av Kritus (Joh. 10:34-35; Ps. 82:6) och var den ursprungliga uppfattningen hos kyrkan. I Bibeln används ord tillskrivna gudomar även för människor. Eloah (eller Elahh) används för Gud Allsmäktig och är alltid i singular = Den Ende Sanne Gud. Ordet Elohim (SHD 430) är plural och används för gudomliga representanter så väl som för domare eller härskare som visar att termen utsträcks till människor så väl som den angeliska Värden. Namnet bar myndighet överförd till det av gud.
Dödahavsrullarna, Ugarit och Nag Hammadi har tänt viktigt ljus på vad som verkligen uppfattades vara meningen hos de bibliska texterna vid tiden för Kristus. Bibeln refererar till ett Elohims eller Elims råd och termen utsträcks bortom en dualitet eller treenighet.
Bene Elim identifieras som Guds söner, så är även Bene Elyon, den Högstes söner. Psaltaren 89:6-8 nämner helgonen eller de heliga (qesdosim) vilka är Guds himmelska närvarande attendanter och termen utsträcks till att inkludera de trogna människorna (Heb. 8:5).
Det styrande rådet i det antika Israel var en spegling av det himmelska systemet. Detta mönster var uppfattat genom hela Bibeln. Det var Guds uttalade intention i Hans Förbund att Han skulle skriva Sin lag i hjärtana och sinnena av folket så att de skulle känna Honom (Heb. 8:10-11). Det Gamla Testamentat visar det underordnade förhållandet av Elohim som även identifierar YHVHs Ängel på ett progressivt sätt. Han är också identifierad som Budbäraren eller Ängeln för Gods Närvaro (Jes. 63:9).
Faktum är att det finns en mångfald av övernaturliga varelser som förekommer som och som kallas för YHVH. Till exempel i Första Mosebok 19 då tre uppträdde inför Abraham, så fanns det ingen skillnad mellan dem. Förstörelsen av Sodom gjordes av Elohim (1 Mos. 19:24,29). Här är titeln Yahovah eller YHVH tillagd i en hierarkisk struktur från Högste Gud eller Eloah, Värdarnas YHVH till Israels Elohim, en underordnad Gud för de två änglarna som i sin tur var underordnade den Elohim. Termen är en av delegerad myndighet från Eloah. YHVHs ängel förekom många gånger i det Gamla Testamentet; han hade många utbytbara titlar. Han var Patriarkernas Elohim (2 Mos. 3:6); han var Peniel, Guds Ansikte (2 Mos. 32:24-30); befälhavare för Guds armeer (Jos. 5:15); förlösningens ängel (1 Mos. 48:16). Det var han som ledde Israel ut ur Egypten som ängeln i molnet (2 Mos. 13:21; 2 Mos. 14:19) och gav lagen till Moses och upprättade de sjuttio äldste av Israel (2 Mos. 24:9-18).
Han är ängeln och budbäraren för YHVH, Högste Gud som ingen människa har sett eller hört (Joh. 5:37; 6:46). Han är den underordnade Gud eller Elohi för Israel utnämnd av sin Gud, Eloah över sina likar (Ps. 45:6-7; Heb. 1:5-13). Denna ängel eller YHVH talade ansikte mot ansikte med Moses (2 Mos. 33:11). Han var Guds närvaro eller ansikte. Denne ängel är Guds ord eller orakel som memra och han uppfattas vara Messias (Sak. 3:1-9). Denne ängel har domens kraft och är den rättfärdiga domaren av testementena och elohim (Ps. 82:1). Han är Grenen i Jeremia 23:5 och Jesaja 11:1.
Det aronska prästerskapet utsträcktes och ändrades till det eviga prästerskapet av Melkisedek (Ps.110; Heb. 7:24). Kristus är Överstepräst och guds kallade är prästerskapet (1 Pet. 2:4,9; Upp. 1:6; 20:6).
Eloah, Den Högste Gud, har en son vars arvedel är Israel. Han är Israels Elohi, men inte föremålet för bön eller offer. Denne elohim var smord av sin Gud och har en tron bland elohim. (Ps. 45:6-7); står i Els församling och dömer de på jorden (Ps. 82:8). Ödet för de utvalda är att bli elohim likt YHVHs ängel vid deras lednin (Sak. 12:8). Denna varelse vid ledningen av Israels hus är Messias, Guds Son född som en människa, Jesus Kristus.
Det Nya testamentet bekräftar att en ängel gav lagen vid Sinai (Apg 7:53) och identifierar Kristus som det Gamla Testamentets ängel. Detta visar uteslutande hans underordning och lydnad för Gud Fader. Det singulära ordet Eloah är tillskrivet Gud Fader och aldrig använt för att referera till Kristus. Den generiska termen som används för att referera till den utsträckta ordern av Värden som verkar under myndighet av Fadern är Elohim. Elohim verkar både som råd bland Värden och i kontroll över mänskligheten. Det var en accepterad uppfattning under det första århundradet att Elohims rang utsträcktes till mänskligheten då de adopterades in i Guds familj, som arvtagare med Kristus (Gal. 4:1-7). I det Nya Testamentet är det grekiska ordet Theoi översatt från hebreiskans Elohim.
Tilldelningen av nationerna enligt antalet av Guds söner eller Elohim/eliym visar vidare på den utsträckta ordningen (5 Mos. 32:8-9). Detta uppfattades var sjuttio som det fullständiga Elohims råd. Sanhedrin eller Israels äldstes råd som upprättades i sinai var en prototyp av detta, plus två, varande Gud Fader och Kristus Israels Yahoveh. Israel skall bli nyckelnationen vid upprättelsen vid kristus återkomst för styre på jorden. Det är tydligt att ett betydande antal av Elohim gjorde uppror mot Gud, (Dan. 10:13; 5 Mos. 32:18-19; Upp. 12:7 9).
