Guds Kristna Kyrkor

[156]

 

 

 

Guds Kalender [156]

 

(Edition 2.2 19960316-20000320) Audio)

Kalendern som sattes in av Gud sattes i rörelse vid skapelsen. Den beror inte på människan eller på något system av iakttagelse för att bestämmas. Den var i plats under hela tempelperioden i Israel och är inte densamma som den kalendern som följs av judar idag. Kristna är förbundna av lagen och av vittnesmålen i Bibeln att hålla denna kalender och ingen annan.

 

 

 

Christian Churches of God

PO Box 369,  WODEN  ACT 2606,  AUSTRALIA

 

E-mail: secretary@ccg.org

 

 

 

(Copyright ã 1996, 1999, 2000  Wade Cox)

(Tr. A. Binder 2003)

 

Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.

 

 

Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org

 

 


 Guds Kalender [156]

 

 


Introduktion till den Judiska Kalendern

Kalendern för den judiska ordningen är en senare hänförd ordning och var inte den som användes under tempelperioden över tiden för Kristus och Kyrkan. Schurer säger i Appendix 3 i The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ (Vol. 1, sid. 587 ff.), att de judiska namnen är av Assyrisk-Babylonskt ursprung, deras Ackadiska motsvarigheter är: ni-sa-an-nu, a-a-ru, sf-ma-nu, du-u-zu etc., och han hänvisar till Landsburgers verk i ämnet (Materialen zum Sumerischen Lexicon V (1957), pp. 25-26 etc.). Schurer säger:

Inom den judiska sfären är det tidigaste dokumentet som uppräknar samtliga månader i ordningsföljd Mishnah [Mishnah sammanställdes omkring det andra århundradet]. Av senare auktoriteter är det endast nödvändigt att nämna det lite kända kristna, Josephus, som i Hypomnesticum (PG cvi, col. 33) har [Nesan, Eiar, Eiouan, Thamouz, "Ab, ‘Eloul, ‘Osri (läs Thisri), Marsaban, Chaseleu, Tebeth, Eabath, ‘Adar].

 

Efter att ha uppräknat bevisen för dessa namnen på de judiska månaderna (se Appendix) så säger han:

De judiska månaderna har fortsatt att alltid vara det månader hos alla civilisationer var ursprungligen, nämligen genuina lunar (mån) månader. Eftersom den astronomiska tidslängden för en månad är 29 dagar, 12 timmar, 44’, 3”, så måste månader med 29 dagar alterneras ganska ofta med månader som innehåller 30 dagar, Men tolv mån-månader kommer upp till endast 354 dagar, 8 timmar, 48’, 38”, medan solåret sammantaget innehåller 365 dagar, 5 timmar, 48’, 48”. Skillnaden mellan ett månår och ett solår blir då 10 dagar, 21 timmar ungefär. För att kompensera för denna skillnad, måste en månad infogas åtminstone en gång var tredje år, och ibland en gång vartannat år. Det uppmärksammades i väldig tidig tid att en tillräckligt noggrann kompensation uppnåddes genom att infoga en månad tre gånger var åttonde år (under vilken tidsrymd skillnaden uppgår till 87 dagar). De grekiska olympiska spelen vart fjärde år byggde redan på ett erkännande av denna åttaårscykel (‘octaeteris’), den fyraåriga cykeln fick man helt enkelt genom att halvera den

 

[Alltså är Olympiaden (tidsrymden mellan två olympiska spel. Övers. anm.) baserad på månkalendern]. Schurer fortsätter:

Så tidigt som det femte århundradet f. Kr. hade astronomen Meton av Aten satt upp ett än mer exakt system med kompensation i form av en 19 årig cykel, vilket en månad skulle infogas vid sju tillfällen. Detta system överglänste avsevärt den åttaåriga cykeln i noggrannhet, för att under nitton år kvarstod en skillnad av endast lite mer än två timmar, medan i den åttaåriga cykeln var skillnaden en och en halv dag. Bland senare astronomer som skapade ännu mer noggranna beräkningar förtjänar Hipparchus av Nicea (c:a 180-120 f. Kr.) ett speciellt omnämnande. Faktumet att efter nitton år, så sammanföll solen och månen återigen närmast exakt på samma ställe, var även välkänt av babylonierna. Faktum är att inskriptioner i cuneiform har ansetts visa att det regelbundet använde en nittonårig cykel så tifigt som vid Nabonnassars tid, långt före Meton därmed. Även om detta ännu inte är till fullo bevisat, så kan användadet av en nittonårig cykel under den persiska och seleucidiska eran inte desto mindre anses bekräftd, även om det inte är helt säkert om det skall tillskrivas grekerna eller (vilket är troligt) babylonierna.

 

Så babylonierna innehade kunskapen om en nittonårig cyklisk månkalender. De förstod detta långt före filosofen Meton. Även om det ännu inte är bevisat hos babylonierna. Det skall framgå att detta sedan länge föregick även babylonierna.

 

Schurer anmärker:

Att den nittonåriga cykeln var i bruk i Arsacidernas kungarike under de första århundradena f. Kr. samt e. Kr., och har visats av Th. Reinach från mynt på vilka åren 287, 317 och 390 av den Seleucidiska eran uppträder som interkalendariska år. Hur långt hade judarna i tiden mellan Testamentena utvecklats i dessa ämnen? De hade självklart en viss allmän kunskap om detta, men om vi inte är helt och håller förda bakom ljuset, så hade de ännu inte, under tiden för Jesus, någon fixerad kalender, utan en byggt helt på empiriska iakttagelser, och inledde varje ny månad med uppträdandet av nymånen, och på liknande sätt grundat på observationer lade till en månad på våren vid det tredje eller andra året i enlighet med regeln att under vilka omständigheter som helst, så måste Påsken infalla efter vårdagjämningen.

 

Citatet börjar med den mellantestamenteliga perioden och Schurers kommentarer till kalendern. Guds kalender sträcker sig ända tillbaka till skapelsen. Guds kalender är inte beroende på vad judarna gjorde vid tiden för Jesus Kristus, och därtill, skall vi se varför Schurer varken är korrekt eller omfattande i detta ämne. Vi vet att systemet som bygger på observationen introducerades vid en senare period överensstämmelse med beräkningarna av sambandet till synes för att rättfärdiga traditionerna. Akademiker är i princip överens om att samariterna och saducceerna båda hade samma system, vilket var baserat på detta samband och beräknade och proklamerade minst åtta månader i förväg, säkert så i fallet samariterna. Vi kommer att undersöka denna sak vidare. Schurer tar inte ett logisk steg i sitt argumenterande för att visa varför judarna kom att verka genom observation, när de visste bättre och definitivt inte när det gäller varför de kom att introducera grunden för observationerna över huvudtaget vid slutet av Tempelprioden. Vi kommer definitivt att se att fariseerna inte hade makt att introducera detta under Tempelperioden genom sin egen slughet.

 

Det kan vara säkert accepterat att samariterna hade samma kalender under åtminstone 2500 år och att kalendern och Sabbaterna och ordningen de använder idag, som baseras på konjunktionerna, är samma kalender och Sabbater som de använde under Tempelperioden och bortom denna. Kommentarerna av Ibrahim ibn Ya’kub, den samaritiska bibelns kommentator, visar att det samaritiska utövandet var i enlighet med konjunktionen. De inledde dagen i aftonen eller skymningen. De höll den tvådagars högtiden vid den fjortonde och femtonde, så som kyrkan som höll Sabbaten har gjort i tvåtusen år (jfr. The Role of the Fourth Commandment in the Historical Sabbath-keeping Churches of God (No. 170), 1998 edition). De höll offret på Nisan 14 under kvällen vid slutet av dagen den fjortonde och inledde måltiden vid kvällen den femtonde Nisan, allt bestämt i enlighet med konjunktionen. Mer därtill så höll de, liksom saduceerna under Tempelperioden, pingst på söndagen femtio dagar efter ulloffret i det Osyrade Brödets högtid (jfr. John Bowman (red. och övers.), Samaritan Documents Relating to Their History, Religion and Life, Pittsburgh Original texts and Translation Series Number 2, sid. 223-237).

 

Det finns inga bevis till stöd för något fall att samariterna skulle ha ändrat denna ordning, eller att de, och de andra folken som nämnts ovan, inte skulle ha haft förmågan att beräkna konjunktionen exakt, långt i förväg för hela perioden för det andra Templet. Om judarna hade ’förlorat’ denna kunskap vid slutet av perioden för det andra Templet, så gjorde de detta medvetet för att introducera deras traditioner. Kyrkan har aldrig följt dem i bestämmandet av kalendern och Nymånadsdagarna förutom under dess mer okunniga period av judaisering under tiden efter reformationen. Rabbinsk judendom introducerade även hedniska högtider och system in i deras kalender från Babylon under det tredje århundradet. R. Samuel Kohn, huvudrabbi i Budapest, och författare över samaritiskt praktiserande, skriet i Budapest år 1894, noterar utövandet av den samaritiska kyrkan över tiden för reformationen. Han anmärker att den samaritiska kyrkan där bestämde kalendern i enlighet med konjunktionen (med en förändring till de samaritiska vanorna). Han överväger också det faktum att senare judaiserande (efter Simon Pechi) i Transylvanien följde Rosh HaShanah eller Nyåret som firades i Tishri, var bevis för det judiska inflytandet. Han konstaterar att Rosh HaShanah inte infördes i judendomen förrän efter Tempelperioden under det tredje århundradet. Dr. Kohn nämner detta viktiga faktum i verket ’Sabbathållarna i Transylvania’ där han slår fast att det uppträdde vid det tredje århundradet och en efterbiblisk period (hänför till Talmud Rosh haShanah 8a vid n. 18 till kap. 7) (Red. W. Cox, övers. T. McElwain och B. Rook, CCG Publishing, USA, 1998, sid. v, 58, 106 ff., et. seq. och nn.). Bibliskt sett är Nyåret i Abib vilken är den första månaden

 

Utvecklingen från den ursprungliga rent bibliska kalendern till den rabbinska kalendern infördes från Babylon först under rabbi Hillel II år 358 e. Kr., och den var ganska lång eftersom traditionerna var tvungna att bli fast förankrade för att rättfärdiga dessa gradvisa förändringar. Mishnah, som sammanställdes runt år 200 e. Kr. och på vilken Talmud senare var skriven som kommentar, upptecknar mer eller mindre denna process genom kommentarerna och de auktoriteter den citerar.

 

Vi kommer att se nedan att kalendern vid tiden för Tempelperioden följde sadduceernas uppfattning och den fariseiska uppfattningen eller systemet, kom bara i effekt efter förstörelsen av Templet 70 e. Kr. Mishnah tar upp många handlingar, vilka den moderna judiska kalendern är skapad för att förhindra. Denna kalender var inte fullt utformad ens under Hillel II från c:a 358 och undergick modifiering fram till det elfte århundradet. Detaljer av dessa förändringar och konflikter finns upptagna i uppsatsen The Calendar and the Moon: Postponements or Festivals? (No. 195).

 

Mishnah (c:a 200 e. Kr.) visar att de heliga inföll före och efter Sabbaten vid upprepade tillfällen, vilket innebär att traditionerna och systemet som fariseerna hade uppfunnit för att skydda traditionerna, inte var på plats så sent som fullbordandet av Mishnah (jfr. Soncino Talmud: Shabbat 114b; Menachoth 100b; och Mishnah Besah 2:1; Shabbat 15:3; Sukkah 5:7; Arakhin 2:2; Hagigah 2:4). Sabbater intill varandra var vanliga Texten i Hagigah 2:4 visar konflikt som höll på att utvecklas vid den tiden (200 e. K.r) mellan de som var för och de som var emot söndagspingsten (jfr. ibid. (No. 195) och se nedan).

 

Det är omöjligt för uppskjutandet av ordningen och den nuvarande eller judiska kalenderna att ha varit på plats vid tiden för Kristus.

 

Mishnah konstaterar också att det finns fyra nyår och att den första dagen av Nisan är nyåret för kungar och högtider. Detta utreds också i uppsatsen The Night to be Much Observed (No. 101) som undersöker de samaritiska utövandet av Påsken. Vi kan också utläsa av dessa tidpunkter i Mishnah att dateringarna rörande Esra och Nehemja var i enlighet med Nisan 1 och inte Tishri 1 (jfr. Reading the Law with Ezra and Nehemiah (No. 250)). Tishri användes vid den tiden för uppfattandet av åren, för Sabbatsår och Jubileer (Rosh Hashanah 1.1 E (3)). Vi ser att uppfattningen om Tishri, vilken kom från Babylon, först upptecknades i Mishnah som framförd av R. Eliazar och R. Simeon (ibid. 1.1 D). Det följdes inte som nyår under Tempelperioden. Mishnah försöker också skilja begynnelsen för tiondet vad gäller boskap till Elul 1 (ibid. 1.1 C). Shammai Hus ansåg att nyåret för träd var Shebat 1, emedan Hillels hus ansåg att det var den femtonde dagen den månaden. Nyåret vid fullmånen är en direkt hedninsk tradition, som också infördes från Babylon, utan tvekan förknippad med planteringen efter måncykler. Allt detta bestämmande är rabbinsk judendom efter Tempelperioden. Inte förrän under det tredje århundradet ser vi Tishri upprättas av rabbinerna. Det och det efterföljande systemet höll nu grepp om judendomen i motsats till Guds ord. Hornstötar är ofta inte på molad vilket är konjunktionen och Guds Heliga Dagar är uppskjuten genom olydnad till andra dagar som Gud inte har föreskrivit.

 

Encyclopedia Judaica erkänner detta faktum i sin artikel rörande Fastställande av Rosh HaShanah (Nyårsdagen).

Fastställande av Rosh HaShanah (Nyårsdagen). Året tar sin början på Tishri 1, vilket knappast är dagen för molad, eftersom det är fyra hinder eller överväganden, som kallas dehiyyah, när det gällaer fastställandet av den första dagen i månaden (rosh hodesh). Varje dehiyyot kan orsaka ett uppskjutande av två dagar (1) huvudsakligen i syfte att förhindra att Försoningsdagen (Tishri 10) infaller på en fredag eller söndag, och för att förhindra att Hoshana Rabba (den sjunde dagen i Sukkot, Tishri 21) från att infalla på en lördag, men i delar också för att tjäna ett astronomiskt syfte (2) helt och hållet av astronimska orsaker, om molad är vid middagstid eller senare försens Rosh HaShanah med en dag (ibid. Sid. 44).

 

De tredje och fjärde dehiyyah är mer komplexa regler som involverar speciella tider för molad och det efterföljande uppskjutandet av Tishri 1. Dessa molader är indexerade med speciella förskjutningar som finns beskrivna i artikeln i Encyclopedia Judaica. Denna regel fanns inte i bruk vid tiden för Kristus och vid tiden för Talmuds sammanställande. Mishnah och Talmud som kommentarer, visar klart att Försoningsdagen inföll på fredagar eller söndagar fram till tiden för sammanställandet av Mishnah och därför också vid tiden för Kristus, två århundraden innan det.

 

Vi ser också att förekomsten av månader var annorlunda från vad som är under den judiska kalendern.

(Arakhin 2:2): De räknar inte mindre än fyra fulla månader under året och [för skriftlärda] har aldrig förekommit mer än åtta.

 

Det är således omöjligt för uppskjutandet att ha varit i verksamhet vid tiden för Kristus. Vi fortsätter:

Det nuvarande systemet förväntades bli ersatt [emfas tillagd] återigen av ett system baserat på sanna värden [i motsats till onda värden] mer likt den tidigare judiska kalendern i vilken Nymånadsdagarna (dagar av faserna [exempelvis längden på intervallet från den sanna konjunktionen till den första iakttagelsen av den nya månskäran]) och beräkningar var proklamerade på basis av både iakttagelse och beräkning (ibid., sid. 47).

 

Notera att kommentarerna här visar att beräkningarna var i enligt den sanna konjunktionen i enlighet till fasen, vilken inte är synlig och observationerna vilka var introducerade för att bekräfta vad som redan var känt för månader och år i förväg. Termen faser för månen kom från termen fasis och har alltid gällt nymånen som helt mörk, fullmånen och det första och andra kvarteret. Månskäran har aldrig ansetts vara en sann fas för månen i så motto att det användes för nymånen.

 

Historiskt. Enligt en tradition citerad i namn av Hai Gaon (d. 1038), blev den judiska kalendern introducerad av patriarken Hillel II år 358/59 e. Kr. Medan det är utan reson att tillskriva Hillel II fastställandet av den ordinarie ordningen av beräkningarna, är hans fulla del i den nuvarande fastställda kalendern tveksam (ibid., sid 48).

Notera här att den moderna judiska kalendern inte blev egentligt fastställd förrän under det elfte århundradet så som Encyclopedia Judaica erkänner. Judaica inför då ett koncept av oregelbundenhet i beräknandet genom att påstå att detta var oregelbundet,

 

Beräkning som varande delvis grundat på det förevarande tillståndet i diverse jordbruksprodukter och sociala tillstånd. Tillståndet hos säd är slutligen bestämd av solens position på sin årliga bana (ibid., p. 49).

 

Dock vet vi att saducceerna och samariterna inte hade sådana problem med oregelbundenhet och nymånen proklamerades genom eldar som tändes på Oljeberget öster om Kidrontemplet (jfr. the paper Messiah and the Red Heifer (No. 216)). Det var endast senare som samariterna blev anklagade för att tända förledande eldar när fariseerna tog över efter förstörelsen av Templet och introducerade förskjutningar genom observationer.

 

Inget sådant problem inträffade under Tempelperioden. Johannes Hyrcanus hade förstört tabernaklet på Gerizimberget under Mackabeernas tid men deras religion var lämnat intakt. Hyarcanus förtryckte fariseerna och bara under nio år under Alexandra hade de spelrum. De var förtryckta även under Herodes för deras intrigerande. Sadduceerna och deras system hade kontroll över Templet mer eller mindre kontinuerligt fram till dess övertagande under den sista perioden och dess förstörelse år 70 e. Kr. (jfr. ibid., Nr. 101)). Fariseerna anklagade Kristus själv för att vara en samarit (Joh. 8:48). Detta var som vi ser av texten nedan, för att han förnekade sanningen i deras läror och traditioner. Han höll Tempelfestivalerna vilka var baserade på de sadduceiska och samaritiska systemen bestämda av konjunktionen, vilket var den ursprungliga Tempelordningen (se nedan). I John Bowmans arbete The Samaritan Problem Studies in the Relationships of Samaritanism, Judaism, and Early Christianity (Övers. by Alfred M Johnson Jr., Pittsburgh Theological Monograph Series Number 4, The Pickwick Press, Pittsburgh, Pennsylvania, 1974, kap. 1, sid. 1 ff.) ser vi att samariterna fanns i det norra kungariket även efter utspridningen år 721 f. Kr. och att en samaritisk diaspora existerade i Egypten och Syrien från antiken fram till det artonde århundradet. John Bowman säger:

Eftersom många samaritiska manuskript finns tillgängliga i Europeiska bibliotek, så har det alltid varit ett mysterium för mig varför kristna akademiker, som har känt till, sedan tiden för Joseph Scalinger (1540-1609), samariternas överlevnad, ändå fortfarande upprepar samma uppfattningar om samariterna, som hades av judarna i Mishnaic och Talmudisk tid, efter Babylon, och vilken har kommit via kyrkofäderna in till den kristna akademiska traditionen.

 

Upptäckten av Qumran har numera fått vissa akademiker att ifrågasätta den frekvent använda och alltför enkla accepterade föreställningen om ’normativ judendom’ och de rabbinska källorna så som pålitliga kriterier för kärnan i judendomen under det första århundradet. Konsekventuellt framgår det vore på sin plats att än en gång undersöka exakt huruvida samariterna, som den första judiska sekten som inte hade oberoende traditioner och vanor, hade bevarat vanor och åsikter vilka är äldre än de för rabbiner under det andra århundradet e. Kr. (och senare) som de försökte göra skyddade och heliga genom att föra fram dem som oral tradition från Moses tid, vilken hade blivit överhänt till dem såsom beskyddare för det enda och sanna Israel.

 

Orsaken till att den samaritiska ståndpunkten inte är öppet studerad är lika mycket ett fel begått av de samaritiska prästerna själva, såväl som det är judarnas.

 

Guds Kalender

Första Mosebok 1:14-19 14 Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år.15 De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17 Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18 att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

 

Ordet för ljus här är m’aor som betyder ljushållare eller lampor (2 Mos. 25:6; 27:20; 35:14). I Första Mosebok 1:3 är texten ’låt det bekomma till ljus’. Det är inte verbet ’att bli’ (Companion Bible, fotnot. till v. 3). Således talar vi om det systemets förekommande tillstånde för de efterföljande handlingarna.

 

Ljuset var inte förlagt förrän på den fjärde dagen av skapelsen enligt Första Moseboks berättelse. Detta visar på en ordning för Guds handlande under skapelsen. Handlingen för det fjärde elementet i skapelseordningen var för att upprätta ljusen för uppdelandet av natten och dagen och som tecken och som orsak för dagar och år (1 Mos. 1:14).

 

Ordningen för kalendern så som den upprättades av Gud i skapelsen, är bestämd av himlakropparna. Således är rörelserna och positionerna för himlakropparna den bestämmande faktorn för kalendern. Detta kan ses framgå och utvecklas genom hela Bibeln och är centralt för lagen.

 

Psalm 104:19 Du gjorde månen, som visar årets tider, och solen, som vet när den skall gå ner.

 

Månen är alltså den avgörande faktorn, och inte solen. Solen är operativ enbart för dagen och som en punkt för årets begynnelse genom vårdagjämningen.

 

Dagen

Det noteras även att kvällen och morgonen bestämmer dagen. Kvällen föregår morgonen eller dagen. Dagen är således bestämd från solnedgången den föregående kvällen till solnedgången den nämnda dagen (EENT).

 

Tredje Mosebok 23:32 Det skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Från kvällen den nionde dagen i månaden till nästa kväll skall ni hålla denna sabbat.

 

Denna syn att dagen började vid kvällningen, att det sker efter det att solen gått ner, var kontinuerligt följd även bland judarna vid tiden för Mishnah. Det var den normala metoden att bestämma dagen för de flesta folken och nationerna och var det vanliga bland engelsktalande folk fram till runt början av artonhundratalet (se nedan).

 

Mishnah:

(Besah 2:1) På en högtid som sammanföll med sabbatsaftonen [Fredag] skulle en människa inte laga mat till att börja med på högtidsdagen.  [Fredag] Utan han förbereder mat för högtidsdagen, och om han lämnar något till övers, så har han det över för bruk under Sabbaten. Och han förbereder ett tillagat mål på aftonen för högtidsdagen [Torsdag]  och han förlitar sig på det (till att förbereda mat på fredagen) för Sabbaten också.

 

(2-2) Om en högtid sammanfaller med dagen efter Sabbaten [Söndag] så säger Shammais hus, "De nedlägger allting före Sabbaten". Och Hillels hus säger," Redskap skall nedläggas före Sabbaten. Men man kan nedlägga dem på Sabbaten själv."

 

Shabbat 15:3:  De viker ihop klädnaderna upp till fyra eller fem gånger. Och de bäddar sängarna på Sabbatens afton för användande på Sabbaten, men inte på Sabbaten för användande efter Sabbaten. D. R. Ishmael säger, "De viker sina kläder och bäddar upp sängar på Försoningsdagen för Sabbaten".

 

Denna text visar att Försoningsdagen också inföll på en fredag vid tiden då Mishnah sammanställdes.

 

(Sukkah 5:7): Tre gånger per år delar alla i den prästerliga vakten lika bland högtidens offer och i uppdelandet av skådebrödet. Vid Pingst skulle de säga till honom,"Här har du det osyrade brödet, här är det syrade brödet för dig". Den prästerliga vakten vilkens tjänstgöringstid är schemalagd för den veckan är den som som offrar de dagliga heloffren, offren som frambringas av löften eller fri vilja, och de andra allmänna offren. Och de offrar allting. På en högtidsdag som kommer vid sidan av en Sabbat, antingen före eller efter den, var alla i den prästerliga vakten jämlika i delandet av skådebrödet.

 

Sabbat sida vid sida var normalt.

 

Berättelsen om Paulus skeppsbrott visar att dagen inleddes vid skymningen och att natten följdes av dagen i tjugofyratimmarsföljden. Vi ser också från denna text att dagen inte började vid midnatt under det första århundradet heller.

Apg 27:27-33 27 På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar. 29 De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30 Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31 Då sade Paulus till officeren och soldaterna: ”Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.” 32 Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land. 33 Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. ”Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring.

 

Dagväxlingen vid midnatt var en senare uppfinning av den Romerska Kyrkan och hade ingenting att göra med den tidigare perioden. Det verkar som om med undantag av italienarna, hade alla andra folken samma eller en liknande ordning för dagens början.

 

Skrifterna och texterna i Bibeln från Moses tid, visar att dagen uppfattades börja vid skymningen och som vi har sett, hölls Försoningshögtiden från solnedgång till solnedgång, med början den nionde dagen av månaden vid solnedgången och fortsatte till den tionde dagen av månaden vid solnedgången (3 Mos. 23:32). Tidpunkten för denna term, solnedgång, är stärkt av andra texter.

 

Detta utförande hölls intakt som vi ser med upprättelsen under Nehemja, då Sabbaten var skyddad av portarnas stängande i staden från skymning till skymning.

 

Nehemja 13:19 När mörkret föll över Jerusalems portar på kvällen före sabbaten gav jag order om att dörrarna skulle stängas och inte öppnas igen förrän sabbaten var över. Jag ställde också några av mina män vid portarna för att inget gods skulle föras in på sabbaten.

 

Denna text visar att det började att bli mörkt före Sabbaten. Verbet som används är ’tsalal’ (SHD 6752) och är

förbundet med ’tsel’, ’skugga’ och visar ’när portarna började att ha skuggor på sig’ eller ’att kasta långa skuggor’ (jfr. Soncino fotnot till v. 19)

Denna förklaring som erbjuds i Soncino är viktig för traditionerna i att placera tiden fram till solnedgången. Det är förstått att vara vid mörkret infallande (jfr SHD 6751 och 6752).

 

De ’långa skuggorna’ infaller sent på eftermiddagen i skymningen alldeles innan mörkret faller. Vi kan dra slutsatsen av denna text att Sabbaten i realiteten började när det var mörkt. Således inleds dagen vid den tidpunkt som vi känner som Evening Nautical Twilight (Nautisk kvällsskyming) när det blir mörkt. En rabbinsk distinktion var att dagen började när det blev omöjligt att urskilja färgen på röda eller blå trådar. Denna brist på ljus infaller vid End Evening Nautical Twilight (EENT) (Slutlig nautisk kvällsskymning). De fyra skymningarna är: 1) Allmän skymning, när solen är tre grader från horisonten vilket används för gatljus. 2) Beginning Evening Nautical Twilight (BENT) (Begynnande nautisk kvällsskymning) när solen är sex grader under horisonten. 3) EENT infaller när solen är nio grader under horisonten, och; 4) Astronomisk skymning vilket är när solen befinner sig tolv grader under horisonten. Vid EENT är det MÖRKT. Vid BENT börjar det bli mörkt vid horisonten.

 

Alla nationer inklusive det antika Israel och Juda stammar inledde dagen vid natten och efterföljde natten med dagen genom att räkna nätter. Deta var på detta sätt med Germanerna i allmänhet. Följande citat från John Brady (Brady’s Clavis Calendaria I-II, London, 1812, sid. 98) säger:

 

Olika nationer har haft olika, och till och med varit oense, angående tiderna för inledningen på deras dagsberäkningar. Turkarna och Muhammedanerna räknar från kvällens skymning, medan italienarna inte bara påbörjar sin första timme vid soluppgången, utan räknar de tjugofyra timmarna utan upprepning, och sålunda inte två tolvslag, som är brukligt i Australien och många europeiska länder i allmänhet, om man bortser från vissa delar av Tyskland, där de också räknar med tjugofyra timmar vilket de kallar för ’italienska timmar’ (Sverige kan sägas använda båda systemen, ett för talspråk, tolvtimmarssystemet, och ett officiellt, tjugofyratimmarssystemet, övers. anm.). dock, eftersom kyrkodagen i hela Italien börjar vid midnatt, och riterna i den romerska kyrkan i alla hänseenden är reglerade av denna ordning, är det än mer anmärkningsvärt och underligt, att den allmänna dagen skulle vara tillåten att skilja sig i sin periodiska följd, och således stå i särskillnad till användandet, inte bara med övriga Europa, utan även med deras egna förfäders ordning, särskilt genom variationerna i soluppgångens tid, vilket styr den allmänna dagen.

 

Vi ser så att år 1812, under Napoleons tid, och återtåget från Moskva, så började dagen, och även slutade, vid kvällsskymningen, inom Islam och annorstädes, eller vid soluppgången bland italienarna. Begynnelsen av dagen vid midnatt var år 1812 fortfarande En avvikelse enligt den Romersk Katolska Kyrkan och det från denna källa som det uppträdde i Europa och västvärlden. Det är ett kyrkopåbud utan sanktionering från Bibeln. Vad mer är, så talade Kristus om tolvtimmarsdagen och natten vilken har kommit att bli mätt som tjugofyra timmar, så som det gjordes av italienarna och astronomerna. Ingen påbörjade någonsin dagen vid gryningen, annat än som den andra tolvtimmarsperioden. Tjugofyratimmarsdagen med början vid midnatt är ett senare ändrande för standardiseringen av klockor till att komma i fas med tidsbestämmandet hos den Romerska kyrotraditionen. Standardiseringen av tiden lika väl, och skulle ha blivit, satt från tidpunkten för skymning och mörker vid vårdagjämningen med de Första timmarna infallande efter solnedgången (vilket skulle vara den tid vi kallar för sex på eftermiddagen (klockan 18.00 svensk tid. Övers. anm.)) som följer klockan 1, istället för 7 på eftermiddagen (19.00 svensk tid. Övers. anm.). Klockan 5 på eftermiddagen (17.00 svensk tid. Övers. anm.) skulle ha kvarvarit som den elfte timmen så som den var i nära sextusen år. 7 på morgonen skulle då istället korrekt kallas för 1 på eftermiddagen. Med en tjugofyratimmars klocka skulle det vara 13.00. Detta skulle ha verkat i enlighet med Kristus lärande och skall införas igen från Jerusalem vid återupprättelsen.