Dessa fallna värdar skall ersättas från rangen bland de utvalda med början vid den första uppståndelsen. Raangen av elohim är en delegerad myndighet genom utnämnande av Gud. Det är ett pluralord tillskrivet den angeliska värden och de i prästerskapet och domarna, speciellt Moses. De var för att visa att rangen elohim och Guds enhet och Hans natur skulle utsträckas till att omfatta mänskligheten. Eloah är singular och gäller bara för Gud fader utan vilken det inte skulle finnas några elohim. Detta koncept utgör basen för det första budet.
Israels YHVH är en separat och underordnad varelse, Messias, översteprästen i Guds tempel eller hus. Elohims råd som han leder som överstepräst speglas i Sions tempel som ett exempel och skugga av den himmelska strukturen (Heb. 8:5). Templets prästerskap bestod av tjugofyra uppdelningar av präster och en central överstepräst. Detta speglas i de äldstes råd i Uppenbarelseboken 4:5. Denna grupp av trettio entiteter inkluderade de fyra keruberna eller levande väsena. Därför var de trettio silverpenningar (även priset för en slav) krävda för förrådandet av Kristus (Matt 27:3-9; Sak. 11:12-13) eftersom det var ett brott mot hela Gudomligheten. De äldste är uppdragna att övervaka helgonens böner (Upp. 5:8). Kristus som överstpräst, var den ende som befanns värdig att öppna rullen med Guds plan och inlösa alla för Gud. Inlösen av mänskligheten ses som en del av den sista tidens återupprättelse, vilken inträffar vid den andra ankomsten av Kristus som kung av Israel.
Trinitarianismen begränsar utsträckningen av förmågan att bli elohim till tre varelser och förnekar det för de utvalda och den himmelska värden. Även genom att höja vår förmedlande elohim, Kristus, en av rådet, till nivå med och jämlik Eloah, Gud Fader, skulle den tidiga Kyrkan ha ansett sig stå i brott mot det första budet. Detta är Satans synd som hävdade sig vara El i elohims råd (Hes. 28:2). Konceptet om hur Gud är en är helt missförstått inom trinitarismen. Gud enhet, en nödvändighet för monoteismen, är av en utsträckt ordning, vilande i enheten under en central vilja i överensstämmelse och andlig interaktion genom ande och Guds kraft (1 Kor. 2:4 -14) vilken genom Kristus är mot Gud (2 Kor. 3:3-4).
Den tidiga Kyrkan såg att Gud är klippan från vilken alla andra klippor är utvunna, Israels klippa och deras frälsning, (5 Mos. 32:15). Vår Gud är vår klippa (1 Sam. 2:2), en evigtvarande klippa (Jes. 51:1-2). Messias är huggen ur denna Klippa (Dan. 2:34, 45) för att underkasta de världsliga väldena. Gud, inte Petrus, Inte heller Kristus eller någon annan, är Klippan eller grunden på vilken skapelsen är lagd och på vilken Kristus skall bygga sin Kyrka (Matt. 16:18) Messias är den störste Grundstenen i Guds Tempel, av vilken de utvalda är Naos eller de Heliga av Heliga, Den Helige Andes viloplats.
Kristus skapar Templet så att Gud kan vara allt, i allt (Efes. 4:6). När Kristus underlägger sig alla ting, då skall kristus själv underkasta sig Gud som sätter alla ting under Kristus så att Gud kan bli allt i allt.
Uppenbarelseboken 12:10 anser att änglarna är bröder till de utvalda. Kristus konstaterar att de utvalda är jämlika med änglar (Lukas 20:36), vilka är del av dem som rang eller ordning. Kristus bekänner oss inför sina bröder i Värden. ‘Ni är gudar och alla den Högstes söner’ (Joh. 10:34-35; Ps. 82:6).
Vi skall alla bli Guds söner och gemensamma arvtagare med Kristus och således Elohim, vilken framtid! (1Kor. 2:9-10). Att bli Elohim är det öde som Gud har förberett för de som älskar Honom! Det är skrivet, "Jag sa att ni är gudar " och "Skriften kan inte brytas " (Joh 10:34-35).
**********************
Ante Nicene Fathers, vols. 1-10, T &T Clark, Eerdmans, 1993 print.
Bacchiocchi, S., From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1975.
Burn, The Journal of Theological Studies, July 1902).
Catholic Encyclopaedia, vols. 1-12, 1907-1912.
Cox, W. E., De Utvalda som Elohim [001] (CCG 1994, 1999).
Binitarism och Trinitarism [076] (CCG, 1994, 2000).
Consubstantial with the Father [081] (CCG, 1994, 1999)
Själen [092] (CCG, 1995);
Den Helige Anden [117] (CCG, 1994, 2000)
Tidig Teologi för Gudomligheten [127] (CCG, 1995, 1999)
Uppståndelsen av de Döda [143] (CCG, 1994).
Ursprunget för Jul och Påsk [235] (CCG, 1998),
Jesus Kristi Pre-Existens [243], (CCG, 1998).
Den Quartodecimanska Dispyterna [277] (CCG 1998).
Migne P. L. III, 1143 1165; XVI, 1213; XVIII, 671; XXI, 337; XXXIX, 2189 LXXXIX, 1034;
Där annat ej anges används den svenska texten från Bibel 2000
q