 

Orsaken till att kyrkoföljden kom att vara från midnatt, var dess betydelse för fastandet, eftersom de hade en annorlunda fastevana än den i Bibeln och för den tidiga kyrkan. Brady hävdar att termen middag (noon på engelska. Övers. anm.) ursprungligen betydde den nionde timmen. Räknat från klockan 6 på morgonen var det klockan 3 på eftermiddagen ’vid vilken tidsången var, enligt antika kyrkoregler, sjungen.’ (ibid., sid. 99). Middagen (noon) infaller numera numera mitt på dagen, antingen för att munkarna alltid bröt fastan, eller för att den allmänna måltidstimmen var mitt på dagen (jfr. ibid.). Vi skall ha detta faktum i tankarna även när vi läser tidigare skrifter som nämner middag (noon). Ordet lunch (luncheon på engelska. Övers. anm.) kommer ursprunligen från en felstavning av ordet ’nuncheon’ ellen ’noon song’(middagssång).

 

Inte vid något tillfälle i historien har beskrivningen i Daniel 7:25 passat ett samhälle och ett folk mer, än för Europa under artonhundratalet fram till dags dato. Det inleddes från Rom under det andra århundradet och är hastigt på väg att nå sin slugiltiga effekt.

 

Termen härstammar från det saxiska Dæg. Ordet verkar vara besläktat med det romerska Dies eller Diis. I antiken gavs namnen på planeterna för dagarna, vilka de benämnde Dii eller gudar (ibid. Sid. 100) och ordet blev tillskrivet till den tjugofyratimmar långa rotationen för jorden.

 

Bland saxarna, gjordes Skriften tillgänglig på det saxiska modersmålet av kung Athelstan c:a 940 e. Kr. vilken uppförde böter för trafik på söndagar när det hade blivit satt att ersätta Sabbaten i det Romerska systemet från det fjärde århundradet. Söndagen och den hedniska påskordningen hade blivit ålagt på Britannien genom saxarnas makt från synoden i Whitby år 663. Fram till dess var den största delen av Britannien Quarto-Deciman Sabbatshållare. (jfr. uppsatsen The Quartodeciman Disputes (No. 277)). Edgar (c:a. 960) deklarerade att dagen skulle hållas helig från 3 på eftermiddagen (15.00) på lördag fram till måndag vid soluppgången (jfr. Brady ibid., sid. 103-104). Så var förberedelsetiden på fredagen överförd till lördagen och en helt ny period om tolv extra timmar hade infogats igen. Detta är den enda kända avvikelsen för förlängning av dagen som slutade vid skymningen (förutom från dyrkan av Ra i Egypten).

 

Termen ’dag’ är vanligen förstådd på två sätt, både som en tolvtimmars- och en tjugofyratimmarsperiod. Den senare perioden kom att bli kallad, av astronomerna av den moderna eller industriella eran för en Nychtemeron. Dock kunde de i antiken levande bli ursäktade för att helt enkelt använda termen dag för båda perioderna. Detta var onekligen fallet med termen när Bibeln översattes och så är fallet vanligen även idag (jfr. Brady, p. 97). Första Mosebok 1:5 anses lyda ... Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Denna följd skulle helt enkelt läsas Dag Ett eller Dagen den Första. Soncino återger denna text rörande den Första Dagen som kväll och morgon, en dag (jfr. Soncino Chumash sid. 2). Skillnaden baseras på Rashis tolkning, som slutleder att eftersom Gud var ensam på denna dag så som Den Ende, då Han skapade de andra himmelska väsendena på den andra dagen. Det tål inte granskning i Sconcinotexten självt och är inte tolkat på detta sätt av någon annan auktoritet (jfr. Greens The Interlinear Bible). Rashi har fel och introducerar helt i onödan mer felaktigheter i förhållande till Första Mosebok 1:1-2.

 

Orden för kväll (ereb jfr. arab att ’mingla’, blanda sig, att röra sig bland folk) och morgon (boker jfr. bakker att söka eller undersöka) visar skillnaderna mellan dag och natt. Ereb uppvisar ljusets uppblandande från skymningen och boker visar det klara ljuset för dagen som söker sig och som är tiden då det är möjligt att urskilja den precisa kvalitet som karakteriserar det (ibid.).

 

Ordet ’dag’ här är termen SHD 3117 yôwm vilket kommer från en oanvänd rot som betyder ’att vara het’; vilket innebär dagen och de varma timmarna. Det är använt, som Strng säger, till att visa perioderna, antingen bokstavligt från soluppgång till solnedgång, eller från en solnedgång till nästa, eller bildligt, som en tidsrymd definierad av en förknippad term och ofta använt som adverb för att således representera en tid. Att föreslå att detta användande är begränsat till timmarna i dagsljus enbart är absurt.

 

Termen som används för att begränsa tiden för dagsljusets timmar enbart är: SHD 3119 yôwmâm som betyder dagligen eller i dagsljus (jfr. 5 Mos. 28:66; Jos. 1:8; etc.); eller, SHD 7837 shachar som betyder tidigt ljus när solen stiger upp (jfr. Josh. 6:15).

 

SHD 4283 (jfr. 1Sam. 30:17; Jona 4:7) mochorath eller morrow används för att visa på nästa dag eller i morgon (tomorrow på engelska. Övers. anm.).

 

SHD 1242 boqer eller boker (jfr. Dom. 16:2; 19:26; 2 Sam. 13:4) när det används bokstavligt från morgon till morgonanvänds det för att innebära från dag till dag, och är möjligtvis orsak till förvillelse för vissa om det används isolerat för sig själv.

 

Vi ser således från dessa detaljer att åtminstone vid Moses tid i skapelseberättelsen, betydde och användes termen ’dag’ för att innebära både kväll och morgon så som en dag, eller en tjugofyratimmarsperiod. Det finns inget annat rationellt sätt att granska detta argument.

 

Vi såg att Paulus i Apostlagärningarna 27 hade samma uppfattning som vi finner i Nehemja och som vi såg i instruktionerna från Moses när det gäller Försoningshögtiden och samma uppfattning som vi såg var i användning fram till artonhundratalet. Det är endast under den senaste tiden som lagarna och tiden har ändrats till den utsträckning att det påverkar dagens verkan.

 

Veckan

Ordet för ’vecka’ är i hebreiska härrört från ordet shabuwa eller shabua (SHD 7620). Detta ord är i sin till härlett ur ordet shaba’ (SHD 7650) som betyder ’att bli fullkomligt’ eller ’att bli komplett’. Detta är en grundrot, vilken kommer från och används i betydelsen av SHD 7651 sheba eller shibah. Detta ord är det primära kardinalnumret sju som det heliga fullkomliga talet. Därför innebär termen vid SHD 7650 att sjua ens själv. Detta innebär att svära en ed.

 

Ordet för veckan är alltså grundat eller härrört från de heliga antalet dagar som uppgår till sju. Sabbaten är således obönhörligen sammanlänkat med den lingvistiska roten för sju och fullkomlighet. Ordet för vecka förekommer i Första Mosebok 29:27-28 och Daniel 9:27. Det betyder bokstavligen att bli sjufaldigad. Därför är det en vecka (sju dagar) eller en period av sju år.

 

Ordet för vecka i det Nya Testamentet är  ett grekiskt ord av hebreiskt ursprung – nämligen Sabbaton (SGD 4521 från SHD 7676 Shabbath). Det är begreppet för sju nätter eller perioden mellan två Sabbater.

 

Veckoperioden är också bestämd från en fras som betyder fullständig eller perfekt Sabbat. Denna fras finns närvarande i lagen om Pingst.

 

Tredje Mosebok 23:15-21 15 Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. 16 Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren. 17 Hemifrån skall ni ta med bröd att lyftas till offer, två stycken. De skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl och bakas med surdeg; de är en förstlingsgåva åt Herren. 18 Förutom brödet skall ni föra fram sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar. De skall offras som brännoffer åt Herren, med tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. 19 Sedan skall ni offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. 20 Och prästen skall lyfta upp dem till ett offer inför Herren tillsammans med de första bröden av skörden och två lamm. De skall helgas åt Herren och tillhör prästen.  21 Till samma dag skall ni utlysa en helig sammankomst. Helig skall den vara för er, då får ni inte utföra några sysslor. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni än bor.

 

Den period om femtio dagar som inleddes efter den veckoliga Sabbaten i det Osyrade Brödets högtid, har sju perfekte eller fullkomliga Sabbater. Detta var benämnt som Veckohögtiderna i det Gamla Testamentets texter (2 Mos. 34:22; 5 Mos. 16:10,16; 2 Krön. 8:13). Samma ord SHD 7620 shabua används. Pingst är hänfört ur termen för femtio. Termen för perfekt så som i begreppet perfekta Sabbater är SHD 8549 tamiym  som betyder helt och hållet, fullständigt. Använt som ett substantiv betyder det integritet eller sanning – därför, utan fel, komplett eller fullt. Därför, femtio dagar av pingst innehåller sju kompletta, fullständiga och perfekta eller felfria veckor. Detta inleds från dagen efter den veckoliga Sabbaten och slutar på dagen efter den veckoliga Sabbaten – nämligen en söndag. Pingst kan således inte infalla på 6 eftersom räkningen då blir bruten och det inte är sju fullständiga och ofelade veckor eller Sabbater.

 

Ordet för Sabbat (SHD 7676) är annorlunda än det för högtidssabbater vilka benämns Shabbathown (SHD 7677). Denna term gäller för alla högtidliga Heliga Dagar med meningen för en Sabbatism eller Helig Dag förutom för Försoningsdagen vilken benämns som en a Shabbath shabbathown. Betydelsen dupliceras således eller lägger emfas vid begreppet hos en väldigt Helig Dag. Termerna involverade i denna text i Tredje Mosebok i uppräkningen för Pingst är Sabbater och inte shabbathown och därför är det absolut klart från distinktionerna som görs i kapitlet att den veckoliga Sabbaten är inräknade och inte de heliga Dagarna och att Hillel och den moderna judiska kalendern är felaktig genom att följa Sivan 6. Konflikten är uppenbar i Mishnah, som visar att fariseerna hade infört Sivan 6 som Pingst, vilket kunde och föll intill en Sabbat vid den tiden. I Tempelordningen och med samariterna hade Pingst alltid infallit mellan den Första Dagen för Veckan, eller Söndagen.

 

(Hagigah 2:4) Om pingst som sammanföll med en fredag – säger Shammais Hus, ” dagen för slakt [offret frambringades helt för att fullborda det som krävdes för framträdandet inför Herren] är dagen efter Sabbaten”. Och Hillels Hus säger, ”dagen för slakt [hela offrandet] är inte efter Sabbaten”. Men de fastslår att om det sammanföll med Sabbaten, så skall dagen för slakten [hela offret] vara efter Sabbaten. And översteprästen skall inte sätta på sig sina klädnader. Och de är tillåtna att genomföra en mässa eller att hålla fasta, så att inte bejaka åsikten hos de som säger: Dagen för Pingst [måste alltid infalla] efter Sabbaten [på söndag].

 

Ansträngningar görs av vissa att söka stöd i Septuagint (LXX) för argument för Pingst vid Sivan 6. Dock var den versionen, trots att den var standardtexten för den tidiga kyrkan, förkastad av den rabbinska judendomen från Jamnia efter förstörelsen av Templet och förskingringen i varje fall. Texten i det Gamla Testamentet var till och med märkbart förändrad för att stödja rabbinsk judendom för den tiden och blev till den Masoretiska texten. Hela frågan om Pingst i LXX har undersökts i uppsatsen The Omer Count to Pentecost (No. 173). Argumenten som konstruerats kring denna text för Sivan 6 är felaktiga i varje fall.

 

Pingst hölls på en söndag under Tempelperioden både av Templets prästerskap och samariterna säger FF. Bruce.(The Illustrated Bible Dictionary, J. D, Douglas & N. Hillyer, redaktörer, IVP, 1980; artikel. Calendar, Vol. 1, sid. 225)

 

I allmänhet följde den judiska kalendern i Nya Testamentets tid (åtminstone före år 70 e. Kr.) den saducceiska uppfattningen, eftersom det var efter den uppfattningen som Tempeltjänsten reglerades. Således var dagen för Pingst uppfattad som den femtionde dagen efter uppvisandet av den första skördade kärven av säd, som exempel, den femtionde dagen (inklusive) från den första söndagen efter påsk (jfr 3 Mos. 23:15f); eftersom den alltid inföll på en söndag, så som den gör i den kristna kalendern. Den fariseiska uppfattningen, som blev standard efter år 70 e. Kr., tolkar Sabbath i Tredje Mosebok 23:15 som högtidsdagen i det Osyrade brödets högtid och inte den veckoliga Sabbaten, i så fall infaller alltid Pingst på samma dag i månaden [Sivan 6].

 

Samariterna och Kyrkan har inte ändrat sitt praktiserande i förhållande till Pingst, sedan det första århundradet. Endast judendomen ändrade sina iakttagelser och detta gjordes för att bevara dess introducerade traditioner. Den trinitära kyrkan påverkade veckan i vilken Pingsten inföll genom sin manipulation för datumet för den hedniska påsken, men det var alltid på en söndag så som det hade varit under Tempelperioden och sedan tiden för den Assyriska fångenskapen och innan det vid tiden för Moses. Samariternas praktiserande kom från innan skövlingen av det första Templet och Judas fångenskap år 587 f. Kr. och reflekterar därför med korrekt de som praktiserades under perioden för det tidiga första Templet. Traditionerna blev introducerade i Juda och fariseernas system gradvis från den Babyloniska fångenskapen och senare. De hade inte någon effekt i utövandena i templet ända fram till perioden för dess fall och förstörelse.

 

Sjudagarsveckan

Konceptet med sjudagarsveckan är bestämt från Andra Mosebok 20:8-11.

 

Andra Mosebok 20:8-11 8 Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 9 Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, 10 men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. 11 Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

 

Veckan är alltså reglerad och obligatorisk religiös ritual är upprättad med fokus på Sabbaten eller den sjunde dagen av veckan, vilket är, och alltid har varit, dagen som vi känner som lördag. Termen på engelska (Saturday. Övers. anm.) härrör från det saxiska ordet ’seator’ (eller även som synes från ’crodo’ jfr. Bardy) vilket vanligtvis är förknippat med den romerska gudomligheten Saturnus (Brady, sid. 122-123). Denna dag är benämnd inom språken hos många folk som Sabbaten eller i termer som härrör ur det ordet. Samuele Bacchiocchi utvecklar heladenna historia (From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1977).

 

Månaden

Ordet månad kommer från ordet för måne. Det hebreiska ordet är chadash eller chodesh (SHD 2320) vilket betyder en Nymåne – därav betyder det en månad. Nymånen är alltså det medel med vilket man bestämmer starten för månaden. New Brown-Driver-Briggs-Gesenius Hebrew-English Lexicon säger om detta ord (sid. 294) att det betyder Nymåne eller månad...1. nymåne som dag, tiden för nymåne som en religiös högtid. 2. Månad som begynnelse med nymånen. Det finns inget tvivel att historiskt sett månaden inleddes med nymånen. Månen var också alltid en högtid under Tempelperioden och översteprästen inträdde i templet på denna dag så väl som på Sabbaten.

 

Ordet är besläktat med SHD 2314 châdar att omringa eller stänga in, att dölja eller beslöja. I sin not till 2314 fortsätter lexikonet (på sid. 294) (som någonting som omger) [från] II. Dölja bakom en ridå, dölja, innesluta. IV. Dölja sig själv, även bida, stanna eller kvarvara bakom, även som att stoppa ett svärd i svärdskidan.

 

Meningen för basen för termen är klart den om Nymånen dold i dess fulla mörker och inte den senare månskäran. Ämnet rörande månskäran är undersökt i uppsatsen The Golden Calf (No. 222).

 

Ett annat ord för månad är SHD 3391 yerach (1 Kung 6:37-38; 8:2; 2 Kung 15:13; Sak. 11:8). Detta är från en oanvänd rot av okänd vikt som betyder månvarv, till exempel en månad eller måne. Ett annat ord är det Kaldeiska SHD 3393 yerach (Esra 6:15) vilket överensstämmer med SHD 3391.

 

Ordet för måne när det används i betydelsen av ’sol och måne’ är SHD 3394 eller SHD 3391. Det kan SHD 3842 (Jes. 24:23; 30:26). Ordet för Nymåne (SHD 2320) är översatt som månad (month) i engelskan. Undantagen gör det klart att en specifik dag är menad (1 Sam. 20:5,18,24; 2 Kung 4:23; Ps. 81:3; Jes. 66:23; Hes. 46:1,6; Amos 8:5). Månaderna är således den första, andra, tredje osv. Nymånaderna.

 

Nymånen är således den centrala eller bestämmande punkten i månaden. Den utgör grunden för beräkning av perioderna inom en månad. Det är så med alla Heliga Dagarna, inte minst de som är Nymånadsdagar själva (se uppsatsen The New Moons (No. 125); The New Moons of Israel (No. 132); samt även The Harvests of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120)). Kommentarena för månaderna som görs i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132) är genomgångna igen nedan för att visa på följden och betydelsen av deras användning.

 

Det saxiska ordet Almanac (sv Almanacka. övers. anm.) härrör från arameiskan ord al och manach vilket betyder räknandet. Verstigan hävdar dock, som det enda undantaget att det kommer från ’al mon aght’ i betydelsen ’al mon ’följd’’eller följandet av månarna. Konceptet med dagarnas begynnelse och slut i kvällningen vid skymningen är verkligen troget detta österländska ursprung (jfr. Brady, sid. 42-43). De ursprungliga almanackorna var måncykelkalendrar, som ristats på fyra trästycken, baserade på 30 och 29 dagars följder som överensstämmer med varaktigheten hos månen i hänseende av konjunktioner och fullmåne. Den alternativa ordningsföljden för dagen var också den arabiska metoden. En kopia av ett original av en saxisk almanacka finns i Brady vol. 1, mellan sid. 42-43. En väldigt antik sådan finns i St Johns College Cambridge.

 

Årets månader

Månen är också symbolisk på grund av att den befinner sig i sina faser. Nymånen representerar begynnelsen av varje cykels aktivitet. Det finns tolv månader under året (förutom de mellankalendariska månaderna) (1 Kung 4:7; 1 Krön. 27:1-15). De uppfattas i allmänhet att ha en längd av 30 dagar och det är därför de refereras till profetiskt (1 Mos. 7:11; 8:3-4; 4 Mos. 20:29; 5 Mos. 21:13; 34:8; Est. 4:11; Dan. 6:7-13).

 

Påskmånaden som är Nisan eller Abib är speciellt befalld av Herren för att vara årets början (se även 4 Mos. 9:1-3; 33:3; Jos. 4:19; Hes. 45:18,21). Denna begynnelse symboliserar Israels förlösning av Gud från det världsliga systemet (Gal. 1:4; Upp. 14:4).

 

Abib bestäms från nymånen närmast vårdagjämningen i den norra hemisfären, vilken påbörjar sommarsäsongen. Höstdagjämningen i norra hemisfären påbörjar vintersäsongen. Dessa är de två säsonger eller årstider som nämns av Bibeln (1 Mos. 8:22; Ps. 74:17). Beräkningen är väl förstådd:

Observationen av höstdagjämningen, i betydelsen ’årets utgång’ (se 2 Mos. 23:16), och om vårdagjämningen, kallad 'årets återkomst' (1 Kung. 20:26; 2 Krön. 36:10), var viktigt för att kunna kontrollera kalendern och följaktligen högtiderna. Så började året med nymånen närmast vårdagjämningen när solen var i vädurens tecken (Jos., Ant. 3.201 [se bättre i Ant. (Antiquities of the Jews) III.x.5]), och påsken på den fjortonde dagen i Nisan sammanföll med den första (2 Mos. 12:2-6). (The Illustrated Bible Dictionary, J D Douglas & N Hillyer, redaktörer, IVP, 1980; art. Kalender, Vol. 1, sid. 223).

 

Månaderna numreras i följd så att året kan bli identifierat och inte senare hopblandat (2 Mos. 12:2; 13:4; 2 Krön. 30:2; Neh. 8:2). Månaderna och prästernas förhållningar är samtliga upptecknade i Första Krönikeboken 27:1-15. Nymånadsdagarna fanns upptecknade bland dagarna för dyrkan med Sabbaterna och de Heliga Dagarna i Fjärde Mosebok 28 och 29 (speciellt Fjärde Mosebok. 28:1-2,11,14).

 

Metoden för att fastställa den första månaden för året (kallad Nisan eller Abib) är att Påskperioden över 14 och 15 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen. Således kan förberedelserna för den 14 Nisan infalla på vårdagjämningen men den 15 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen. Dessa var de två huvudsakliga bestämmande reglerna fram till Hillels revision. Schurer noterar denna regel angående Påsken i sitt Appandix för Kalendern

 

Månaderna var vanligtvis numrerade och inte alla månader upptecknas vid namn i Skriften. Årets månader är:

 

1.      Nisan (Mars-April) (eller Abib; Kanaanitisk)

2.      Iyyar (April-Maj) (eller Ziv; Kanaanitisk)

3.      Sivan (Maj-Juni)

4.      Tammuz (Juni-Juli)

5.      Ab (Juli-August)

6.      Elul (Augusti-September)

7.      Tishri (September-Oktober) (eller Ethanim; Kanaanitisk)

8.      Marcheshvan (Oktober-November) (eller Bul; Kanaanitisk)

9.      Chislev (November-December)

10.  Tebeth (December-Januari)

11.  Shebat (Januari-Februari)

12.  Adar (Februari-Mars)

 

De babyloniska motsvarigheterna är:

1.      Nisanu: offermånaden

2.      Ayaru: processionsmånaden

3.      Simanu: den fastställda årstiden eller tiden för tegeltillverkning

4.      Du-uzu: månaden för Tammuz fruktbarhetsguden

5.      Abu: månaden för facklor

6.      Elulu eller Ululu: månaden för rening

7.      Teshritu: månaden för begynnelse

8.      Arah-samna: den åttonde månaden

9.      Kislimu: oklar betydelse

10.  Tebitu: månaden för nedsänkning (in i vatten)

11.  Shabatu: månaden för stormar och regn

12.  Adaru: månaden för tröskningsgolvet.

 

Cykeln om tolv månader baserade på månen (354¼ days) blir kortare än solåret (365¼ days).På grund av att vårens Påsk-Mazzoth högtid, vilken inleder cykeln av jordbrukshögtider, var tvungen att hållas vid en bestämd tid på året, är det tydligt varför de interkalendariska månaderna placerades i Adar vid årets slut.

 

Påsken måste sammanfalla med den första skörden [vilken följer vårdagjämningen] och således inleds året beroende på placeringen av månen för den period under vilken sädesskörden börjar ske.

 

Abib betyder gröna öron och de gröna öronen (skotten) skördades och rostades då de ännu inte var vita för skörden. Det första av skörden av de gröna öronen skars och bands och inledde skördeoffret som leder till omer-räkningen till pingst. Händelseföljden i Josua var att de tog det Heliga Landet och därefter åt av det gamla kornet på morgonen efter påsk i exemplet givet den femtonde av den första månaden och mannan upphörde (Josua 5:11f). De gröna skotten nämns inte eftersom de rostade de gröna skotten för Abib efter skördeoffret vilket inte hade skett än. Därför nämns bara det gamla kornen som konsumerats. Skördeoffret symboliserade Messias som var den förstfödde från de döda.

 

Den andliga symboliken är överväldigande. Högtiderna är beroende av Nymånadsdagarna och inte tvärtom. Namnet på den interkalendariska månaden WeAdar (eller och Adar) enligt M. Ned VIII.5 (se Interpreter’s Dictionary of the Bible, Vol. 1, sid. 487). De rabbinska beräkningarna visar att sju av varje nitton år har en extra månad som vi benämner Adar II.

 

Som vi kan se är månaderna bestämda av Nymånadsdagarna och hela planen för frälsning är visad från varje nymåne genom beräkningen av högtiderna och deras uppvisande i cykeln av den verkligt fysiska skörden. Året baseras på ett symboliskt eller profetiskt år om 360 dagar, bestående av tolv månader om 30 dagar (se uppsatsen The Harvests of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120) för konsekvenserna för högtiderna och de 144,000). Detta är känt som en tid. Denna period kan också utsträckas profetiskt på en år för dag basis till 360 år. Sju gånger är det 2520 år, med halva den perioden (eller 1,260 years) som är ännu en tid, två tider och en halv tid i Daniel 12:7.

 

Det framgår av uppsatsen Moses and the Gods of Egypt (No. 105) att Gud tog itu med det egyptiska systemet och dess gudar med utvandringen. Gud tog itu med det babylonska systemet genom det korrekta upprättandet av kalendern och Kyrkan. Det skall noteras att det babylonska systemet började året från månaden för inledningen, Teshritu eller Tishri. Från denna månad skall Messias upprätta den Nya Begynnelse som symboliseras av Hornstötshögtiden, Försoningsdagen och Lövhyddehögtiden.

 

Tishri bestäms av Nymånadsdagen, som är hornstötarnas högtid. Det visades i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132) att inledningsmånaden gjordes till den sjunde månaden. Det noterades att denna sekvens representerade upprättandet under Messias av de sju faserna hos de sju Kyrkorna. Betydelsen förklaras i uppsatserna om Nymånadsdagarna. Förklaringen för symboliken hos högtiderna upprepas (åter citerad nedan från uppsatsen The New Moons (No. 125):

 

Årets lades att inledas i offermånaden vilken representerade Påskoffret av Messias. Denna månad inledde skörden, vilken också var den första i skördeföljden, det vill säga, kornskörden. Gud fortsatte sedan processen av skördar genom varje fas vilka är tre skördeperioder. Dessa är Herrens påsk och det Osyrade Brödets högtif, Veckohögtiderna och Lövhyddehögtiden eller hopsamlandet. Veckohögtiden symboliserar Kyrkans skörd innan Messias återkomst. Detta är en pågående process.

 

Således inleds Pingst av en följd som följer genom de fem Nymånadsdagarna från Sivan eller Tishri, även då det är sju i följd från Nisan till Tishri. Dessa fem är stenarna som David slungade (se uppsatsen David and Goliath (No. 126)). Sardis och Laodicea är uteslutna. Sivan inleder tegelmakandet för Guds Tempel. Följden inkluderar återfödelse (Du-uzu: Tammuz), facklorna (Abu: Ab) eller Kyrkans ljus och reningen (Elulu: Elul) av de utvalda. Därav månaderna från Simanu (Sivan) till Teshritu (Tishri) är täckta i Kristen symbolism som således eliminerar den babylonska. Eldarna vid 9-10 Ab tilläts på grund av Israels avgudadyrkan av babylonskt utövande.

 

Månaderna är tolv inalles med en trettonde månad sju gånger under nitton år. De nitton åren utmärker en fullständig cykel. Denna period bestäms av månaderna själva, allt eftersom de roterar genom årstiderna. Det är nitton år i cykeln. Offren är femtiotvå Sabbater, sju Heliga Dagar plus tolv Nymånadsdagar och Skördeoffret (Adar II inträffar sju gånger varje nittonårscykel). Hornstötarna är förstås ett dubbelt offer, som både en Nymånadsdag och en högtid (4 Mos. 29:1-6).

 

Skördeoffret, när det ses tillsammans med högtiderna och Nymånadsdagarna, har en stor betydelse vilket behandlas i uppsatsen The Harvests of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120). De interkalendariska månadernas förhållande har en relation till Guds styre inom Israel och även i det himmelska systemet, som framgår i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132). Alla av Guds handlingar i skapelsen är behandlade i symboler som speglar inte bara i himlarnas rörelser utan också utgivandet av organisationen och ansvaret för Israel. Israel både som nation och Kyrkan inom förbundet är bestämt på dessa förhållanden (se uppsatsen The Covenant of God (No. 152)).

 

Citatet från (No. 125) fortsätter:

 

Förhållandet bestäms av funktionen hos de interkalendariska månaderna så som de inträffar inom de tolv normala månaderna. Israel representerar detta system genom stammarna. Israel har tolv stammar. Dessa är, från norr: Dan, Asher Nafhali, Juda, Issaskar, Zebulun, Reuben Simeon, Gad, Efraim, Manasse, Benjamin (se 4 Mos. 10:11; jfr. Hes. 1:4 ff.). Levi stam är koncenterad vid eller kring tabernaklet. Det är alltså tolv stammar men Josef har förstfödslorätten och den är effektivt sett uppdelad i två delar med Levia stam uppgivande sin del för att utföra funktionen som prästerskap. Således var ritningen för funktionerna för det fysiska Israel uppsatt i stjärnrna vid skapelsen. Adar II representerar prästerskapet som den trettonde månaden och stammen. Denna månad infaller sju gånger i en cykel.

 

Denna cykel representerar Guds sju andar då de utför sina förpliktelser under änglarna av de sju Kyrkorna. Detta problem kan inte lösas eller förstås utan förståelsen för Nymånadsdagarna.

 

Nymånadsdagarna var centrala i systemet för dyrkan så som den framlades i den hebreiska kalendern. De var tvungna att hållas korrekt, och förståelsen för dem var central för förståelsen av Frälsningsplanen. Det Israelitiska systemet avföll och blev kontinuerligt underminerat. Varje gång blev det tvunget att återupprättas av en utsedd företrädare för Gud. Det var många upprättanden och många sönderfall i bestämmandet av ordningen.

 

Vi kan se att Nymånadsdagarna var den centrala utgångspunkten för beräkningen för den religiösa kalendern. Detta föll till missbruk många gånger. Den sista och kontinuerliga tiden för Juda var under Rabbi Hillel II år 358 då Sabbaterna hade blivit så otympliga genom introduktionen av traditionerna, att hela systemet för beräkningar var tvunget att ändras, för att göra det möjligt att hålla traditionerna som upprättats av fariséerna. Iakttagelserna gjordes till instrument för att kontrollera Nymånadsdagarna så att traditionerna kunde hållas. För att kunna kontrollera människorna som annars kunde utmana deklarationen av Nymånadsdagarna, så infördes andra restriktioner, som vem eller vilka som kunde vara pålitliga vittnen om nymånen. Kvinnor eliminerades som vittnen, så var fallet även med kategorier av människor som kunde vara oberoende observatörer, så som duvhållare (se Mishnah för kategorierna).

 

Låt oss se på kommentarerna rörande den historiska hållningen från uppsatsen Nymånadsdagarna [125]:

 

Allmän Historisk Hållning

Nymånadshögtiden känd bland judarna som Rosh Hodesh, inträffade vid den första i månaden vid uppträdandet av den första av månens faser (Hayyim Schauss The Jewish Festivals History and Observance, övers. Samuel Jaffe, Schocken Books, New York, 1938, sid. 275). Det är således knutet till uppträdandet av nymånen.

 

Det fanns en tid når Rosh Chodesh var en större högtid, mycket viktigare än den veckoliga Sabbaten ... En orsak för dess betydelse vilade i det faktum att dateringen för alla judiska högtider berodde på Nymånadsdagen (ibid., sid. 274).

 

Denna slutsats är ett antagande. Bibeln visar att det var viktigt, men inte mer viktigt än Sabbaten. Det var viktigare än högtiderna som vi kommer att se.

 

Bibeln jämställer klart och tydligt Nymånadsdagarna med högtiderna (4 Mos. 10:10). Nymånadshögtiden var en högtidsdag och den firades dagen efter att nymånen sågs (New Catholic Encyclopedia, Vol. 10, McGraw Hill, NY, 1967, sid. 382)

 

I tidig rabbinsk tid fastställdes Nymånadsdagen av Sanhedrin i Jerusalem, efter att man accepterat bevisen av ögonvittnen som hävdade att de hade sett nymånen. Ibland kunde rabbinerna medvetet skjuta upp Rosh Hodesh för att förhindra Försoningsdagen från att infalla på en fredag eller en söndag. Den permanenta kalender fastställdes av Hillel II år 358 e. Kr. och denna tillhandahöll det exakta datumet för varje Rosh Hodesh baserat på astronomiska och  and matematiska beräkningar (The Ency. of Judaism, Geoffery Widoger, Macmillan, NY, 1989, sid. 502).

 

Notera att detta var i tidig rabbinsk tid. Detta är långt efter Templets fall år 70 e. Kr. Således var den rabbinska manipulationen av Nymånadsdagarna inbäddad i Hellels kalender från år 358 e. Kr. Detta har ingen biblisk myndighet.

 

Här har vi bevis för det medvetna uppskjutandet före Hillelkalendern. Notera att vi inte har att göra med perioden för det andra templet utan den senare tidiga rabbinska tiden. Dock visar antagandena rörande uppskjutandet till den följande dagen hos New Catholic Encyclopedia en okunnighet angående tidpunkten för dessa uppskjutanden. Nymånanen antogs utveckla den synliga månskäran efter sex timmar från konjunktionen. Således skulle den bli förskjuten endast om konjunktionen eller den helt mörka nymånen inföll efter klockan 12.00. Denna regel fastslogs vid förskjutandet. (citatet fortsätter):

 

Det råder inget tvivel om att Nymånadsdagarna i antiken var åtminstone lika viktiga som Sabbaten.

 

Nymånadshögtiden stod i antiken åtminstone på samma nivå som Sabbate (J Wellhausen, Prolegomena to the History of Israel, 1885, sid. 113).

 

Nymånadsdagen var definitivt en helig tid, och var också, om vi skall tro på vissa moderna akademiker, firad på dagen efter siktandet av nymånen. Detta är en åsikt grundad på otillräcklig information som är baserad på rabbinsk propaganda. Det gjordes inte på det sättet. Den nya begynnelsen grundades på speciella offer (4 Mos. 28:11-15) över vilka hornen blåstes (4 Mos. 10:10; Ps. 81:3). Vanligt arbete utfördes inte. Kungen höll speciella högtider vid Nymånadsdagen. David nämner betydelsen i Första Samuelsboken 20:5. David skulle ha varit utebliven från hovet, för hans stol vid bordet skulle ha varit tom. De kände i god tid i förväg till den annalkande nymånen.

 

Första Samuelsboken 20:18 ”I morgon är det nymånadsfest”, fortsatte Jonatan, ”då märks det att du är borta när din plats står tom.

 

Nymånadsdagarna var alltså obligatoriska sammankomster för Israels hov, och kända i förväg. Detta gör nonsens av varje försök att tala för ett system baserat på iakttagelse. David höll Nymånadsdagarna med Sabbaterna och högtiferna med räkning i enlighet med den ordning som de befallts med (1 Krön. 23:30-31). Det fanns alltså en nummerordning från antika tider. Dessa Dagar följdes också av Salomo. Detta var en föreskrift för evigt för Israel.

 

Nymånadsdagarna nämns i uppräkning som viktigare än högtiderna.

 

Andra Krönikeboken 2:4 Nu vill jag bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn och helga det åt honom. Där skall man tända välluktande rökelse inför honom, lägga fram skådebröden och offra brännoffer morgon och kväll och vid sabbater, nymånadsfester och Herrens, vår Guds, högtider, så som det för evigt skall vara i Israel.

 

Nymånadsdagarna följdes, tillsammans med Sabbaterna och de fastställda högtiderna, av Elisha (2 Kung 4:23) och av Hesekiel så som det är skrivet i Herrens lag (2 Krönn. 31:3). Detta utövande fortföljdes av Esra (Esra 3:5) och Nehemja (Neh. 10:29-33). Detta utövande fortsatte fram till tiden för Kristus och apostlarna, och kalendern, inklusive Nymånadsdagarna, följdes vid Kolossae (Kol. 2:16). Syftet med kalendern när det gäller Sabbaten och Nymånadsdagarna och de fastställda högtiderna var att de skulle vara en åminnelse för Israel inför Gud och för försoning (4 Mos. 10:10, 33). Detta påbud är uppsatt i samma följd och kapitel så som Slagordningen för Israel är. Kalendern är således en integrerad del av Guds Förbund och med syftet inom Guds Plan för Frälsning.

 

Nymånadsdagarna måste behandlas som en dag för dyrkan och församlande, så som också Sabbaterna och högtiderna är (1 Sam. 20:5,18; Jes. 66:23; Hes. 46:1-3). Offer är inte frågan eftersom det fullföljdes i Messias. Lydnad är frågan (Jer. 7:22-24; Heb. 10:1-6).

 

     Citatet fortsätter från (Nr. 125):

 

Nyåret på Nymånadsdagen den första månaden Abib var av en särskild betydelse (Ps. 81:3-5; jfr uppsatsen. The Moon and The New Year (No. 213)). Nymånadsdagen den sjunde månaden var också särskilt helgad (3 Mos. 23:24-25; 4 Mos. 29:1-6).

 

Andra Kungaboken 4:23 menar att både Nymånadsdagen och Sabbaten var ansedda att tillhandahålla möjlighet att konsultera profeterna, och Hesekiel utmärker Nymånadsdagen som en speciell dag för dyrkan (Hes. 46:1,3).

 

Psaltaren 121:6 menar att månen var kapabel att påverka individen, möjligen från dess förhållande till sinnet så som vi förstår termen mångalen (lunacy i Coxs text. övers. anm.)

 

[Judaica och modern Judaism tillskriver att]: Ursprungligen påstods Nymånadsdagarna inte vara fastställda genom astronomiska beräkningar, utan högtidligen proklamerade efter att vittnen hade avlämnat vittnesmål angående att månskäran åter blivit synlig. De rabbinska myndigheterna höll vid den trettionde dagen varje månad en samling med medlemmarna i det högsta rådet på en gårdsplan i Jerusalem vid namn Beit Ya'azek, där de väntade på att ta emot vittnesmålet från två tillförlitliga vittnen, därefter helgade de Nymånadsdagen. Om månskäran inte siktades på den trettionde dagen, så firades Nymånadsdagen automatiskt på den trettioförsta dagen. För att informera befolkningen om begynnelsen av den nya månaden tändes bål på Oljeberget och därefter över hela landet och i delar av diasporan.

 

[Det sägs sedan att] Dock, började samariterna senare att tände missledande eldar och det Högsta Rådet sände ut budbärare till grupper som flyttat långt. De judar som levde på stort avstånd från Jerusalem firade alltid på den trettionde dagen i månaden som Nymånadsdagen. Vid dessa tillfällen då de blev informerade av dess uppskjutande till den trettioförsta dagen så uppmärksammade de även denna andra dag som Nymånadsdagen (RH 1:3-2:7). Vid mitten av det fjärde århundradet hade de lärde etablerat en permanent kalender och det offentliga proklamerandet av Nymånadsdagen fortsatte inte. En relik av det ursprungliga utövandet kvarstod dock i vanan att i Synagogan annonsera Nymånadsdagen vid Sabbaten som föregick dess firande (Ency. Judaica, Vol. 12, p. 1039).

 

Denna process är bevis för manipulationen av kalendern av rabbinerna. Det finns ingen månad som är längre än trettioen dagar och de kände till det faktumet. Märk även John Bowmans kommentar rörande samariterna och accepterandet av denna rabbinska propagande ovan. Det urpsrungliga systemet var genom beräkning i enlighet med konjunktionen och samariterna och sadducceerna gjorde bägge detta. Märk kommentaren här att senare började samariterna tände missledande fyrbåk: varför senare? Samariterna hade inte ändrat sitt system. Det har behållits likadant för men än 2500 år oberoende av judendomen, vilken själv har förändrats avsevärt efter templets förstörelse. Det var Juda som började leka med kalendern baserat på rabbisnka traditioner som inte var tilåtna eller accepterade under tempelperioden. Manipulationen av kalendern skedde på grund av att myndigheterna inte hade utvecklat ett precist system för fastställandet av förskjutningarna för att skydda traditionerna. Detta påverkade antalet trettiodagars månader som ingick i året så som vi kommer att se senare. En sådan effekt blev oigenkännlig och oförenlig med de antika traditionerna.

 

Nymånadsdagarna är inte omnämnda i Tredje Mosebok 23 för att det inte är en komplett lista av dagarna för dyrkan för Israel och den Heliga kalendern. Fjärde Mosebok 28 och 29 är den enda kompletta listan av dagarna för dyrkan. Dagen för offrandet av kärven är inkluderat i Tredje Mosebok 23, trots att det inte är en Helig Dag, för att det än en intregrerad del av det Osyrade Brödets högtid och är den primära delen av Guds Skörd. Sädeskärveoffrandet måste hållas lika väl som högtiderna (jfr. uppsatsen The Wave Sheaf Offering (No. 106b).

 

Det kan ses av historien att den moderna judiska kalendern inte hade påbörjats att fastställas förrän mitten av det fjärde århundradet, enligt judiska myndigheter. Detta blev sedan än mer manipulerat och ändrat fram till det elfte århundradet. Den exakta beräkningen av Nymånadsdagarna tog bort varje osäkerhet i beräkningen, eller det internationella firandet av Nymånadsdagarna.

 

Den antika judiska proceduren var således att när Nymånadsdagarna inte kan följas på den dag på vilken de infaller, till exempel då den infaller vid dagsljus, så skall den iakttas den följande dagen. Detta är i verkligheten ett bedrägeri eftersom Nymånadsdagen faller i denna kategori som regel. Detta är även den regel som introducerades vid den tidiga tiden efter Templet för iakttagandet av Nymånadsdagrna. Det har ingenting att göra med beräkningen av Moladen för Tishri, som upprättades från det fjärde århundradet under Hillel II. Nyligen har detta degenererat ytterligare så som var förklarat i uppsatsen Nymånadsdagarna [125]. Fortsatt citat:

 

Det blev på modet med sociologins anländande och studierna av religionsutveckling att behandla de bibliska kraven på Sabbaterna och Nymånadsdagarna som konkurrerande element för lojaliteten hos de hebreiska folken – Nymånadsdagarna behandlades som spår av lämningar av kulten för dyrkan av Månguden. Schauss hade denna syn då han skrev The Jewish Festivals (sid. 274). Han behandlade och Moseböckerna som om de vore skrivna i två omgångar, den äldre skriven före den babyloniska exilen, och den senare delen efter återkomsten. Han hävdar att den äldre delen inte nämner högtiderna. Han drar denna slutsats av det faktum att Nymånadsdagarna inte nämns i Andra Mosebok 23:14-19; 34:17-26; Femte Mosebok 16, och inte heller i Tredje Mosebok 23. Han drar då slutsatsen att Fjärde Mosebok måste vara en senare del. Han framlade inga bevis för denna slutsats. Denna sorts argumentation är typisk för moderna apologister. Den sanna orsaken för denna situation är att återkomsten från exilen inte satte i kraft en fullständig återupprättelse.

 

Efter återkomsten från den babyloniska exilen nåddes en kompromiss; Rosh Chodesh erkändes inte som en fullständig högtid, under vilken arbete var förbjudet, men speciella offer arrangerades vid denna dag i Templet

 

Ännu till denna dag utför judarna speciella ritualer för att välkomna den nya månaden: det finns en speciell bön i synagogan under Sabbaten före Nymånadsdagen, och det finns en ceremoni som helgar Nymånadsdagen genom en speciell välsignelse som reciteras i det fria när nymånen framträder (Schauss, p. 274).

 

Det kom att tas för givet att nedgången i firandet hade inträffat men någon förklaring kunde inte ges på ett fullgott sätt. Ett exempel ses i följande referat från The Hebrew Concept of Time and the Effect on the Development of the Sabbath, av Diana R. Engel, The American University, Washington, 1976.

 

Ingen handel ägde rum på dagen före nymånen (dagen efter den första nymånen uppträdde i skyn). Offren för nymånen överträffade i verkligheten de för Sabbaten (4 Mos. 28:11-5; Hes. 46:4-7). Dock minskade den religiösa vikten av nymånen medan Sabbaten vikt (sid. 69-70).

 

Notera här även att Engel har antagit att den första månskäran ansågs som det iakttagna och att dagen efter att den först synliga månskäran är vidare antaget. Detta placerar en serie av uppskjutande eller förskjutningar till Nymånadsdagarna. Inga bevis citeras för denna slutsats. Citatet fortsätter från (Nr. 125).

 

Vidare exempel på svårigheten att förklara nedgången ses hos Widoger.

 

Det är inte klart när eller hur Nymånadsdagarna förlorade sin ställning som högtid. Detta hade inträffat vid tiden då judarna återvände från exilen vid slutet på det sjätte århundradet f. Kr. De var inte längre en full helgdag, utan bara en semihelgdag, likt like Hol ha-Mo'ed (de förmedlande arbetsdagarna mellan Herrens påsk och Sukkot) då rabbinerna avrådde allt utom det nödvändiga arbetet och kvinnorna skulle ha ledigt från sitt syende och vävande. Mer stringenta ekonomiska förhållande var troligtvis orsaken för nedtonandet av Nymånadsdagarna, särskilt eftersom det inte fanns någon religiös eller historisk orsak att arbeta på den dagen. Med tidens gång, försvann till och med denna mindre helgdagsstatus och det blev till en vanlig arbetsdag som alla andra, förutom för vissa liturgiska variationer

 

Ändå höll inte det judiska folket Nymånadsdagarna så som Kyrkan gjorde. De vanliga folklagren var dock sporadiska i sin hållning och såg efter handel vilket de också gjorde vid Sabbaterna och Högtiderna som vi känner till.

 

”När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden? (Amos 8:5)

 

För judarna blev Sabbaten årets viktigaste dag. Faktum är att Diana Engel säger att Sabbatsdagen blev mer än bara en vanlig dag eller ett annat budord. Det utmärkte för dem mycket av vad de trodde på och stod för…Det är omöjligt att överdriva hur mycket Sabbaten betydde för Israel, hur de såg fram emot dem och ärade dem. (sid. 83)

 

Men de förstod dem inte riktigt! De förstod inte den andliga betydelsen hos Sabbaten så som de heller inte förstod Nymånadsdagarna. DET VAR TVUNGET ATT REDUCERA BETYDELSEN HOS NYMÅNADSDAGARNA AV DEN RABBINSKA JUDENDOMEN, FÖR DE HOTADE UPPSKJUTANDET AV SYSTEMET I SIG SJÄLV. De kunde inte tas bort helt och hållet eftersom Bibeln var för tydlig och klar i ämnet och således var det tvunget att reducera dess betydelse, så att den falska kalendern kunde introduceras. Detta gjordes allt efter att Templet blivit förstört.

 

Enligt The Lion Handbook of the Bible (red. D & P Alexander, Lion Publishing, 1984)

"Den ortodoxa judiska kalendern består av tolv månader som börjar vid varje nymåne (synlig månskära)" (sid. 112).

 

Inga bevis för detta uttalande (synlig månskära) citeras. De flesta judaiserande och till synes en stor del av det tjugonde århundradets akademiker ser Nymånadsdagen som en som inträffar vid siktandet av månskäran, i motsats till bevisen vi har och deras egen utövning samt vanligt förnuft. Detta var aldrig fallet. Den samaritiska kalendern som fortfarande är i bruk idag visar att detta är falskt.

"Den andra hebreiska termen för månad, hodesh, betyder egentligen karaktären av ’ny’ för månskäran" (Encyc. Britt., 15th edition, Vol. 15, sid. 465).

 

Termen chodesh har ingenting att göra med månskäran. Månskäran hör till ett annat system för dyrkan som riktas till guden Sin och Baal/Ashtoreth systemet och mänskliga offer (jfr. uppsatserna The Golden Calf (No. 222) och The Origins of Christmas and Easter (No. 235). Dess lingvistiska grund betyder att bli dold. Brittanica fortsätter detta (endast delvis riktiga) uttalande, vilket står i motsats till det hebreiska begreppet inneslutet i ordens symbolik.

 

"I den religiösa kalendern var inledningen av månaden bestämd genom observationen av nymånens skära, och tidpunkten för Herrens påsk var knuten till mognandet av kornet" (ibid.). "... den första månskäran är således återfödelsen eller ersättandet av den gamla månen av en ny måne (ibid., sid. 573)."

 

Omkring år 344 e. Kr. och definitivt med Hillelkalendern av år 358,

About 344 CE and certainly with the Hillel calendar of 358, the visible observation of the New Moon was blev den synliga observationen av Nymånaden ersatt av hemliga astronomiska beräkningar. Moderna tabeller försäkrar absoluta och riktiga placeringar.

 

"(Den judiska) kalendern är således schematisk och oberoende i förhållande till den sanna Nymånen (Encyc. Britt., op. cit., sid. 466)".

(citat från W. E. Cox The New Moons  (Nymånadsdagarna) [125], Christian Churches of God, 1995, 1999).

 

Den judiska kalendern står alltså i strid mot syftet för de bibliska texterna och lagarna. Det är tydligt att den judiska kalendern eller Hillelkalendern, som erkänns som oberoende av de sanna Nymånadsdagarna, inte på ett korrekt sätt kan spegla Guds lagar, vilken inte gör något undantag för förändring av Sabbaterna eller deras borttagande från den sanna Nymånadsdagen. Den moderna akademiska världens antagande att nymånen sågs som månskäran måste utvecklats från ett antagande på grund av gissningar, i okunskap av de kända utövanden hos samariterna och sadducceerna och i motsats till reglerna för förskjutningen själva. En senare regel verkar vara att månskäran måste utvecklas från nymånen inom den dag under vilken den uppträder. Härav följer tolvtimmarsregeln för förskjutningen. Månskäran var knuten till dyrkan av månguden Sin och är inte en biblisk skriftmässig tradition. Vårt ord synd (sin på engelska, övers. anm.) härrör från de antika utövandena sett från den hebreiska och bibliska hållningen. Vårt sätt att beräkna nymånen är i enlighet med månens faser och har aldrig förändrats utan följer det antika samaritiska utövandet. Detta i sig självt skulle vara ett övertygande bevis. Det är modern judendom som är i ett stadie av evig synd, ledd dit av sina rabbiner.

 

Beräkningsgrund

Nymånen är en precis astronomisk händelse vilken är fullkomligt förutsägbar. Händelsen kan inträffa på skilda dagar på grund av jordens rotation. Bestämningen av nymånen måste därför bestämmas från tiden då den inträffar i Jerusalem för att försäkra likformigheten i religiös dyrkan genom hela världen, givet i den ökade kommunikationen.

Bestämningen av Nymånadsdagen i Jerusalem baseras på Skriften som placerar Jerusalem som Guds tron (Jer. 3:17), lagens centrum och den punkt från vilken den skall utgå ifrån under (Jes. 2:3) och genom Andens vatten (Sak. 8:22; 14:8-21). Gud har satt sitt namn där förevigt (2 Krön. 33:4).

 

Denna bestämmelse kan placera Australien i en position där det är före den fullkomliga tidsstrukturen i Jerusalem och annorstädes; det är inte desto mindre nödvändigt för införandet av en överensstämmande världskalender. Den tidiga regeln innan Hillel för förskjutning, som knyter Nymånadsdagen till månskäran efter sex timmar (härav förskjuten om den inträffar efter den tolfte timmen) minimerar effekten av detta problem. Dock finns ingen myndighet för detta och det är ett administrativt beslut.

 

Den Bibliska positionen

Den bibliska förutsättningen för Nymånadsdagarna undersöktes i Nymånadsdagarna [125]. Denna hållning är återigen konstaterad.

 

Nymånadsdagshögtiden är en av Herrens högtider. Den finns upptecknad i Fjärde Mosebok 10:10.

Fjärde Mosebok 10:10 Och när ni har en festdag eller firar era högtider och nymånadsdagar skall ni blåsa i trumpeterna medan ni offrarbrännoffer och gemenskapsoffer. Då skall er Gud tänka på er. Jag är Herren, er Gud.

 

Offren uppfylldes i Kristus. Högtiderna eller Sabbaterna i sig själva var inte eliminerade.

 

De offer som krävdes blev förändrade i sin nödvändighet till andliga offer varje dag i följden av Heliga Dagar, från Sabbater till Nymånadsdagar till Högtider. Offren under lagen underhölls av en speciell avgift tillskriven under ansvar av den nationella myndigheten. Furstens avgift behandlas i Uppsatsen Tithing (No. 161).

 

Hesekiel 45:14-17 14 För olja gäller ett tiondels batmått av varje kor. Olja mäts i bat. Det går tio bat på en homer. 15 Av all småboskap skall ett djur av 200 lämnas av Israels släkter till matoffer, brännoffer och gemenskapsoffer för att bringa försoning åt folket, säger Herren Gud. 16 Denna offergåva skall hela folket överlämna till fursten i Israel. 17 Fursten har i sin tur ansvar för brännoffret, matoffret och dryckesoffret vid högtider, på nymånadsdagar och sabbater och vid alla fester som israeliterna firar. Han skall ombesörja syndoffret, matoffret, brännoffret och gemenskapsoffret för att bringa försoning åt israeliterna.

 

Detta offer var ett tionde av av tionde av olja och ett halvt tionde av ett tionde för matoffren. Detta samlades av fursten från offren vid Sabbaterna, Nymånadsdagarna , de Heliga Dagarna och vid offer. Därför är det felaktigt att hävda att tiondet var upphävt vid offren för de var uppenbart tillhandahållet separat. Denna text berör också den första skörden i Hesekiel 44:29-30 och befallningar gavs för återupprättelsen av Israel på dess mark. Messias kommer därför att upprätta det system som han anklagas för att ha avlägsnat med sin korsfästelse och Skriften kan inte brytas. Detta kommer att bli det mentala helandet av nationen och folket men detta ämne skall granskas separat.

 

Nymånadsdagarnas högtid behandlades som Shabbatown eller Helig Sabbat. Offer gjordes som vi ser ovan som en åminnelse.

 

Fjärde Mosebok 28:11-15 11 Vid era nymånadsfester skall ni som brännoffer till Herren frambära två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm, alla felfria, 12 samt tre tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, som matoffer till varje tjur, två tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, som matoffer till baggen 13 och en tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, som matoffer till varje lamm. Det blir ett brännoffer, en lukt som gör Herren nöjd, ett eldoffer åt honom. 14 De tillhörande dryckesoffren skall bestå av en halv hin vin till tjurarna, en tredjedels hin till baggen och en kvarts hin till lammen. Detta är nymånadsbrännoffret på dess bestämda dag, nymånadsdagen, likadant vid alla årets nymånadsfester. 15 Dessutom skall ni offra en getabock som syndoffer åt Herren. Allt detta skall offras utöver det dagliga brännoffret med dess dryckesoffer.

 

Vi ser av denna text att Nymånadsdagarn skulle ske under varje månad genom alla månader under året. Samma förutsättningar gäller för Nymånadsdagarna som gäller för de andra Högtiderna och Sabbaterna.

 

Första Krönikeboken 23:31 Varje gång man offrade brännoffer åt Herren skulle de hjälpa till – på sabbater, vid nymånadsfester och högtider – och i det antal som var föreskrivet ständigt stå inför Herrens ansikte.

 

Vi ser att Nymånadsdagarna i realiteten är förmedlare mellan Sabbaterna och Högtiderna. Likt Högtiderna och Sabbaterna, vaar sammanhanget mellan offren och Nymånadsdagarna uppfyllt i Messias, dock var inte iakttagande av måncyklerna i sig eliminerat

 

Denna iakttagelse och efterlevnad skall inte förväxlas med dyrkan av månen, vilket uttryckligen är förbjuden.

 

Femte Mosebok 4:19 När du lyfter blicken mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, hela den himmelska hären, får du inte låta dig förledas att tillbe dem och tjäna dem. Dem har Herren, din Gud, tilldelat alla folk under himlen.

 

Femte Mosebok 17:3 någon som mot min befallning tjänar andra gudar och tillber dem eller solen, månen och himlens hela härskara,

 

Följandet av Sabbaterna och Nymånadsdagarna tillsammans med de fastställda högtiderna är givet för att markera Guds plan och flödet av cyklerna från skapelsen. Solkalendern utför inte denna funktion

 

Efter Hesekiels återupprättande av Herrens påsk efter det Osyrade Brödets Högtid så återupprättade Hesekiel Nymånadsdagarna så väl som Högtiderna. Ingen upprättelse blir fullständig förrän Nymånadsdagarna är korrekt återupprättade på deras rättmätiga plats i systemet (se Prove All Things, Church of God, In Truth, Vol.2, Issue 1, sid. 6).

 

Andra Krönikeboken 31:3 Kungen bidrog med en del av sin egen förmögenhet till brännoffren: brännoffren morgon och kväll och brännoffren på sabbater, nymånadsfester och högtider, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

 

Esra 3:5 konstaterar också att Nymånadsdagarna blev återupprättade under Esra. Således innehöll båda de stora återupprättelserna upprättandet av Nymånadsdagarna.

 

Esra 3:5 Och sedan offrade de det dagliga brännoffret och särskilda brännoffer för nymånadsdagarna och för alla andra högtider helgade åt Herren. Till detta kom alla de gåvor som var och en frivilligt offrade åt Herren.

 

Nymånadsdagen är begynnelsen eller den första dagen på månaden (4 Mos. 10:10; 28:11). Inget system som baseras på en omflyttning av månadens början är giltigt. Hillelkalendern är ogiltig på grund av detta faktum. Månkalendern är det Utvalda Folkets märke. I sin fotnot till Andra Mosebok12:2 konstaterar Mekilta att ’nationerna’ känns igen av solen, men Israel känns igen av månen.

 

Högtiderna Herrens påsk och Lövhyddehögtiden sattes inte enbart genom den allmänna månberäkningen, utan på basis av uppträdandet av nymånen i den månad de inträffade. Pingst var beroende av Påsken i detta hänseende. Dock är det omöjligt att dokumentera detta fullständigt, det verkar troligt att Sabbaten ursprungligen var del av denna naturliga cykel av tid, relaterad till månens faser, och att, efter dess skiljande så fortsatte högtiderna för Nymånadsdagarna uppmärksammas och firas separat (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, Vol. 3, artikel New Moon, sid. 544).

 

De felaktiga slutsatserna rörande Sabbaten och Nymånadsdagarna baseeras möjligen på den ordning för åtlydnad som vi ser i uppsatsen The Works of the Law Text - or MMT (No. 104) vilken Strugnell och Qimron har översatt från DSS (se Bib. Arch. Review, nov.-dec. 1994). Alla historiska judiska ritualer för utannonserandet av Nymånadsdagarna från den föregående Sabbaten innehåller en bön med eskatologiskt innehåll.  Jewish rites for the announcement of the New Moon from the preceding Sabbath, contain a prayer of eschatological content. Grunden för efterföljandet var Guds skapelse av månen som ett "tecken" för det obrytbara förbundet med Israel, för vilkas kulter den förklarade de "tider"då dessa skulle hållas (Ps. 104:19; Ecclus. 43:6-8) (Int. Dict., ibid., se även Ber. R. 13d). Kalendern är således en oskiljaktig del av förbundet med Israel.

 

Nymånadsdagarna uppmärksammades som betydelsefulla för givandet av visioner och profetior, möjligen från Andra Kungaboken 4:23 men säkerligen från Hesekiel 26:1; 29:17; 31:1; 32:1(jfr. Jes. 47:13; Hag. 1:1). Detta förnekade direkt astrologerna och stjärnskådarna från den babyloniska trosordningen som vi ser i Jesaja 47:13..

 

Jesaja 47:13 Du är trött av alla rådslag. Må nu himlaskådarna komma till din hjälp, stjärntydarna som varje månad förkunnar vad som skall hända dig.

 

De månatliga förutsägelserna gjordes baserat på månens faser, och således förvred de ordningen.

Sabbaterna och Nymånadsdagarna åtnjöt både en befrielse från arbete som vi ser från Amos 8:5. Det var en dag av glädjande. Glädjen i de Heliga Dagarna skulle tas bort som vi ser i Hosea 2:11.

 

Hosea 2:11 Jag skall göra slut på all hennes glädje, hennes högtider, nymånadsdagar och sabbater, alla hennes fester.

 

Detta var på grund av otrogenhet och avgudadyrkan. Gud förstör sitt folk för att de inte håller Hans lagar. Slutresultatet är att Han förstör rikedomen hos nationen.

 

Hosea 2:12 Jag skall skövla hennes vinstockar och fikonträd,som hon tror är den lön hon har fått av sina älskare, jag skall förvandla dem till snårskog, de vilda djuren skall äta dem.

 

Fasta och sörjande var uteslutet på Nymånadsdagarna. Vi känner till att detta skedde i hela Israel fram till Messias av apokryferna (Judith. 8:6). Ceremonierna proklamerades med hornstötar (4 Mos. 10:10; Ps. 81:3).

 

Psaltaren 81:4 Stöt i horn vid nymåne och vid fullmåne på vår högtidsdag!

 

Nymånadsdagarna för betydelsefulla månader är speciellt hållna av texterna.

 

Första Samuelsboken 20:6 Om din far saknar mig, så säger du att jag bad dig om lov att göra ett hastigt besök hemma i Betlehem, eftersom man just firar det årliga offret där för hela släkten.

 

Nymånadsdagen för Nisan var betydelsefull samt även Nymånadsdagen för Tishri, som i sig själv var Hornstötshögtiden (se även uppsatsen Trumpets (No. 136)).

 

Hesekiel 45:18-20 18 Så säger Herren Gud: Första dagen i första månaden skall du offra en felfri ungtjur och rena helgedomen. 19 Prästen skall ta av syndoffrets blod och stryka på dörrposterna i templet, på altaravsatsens fyra hörn och dörrposterna i porten till inre förgården. 20 Sjunde dagen i månaden skall du göra likadant för den som har syndat utan uppsåt eller av okunnighet. Så utför ni soningsriten för templet.

 

Renandet och helgandet inleddes på Nymånadsdagen i den första månaden (Nisan) som inledde det heliga året (jfr uppsatsen. Sanctification of the Temple of God (No. 243)). Detta renade innergården. Detta skulle representera de utvalda som det inre hjulet i Hesekiels vision. Renandet av de simpla och felaktiga utfördes vid den sjunde dagen av den första månaden eller Nisan. Prästerskapet hade då förberett sig själva och folket.

 

Nymånadsdagen av den sjunde månaden var också viktig.

 

Tredje Mosebok 23:24 Säg till israeliterna: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skall det vara sabbatsvila, en minnesdag då ni stöter i horn och håller en helig sammankomst.

 

Nehemja 8:2 Prästen Esra bar fram lagboken inför hela församlingen av män och kvinnor och alla som var mogna nog att lyssna. Det var den första dagen i sjunde månaden.

 

Nymånadsdagen i den sjunde månaden inleder således återupprättelsen genom läsandet av lagen vilket inträffar vart sjunde år i jubileumscykeln, över varje dag av Lövhyddehögtiden (jfr. även Reading the Law with Ezra and Nehemiah (No. 250)).

 

Femte Mosebok 31:10-12 10 Och Mose gav dem dessa anvisningar: ”Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddefesten, 11 då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. 12 Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag.

 

Nehemiah 8:18 och varje dag, från den första till den sista, läste Esra ur rullen med Guds lag. I sju dagar varade festen och den åttonde hölls en högtidssamling, så som det är stadgat.

 

Symboliken här är att det sjunde, eller Sabbatsåret, representerar Millenniecykeln om ettusen år, vilka inleds med Messias återkomst, vilken utfärdar lagen från Jerusalem. Lagen sprids då ut över hela världen i underkastelsen av nationerna. Läsandet vid Hornstötsdagen i återupprättelsen hos Nehemja skulle visa framåt mot Messias återupprättelse och Hornstötarna (jfr även uppsatsen Outline Timetable of the Age (No. 272)).

(sektion citerad från W. E. Cox The New Moons (Nymånadsdagarna) [125], Christian Churches of God, 1995, 1999).

 

Dock finns det ingen myndighet att bestämma något system som det system som formulerades av och under tiden för rabbi Hillel II(c:a 358) fram till tolvhundratalet. Grunden för beräkningen av Moladen för Tishri är satt så att det är en serie av förskjutningar i det judiska året. Dessa förskjutningar gör att Sabbaterna och de Heliga Dagarna inte behöver hållas i följd, förutom vid ett minimum av tillfällen. Detta är för att fariseerna och deras efterföljare rabbinerna har gjort Guds sabbater så betungande att ordningen med de Heliga Dagarna har blivit en börda. Än mer väsentligt är att Nymånadsdagarna själva vittnar emot hållbarheten i denna ordning. I trots mot de himmelska bevisen och de lagar som lagts fram vid skapelsen, argumenteras det numera att Hillelkalendern har myndighet och att Nymånadsdagarna inte kan hållas, för att Moladen för Tishri bestämmer tidpunkten för månaderna, vilka inte längre överensstämmer med nymånen. Denna form av cirkulärt resonerande är vanligt bland judarna och kyrkans ministär som håller högtiderna men inte Nymånadsdagarna.

 

Myndigheten för bestämmandet av kalendern har övergivits till förmån för de rabbinska myndigheterna, som arbetar inom ett system för beräkning, som upprättades långt efter Kristus och apostlarna. Kyrkan utsattes verkligen för två sataniska attacker mot läran vid samma tid. Från kyrkomötet i Elvira (c:a 300 e. Kr.) inleddes en attack mot Sabbaterna. Vid kyrkomötet i Nicea (år 325 e. Kr.) bestreds doktrinen om Gudomligheten och den hedniska påsken blev harmoniserad bland dessa sekter. De rabbinska myndigheterna upphörde att utöva myndighet från Jerusalem (senare från Jamnia). Med hjälp från de babyloniska rabbinerna, utvecklade rabbi Hillel II Hillelkalendern och beräkningen av Moladen för Tishri.

 

År 366 e. Kr. Vid kyrkomötet i Laodicea blev Sabbaten bannlyst. Vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381 e. Kr. framfördes treenigheten och vid kyrkomötet i Kalcedon år 451 e. Kr. så formulerades den. Hillelkalendern kan således ses för vad den var och är. Den var en del av en upprätthållen attack på doktrinen och den religiösa efterlevnaden hos kyrkan och Guds folk av en avfällig ordning. Juda har inte hållit Guds Heliga Dagar korrekt sedan åtminstone år 381 e. Kr. De av Guds kyrkor som följer den judiska Hillelkalendern följer inte heller de Heliga Dagarna korrekt.

 

Påstående som att Lövhyddehögtiden skulle bli utsträckt tiull nio dagar om en Sabbat följer den Sista Stora Dagen är ett antagande att Sabbaten skulle ha en betydelse annan än som den veckoliga Sabbaten, när den följer en högtid. Om uppskjutandet skulle äga rum, eller sådana undantag skulle ske, då skulle lagen ha nämnt detta. Detta omnämns inte alls igenom hela Bibeln, inte heller finns det minsta tillstymmelse till bevis att de någonsin användes eller bestämde eller ens tänktes fram till år 344 e. Kr. Vissa anser att år 344 e. Kr. är det år under vilket den nya kalendern introducerades i vissa områden (Ency. Judaica, art. Hillel (II; 330-365 CE)). Trots det faktum att Samariterna (och sadduceerna som vid denna tid hade försvunnit) hade beräknat konjunktionen i århundraden, hävdade senare judarna att det inte fanns något fast system. Vid tiden för Mishnah (c:a 200 e. Kr.)påstods det att det inte fanns något beräkningssystem i kraft eftersom hela lagstiftningen i Mishnah vilar på förutsättningen att, utan någon tidigare kännedom, så inleddes varje ny månad när nymånen belv synlig (Schurer, ibid., Vol. 1, sid. 591). Detta gjordes på vittnesmål av trovärdiga vittnen inför rådet i Jerusalem och senare i Jamnia (Schurer, ibid.).  (som citerat av Schurer).

 

(1) mErub. 3:7; ‘Om innan ett Nyår en människa fruktade att [månaden Elul] kunde bli interkalenderad...’[Är det klart från mSheb. 10:2 att den senare regeln enligt vilken Elul alltid måste ha 29 dagar, inte existerade vid den tiden (fn 11)] (2) mArak. 2:2, ‘Under ett år var det inte mindre än fyra ‘fullständiga’ månader [om trettio dagar], ej heller krävs fler än åtta månader tas i anspråk.’

 

Schurer säger att:

Den första delen avslöjar att det inte under några omständigheter var bestämt i förväg om en månad skulle ha 29 eller trettio dagar. Och den andra delen visar hur osäker kalendern var under detta empiriska system; till och med under tiden för Mishnah (andra århundradet e. Kr.) ansågs det möjligt under vilka det bara fanns fyra månader om trettio dagar, samt även att det fanns andra under vilka det fanns åtta sådana månader (exempelvis att månåret utsträcktes från 352 dagar till 356 dagar, emedan det i praktiken varar från 354 till 355 dagar) (se fn. 12 sid. 592, ibid.).

 

 (2) Interkalationssystemet var fortfarande inte fastställt under det andra århundradet e. Kr.Det är sant att Julius Africanus säger att judarna, liksom grekerna, interkalenderade tre månader vart åttonde år; [Julius Africanus i Euseb. Demonstr. evang. viii 2, 54 = Syncellus, red. Dindorf 1, sid. 611 = M. J. Routh Religiquiae Sacrae II, sid. 302 ...] ovh det finns ingen orsak att betvivla detta uttalande rörande hans egen tid (den första halvan av det tredje århundradet e. Kr.)även om det inte stämmer helt vad gäller grekerna, av vilka en majoritet sedan länge hade antagit den mer konsekventa nittonårscykeln. Detta är också i allmänhet giltigt för tiden för Jesus, för att även med en helt empirisk metod, så är de tre interkalendariska infogningarna under längden av åtta ett resultat som ger sig själv. Trots detta så finns kunskap om den åttaåriga cykeln i den astronomiska delen av Enoks Bok och Jubileumsboken är väldigt vag; och det var inte ännu antaget som en fastslagen interkalendarisk ordning (ibid.).

 

Texten visar året kunde vara, och var också, 352-356 dagar under vissa år, emedan förskjutningen tillade regeln om 354-355 dagar. Detta är en obekräftad pålagd regel.

 

 

Schurer visar dårskapen i att konstruera en kalender baserad på endera av systemen i Enoks Bok eller Jubileumsboken (ibid., sid. 592-593).

 

Fotnot 12 på sidan 592 hävdar:

I sammanhanget av stycket som citeras (m Arak. 2:2), är möjliga minimi- och maximibegränsningar givna i hänseende till de mest skiftande ting. Den ovan nämnda fluktuationen i årets längd var således i verkligheten följd, och vid tiden för Mishnah ansågs den fortfarande vara möjlig. Uttalandet verkade till och med så besynnerligt för myndigheterna för den babyloniska Talmud att försök gjordes att ge det en ny tolkning, se bArak. 8b-9a; Zuckerman Materialen, sid. 64 f., (ibid.).

 

Trots bevisen hos samariterna anser Schurer att kalendern genomfördes genom empiriska observationer vid tiden för Mishnah, utan någon beräkning i förvaä som de följande två reglerna i Mishnah påstods indikera.

 

(1) mMeg. 1:4, ‘Om Megillah (Esters skriftrulle) har lästs under Första Adar, och året är interkalenderat, så måste den läsas igen under Andra Adar’;

 

(2) mEduy. 7:7, ‘[R. Joshua och R. Papias] vittnade att året måste förklaras som ett skottår vid något tillfälle under Adar; för tidigare kunde detta bara göras fram till Purim. De vittnade att året kunde förklaras som skottår under villkor. Vid ett tillfälle när Rabban Gamaliel hade gett sig av på resaför att erhålla bemyndigande från guvernören av Syrien, och han var frånvarande en längre tid, blev året förklarat som skottår, under villkor att Rabban Gamaliel godkände det. Och när han återvände sade han, ”Jag godkänner det”; och så var det ett skottår.’

 

Regeln rörande läsandet av Ester indikerar inte någon iakttagelse, utan snarare en stående regel, att Ester måste läsas under den interkalendariska månaden också. Den gör ingen hänvisning till någon osäkerhet angående interkalationen.

 

Schurer är säker på att det absolut inte var någon beräkning i förväg (Schurer, ibid., sid. 593).

 

Den andra hänvisningen ovan försöker att insinuera att förklaringen om interkalation ursprungligen bara kunde ske före Purim, men regel i sig själv är som tidigast postbabylonisk. Interkalation förklarades åtta månader i förväg hos samariterna och sadducceerna hade inte mindre kunskap och system. Det är mer troligt att det rabbinska systemet inte hade någon exakt metod som hade blivit accepterad av befolkningen eftersom den stred mot de bibliska texterna. Detta var i alla fall efter Templets förstörelse.

 

Regel efter vilken det avgjordes om interkalation skulle ske eller inte är väldigt enkel.

 

Påskhögtiden, som skulle firas vid fullmåne i månaden Nisan (14 Nisan), måste alltid infalla efter vårdagjämningen [meta isemerian earinen] ... Anatolius kategoriserar, i ett fragment av stor betydelse för historien om den judiska kaledner som finns bevarad i Eusebius HE vii 32, 16-19, betecknar detta som den enhälliga synen hos samtliga judiska myndigheter...Uttalandena av Philo och Josephus stämmer också med det. Om därför det iakttogs mot slutet av året att Påsken skulle komma att infalla innan vårdagjämningen, så utfärdades en interkalendrisk månad innan Nisan (Schurer, ibid., sid. 593).

 

Schurer inför (14 Nisan) här i texten baserad på det viktiga fragmentet av Anatolius som han säger visar att 14 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen (jfr. ANF, Vol. VI, sid. 147 ff.) och detta ämne undersöks i uppsatsen The Quartodeciman Disputes (No. 277). Det har blivit accepterat under nittonhundratalet att 14 Nisan kunde infalla  på vårdagjämningen men detta kan inte vara fallet som vi skall se senare. Den verkliga frågan verkar vara hos Anatolius att offret vid slutet av den fjortonde måste kunna se fullmånen och således pratar han om vårdagjämningen, som föregår offret vid klockan tre på eftermiddagen vid slutet av 14 Nisan, och början av natten av den femtonde dagen av den första månaden. Denna fråga är av stor betydelse för inledningen av året. Anatolius gör även ett märkvärdigt fel i denna text som inkluderar starten och slutet av det Osyrade Brödets högtid, vilket strider mot de bibliska källorna och samaritiska och andra utövanden (jfr. ibid. och (No. 277). Regeln är, framkommer av noggrann läsning av Anatolius, att tiden för dagjämningen måste föregå offret klockan tre på eftermiddagen den 14 Nisan. Om detta inte sker så måste året bli interkalenderat. Detta var och är kalkylerat månader och år i förväg.

 

Josephus säger också att detta var medan solen var i Vädurens tecken och detta gör systemet mer exakt och detta faktum är förbisett. Det är viktigt att Schurer konstaterar att grekerna och babylonerna (egypterna med deras solår var inte inblandade här) för århundraden hade innehaft en fastslagen kalender som grundades på en korrekt beräkning. Babylonerna hade en sådan kalender under perserna och samariterna och sadducceerna bestämde kalendern långt i förväg i enlighet med konjunktionen. Det är möjligt att judarna inte var medvetna om detta system. Schurers vädjan till envisheten i kulten i syn av annan kunskap är ett talande budskap även om det inte är det som han avsåg.

 

Endast sammankopplingen av kalendern med den religiösa kulten och den envisa oppositionen hos kulten gentemot alla vetenskapliga förändringar gör ett sådant händelsetillstånd förståeligt. Men till syvende och sist så gjorde vetenskaplig förståelse sitt intryck och påverkan även här, så väl som det gjorde från Babylon. Babylonerna Mar Samuel i Nehardea och Rabbi Adda bar Ahaba i Sura, båda från det tredje århundradet e. Kr., är benämnda som rabbiner som gjorde ett väsentligt bidrag till kalendersystemet. Den senare var tillräckligt bekant med nittonårscykeln i den förbättrade form som gavs av Hipparchus. Införandet i Palestina av en kalender baserad på det skall tillskrivas patriarken Hillel under den första halvan av det fjärde århundradet e. Kr. (Schurer, sid. 594).

 

Varför stod de emot kunskapen hela det system som omgärdade dem, och vilket var i deras mitt, och vilket hade använts under Tempelperioden. Det finns ett annat svar till detta problem, som Schurer tvekar att lägga fram och det är uppenbart. Det empiriska systemet möjliggjorde för rabbinerna att ändra proklamationerna till att passa de besvärliga begränsningarna som införts i tron av traditionerna i hänseende att hålla Sabbaten, Nymånadsdagarna och Högtiderna. Den nittonåriga cykeln hade varit känd i århundraden och var antik i östern. Till exempel förlitade sig deras kartritningskunskaper på en astronomisk kunskap överlägsen den europeiska under reformationen och vi har arkeologiska bevis som visar att rebeller från Bar Kochba besökte Amerika (jfr. C. Gordon, Before Columbus, London, 1971). Dock var det bara när beräkningssystemet som möjliggjorde förskjutningen att bli iscensatt i förväg hade blivit tillräckligt fullkomnat som det senare rabbinska systemet skulle acceptera metoderna för beräkning i förväg. Systemet i Palestina var inte en brist på kunskap om beräkningarna. De innehade en sådan kunskap och implementerade systemet i Palestina under hela Tempelperioden. Det var snarare en frånvaro av ett precist system som kunde möjliggöra hållandet av högtiderna inom det besvärliga systemet med traditionerna som hade blivit pålagd på det. Detta hände inte förrän under det fjärde århundradet e. Kr. Utan traditionerna, som i sig själva är ogiltiga, så kunde beräkningssystemet ha varit kvar i verksamhet så som det hade varit i många århundraden tidigare. Dessa var de traditioner för vilka Kristus fördömde fariseerna.

 

 Det korrekta systemet för beräkning av månaderna, baserat på Nymånadsdagarna är sålunda fullkomligt förutsägbart. Från nymånen vid fullkomligt mörker kan det vara ett stort antal av trettiodagars månader under ett år. Detta skulle återgå till de iakttagelse som föregick traditionerna med upp till åtta trettiodagars månader (se ovan). Påsken måste alltid infalla efter vårdagjämningen. Nymånadsdagen kan vara innan vårdagjämningen med upp till fjorton dagar.

 

Processen med Nymånadsdagen är också förenad med tidvattenssystemet med flod och ebb. Flod inträffar alltid på grund av fullmåne och nymåne. Ebb inträffar på grund av kvarteren (se Annexure).

 

Reglerna som utvecklades skall ses vara en process av förändringar menade att insätta traditionerna över Guds lagar för traditionerna gjorde följandet av de Heliga Dagarna besvärligt.

 

Argumentet att kalendern är ett ansvar för judarna som del av Guds Orakel är en felaktig förståelse som missförstår Skriftens mening  (jfr.uppsatsen The Oracles of God (No. 184)).

 

En annan absurditet hos den judiska myndighetens argument, inom den religiösa gruppen som följer den judiska myndighetens argument, är att: om så är fallet, då skall de som erkänner en sådan myndighet hålla en Pingst som infaller vid 6 Sivan, vilket de flesta inte gör. I verkligheten attackerar de öppet myndigheten hos den judiska kalendern i detta ärende, eftersom det är så fatalt felaktigt. Detta är ett osammanhängande resonerande. Judarna är inspirerade och de har myndighet – eller så har de fel. Om de har Guds givna myndighet över kalendern då måste kyrkan följa dem. Om de inte har det så måste kyrkan bestämma den korrekta kalendern från Bibeln. Nymånadsdagarna är av central betydelse här. De Heliga Dagarna är bestämda utifrån Nymånadsdagarna och beräkningarna är precisa över århundradena.

 

Nymånadsdagarna är sålunda hållna från deras skeenden, inte från dess planläggande eller uppskjutande.

 

Argument mot att hålla Nymånadsdagarna, fårn förutsägelsen att de anses omöjliga utifrån justeringen och förskjutningen, när det gäller beräkningen av Moladen av Tishri, baseras på falska premisser och är formellt sett absurd. Sådana argument antar att det finns någon form av giltighet för utövandet, vilket det inte finns, och argumenterar sedan från den härrörda utövningen mot att hålla den bibliska institutionen som Messias helt enkelt säger att han skall instifta och tvinga alla nationer att följa, när han tar upp sitt styre från Jerusalem (Jes. 66:23). Allt kött skall dyrka Gud på Sabbaterna och Nymånadsdagarna. Högtiderna är också nödvändiga som vi ser i Sakarja 14:16-19. Denna Heliga Kalender av Gud skall genomföras genom kontroll av skörden och matlager. Kristus är densamme igår, idag och imorgon (Heb. 13:8). Om Messias kräver det av alla nationer, så kräver han det av de utvalda också. Argument och invändningar gentemot Nymånadsdagarna från Moladen av Tishri baseras på premissen att det finns någon giltighet för Hillelkalendern och uppskjutningarna, där det inte finns någon sådan giltighet. I själva verket visar sådana invändningar och argument att Hillelkalendern eller den moderna judiska kalendern är oförenlig med Guds ord och det rätta följandet av Hans Heliga Kalender.

 

Hillel II sade, efter att de hade bestämt den nys kalendern, att den skulle vara i kraft fram till Messias ankomst. Det uttalandet gjordes på grund av att det var känt att den inte hade någon biblisk grund och att Messias skulle vara tvungen att bestämma systemet. Hillel kände till, från Jesaja 66:23 att Nymånadsdagarna skulle bli återinsatta när Messias kom och han visste därför att vad han inrättade inte hade giltighet i upprättelsen för tusenårsriket. Faktum är att Messias inte skulle ha uppskattat ett sådant system, för att det överträdde lagen genom traditionen. Kristus hade redan fördömt de skriftlärda och fariseerna för deras traditioner, trehundra år tidigare. Kristus tog bort deras myndighet med utnämning de sjuttio (Luk. 10:1,17).

 

Matteus evangelium 15:2-6 2 ”Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händernainnan de äter.” 3 Han svarade: ”Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? 4 Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. 5 Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, 6 då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull.

 

Rabbinerna vet att kalendern var felaktig och och vissa är oroade av detta (jfr. Why Is Passover So Late In 1997? (No. 239)). Förvanskandet av kalendern hade skett till och från för en viss tid. Gud fördömer förringandet av Hans Högtider i dessa varierande former genom Jesaja. Fördömandet i Jesaja rör så väl den ande i vilket de hölls som den orätt som genomfördes i nationen före, under och efter, som det gjorde genom att leka med kalendern. Dock såg Jeroboam vad Gud ansåg om att skjuta upp högtider (jfr. uppsatsen Jeroboam and the Hillel Calendar (No. 191)).

 

Jesaja 1:13-14 13 Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr offerröken. Nymånad, sabbat, högtidssamling – jag tål inte falskhet och fest. 14 Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära.

 

Emfasen här vilar på era Nymånadsdagar och Högtider. Dessa handlingar som fördöms är inte Guds Nymånadsdagar och Högtider. De har blivit förvrängda av människor och deras traditioner. Detta sker av utövandet och inre attityder, men det sker och från tidsbestämmandet av nymånen, vilken påverkar Högtidernas tidsbestämmelse. Felaktiga Nymånadsdagar betyder felaktiga Högtider och Guds Lag blir bruten. Iakttagelsen i sig själv är inte tillräcklig orsak för osäkerhet när det gäller Nymånadsdagar och Högtider.

 

Kalendern är baserad på Nymånen vilken är ett precist astronimiskt fenomen och händelse, vilket är fullkomligt förutsägbart och är den händelse som lagt fram av den bibliska lagen som grund för bestämmandet av ordningen med de Heliga Dagarna. Denna händelse beräknas ifrån tiden i Jerusalem för att sätta det i en sammanhängande jordisk dag.

 

Den dagen är en tjugofyratimmarsperiod beräknad från solnedgången (skymning) till solnedgång (skymning) som vid dagjämningen eller, med andra ord, från klockan sex på kvällen till klockan sex på kvällen ungefärligen. Detta är speciellt relevant när det gäller den Första och Sjunde Månaden (Nisan) och (Tishri) för de är närmast till dagjämningarna.

 

Jubileet

Kalendersystemet i sin helhet är baserat på Jubileet. Jubileet är en femtioårscykel, vilken återspeglas i konstruktionen och byggandet aav Templet och Kyrkan och Bibelns struktur. Vissa senare judiska och samaritiska skriftställare (jfr. Bowman Samaritan Documents, loc. cit., kap. 2, Tolidah and 3 Mos. 25:10,11), försökte felaktigt göra den till en fyrtionioårig cykel från det andra jubileet och framåt. Jubileet visade mot människans liv och hans femtioåriga växande. Lagarna som detta grundas på täcks i uppsatsen Lagen och det Fjärde Budordet [256]. Det utgörs av sju cykler om sju år vardera. Skörden garanteras i kalendern varje av de sex åren så att Sabbatsåret kan hållas (3 Mos. 25:3-7). Lagen läses varje Sabbatsår vid Lövhyddehögtiden (5 Mos. 31:10-13).  Lagens struktur och den hos Profeterna läses vid Sabbatshögtiden (förberedd från 21/40 eller 1998 Sabbatsläsning av Lagen) förklaras i uppsatserna om Lagen och Budorden (Nr. 251-263); (jfr även uppsatsen The Law of God (No. L1). En tredubbel skörd ges under det fyrtioåttonde året av jubileet under det sjätte året av den sista cykeln så att de två åren av Sabbat och Jubileum kan hållas (3 Mos. 25:21). Detta Jubileumsår räknas från Försoningsdagen under det det fyrtionionde året till Försoningsdagen under det femtionde året eller Jubileet, då all mark återlämnades till de stammässiga ägarna. All marks värde beräknas från denna grund (3 Mos. 25:15). Detta år hålls och Jubileet blåses vid Försoningsdagen under det fyrtionionde året (3 Mos. 25:9-13), så att marken då kan plöjas och sås för vårskörden i Abib av det första året av nästa jubileumscykel. Detta år är ett åttonde vanligt år av cykeln (3 Mos. 25:22).

 

Jubileumsåret infaller under åren 24 och 74 f. Kr. och 27 77 e. Kr. under varje århundrade. Nästa Jubileum, det fyrtionde jubileet sedan Messias gärning och det fyrtionionde jubileet sedan rekonstruktionen av Templet och återupprättandet av Lagen under Esra och Nehemja, är det heliga året 2027/28. År 2028 kommer att inleda Jubileet av Jubileerna och det nya tusenårsriket av Messias som 1/50 (jfr. Reading the Law with Ezra and Nehemiah (No. 250); The Meaning of Ezekiel’s Vision (No. 108); Timing of the Crucifixion and the Resurrection (No. 159); and Outline Timetable of the Age (No. 272)).

 

Guds Kalender har stått fullkomlig i Hans plan, utförd i enlighet med denna kalender i årtusenden. Den är i fullkomlig enlighet med Hans lag.

 

Om Gud hade velat ha en förbättring eller justering av Hans system, så skulle Han ha givit klara instruktioner för detta, så som Han har gjort på varje annan aspekt av Hans lag. Där Han är tyst i ett ämne, så kan vi utan risk anta att det inte finns någon grund för förändringar på det Han har lagt fram. Gud, och inte Juda, har myndighet över den oförändrade Skriften och Hans egen Kalender.

 

Addendum:

Den samaritiska kalendern bestäms i enlighet med konjunktionen. Den, och även sadducceernas kalender och prästerskapet under tempelperioden, var samma i denna aspekt och även i hänseende av bestämmandet av Pingsten, vilket de bestämde som infallande på en söndag. Vad som inte är klart förstått är att de skiljde sig åt i en aspekt, vilket var bestämmandet av vå- och höstdagjämningarna och årets början. Denna skillnad gjorde således den samaritiska kalendern en månad senare än tempelkalendern i upp till sextio procent av tiden, även om båda var bestämda i enlighet med konjunktionen. Denna aspekt förklaras i den nya utgåvan av uppsatsen The Moon and the New Year (No. 213) och undersöks även i den senaste upplagan av Jeroboam and the Hillel Calendar (No. 191).

 

 

 

 

q